Allt Kan Hända

Lite är det dom tre orden som beskriver mitt liv just nu. Jag vet aldrig vad nästa dag kommer innebära. Imorse var jag trött och försoven och hade ingen entusiasm inför nyår, alls. Det har florerat mängder av olika planer i ett par veckor nu och jag har knappt tänkt.

Så helt plötsligt föll allt på plats. Hemmadag, knytis med vänner, maskerad ute på landet. Och allt kan hända. Och det känns så himla härligt. För allt vi vill mest är att vara med varandra och det är en utmärkt utgångspunkt.

Måste vara hormoner?

Det är nitton månader och tre veckor sen jag födde barn. Sist det hade gått såhär lång tid var jag gravid igen. Och tro fan att jag inte senaste veckorna fått ett överraskande stort sug efter en bebis. Att vara gravid.

Nyss när jag läste om en förlossning kände jag till och med hur det fucking ryckte i livmodern.

Herregud.

Allt betyder något

Jag lever ju då i en verklighet där allt hänger ihop, allt har en mening, allt är magiskt och allt kan tolkas symboliskt. De senaste dagarna har jag varit golvad av en öroninflammation med tillhörande lock för öronen. Alla yttre ljud är diffusa och långt borta. Och det kom dessutom när jag satt och pratade med goda vänner och jag tänkte att vad konstigt, är det inte meningen att jag ska lyssna på andra?

Så självklart ändå. Just nu är jag i en ganska osäker övergångsfas, min relation till Snickaren tar upp mycket känslor och jag stöter på intressanta och ibland krävande reaktioner hos mig. Och faktum är ju att jag nu mer än någonsin behöver lyssna inåt. Vad känner jag? Vad vill jag? Och inte lyssna på vad andra tycker och tänker. Eftersom min och Snickarens kontakt ofta är begränsad och sporadisk har jag hängt upp mig osunt mycket på information våra vänner förmedlar och nu behöver jag frigöra mig från det. Lite störigt bara att det krävdes en öroninflammation för att jag skulle fatta detta.

Från tack till tack

En mjuk julafton och en lång natts sömn och ett hem i ordning. Och jag vaknade igår och kände att jag nog inte är helt frisk. Behöver lugn. Så ringer Nasse på dörren och far in med energi och ordnar i köket och trollar fram mängder fantastisk mat och vi hänger och äter och hänger och äter hela dagen.

Och en annan vän kommer över och vi pratar och dansar och äter

och här någonstans får jag öroninflammation. Ont gör det, men glad är jag ändå.

Vi ligger i min soffa och tittar på film och mitt i natten bäddar jag om mina vänner och går och lägger mig. Vaknar idag av att de gör kaffe och donar och jag känner i hela kroppen vilken lycka det är. Dessa juveler. Så mycket kärlek och välvilja. Vi tar hand om varandra och varje dag tackar jag för det.

Precis lagom

Och det är julafton och barnafadern sov över här inatt. Och vi åt julgröt till frukost och öppnade paket och badade samtliga barn. Och dagen lufsar på i sin enkelhet; i skrivande stund har jag fötterna i ett fotbad, stora spelar spel, lilla sover och pappan slår in paket. Och det är precis lagom takt och rim och reson.

Och i bröstet har jag ett fladdrande vibrerande hjärta som är så stort att det spränger sig ut ur bröstet. Och jag är nervös och förväntansfull och häpen och det suger i magen och det är som att snart snart händer...något. Jag har ingen aning om vad. Eller när. Så jag bär min känsla och låter mig berusas av den. 

God jul!

Inte min plan

Tydligen har jag slutat sova på nätterna igen. För tredje natten i rad vaknar jag efter ett par timmar och är sedan i ett mycket märkligt tillstånd. Jag är väldigt vaken samtidigt som jag känner att jag verkligen behöver sova. Och jag tycker inte att jag har marginaler nog att hantera detta just nu; huvudet är tungt, halsen river, bihålorna trycker. Benhinnorna ömmar, och kroppen skriker efter sömn. 

Och återigen hänger det ihop med mat - för äter, det gör jag inte det heller. Och det har jag inte heller marginal för.

Jag ber till allt jag känner att jag är beskyddad och att detta inte är en destruktiv process, och om så, att jag hittar vägar att göra det konstruktivt.

Christiania och kärleken

Så igår var stora utflyktdagen; vi var ett helt gäng som hade siktet inställt på Christiania. Och jag var nervös pga ny stor stad och pga av att det var första gången Snickaren och jag gjorde något tillsammans på det viset. Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av någonting men bad om att få hålla i någon när vi gick genom stan.

Och vi klev av tåget och Snickaren ger mig sin hand och senare sin arm och jag får bestämma takten och vi promenerar genom Köpenhamn. Vännerna omkring oss. Och Snickaren som berättade om allt när vi gick, om hus och platser och historia och det började regna och vi kom ifrån dem andra och det var alltså bara vi två när vi klev in på Christiania.

Det var verkligen som en helt annan värld, en mycket tydlig förändring i energi. Vi möttes upp alla igen och efter feting och öl gick vi till julmarknaden och herrejösses, vad roligt jag hade. Stenad och full och med hans trygga jord precis nära hela tiden och fina saker överallt

och ofta han och jag själva

och sedan

hak och fler vänner som slöt upp och mer öl och mer fet och långa samtal och mycket kramar och ett hak till och dans och kärlek och ett hak till och ännu mer öl och ännu mer dans. Kan inte förstå hur vi lyckades hålla ihop. Kan inte heller riktigt förstå hur jag orkade. Idag har jag ont i hela kroppen samtidigt som jag varit helt mjuk och steglös.

En tradition är född. Relationer har fördjupats. Jag ser på mig själv i ett nytt ljus och känner att jag gör ett bra jobb. Jag lever verkligen.

Om alkohol

Min relation till alkohol har förändrats mycket det här året. Innan tvåtusenfjorton hade jag varit ordentligt full kanske bara ett tiotal gånger i mitt liv, och för det mest inte haft så himla roligt. Jag tror att det hade mer med att vara ung och osäker att göra än med själva drogen. Och sedan när jag faktiskt hittade mig själv och vad jag tycker om i rejvkulturen så ledde det till att jag inte drack alkohol alls under flera år. Särskilt inte på fest - det finns ju annat som är mycket roligare och med bättre eftereffekter.

Så kom det här året då allt förändrades, fördjupades. Och sedan i somras har jag konstant varit påväg till en ny fest, festival eller rejv. Och jag har hittat att jag har en otrolig uthållighet, jag kan vara på mitt bästa festhumör i minst tolv timmar i sträck. Jag har lärt mig hur fort jag kan dricka, i kombination med annat. Jag är dålig på att äta men bra på att dricka resorb. Och jag lyckas med konststycket att vara perfekt lagom full i ett halvt dygn, utan att bli nykter, trött eller må dåligt.

Genom detta har faktiskt upptäckt det roliga med alkohol. Har dessutom genom undersökningar insett att jag är precis som vanligt i berusat tillstånd, bara aningen mer avslappnad, lite luddigare och mjukare i kanterna. Och i och med det känner jag mig helt bekväm med det slags festande jag deltar i för tillfället. 

Planer

Kängor, benvärmare, jeans. Lång trikåtröja. Lång stickad tröja. Min gröna parkas med stora fickor. Handledsvärmare. Stickad halsduk. Ingen väska, men en tygpåse för förnödenheter. Det mesta i fickorna.

Nytt paket cigg. Ny tändare. Nyfärgade ögonbryn. Nytvättat hår.

Fjärilar i magen.

Imorgon åker vi till Christiania, jag och Snickaren och Nasse och Grannen och en hel hög vänner till. Och jag har sett fram emot det i flera veckor. Och nu är jag som ett barn kvällen före julafton.

Dröm

Mens och barnfri dag och därför vilar jag så mycket jag kan. Har lite projekt på lut om jag får feeling, annars bara soft och lugnt. Så jag somnade såklart. Och drömde (säkerligen inspirerad av kommande utflykt till Köpenhamn) att Snickaren och jag och ett par vänner skulle ut och tälta. Och det kändes som en milstolpe och i drömmen gick jag runt och var så glad och tänkte på hur mysigt det skulle bli att sova i tält ihop. Ligga nära för att inte frysa. Grejen att vi gjorde saker som ett par var överväldigande och jag vaknade helt lycklig.

Sån perfekt dröm.

Älskar mitt jobb

Att undervisa är det bästa jag vet, och det jag är bäst på. Skulle kunna undervisa hela dagarna alla veckor och älska det hela tiden. Och när jag ligger där i Fisken och är så inne i positionen att jag helt tappat tidsuppfattningen så känns det ofattbart att jag nästan aldrig är så fokuserad annars. Eller när insidan av låren darrar av ansträngning och jag bara andas ett tag till, och vet att imorgon kommer jag ha träningsvärk.

Mer yoga till alla.

Plötsligt, ingenmansland.

Så uppstår ett sånt där ögonblick, då jag somnat tidigt, men vaknat igen av hostande barn. Och jag borde somna om men påminns om de där veckorna när jag inte sov mer än tre timmar varje dygn och hjärtat fullt av känslor och hjärnan full av minnen och förhoppningar.

Är något någonsin så nervpirrande krispigt intensivt som början på en relation? Det är som att jag skapar två parallella historier av varje möte; en där vi är lyckliga tillsammans och en där vi skiljs åt. För ännu känns det som att det kan gå åt vilket håll som helst. Jag har ingen trygghet att vila i, inga löften eller överenskommelser. Bara ett fritt fall från möte till möte. 

Och nu en sådan stund då jag är mitt i ett ingenting. Jag faller. Jag svävar. Allt är viktlöst. Kärlek är luft; rent och förgängligt och starkt. Och just den här sekunden finns ingen riktning och jorden är långt borta. Himlen är nära.

Tillgångar

Något jag är bra på så är det ju att välja partner med stora aktiva hjärnor. Jag har känt mig helt förvirrad i mitt plugg och igår nämnde jag det för den före detta Mannen när vi hade veckoplanering på telefon och vips! så hade vi en timmes samtal om kommunism, säkerhetstjänster, terrorism och kalla kriget. Och vad han kan! Allt! Och fattar vad jag inte fattar och bekräftar när jag hittar spännande liknelser och säger att han alltid hjälper mig när jag behöver. Det är en sådan enorm tillgång.

PS.

Just nu är det ju jävligt tur att jag har min blogg för jag försöker verkligen inte tråka ut mina vänner genom att prata om Snickaren hela tiden. Jag vill ju helst gå igenom varje detalj, vad han sa, vad jag sa. Hans blick. Hur gott han luktar. Att jag gav honom en dosa snus med röd rosett på. Att han bryr sig om mig, att jag känner mig så trygg och glad i hans sällskap. Att han litar på mig och lyssnar på mig. Allt vill jag minnas.

Grå måndag med glitter på insidan

Om jag blundar så kan jag tänka mig att mitt blod är ersatt av glitter. Det spelar ingen roll att det är kallt, grått och regnigt eller att jag hostar eller att jag är efter med mina studier. 

Igår var fantastisk. Många timmar tillsammans, ett flödande samtal, en öppenhet och en närvaro. Hans långa varma kropp och gyllene skägg. Att han berättar om Stockholms blodbad och imponerar på mig. Och vi pratade om filterrullningar, de bästa fetingarna, oväntad romantik, om Skottland och barnlängtan och dans och festplanering och arkitektur och denna karl alltså...han kan bygga ett hus, från början till slut. Det gör mig mjuk i knäna och varm i hjärtat och han tycker om att jag är glad och jag älskar hur han tar i mig och hur han är lugn och...

Det spelar ingen roll att det regnar. För i eftermiddag ska jag krama mina barn och sedan göra tårta till en vän som fyllt år. Och det är Måndagsklubb och jag kommer skratta mycket och vi smider planer och allt detta bäddar in mig en trygghet. I kärlek. Jag vågar vara kär i denna man, för jag har inget att vara rädd för.

Hundra sätt att distrahera bort nervositet inför dejt

Sitt först en hel kväll i Nasses vagn, drick te och prata. Sov sedan gott hela natten och försov dig en aning. Gör dig sedan så snygg och proper du kan, gå till kyrkan och förbered julkonsert. Genomför julkonsert. Kom hem, städa hela köket, laga mat och bjud in Grannen på middag. Skriv blogginlägg. Hoppas på att klockan snart ska bli sju och Snickaren ska kliva in genom dörren och göra mig lugn och bubblig.

All Love Boot Camp

Jag tror inte riktigt på att se saker som en kamp, eller träning. Det allra mesta handlar om att välja annorlunda, det finns inget mellanting. Antingen väljer du att vara i kärlek eller så gör du det inte. Du väljer vad som styr dina val. Det betyder inte att du inte känner andra saker; oro, rädsla, ångest, ilska, osäkerhet, avundsjuka. Men det betyder att dessa känslor inte styr ditt handlande.

Jag är lycklig. Jag är upp över öronen förälskad. Jag har många fina relationer. Jag arbetar med det jag är menad att göra. Jag har ett hem jag trivs i. Jag känner mig fri. Jag känner mig rik.

Och för allt detta väljer jag bort intriger. Jag väljer bort att snacka skit. Jag väljer bort att tänka illa om mig själv. Jag väljer bort drama. Jag väljer bort avundsjuka. Och jag väljer bort svartsjuka. 

Det finns säkert hundra olika metoder att göra dessa val. Mina är att centrera i mitt hjärta, andas djupt och tänka rationellt. Är jag känslomässig så får jag vara det fullt ut en liten stund och sedan visualiserar jag hur jag vill ha det, hur jag vill känna. Och så flyttar jag in i den bilden och lever i den tills det är verklighet. Ibland tar den processen mindre än en dag. Ibland flera år.

Men det betyder att jag alltid vet att jag inget har att dölja. Inget att skämmas för. Det kan låta mjukt och fluffigt att leva ett kärleksfullt hippie-liv. Och det kan det absolut vara, men för att komma dit, att våga leva i ren kärlek; det kräver mod. Och styrka. Att se hela sig själv, objektivt. Att välja. Vem vill jag vara?

En typisk vecka, hösten 2014

Måndag - varannan veckostart har jag barnen på morgonen och vaknar således av dem, och gör hela påklädning/frukost/lämningscirkusen. Sedan brukar måndag vara min dag att landa efter helgen, läsa ikapp, mejla, städa. Vid fyra hämtar jag ungarna, gör eftermiddag med film och kvällsmat och kramar. Innan kl sju sover båda två och jag har tänt ljus i hela lägenheten, satt på kaffe och puffat kuddarna i soffan. Och sedan börjar Måndagsklubben och kvinna efter kvinna ramlar in i mitt hem och kvällen fortlöper i underbar gemenskap.

Tisdag - Väcks av barnpladder och lämnar ungar på dagis. Förhoppningsvis pluggar jag under dagen men det kan även hända sig att jag åker och får massage eller har något möte eller en lunch med någon. Hämtar vid fyra, hänger, matar och pyjamasar. Lägger och inväntar Grannen och kl sju springer jag iväg på kör.

Onsdag - Samma procedur igen, morgonrusning med dagislämning. Men på onsdagar tar barnafadern över vilket innebär att mina onsdagar tenderar att innehålla någon form av gemenskap med någon, lite studier och lite städ. Och på kvällen håller jag yoga i grannbyn och efteråt är det inte ovanligt att några följer med hem till mig och vi äter och har det trevligt.

Torsdag - Sovmorgon! Och oftare regel än undantag så packar jag min ryggsäck eller på annat vis förbereder inför helgen. Åker till Malmö. Får besök. Njuter av att inte ha någon tid att passa.

Fredag - Om jag inte redan här vaknar på annan ort så är jag på väg. Ut i dans ut i trans. Kanske en dejt. Kanske en middag med mina flickor. Förmodligen feting, ibland bubbel. Klänning och glitter. Detta förutsatt att jag inte har barnen över helgen, för har jag det är det fredagsmys hemma i soffan med dem.

Lördag - Vaknar oftast någon annanstans. Glad. Lycklig. I rörelse. Kaffe. För mycket cigg. Många vackra fina människor, aldrig ensam. Börjar för det mesta förbereda inför kvällen, nästa fest. Eller en middag eller spelning.

Söndag - Är som sig bör för det mesta lugnare. Sömn. Film. Kanske något kalas. Och många söndagar denna höst har inneburit en dejt med Snickaren. Ibland sjunger kören. Sällan är jag hemma hela dagen.

Och så snurrar veckorna på. Mycket socialt, mycket dans. Yoga och kör och barn och hem och studier i en liten röra. Ibland tar jag långa tupplurar på dagarna, ibland pluggar jag hela nätter. Ibland blir jag stressad över bristen på rutiner men för det mesta känns det skönt att jag gör det jag vill när jag känner för det. Det är enormt lyxigt att leva såhär fritt. I lugn och ro och rörelse.

Ett nytt slags liv

Och det känns som evigheters evigheter sedan sist jag kom hem och slängde post kalasande barn i säng och sedan hade en kväll med bara mig. Det regnar ute. Det är varmt inne. Jag har skrattat mycket i helgen. Och jag minns hur viktigt det ju faktiskt är för mig att vara tyst. Bearbeta. Landa. Ladda.

Och lite önskar jag att jag kunde berätta detta för mitt sextonåriga jag; att en dag kommer du vara del av ett sammanhang där folk älskar dig. Vill vara med dig. Där du kommer dansa och festa och kramas och skratta och leva. Där du blommar. Ett liv där du älskar och expanderar och faktiskt behöver frigöra tid att vara ensam. Allt kommer bli bra.

Glitter

Låt mig minnas den dag då jag följde ett band från hak till hak, berusade mig, dansade fötterna ömma, köpte folköl till efterfesten och till slut, i skrivande stund, är på väg att somna i en soffa hemma hos en människa jag just mött. Mina vänner ligger omkring mig och jag känner mig otroligt älskad.

Detta flöde.

Detta liv.

Denna magi.

Äntligen, lugnet

Sida vid sida med den euforiska förälskelsen så har jag brottats mycket med andra saker. Egot. Principer. Föreställningar. Strategi. Sinne och känsla. Övat på att inte tänka för mycket, samtidigt ansträngt mig för att hålla mig i rörelse. Varit frustrerad över att mina ambitioner om att ha flera relationer varit svårt att upprätthålla, känslomässigt.

Sen var Nasse här igår och för var minut lättade dimman i mitt huvud. Och hon mötte mig i något som fick allt att falla på plats. Ett lugn. En lekfullhet och glädje och det var som en pusselbit som föll på plats. Det finns så mycket kärlek och jag har så mycket att ge. Och hon hjälper mig att leva i det.

Det bästa är att det bara fortsätter.

Det är söndag kväll och för tolv timmar sedan låg jag intrasslad i Snickaren, svettig och mjuk. 

Det var den sista pärlan i nattens händelser av dans och fest och skratt och gemenskap.

Det var ett par timmar senare början på en ny dag; en lycka att få börja den med en varm man i mitt system.

Dagen har sedan varit steglös, vänner på lunch som blev fika som blev te och kaffe och efterrätt och det fina fina att hitta folk sovande i min säng.

Ett välbefinnande så starkt att bröstet nästan sprängs. Så mycket dans i benen att de är stumma. Så mycket musik att det sjunger i öronen.

Det är söndag kväll och för trettiosex timmar sedan vaknade jag i en lägenhet i Göteborg, med glowsticks fortfarande lysande om min hand. Natten var skratt och bas och timmar av dans med slutna ögon. Bubbel och finmiddag och fördrink och förväntan.

Det är söndag kväll och för sextio timmar sedan gjorde jag solhälsningen i gryningen i ett hus vid havet, i ett rum varmt av eld och kortfattade instruktioner och fullkomlig tystnad.

Det är söndag kväll och imorgon börjar en ny vecka med systerkväll, kör, yoga, Malmö och dans och studier och hångel och så mycket mer som ska uppenbara sig. Jag har allt jag behöver och mer därtill. 

Ett öppet litet kärleksbrev

Detta tillstånd av tyngd i magen och fjärilar i bröstet, pirr i låren och tjut i öronen. Där nästan allt är svårt; äta, sova, andas.

Där allt är lätt så lätt att fötterna knappt vidrör marken. Det är ingen skillnad på fantasi och verklighet och i något universum ligger jag alltid med huvudet mot ditt bröst och dina armar om mig.

Detta tunnelseende; jag var på fest i många timmar i helgen och allt jag minns med tydlighet är våra små samtal.

Detta att allt är nytt, allt är första gången. Och det är skönt att vara kär och vuxen, för inte bär jag några illusioner om någots perfektion. Du gillar inte allt med mig. Jag gillar inte allt med dig.

Men denna längtan i min kropp.

Detta skratt som ständigt ligger i mina mungipor, redo. Svindel och yrsel och en storm som är stilla och vacker.

En ständig bön från mitt hjärta;

Jag ger allt, och jag ber om välsignelse och vägledning. Ge mig allt jag någonsin bett om och låt kraften passera genom mig. 

Och vet att en dag så kommer han se på mig och allt annat kommer försvinna.

Andningshål

Så sågs vi igår, och självklart så tar det bara några timmar i hans sällskap innan jag är både hungrig och trött. Efter en veckas sömn- och aptitlöshet kändes det nästan lite hånfullt.

Överlag känns det annorlunda idag. Som att det gått hål på den värsta bubblan och jag kan äntligen andas igen. Tänka klart. Jag har inga problem med att känna mycket, längta, hoppas, men fokus är bra att ha. Hitta min egen jord.

Vad hjärtat är fullt av talar munnen

Och med anledning av det känner jag mig ganska enkelspårig. Och jag vet att min hjärna just nu är proppfull med oxytocin, serotonin och dopamin. Kanske mina favorithormoner, men de är ju inte kända för att skapa rationell balans. 

Så, pretty much allt jag gör just nu handlar om att centrera mig i hjärtat, göra all denna kärlek till min och andas. När jag inte gör det tänker jag hur det kommer vara nästa gång vi ses. Däremellan försöker jag andra saker, som att plugga, planera mina yogalektioner eller fokusera på mina vänner och allt fint jag planerar med dem. Går sådär. Men det är okej.

Väntan som blev kort

Så på en sekund stod det klart för mig att jag inte bör vänta. Jag bör berätta för honom hur jag känner.

Så med darrande fingrar ringde jag upp. Och mös och rös av hans energi och röst och jag kunde se honom så tydligt framför mig. Hej och hur är det och hur är din vecka. Fint och bra och galet.

Så sa jag det. Att jag är kär i dig. Och visste ju sedan länge att detta var en övning i att ge utan förbehåll, utan förväntningar. Och jag stammar lite, försöker hitta mark i hans tystnad.

Så frågar han; Känns det bra? Och jag exploderar av lycka och skratt och ja, du, det känns fantastiskt. Och jag ska ge dig ditt space men allt är som innan, vi hörs och ses och ta hand om dig.

Så känner jag att jag har så mycket kärlek att ge. Och jag vet att det finns något outsägligt vackert mellan oss. Och jag vet att han är försiktig. Och vad som än händer, så vet jag att jag gav allt från första stund. Det går inte att förlora då.

I havet av känslor finns ingen tid

Jag vet att det bara handlar om dagar, men jag kan inte minnas hur det var att inte känna såhär. Att inte tänka på Snickaren var tredje minut. Vad tänkte jag på då? Det är natt igen, och jag kan inte sova. Igen.

Det spelas filmer i mitt huvud. Alla ögonblick vi haft. Men också de jag föreställer mig att vi kommer ha. Och de blandas ihop, jag kan snart inte avgöra vad som verkligen hänt. 

Jag följer med denna ström och håller hårt i att äga mina känslor. Inte låta hans tveksamhet påverka. Och det går bra, det gör det. Men det är en chock. En fullkomlig total chock. Vad hände? Hur gick det till?

Och det är som på högstadiet, jag ber mina vänner ta reda på om han kommer på festen i helgen. För att veta. Så tänker jag på vad jag ska säga ha på mig vara.

Och väntan väntan.

På rätt ögonblick.

Då jag kan berätta.

Jag är kär i dig.

För att minnas hur det känns när han tar i mig

"Vill du värma dig med mig ikväll?"

En längtan bodde i mig i söndags, trots helgens magiska bravader bland hög bas och svettiga kroppar och bubbel och vin. Jag hade inte sovit på två dygn men det spelade ingen roll. Två veckor sedan vi sågs sist och trots att jag haft annan hud emot min sedan dess hade inte denna längtan mattats av.
Så kom han.
Och var längre än jag mindes, gladare och liksom mer snabbtänkt. Vi skämtade och skrattade och gjorde te och jag var nervös men bara lite och han meckade sin pipa och jag tänkte inte på det då men jag tänker på det nu, hur naturligt alltsammans var. Hur självklart han tar plats i min värld.
Så kom han.
Närmare och sluter mig i sin famn. Händer, stora och säkra mot min rygg. Kyssar och skäggstubb mot min hals. Och till slut djupa försiktiga kyssar. Och attraktionen är inte som en explosion som plötsligt överskuggar allt, nej, det är mer som en glöd som alltid finns men som vi ger näring och blåser liv i. Stadigt och stilla växer det och jag häpnar och kan inte förstå att han är här hos mig. Till slut tar jag hans hand, föreslår säng istället för soffa och leder honom mellan rummen. Nästan framme stannar han mig, står bakom och håller mig nära nära. Händer överallt. Och jag kastar kuddar och kryper skrattande upp och lägger mig till rätta.
Så kom han.
Tornar upp sig över mig och vi hånglar och jösses vad vi hånglar. Plagg lirkas av, ett i taget. Och ögonkontakten som är ständigt närvarande. Hur han ser på mig, ser mig, upplever mig. Sen är det som att jag blir en delikatsess. Han landar mellan mina bröst, försvinner i dom, och jag lite skrattar jag för hans händer är faktiskt tillräckligt stora för att det ska se proportioneligt ut. Fjäderlätta kyssar. Tänder som tar tag och biter till. Han klär av mig. Jag klär av honom. Och jag är redo så redo men han glider bara ner och landar mellan mina ben.
Så kom han.
Närmare. Och jag vet nu att han kommer hålla på tills jag kommer. Jag vet att han älskar detta, han kanske njuter mer än jag. Så jag slappnar av och lutar mig tillbaka. Försöker tänka på min andning. Tid upphör. Ljud upphör. Alla sensationer upphör, förutom den hans mun mot mitt allra heligaste ger.
Så kom jag.
Och han blick när han tittar upp mot mig när jag sakta landar är alldeles lycklig. Busig. Nöjd. Och han kryper upp och jag säger att jag blir hans slav, jag gör allt. Och han skrattar och jag suger rent hans fingrar och kysser hans skägg som smakar av mig och jag är lycklig och vidöppen och han glider in i mig. Blicken fäst i min. Och jag känner mig som en instrument, förvisso ett som biter i hans axel och river hans rygg. Det är så märkligt, för han håller inte fast mig, men ändå är det som att jag inte kan röra mig. Jag är i hans våld.
Vad kan man mera säga här? Ett virrvarr av kroppar, vissa kristallklara bilder. Som när jag rider honom och han helt plötsligt lägger sina händer om mitt huvud och drar mitt ansikte mot sitt. Kysser mig stilla. Greppar mitt hår och vänder oss om.
Så kom vi.
Och sakta återvände tiden. Varma mjuka flämtande. Nära nära. Skämt om att ringa ambulans, för det tar lång stund för andningen att bli normal. Han hämtar vatten och feting. Lägger sig bredvid mig, och jag avundas mitt meckfat som vilar i hans ljumske. Pipan passas. En hand hittar en annan hand. Vi pratar om musiken. Vi är tysta. Jag berättar historier, skapar bilder med mina ord. Vi pratar om människor som vi känner. Och så berättar jag om Henne, hur jag känner så mycket för denna kvinna fast jag vet att hon inte känner detsamma för mig. Och jag säger att det är okej, det känns okej. Men något, när jag beskriver henne, slår an en sträng av sorg och från ingenstans kommer tårar. Stilla men överraskande. Han bara öppnar sin famn, lägger mig mot sitt bröst och håller om mig. Ordlöst. Länge. Jag känner att allt är okej. I hans trygghet kan jag gråta. I hans famn kan jag vila.

Humlan

Så sitter jag och försöker sätta ord på vad jag känner. Jag pratar om Snickaren, om allt som känns. Det är första gången som jag inleder något med någon som är en del i min vänkrets, eller, i just den här specifika kretsen. En person flera av mina vänner har varit med. En person som många har åsikter och känslor kring, såsom det är med vänner.

Så är det hans blick som ser hela min själ, hans trygghet som får hela min varelse att slappna av. Och jag pratar med en vän; beskriver hur det pirrar i kroppen, hur jag känner en enorm förväntan. En stor varm vibrerande humla i bröstet 

och hon avbryter mig och säger

att det är inte en fråga om att jag kommer bli kär.

Och jag börjar gråta och går helt upp i känslan. Rädslan. Glädjen. Övertygelsen. Allt känns nytt med honom. Han tar fram många av mina bästa sidor. Och klockan är fyra på morgonen och jag kan inte sova för att allt känns så jäkla mycket.

Vinstlott

Vad makalöst det är att samtliga av mina älskare är...hur ska jag säga? Redo att tillfredsställa alla mina önskemål. Att jag jag beställa en dejt med mycket hångel, och får ett 'your wish is my command' tillbaka.

Win!

Precis vad jag behövde

"Skulle du tycka om att få besök ikväll?"

"Det skulle jag!"

Och det finns något rörande att komma hem till en man och man märker att han ansträngt sig, tänt ljus och städat och erbjuder te. Och vi pratade, för första gången någonsin. Om musik och om oss själva och småsaker. 

Sexet var ljuvligt. Roligt och innerligt och hett. Och jag känner mig varm och mjuk i hela kroppen. Glad. Tacksam för alla fina män som kommer i min väg.

En ode till psytrancen och dansen och syran

Och jag landar hemma efter en strid. Hela natten har jag slagits mot egon, demoner och illusioner och dansat mig igenom mitt livs mest nattsvarta. Dessa fester, dessa forum där allt detta tillåts äga rum. Från skrattanfall så expansiva att det svindlar till knuten därinne. Och det är med den nöjdheten jag återvänder hem, att veta att denna dans var ett rejält dagsverke. Ja, nu är jag helt tillfreds och lycklig, men jag vet att jag har arbetat mycket hårt för att komma hit. Psytrancens bas bas bas och våg efter våg med intryck och stimulans som har rört upp och rört till varje cell i min kropp. Den kollektiva dyrkan på dansgolvet, hail DJn, och sökande bekräftande blickar, vi är alla här, tillsammans. Fötterna som knappt vidrör golvet vibratot i kroppen som sitter i långt efter musiken tystnat. Musiken lever vidare i kroppen och vi står tillsammans i tystnad när morgonen kommit och ljudet slagits av, och vi rör oss fortfarande till samma takt. Gungande, studsande, svajande.

Det är sannerligen en strid, och dansen är både mitt slagfält och mitt vapen. Där alla skarvar får mötas och lösa ändar knyts upp. Och att komma hem till min grotta, med blandade känslor kliva in och långsamt ömsa skinn. Duscha länge och varmt, belöna min arbetande kropp. Välgörande te, varma torra kläder, salt och vatten. Vila nu, min jordiska varelse, för det är du värd. Du har åstadkommit mirakler inatt. Och jag ber att ljuden och rytmen ska leva i mig länge, låta mig få njuta av effekterna.

Dansen. Framför. Allt.
Dansen. Framför. Allt.

Pirr pirr pirr

Kan inte minnas senast jag var såhär nervös/pirrig/förväntansfull inför en dejt. Det är flera timmar kvar och jag känner mig liksom darrig och yr, svårt att fokusera och...hålla tråden.

Kontrasternas morgon

Idag vaknade jag med en timmes sömn i kroppen och en fundering, varför är jag trött? Och barnen vill ha äpple och film och blöjor bytta och allt vad det är. Min vän som agerat sovande barnvakt, går till jobbet. Solen går upp.

Natten känns som en dröm, allt det som var så verkligt alldeles nyss. Musik musik musik och dans. Vackra människor och öppna famnar vart än vänder mig. Tid för ord efter sommarens ordlöshet.

Och redan nu, blott några timmar senare, famlar jag i minnet. Nuet med sina mjuka barnkinder och tecknad film utgör hela min verklighet. Därför känns det än mer viktigt att sätta ord på fest istället för vardag.

Inatt var det fest. Och det var ett litet klimax. En av alla dem jag i sommar mött i mitt hjärta och i långa fina kramar, klev inatt fram till mig. Målmedvetet. Efter den första trevande kyssen inleddes timmar av lekfullt trevande.

Så, nu minns jag varför jag är trött. Men just minnet av dans och eld och hångel raderar varje spår av trött. Det känns endast värdefullt att fylla på med kärlek. 

Välsignelse

Vi träffades på en fest i somras och hon sjöng och hennes röst fick mig att flyga. Inte många ord byttes, men nummer och sen sågs vi på en fest igen och pratade och pratade och dansade. Vi har träffats mindre typ fem gånger men systerskapet jag känner med denna kvinna.

Efter en kväll i hennes sällskap är hela mitt system aktiverat och jag känner mig så sedd och uppskattad. Hon frågar mig saker och lyssnar och vi har de finaste samtalen. Och hon ser mig i ögonen och säger att hon litar på mig och vi pratar om det mänskliga och det andliga, och gör skillnad på det två på samma sätt. Och när jag spelade för henne var jag i den där energin som känns som en stor varm kram och min röst är inte längre min, jag är en kanal och vår dynamik gör mig andlös.

Det låter kanske dömande, men det är det inte; men det är inte ofta jag möter någon på samma andliga nivå. Som lever och andas det, där allt är intuition och utveckling och process och det finns en självdistans utan förminskning. Att höra henne beskriva längtan efter en kvinnlig cirkel och använda exakt samma ord som funnits i min själ i flera år och veta att vi, vi har hittat varandra. Syster. Tack för att du kom till mig.

Stoner-humor

Officer - "Son, how high are you?"

Stoner - "No sir, it's 'Hi, how are you?'!"

Insert asgarv.

Eventuellt en nackdel med det polyamorösa livet

Nu när jag pluggar heltid, och har dragit igång med saker som att sjunga i kör och delta i systerkvällar, så ställs jag inför ett dilemma; när ska jag träffa någon av mina män? Och vem ska jag träffa när jag faktiskt har tid för vilken av deras olika egenskaper vill jag ha mest just nu? Det finns så många olika aspekter att ta hänsyn till.

Kroppar. Kyssteknik. Humor. Intellekt. Andlighet. Närhet. Kukstorlek. Känsla.

Så vad gör jag? Jo, jag skrattar och bokar in andra saker. Åka och dansa. Gå på bio. Skapa musik. Dansa mer. Med mina vänner.

Peppar peppar...

...och ta i allt trä i hela världen men ibland slår det mig hur otroligt sällan vi är sjuka. Jag har inte varit sjuk sedan i april och inte barnen heller. Trots inskolning och runtåkande och en inte alltför nitisk handtvättarpolicy. Eller kanske just därför?

Enligt Vårdguiden så är barn vanligen förkylda upp till sex gånger om året så jag är sjukt imponerad. Eventuellt har de ärvt sin pappas immunförsvar, och det vore ju en vinst i genlotteriet.

Vad jag ska skylla min friskhet på vet jag inte. Dansen? Knarket? Lyckan? Dessutom har jag fler och fler perioder med massor av energi och jag får mycket gjort utan att bli trött. Och varje dag får jag kommentarer om min glädje och positiva anda, att jag ser pigg ut och jag är så glad att det syns och märks att jag mår så jäkla bra, på alla sätt.

Ordlösheten och ordfattigheten

Allt detta som ryms i min kropp. Dessa känslor och upplevelser och tillstånd. Alla förmågor och egenskaper. Så oändligt mycket kärlek. 

Tack.

Det ljuvliga med en sextonmånaders unge

Kanske är mitt barn exceptionellt gulligt, men bara så att han vill kramas typ alltid. Vill bli kliad och sjungen för. Fokuserat kan fastna i något och sitta med det länge utan att bekommas av omvärlden.

En unge som skrattar och har långa haranger och skämtar.

Som kan gå på promenad och vara självständigt upptäckarglad.

Underbara unge.

Att ge och att få

Aldrig hade jag trott att det var det sistnämnda som jag skulle uppleva som svårast. Ändå har jag alltid varit generös med devisen att det ju kommer tillbaka, på något sätt. Och nu är jag verkligen i en period av att få och vilka utmaningar jag möter i detta. Att ta emot med samma lätthet som jag ger. Att vara tacksam men inte underdånig. 

Varje dag får jag bevis på att jag uppnått mitt största mål; att vara en bra vän. Att vara en person som folk vänder sig till. Pålitlig. Snäll. Rolig. Klok. Och som jag gett av allt jag är och allt jag har för att vara den personen. Och nu. Få tillbaka. Vilken gåva.

Skapandet

Detta att jag hade några hastigt nedskriva ord i min telefon. Och min vän tog fram sin fiol. Och jag ändrade texten lite. Och vi hittade en melodi.

Sen hämtade jag gitarren och vi satte ackorden. Och övade och övade och la stämmor och testade tempon och volym.

Helt makalöst och fantastiskt. Jag är hänförd och mållös och grundligt lycklig. Skapa! Vilken magi.

Ett magiskt dygn

Strax efter midnatt ligger jag intrasslad och svettig i en ny bekanskaps säng. Musiken är okänd men fantastisk. Vi är nya men avslappnade. Jag är stora skeden och smeker långsamt hans kropp . Hela natten tycks förflyta på det sättet, nära och slumrande. På morgonen ligger vi igen, ordlöst och stilla.

När jag går runt i hans lägenhet och gör mig iordning fixar han te och spelar sedan gitarr för mig. Det är enkelt och det är med en känsla av värme som jag kör in till Malmö, med mitt favoritband DriftWood Company på högsta volym.

Och Malmö. Där jag får möta upp Bullen, äta indiskt, gå på loppis. Träffa upp fler vänner, fika i timmar. Bli en liten fyrklöver av starka vackra kvinnor. Handla mat för att ha picknick i parken. 

Magi - att på trottoaren bli ikappsprungen av mycket kär vän som jag inte sett på ett år.

Magi - att hundra meter senare se en person på cykel, inte kunna sluta titta, våra blickar möts, han gör en u-sväng och vad vi kramas. Det råkar vara sångaren i DriftWood, som jag träffat som hastigast några veckor tidigare. Jag har inte riktigt ord för att förklara hur stort detta var för mig. Gigantiskt.

Och sedan, picknick, spelning på Far i Hatten, ännu fler vänner, ljuvlig gemenskap och känslan av hemma. Att vara älskad. Att ha ett sammanhang.

Slutligen, strax efter midnatt, köra hem med Bullen. Äta hallon och choklad och prata om allt vi upplevt. Dimma och lugn. Tacksamhet.

Också att komma ut, fast ändå inte

För tio år sedan eller så träffade jag en tjej som var gay och polyamorös. Av någon anledning minns jag glasklart en grej hon sa till mig:

" För mig var det inte alls en stor grej att komma ut som flata. Men att berätta för min familj att jag är poly, det var svårt. Och det är fortfarande det svåraste att berätta för människor."

Och jag börjar förstå det. På riktigt. För nu när jag får frågan om jag är singel så är svaret inte självklart. Jag ser mig själv som singel så tillvida att jag inte lever monogamt med någon. Men jag är inte ensam, tvärtom.

Jag har flera pågående relationer som är viktiga för mig, men på olika sätt. Och allt är väldigt avslappnat och kravlöst på ett fint sätt. Som att Petsson inte hört av sig på ett tag (och det är så lätt att ta det personligt) men så kom det ett sms med fina ord, att han gärna vill träffa mig snart. 

Mina funderingar kretsar mest kring mig själv. Hur är jag tydlig med att jag inte lever monogamt men inte heller bara vill ha lösa ligg? När kan jag ändra status på Facebook, som får symbolisera att komma ut ur den polyamorösa garderoben?

Jag mår så bra i detta. Ändå får jag för mig att det är som att jag fuskar. Det ska inte få vara såhär lätt och bra, enligt normen. Det är konstigt.

Ord som inte kommer men som behövs

Det är så mycket i mitt liv som nu sker på ett icke verbalt plan. Kanske handlar det om att jag innan dejtat så mycket på nätet och därför har det funnits mängder av ord som grund, redan innan första mötet. Och nu är det öga mot öga direkt och det första som händer är bortom ålder, yrke, boplats, civilstatus osv. Jag vet inget om dig, förutom att jag känner mig dragen till dig.

Som med Henne. Vi pratar men det finns också mycket vi inte säger. Inte för att vi inte vill, utan för att det inte är dags. Vi träffades igår och jösses. Att vara med henne är som att svälja en svärm välvilliga humlor som sedan surrar och hummar i mitt bröst. Massören var där, och vi fick tillfälle att touch base som man säger. Yogakillen var också där, och det var första gången vi sågs sedan den där misslyckade dejten i början av sommaren. Även där ordlöst, så märkte jag att han förbannade sig för att han sumpat det med mig.

Men även, en ny bekant, som känns så välbekant. Kontrabasisten, med ögon som Medelhavet och ett leende som är nästan komiskt. Jag vet att han och Hon har haft någon slags romans, och att han avslutade det pga kunde inte hantera öppen relation. Min förvåning och glädje och häpenhet när vi tre dras till varandra som genom magi.

Håller om varandra. Klappar på varandra. Ser varandra djupt i ögonen. Ligger i en hög och bara är.

Och det är här som orden försvinner. För visst, jag kan berätta vad vi gjorde men inte ens i närheten beskriva vad som hände. Hur kärlek bara flödade åt alla håll.

Hur jag idag skickar ett sms till Henne och samtidigt får ett mejl av Kontrabasisten. Det skickas hjärtan och Tack och vi vet alla att vi delar något speciellt.

Igår fick jag även reda på att hon pratat med Massören och berättat att vi "kommit varandra nära" och ville kolla om det var okej. Och jag blir så glad, dels för att det är okej, dels för att detta inte bara är en upplevelse från mitt håll.

Och den här fantasin jag har haft, att samla alla som jag tycker om och som tycker om mig och bara ligga i en hög och kramas. Jag inser precis att just det gör jag ju. Ofta.

Så kära universum. Tack. Och mer! Mer! Jag kan ta det. Jag vill ha det. Och gärna mer ord.

Social balans

Dag hemma, utan barn och utan planer eller måsten. Första gången på hela sommaren. Och min impuls är att ringa någon, boka in någon, bjuda bort mig.

Och då fattar jag ju att jag måste slappna av. Greja hemma. Duscha länge. Slänga saker. Andas. Och följa flödet. 

Typiskt bra onsdag

Detta;

Bullen kommer på förmiddagen. Vi bakar bröd och förbereder soppa.

Exet kommer och hjälper mig skriva Cv. Vi har ett skönt flow och skiljs i produktivitet.

Grannen kommer över och äter middagen med Bullen och mig.

Vi hamnar i vardagsrummet, dricker kaffe, gör musik, pratar politik. Häller upp vin, sätter på en skiva, pratar sexualitet och relationer.

Knack på dörren och en annan kompis kliver på, och hej, sätt dig, här finns soppa

och alltså.

Detta enkla, spontana, genuina. Så mycket skratt och vettiga åsikter. Högt i tak och en dörr som alltid är öppen.

Hemma

Nu har jag lovat mig själv att försöka vara mer på hemmaplan under hösten. Genast retas universum med mig, erbjuder skogsfest i oktober trettiofem mil bort. Yogaretreat i Rumänien i december.

Mest handlar det dock om att jag behöver ta hand om mina rötter, rensa och städa. Och plugga. Jag tänker mig en höst med många mysiga middagar och att fördjupa relationer. En höst med mycket besök hos mig.

Så tänker jag på Henne. Hur jag vill visa henne mitt Skåne. Och hur jag får en liten klump i halsen när jag tänker på att dessa korta månader kan vara den tid vi har. Så mycket att hinna vara och känna och uppleva och dela...åh.

Konstig stämning

För åtta år sedan eller så var jag hemma hos en kompis och grejade med hennes hår. Hennes telefon ringde, och när hon pratat en stund räckte hon mig luren och sa "här, jag måste på toa".

Och tack vare det lyckades jag med konststycket att ragga upp någon över telefon. Ett par timmar senare kom han upp och hämtade mig och vi åkte ut till honom.

Det var inget extraordinärt ligg, men vi synkade och träffades några gånger. Självklart rann det ju ut i sanden, både med honom och min kompis så hela den historien känns preskriberad och utagerad.

I fredags kliver jag ombord på en båt för en kvällssegling. För att förtydliga; båten är kristen och detta var en sk kompissegling och det var mest folk från olika församlingar. Jag och Mumsan har glidit med mina föräldrar och det är generellt väldigt familjär stämning.

Eftersom jag aldrig glömmer ett ansikte så tog det ungefär två sekunder för mig att känna igen honom. Men sammanhanget var så otippat att jag tänkte, nä. Så fort han såg mig blev han dock märkbart nervös, och då blev jag säker. När vi skulle hälsa hade jag lyckats komma ihåg både för- och efternamn men han låtsades inte minnas. Och när jag såg hans mycket gravida tjej förstod jag väl lite varför men framförallt blev jag ställd inför vad man egentligen gör i ett sånt läge?

Och även om det inte sades ett ord om ligg eller liknande i vårt korta meningsutbyte så är det någon som frågar hans tjej; eh, hur länge har ni varit ihop?

Hur det gick

Jag stod och väntade på den livligaste gatan i stan och undrade om jag skulle se henne innan hon var typ bredvid mig. Så blev det som på film. Sekunden hon svängde in på gatan lyfte jag blicken mot henne och hon lös. Och svepte bort sin lugg på det där sättet som redan gör mig knäsvag.

Ni vet hur man alltid letar tecken i början? Och minsta lilla antydan till...något...står ut och blir viktig. Som att hon beställde mat, och ursäktade sig för att det nog var vitlök i. Tar en gaffel till mig, om jag ändå vill smaka. Sätter sig bredvid, inte mittemot. Lutar sig mot mig, med öppet bröst. Tar min hand. Vilar mot min axel.

Våra samtal är så bra, lätta och okomplicerade och intressanta. Men jag är så uppfylld av Hennes närvaro att jag aldrig riktigt kan återge det. Den sista kvarten stod vi och kramades och jag kunde till slut inte avgöra var jag slutade och hon började. Ändå kändes det som att kasta mig ut i en okänd rymd att kyssa Henne adjö; inget är ännu förutbestämd eller vant. 

Och att hon frågar om jag kommer på jammet på lördag. Jag kan bara tänka på hur fantastiskt det är att denna makalösa kvinna vill vara nära mig.

Pirr i magen var det här

Och jag känner att en timme med Henne är värt...massor. Egentligen borde jag ta mig hem, krama på min goda livskrisande vän, packa och förbereda för ytterligare en helg på resande fot. 

Jag var sådär fånigt ängslig över att hon skulle ställa in. Men hon vill ses - nu ska vi bara överkomma logistiken. Och bara det, detta förhoppningsvis, gör att jag sveps in i en varm dimma. 

Smått och gott

- Älskar mina dreads så intensivt, klappar på mig konstant.

- Gör en 'Lyxfällan' på mig själv, orkar inte ha ångest över att jag inte orkar ha koll på pengar.

- Har fått en grej för att göra folk obekväma i sociala situationer. Stå lite för nära. Titta lite för intensivt i ögonen. Hysteriskt kul.

- Bjöd Nour el Rafai på en läkerol häromdagen, dansade med Annika Lantz , kramade Matilda Berggren och krockade med Babben Larsson i en dörr. Och skakade hand med Kristian och Martin Luuk.

Något viktigt

Man kan ju tänka, med tanke på min vår och sommar, att jag kärat ner mig till höger och vänster. Så är inte fallet, inte ens nära. Jag har levt i fullkomlig kärlek till människor jag mött och jag har utforskat attraktion i alla dess former. En makalös resa där jag lär mig något varje dag.

Men så kom det, ögonblicket, då jag kände den där klumpen i magen. Längtan. Jag vill bli kär. Jag vill faktiskt det. Den stunden var lite plågsam, med mycket sorg knutet till sig. Jag gjorde inget direkt med känslan, bara lät den finnas.

Och nästa dag kom, och timme efter timme var jag med Henne. Vi öppnade oss så för varandra, särskilt hon för mig. 

Idag väckte hon mig genom att lägga sig bakom mig och hålla om mig. Snusa mig i nacken. Vi låg och spann i en hög och sedan berättade jag om min galna natt.

Orden försvinner för mig. 

Men det var någonstans här det gick upp för mig att den här pirrande känslan, den känner jag igen. Det kändes som jag tystnade.

Jag gick till Hennes kyrka och det var då jag visste, först när jag kunde betrakta Henne på avstånd. På vägen hem höll vi varandra i handen och vi pratade men allt som hände i mig var brottningsmatchen att faktiskt berätta för henne. En lång lång kram och med ankaret i hand kunde jag säga

Jag är förälskad i dig.

Nya höjder av "följ flödet"...

Tidigare ikväll inledde jag en ganska seriös flört med en annan volontär, och vi bestämde att vi skulle ses på efterfesten. Väl där går vi ut på dansgolvet och jag inser efter fem takter att nja...(och vi vet ju alla att dans är en deal breaker)

...och så kommer jag in i ett groove med en kille på andra sidan om mig och vi är i sån fin synk och jag tänker att jag känner igen det där sättet att röra sig på. Mycket riktigt är han rejvare. 

...så går han och innan jag hinner vända mig om mot mitt ursprungliga ragg glider en mörk snygg främling fram och börjar snacka med mig på den mjukaste brittiskan du kan tänka dig. Och vi dansar och wow. Han säger att han spanade in mig tidigare under dagen när jag jobbade. Vi flörtar så ohämmat att jag blir lite generad bara av att tänka på det. När han föreslår att vi ska dra därifrån, ja, då går vi.

Stor parentes: jag lämnar mitt ragg på dansgolvet utan ett hej, utan en blick. På väg ut blir jag uppfångad av en annan man som anmält sitt intresse och jösses...val och kval. I vanliga fall är det så lätt att följa flödet, men nu var det som jag hade fyra olika flöden att välja mellan.

Men vi går och jag älskar hur han pratar och hur vi faktiskt flörtar och skämtar helt obehindrat, vilket inte känns självklart på engelska. Halvvägs hem där jag sover inser vi att vi inte ens presenterat oss. Så vi gör det, och sen hånglar vi.

Jag borde sluta tro saker om mig själv, men jag trodde faktiskt att jag var klar med att dra med en främling hem från nån klubb för ett ligg. Nykter men trött och suddig i konturerna och helt hög på bekräftelse. Men det är ju en av mina topp tio bästa tillstånd; ligga naken och nyknullad intrasslad i någon och känna total samhörighet. Veta att vi kanske aldrig möts igen, och då är det okej.

Sen ändå bli väldigt nöjd när man byter nummer och " - the next time I'm in Sweden love" och jisses. Vilken kväll.

Intensitet

I dagarna är jag volontär på Lund Comedy Festival. Det är såklart rysligt kul, långa dagar, mycket att göra och helt makalösa shower. Jag har skrattat till Petra Mede, Maria Möller och kanske mest och bäst av allt; Jesper. En kram fick jag också.

Och jag går runt i denna stad som inte alls är min och intrycken sköljer över mig. Jag pratar med nya människor hela tiden och är mitt allra mest serviceinriktade jag.

Men mest. Så återupplever jag igår. För igår kom jag äntligen riktigt nära en tjej jag nog varit ganska förälskad i sedan i våras. Som jag ville avfärda för jag känner verkligen att hon är så out of my legue. Hon är så sjukt snygg och trevlig och nästan färdig läkare och musikalisk och troende och poly och hippie och nykterist och sa jag att hon är så jävla fin att jag typ dör?

Så pratade vi relationer igår, och flörtande och hur vi båda föredrar glidande relationer (alltså, en relation får gärna pendla mellan kärlek- sex- och vänskaps-) och jag sa att jag är ju inte känd för att vara diskret och hon skrattade så hon nästan ramlade. Och hon sa att det är inte ofta hon är med människor som får henne att skratta så. Och vi pratade om första gången vi möttes, då hon låg i min famn (och vi hade knappt presenterat oss för varandra) och det var så intensivt och fint och hon berättade nu att så brukar hon verkligen inte göra.

Och hon smekte mig över ryggen och jag fick gåshud över hela kroppen. Och ni vet hur kyssar ibland är helt perfekta på en gång? Så var det inte här. Men vi anpassade oss efter varandra, läste av, lärde oss. Att lära sig hennes kropp. Att stanna upp och andas tungt och se varandra djupt i ögonen och fingra på nästa plagg och inte riktigt veta. Vart går gränsen? Och min lugg och hennes lugg och självklara fingrar och himmel. 

Hon är lång och atletisk och helt olik mig. Men jag får henne att skratta och hon älskar att krama mig och jag vet att inget i detta är svårt. Förutom att få bort bilden av svettiga kroppar från min näthinna när jag scannar biljetter till en föreställning.

Jag ber och får

Ni minns hur jag tidigt i somras bestämde mig för att inte ens försöka skapa reda i kaoset utan bara be om mer? I detta fallet ser jag kaos som något högst positivt och jisses, jag får det jag ber om. Det ena intensiva ögonblicket efter det andra. Ständiga möten med mig själv. Samtal efter samtal med helt fantastiska människor som bara ramlar ner hos mig. Och allt går så lätt. Avvisanden, omfamningar, vila och aktivitet. 

I helgen dansade jag i två dygn, utan att sova. Åt knappt, var aldrig stilla. Dansade ensam när andra satt, dansade nära nära, dansade stilla, frenetiskt, skrattade och grät, dansade i regn och stekande sol. Dansade i gryningen, dansade under stjärnklar himmel. Tog människor till mitt hjärta, öppnade upp mig för alla. Och all denna rörelse ligger lagrad i mitt system; allt blir lättare med dansen i blodet. 

I allt detta känner jag mig enormt älskad. Dessa fina själar som accepterar mig förbehållslöst, och som bjuder in mig i sin sfär. För detta är jag så tacksam. Och stolt över mig att jag gör detta utan rädslor och med full tillit. Den här sidan hos mig är den jag alltid känt mig mest hemma i och för var gång den kommer tillbaka är den starkare och tryggare. Och nu vill jag ha en minst lika intensiv höst, tack.

Medmänsklighet

Med glödhet intensitet älskar jag att vara personen som möter en annan som ser lite hängig ut, erbjuder en kram och verkligen känner hur hen slappnar av och sjunker in och oxytocinet börjar flöda i kroppen. Och dessutom kunna säga;

- Kom tillbaka för påfyllning närhelst du vill.

Jag flödar över nu, har så sinnessjukt mycket att ge. Gläds så mycket åt att kunna känna med andra, ge av mitt överflöd utan att det på något vis blir mindre kvar till mig. 

Kärleken

Den här magiska världen jag lever i nu - varje dag innehåller ett nytt möte som innebär något avgörande för mig. Det kan vara någon på gatan, som Petsson, det kan vara någon jag börjar mejla med. Men jag överdriver inte; varje dag skapar jag band med människor. I varje möte får jag chans att återskapa mig själv. Öva på att känna efter. Öva på att släppa taget. Öva på att släppa in.

Och det är intressant, för i samma takt som jag lärt mig att säga nej tack, sätta gränser och faktiskt tydligt klargöra om jag inte är intresserad så har detta hänt; jag har mycket lättare för att ta emot ett nej. För helt plötsligt vet jag i hela kroppen att ibland stämmer det bara inte. Det är inget personligt. Så jag rycker på axlarna och ler och ger personen en kram och går vidare. Kan tryggt säga att "jag tycker du verkar härlig, hör av dig om du ändrar dig" och lita på att det som ska hända, det kommer hända.

Och jag skapar luftslott och drömmar med människor som jag inte vet namnet på. Jag upplever intima berörande ögonblick med människor jag kanske aldrig mer kommer träffa. Jag släpper med öppen hand och öppet hjärta och ser med häpnad på hur många som kommer tillbaka och hur alla relationer är dynamiska och rörliga och helt oförutsägbara. 

Det är ljuvligt. I flera månader har jag svävat, skuttat, hoppat, flugit - ibland varit så högt ovan marken att jag inte ens sett den. Det är helt magiskt och jag njuter av varje sekund. 

BOOM - utdrag ur samtal

" Dans är verkligen en deal breaker. Tycker hen inte om att dansa...nä." / ur Vad är viktigt när man dejtar

" Det ser mysigt ut att bo därinne" ur Jag tycker om min tjocka kropp

" Det är som en solsemester med dans och asbra musik" ur Boom är så jävla fett (dagligt samtal)

" Mind. Blown " ur ungefär alla samtal.

Utöver det hade vi mängder av one liners, hittade på sånger och sa ungefär alla klyschor man kan säga. En liten familj skapades, och nästa gång hoppas vi på rejäl tillökning.

Inte ropa hej, osv.

Igår eftermiddag kände jag mig äntligen utvilad och i balans efter förra veckans mycket märkliga och upphackade sömn. Fokuserad och såg fram emot vardag, göra listor, strukturera upp livet...

Och sedan bestämde sig min hosta för att återvända och jag har hostat konstant hela natten. Inte riktigt lika utvilad nu. Och antar att tisdag är en lika bra dag att starta sitt nya liv.

BOOM - knark och sånt

Jag inbillar mig att detta var en ganska måttfull resa. Vi drack några öl var om dagen. Rökte minst en feting, två av dagarna rökte vi mer frekvent. Tog LSD en natt. Tog MDMA en natt. 

Och sen att jag råkade få i mig kokain en kväll, ja, det vet jag inte om det räknas. 

Men detta; ingen sneade på något, ingen var någonsin bakis, ingen gjorde något dumt eller märkligt pga av påverkad. Alla var glada och överrens hela tiden. Jag känner mig rikare och älskar att jag mött nya aspekter av mig själv och verkligen utvecklats. Och bara det att vara i en miljö där alla slags substanser är lagliga och tillåtna, där allt bruk sker helt öppet, det är ljuvligt. Detta var min andra festival och jag har aldrig sett någon bråka, eller sett människor vingla omkring. Jag inser hur orimligt jag tycker att droglagstiftningen är. Och håller hårt i hoppet som väcks i och med att forskning med MDMA, cannabis och LSD har påbörjats igen. Förändring är på gång.

BOOM - musiken och dansen

Jag hade faktiskt inte förväntat mig att jag skulle tycka om musiken så mycket som jag gjorde, och då har jag ändå lyssnat och dansat till elektronisk musik i sju år. Men detta var en vecka som utvecklade och förvånade mig på alla sätt. Som att dansa när det är trettiofem grader varmt - ljuvligt, inte jobbigt. Att stå på ett dansgolv och ha tusentals människor omkring mig - upplyftande, inte klaustrofobiskt.

Att jag dessutom återupptäckte gemenskapen på dansgolvet. Hur mycket jag älskar att glida från mitt gäng och röra mig framåt och hitta en plats bland främlingar och känna mig som hemma. Att få ett leende och ett hej, en kram och en öl. Det är obeskrivligt att dansa bredvid någon i timmar och nästan vara avundsjuk på hur härligt hen dansar och sedan få höra personen säga "I love your vibe darling!" och mötas i en underbar kram.

42 000 människor och alla älskar att dansa. En vecka av musik non stop. Marken vibrerar, inte bara av basen utan även för att det varje sekund stampat tusentals fötter mot den. Känslan av att vakna på morgonen och att det är så sinnessjukt bra musik att fötterna genast börjar röra sig. 

Jag dansade med främlingar. Jag dansade med en kärleksdrake. Jag dansade med min nyfunna Bror. Jag dansade så snabbt att jag knappt kände marken. Jag dansade så långsamt och gungande att jag blev ledlös. Jag dansade mig sömnig. Jag dansade mig varm. Jag dansade på stranden och i vattnet. Jag dansade liggande. Jag dansade in till mig själv och jag dansade ut till alla omkring mig. Jag dansade tills jag ramlade omkull av skratt.

Det finns inget som gör mig lika tillfredsställd. Det finns inget som alltid lär mig något om mig. Det finns inget jag kan göra helt nykter, stenad, full, syrad, e-ad eller svampad och ändå få samma effekt av. Det finns inget som får mig känna mig så komplett och hel. Inget, förutom dansen. 

BOOM - ett ögonblick

Bakgrund: det är dag sex. Kvällen innan kollapsade min rygg och denna sista dag har jag sjukt ont och kan knappt gå. Men, det är sista dagen och gå måste jag. Och dansa. Dessutom har vi en rejäl bit röka kvar så...självmedicineringen påbörjas. Och djävlar vad stenad jag blir. Liggande i skuggan på funky beach, drickandes öl och mojito och feting efter feting och smärtan försvinner och jag kan dansa och svetten rinner och allt känns så sanslöst sensuellt. Det svala vattnet. Isbitarna i drinken. Den lena starka röken,  sanden under fötterna. Hur hela min kropp gungar av varje rörelse. Och jag vill bara röra mig, varje rörelse är en njutning.

Så, vi börjar gå mot chillen. Det är långt och det är varmt och jag går långsamt, helt i min egna översensuella värld. Ler mot alla jag möter. Och nedför vägen kommer en kille som är på exakt samma våglängd. Våra blickar möts och vi flyter ihop till en underbar kram. Vi omfamnar varandra och smälter ihop, utan ett ord. Andetagen blir tyngre och händer trevar och griper tag och stående mitt på vägen rör vi oss som en vågrörelse och en blick och läppar och skägg och tungor och han stönar i mitt öra och liksom lyfter mig upp mot sig och jag öppnar upp och tar emot och...

pannan mot hans bröst och hans kind mot min hjässa och något slags efterspel och en djup blick och lätt kyss och

Som om inget hänt separerar vi oss från varandra och fortsätter åt varsitt håll.

Och på grund av så stenad att jag inte känner mina fötter måste jag omedelbart fråga mina vänner om det där verkligen hände?

BOOM - sammanfattat.

Kanske min största utmaning, att faktiskt sätta ord på allt. Boom är så intensivt att alla vanliga kompasser och ramar man bär med sig slås ur spel. Här är det stenhård psytrance dygnet runt med så knivskarpt ljud att vi kunde börja dansa redan i tältet. Och hör du inte main stage så hör du den alternativa scenen eller chillen. Musik. Hela tiden. 

På Boom är det också helt rimligt att gå fram till vem som helst och ge dem en kram. Den här veckan har jag kramat och kindpussat och pussat så många att jag är ett enda nystan av oxytocin. Det är också helt rimligt att dela med sig av det man har; har man hejat på dansgolvet är det självklart att dela på vatten, feting, öl. Alla tar hand om alla. Och ja, det låter klyschigt men är verkligen sant. Någon natt var jag ute och dansade utan mitt gäng och min rygg kollapsade och genast stod det människor omkring mig som hjälpte mig.

Fyrtiotusen människor. Hundra procent kärlek. Nakenbad och nybakade pizzor. Skavsår och skrattanfall. Myshögar och strandhäng. Disco-nap 22-02 för att sedan dansa till gryningen. Ingen som helst uppfattning om vilken veckodag det är. Hettan som gör att alla rör sig som under vatten, svetten som rinner konstant och dammet är överallt. Luften är liksom torr och smakar jord. Människorna har sina finaste kläder på sig, glittrar och lyser och blänker. Och folk dansar. I timmar och överallt. Skriker av lycka när dj:n droppar basen och höjer takten. Hjärtat slår så hårt och stadigt och tusentals människor rör sig som en enda organism och vänder sig mot varandra och ler i extas och följande samtal utspelar sig

- Var jag tvungen att välja mellan musik, knark och sex hade jag lätt valt musik.

- Verkligen! Musik!

- Ja, lätt. Dansar hellre än ligger.

I vanliga fall när jag är iväg så kan jag lite grann längta hem. Denna resa har jag inte ens tänkt på hemma. Att packa och åka var en liten chock. Och i skrivande stund ligger jag på ett hotellrum i Madrid, med en halvnaken kille bredvid mig och kan inte helt förlika mig med att det är slut. Boom, i mitt hjärta, för alltid.

I korthet

1. Dejt två med Petsson, mycket lyckad. Mest lättad att sexet verkligen var så bra som jag mindes. Är så genomorgasmerad nu att jag känner mig helt motståndslös.

2. Första etappen på väg till Boom är avklarad. Ligger nu i Lund och ska sova några timmar innan det är dags att åka till Kastrup.

3. Har verkligen fantastiska vänner, som varje dag förgyller och underlättar mitt liv. Så jäkla tacksam.

Vad som än händer

Jag har sjungit så jag blivit hes. Dansat till solen gått upp över trädtopparna. Gått hem i gryningen på öde gator. Skrattat så mycket att jag varken kunnat gå eller andas. Jag har förverkligat ideér. Jag har lärt mig göra saker jag aldrig förväntat mig.

Jag har varit så kär att blodet bubblat, flera gånger. Kärleken har blivit besvarad. Jag har blivit dumpad. Jag har gjort slut. Vänner har accepterat mig fullt ut och finns vid min sida år efter år. Jag har fått öppna min famn för dem.

Jag har fått ynnesten att bära och föda två barn som gjorts i kärlek. Jag har haft så ont att jag skrikit. Jag har varit så lycklig att jag skrikit. Jag har gråtit så våldsamt att världen försvunnit. Jag har legat i en glänta och varit i fullkomlig harmoni. Vandrat i tystnad. Gått min väg.

Jag har blivit kär vid första ögonkastet. Jag har känt attraktion växa fram. Jag har omfamnat alla sidor hos mig och blivit vän med dem. Pratat med främlingar på tåget. Nakenbadat mitt i natten. 

Så vad som än händer eller inte händer från den här sekunden så är jag tacksam. Jag tror att jag fått uppleva och känna mer på 25 år än vad många någonsin gör. Vad som än händer är jag lycklig. Vad som än händer vet jag att jag alltid gett allt, och fått allt. 

Snus - en kärlekshistoria

Så jag går in i random tobaksaffär/vidouthyrning/godisbutik för att hitta billigt snus. Min förvåning när innehavaren, efter jag förklarat mitt ärende, langar fram den ena sorten efter den andra på disken. Beskriver dess olika ursprung och smak och kvalitet. Jag blir helt förförd och går därifrån med tre dosor med, för mig, helt nya sorter. Bland annat en EPOK, helt vitt snus som både luktar och smakar som tandkräm.

Sen att jag är en så dålig snusare som kan glömma bort att snusa på flera dagar, det är en annan historia.

Jag gör det ändå

Idag rotade jag fram mina gamla inlines. Sist jag åkte, för sju-åtta år sedan, var jag mitt mest vältränade och hade åkt regelbundet i flera år.

Och märkligt nog, det gick ganska bra. Jag ramlade inte en enda gång. Och det tog tre sekunder för mig att känna att det är ju jävligt kul.

Sen blev jag skiträdd när det gick lite nerför, eftersom jag inte kan stanna. Och jag tänkte på det, när jag lyckades svänga och inte krocka att det är såhär jag tar mig an det mesta. Tycker jag det är roligt så gör jag det - oavsett hur läskigt det är. Eller om jag fixar alla moment. För det där jag inte fixar...det löser sig. Som i detta fallet är lyktstolpar mina bästa vänner, bara att grabba tag i när det går för fort.

"If you want to evolve, change your mind about something significant every day"

Jag har sett Gilmore Girls sedan det började gå på tv för femton år sedan eller så. För ett tag sedan köpte jag dvd-boxen och är nu inne på andra omgången att se från början till slut.

Och jag måste säga det, jäklar vad ens perspektiv ändras. Som att jag alltid tyckt Lorelie är så perfekt och nu inser att hon porträtteras med mängder av rätt rejäla flaws. Men mest av allt så blir jag mer och mer störd på Dean, som ska vara den perfekta första pojkvännen men han är bara...tråkig. Platt och trist och onyanserad. 

Det mest intressanta är att detta ofta händer mig på riktigt. Jag tror jag ofta ser människor som karaktärer och efter ett tag kan jag upptäcka att wow, nu hände något annat. Som Psykologens charm och sociala förmåga - till slut blev det för mycket. Substanslöst, utan överraskningar. Att veta att denna människa kommer aldrig säga emot mig och aldrig tala sitt hjärtas mening. 

Detta handlar inte om att inte tycka om någon, mer om att relationer och personer förändras. Ofta fastnar den inledande schablonbilden vi får av någon och det är synd - många gånger finner jag att jag blivit nära vän med någon och det har liksom smugit sig på. Som Jess (Gilmore Girls); han är störig och irriterande men han liksom växer på en. Och såna människor älskar jag. Där man får jobba lite för att hitta vaniljklicken i mitten.

Just nu känner jag mig som ett socialt underverk

Jo, så jag gick med i en hög grupper om dreads på Facebook när jag började göra mina. Och nog för att jag varit en del av hippiesfären och tyckt att den varit magisk - så är denna gemenskap ännu skarpare och öppnare och peppigare.

Folk pratar om sina dreads som om det är en person och man har en relation. Eller ett barn. Typ "idag har jag haft dem i fyra år" och happy birthday dreads.

Så igår kommenterade jag något peppigt på någons foto - och då mejlade han mig. Och vi mejlade hela kvällen och han bor i USA och älskar att resa och jag bjöd hit honom och vi pratade musik och dans och...under hela tiden kunde jag inte sluta tänka på hur lätt det är. Att kasta ut ett hej i rymden och få kontakt och även om vi faktiskt inte ses så känns det så fantastiskt. Hur sånt här tycks hända mig hela tiden nu, vart jag än kommer börjar jag prata med någon och byter nummer och tar de första stegen in i en vänskap. Im lovin this vibe.

En definitiv början

Och att få ett sms, från denna fåordiga, kärva, lätt nojiga, intelligenta, snälla, svårlästa, djävulskt snygga man

bara fyra dagar kvar

Och om jag tänker på detta som en film, så känner jag att vad som än händer så kan jag bevara det vackra i denna berättelse. Att mötas på en gata i Malmö, mitt i natten, hur är det ens möjligt? 

Det ljuva i att spendera ett dygn med varandra innan jag tar min ryggsäck och beger mig bortom sms och telefon och veta att under tiden jag är borta kan allt hända. 

Vägskäl

Så sitter jag där, med en snygg kille som undrar om han får komma och hälsa på ikväll. Och jag tänker på Petsson och vårt långa samtal igår. Att han definitivt spelar i den monogama ligan. Att han stuvar om sin semester för att hinna träffa mig innan jag åker till Boom. Att han tycker om mig. Tycker jag är härlig. Vill vara min sexslav (hans ord, inte mina) på obestämd tid.

Så kände jag mig liksom tvingad att sms:a och liksom fråga om vi träffar andra än varandra? Vad är dealen? Jag har egentligen inget behov av att tvinga fram en definition men vill inte heller bete mig på ett sätt som kan få honom att känna att jag inte bryr mig.

"Jag träffar ingen annan. Du får göra vad du känner är okej."

Och jag tänker. Fokus är näring och nu riktar jag fokus på det jag helst vill ska växa. Så får vi se vad som händer.

My heart goes boom boom boom

Nu tänker jag mest på att om en vecka är jag på väg till Lund för att sammanstråla med mitt fina lilla gäng. Nästa måndag flyger vi till Madrid och hoppar sen på bussen som tar oss rakt in till Boom-land. Jag är så sinnessjukt peppad att det är mycket svårt att tänka på annat. Allt jag gör är en förberedelse. Och i år kör jag konceptet Ängel fullt ut; bara vita kläder, vingar och mängder med glitter. Går allt i lås kommer jag dessutom ha alla dreads färdiga.

Det finns så mycket jag ser fram emot. Hettan. Musiken. Dansen. Människorna. Föreläsningarna. Strand-hänget. Maten. Sammanhållningen. Enheten. Vi är alla ett, och aldrig känns det mer än att vara mitt bland tjugotusen glada lyckliga hippies.

En lördag i juli

Och jag tänker på honom mycket, Karlen som nu får byta namn till Petsson. Han ser nämligen ut som en ung, mycket vältränad Petsson. Och på sina lata dagar uppfinner han en soldriven hängmattegungare.

Igår insåg jag att jag behandlat honom som Göteborgaren, alltså förutsatt att han vill ha sitt space och inte alls hört av mig så mycket som jag kanske har velat. Men efter tre sms utan svar så hann jag ju...tvivla.

Och då ringer den jäkeln. Kanske har jag aldrig blivit så förvånad och så glad. Ljuvliga ljuvliga karl. 

Och äntligen kommer vi till poängen!

Jo, vad jag försökte ringa in med de två senaste inläggen; det kan tyckas att min liv nu enbart består av dejter och sexuella äventyr, knark och dans. Så är det självklart inte. Men eftersom jag inte ser någon vits med att skriva om min vardag (mata barn, städa, diska, ringa samtal, gå på möten, planera, tvätta, söva barn, laga mat, umgås med vänner, konsumera populärkultur...osv osv) och dessutom har en adhd-hjärna som gör det svårt att skriva ner allt det där jag tänker mycket på (rymden, flödet, välsignelser, människans natur, behovet av varandra, yoga, magi os osv) OCH kombinerat med världens sämsta minne så fyller det ett stort syfte att skissa ner alla awesome upplevelser jag har.

Jag lär mig så mycket om mig själv varje dag. Och varje dag händer det mig något fantastiskt, oväntat och välkommet. Och blodet rinner som kolsyra i min kropp och vore det inte för min häck och mina barn skulle jag ständigt sväva högt upp i luften.

ADHD-hjärnan slår till

Jag tänker fort och mycket och viktigt och hinner knappt blinka innan en tråd blivit ett nystan. Eller tvärtom. Och jag hinner tänka att detta är bra, det borde jag skriva ner och kanske hinner börja, men min förmåga att arbeta med en text? Obefintlig. Älskar ord och formuleringar men har icke förmågan att korrekturläsa min egen text, blir uttråkad på två sekunder.

Men det paradoxala - jag kan läsa mina texter om intensiva upplevelser jag haft hur många gånger som helst. Orden ger mig en strimma av känslan och jag kan plocka fram det i mig. Det är känslan jag vill åt och den hittar jag. Men att föra någon form av teori? Hålla en linje? Nä.

Om jag någon gång skulle skriva alla de böcker jag har i huvudet skulle jag behöva en medförfattare. En som antecknade och jag fritt kan prata utan behöva bry mig om sammanhang eller relevans. Att få spruta ur mig ur inspirationens flod och inte hindras av ord och stavning och meningsuppbyggnader.

Och aldrig kommer jag bli akademiker.

Inte heller en mingel-mästarinna. Det vardagliga om sysselsättning och jobb tråkar ut mig, och jag fastnar för länge i märkliga detaljer. Blir exalterad och ivrig, tappar känsla för momentum och den andra personens resonemang.

...vad var det nu jag ville säga med detta? Mer än att det bubblar så mycket inom mig och jag tycks aldrig kunna uttrycka det i den takt det rinner över. Och att det stundtals tjattrar så mycket i mitt huvud att jag inte riktigt kan lyssna på någon annan.

Mycket medvetet val

Det finns många anledningar till att jag inte har en sk "mammablogg". 

En av dem är ju att det är ju fruktansvärt tråkigt att läsa om. Ja, jag har mina barn hos mig hälften av all tid. Min planering innefattar såklart alltid dem. Jag älskar mina ungar så det gör ont och det händer hundra fina härliga saker varje dag. Och kanske vore det bra att dokumentera lite bättre, men samtidigt...den här lilla platsen i cyberrymden är liksom bara för mig. Och medvetet har jag valt att lyfta fram annat i mitt liv som definierar mig.

Ärligt talat tror jag att det är barnen som gör att jag kan kasta mig så handlöst ut på äventyr - de håller kvar mig på jorden och ser till att en del av tiden är rutinerad och trygg och vardaglig. Jord, att gräva ner rötterna i. 

Hehe - oj.

Insåg att mitt promiskuösa dygn snarare handlar om en vecka. Förra helgen började med en dejt torsdag kväll, inklusive hångel. Och sedan var det festival med ännu mer hångel. Några dagars vila och sedan ligg onsdag kväll, hångel onsdag natt och sen dejten med Karlen på torsdagen.

Detta är ju helt galet!

Om...

Om jag inte hade lämnat där jag var. Om jag inte satt mig på just den bussen. Om jag hade fått tag på min vän som jag egentligen skulle till. Om jag inte bestämt mig för att gå och käka när jag ändå var ute. Om jag valt något annat ställe. Om jag hade satt mig inne, vilket jag först tänkte. Om polisen inte stannat någon precis bredvid och därmed agerade perfekt samtalsstart.

Om inte allt det där, och säkert tusen saker till, samverkat

hade vi ändå mötts där på trottoaren, börjat prata och insett att vi har så mycket gemensamt. Den här galet snygga och märkliga Karl.

Och trots att stämningen enbart var vänskaplig så fanns det ju något som gjorde att jag dagen efter först åkte hem för att lasta av och packa om och sedan åka hela vägen tillbaka till Malmö. 

Hur vi sedan bäddade iordning hans säng och slog igång en film. Och det gick väl tio minuter innan vi började hångla. Och att det kändes så självklart och kravlöst och filmmusiken gav hela upplevelsen en lätt surrealistisk touch. Att  få av honom tröjan var något av det mest tillfredsställande jag varit med om - och med det fick jag inse att jag är ytligare än vad jag trott. För herrejävlar vad jag gick igång på väldefinierade axlar och bröst. Och magrutor. Jisses.

Och hur det var ömsint och fint, utan att bli romantiskt eller kladdigt. Hur det var precis lagom snuskigt och lagom intensivt och lagom trevande. Och ursäkta mitt språk, men få saker slår en rejäl kuk. Som jag längtat.

När vi tillslut låg där, pustande, genomblöta av svett och såg varandra i ögonen och log, rullade eftertexterna. Och det var kanske ett glas vatten emellan men vi var liksom redo igen, båda två. Och hans skägg rev min hals på en gudomligt sätt och hur vi rörde oss i en mjuk vågrörelse och hans skratt och förskräckta ssssch när han tyckte att jag lät för högt.

Och efter ett gäng orgasmer till låg han över mig, huvudet på mitt bröst och liksom bara vilade. Kysste min mage. Smekte mitt ben. Och när han ställde klockan och jag frågade om han räknat in tid för morgonsex - och han genast ändrade tiden.

Hur vi knappt kunde slita oss från varandra på morgonen. Hur han precis hade kommit, fortfarande var i mig och var tvungen att svara i telefon. Hur hysteriskt roligt jag tyckte att det var.

Och sedan, att hans föräldrar skulle plocka upp honom och jag kommer ut ur porten och jag ser hans mammas förvåning och nyfikenhet och jag log och sa hej hej och vi pratade om hundar och 

och och och

att han vill träffa mig igen. Det finns ingen jäkt, men en längtan. Och en förvåning. Välsignelse. För den där kvällen när vi möttes, det hade krävts så himla lite för att våra vägar inte alls skulle korsats. Eller om jag blivit sur för att min vän inte svarade i telefon - då hade jag inte alls varit på humör att prata med någon.

(En sista bild; vi ligger sammanslingrade i sängen och jag slår igång Emil Jensens "Så får du mig ändå" och vi ligger i tystnad med armarna om varandra och bara lyssnar.)

(Okej, sista på riktigt; han älskar rymden precis som jag. Och i ett av alla post coilitala ögonblick började vi prata om det. Oändligheten och tiden och att inget finns och allt finns och den närheten! Orgasmens vågor som är så besläktad med rymd och tid och...)

Wow.

Hipp hurra!

Idag är det min födelsedag!

Och alla som vill ha en liten utmaning; ha en het kärleksnatt och träffa sedan uteslutande människor du absolut inte pratar sex med. Intressant kontrast.

Mitt kanske mest promiskuösa dygn någonsin?

20.30 (onsdag) - Träffar och ligger med en av mina Friends with Benefits. Efterlängtat och vilt och ruskigt snuskigt.

23.30 - Sitter och käkar en hamburgare. Börjar småsnacka med en Karl och vi upptäcker fort att vi har mängder gemensamma vänner och intressen. Byter nummer.

00.45 - Nakenbadar och grovhånglar med Tågvärden.

02.00 - Sover hos och myser med tidigare nämnda vän med fördelar.

12.00 - Blir bjuden hem till Karlen.

18.00 - Ringer på porten

21.00-12.00 - Hånglar, ligger, sover, hånglar ligger sover osv. Några av de härligaste timmarna i mitt liv.

Och nu ska det ärligt talat bli skönt att få landa och smälta allt och bara umgås med familjen några dagar. Puh. Helt öm, inifrån och ut. Och nöjd. Och lycklig.

Dread head

Så, igår påbörjade jag projektet Skaffa Dreadlocks. Fyra timmar, hälften av håret är nu ljuvliga axellånga korvar. Var sjukt nervös innan; här har ni tjejen som haft exakt samma frisyr i fjorton år.

Kan ju inte säga något riktigt för än det är klart men än så länge är jag så himla nöjd. Det känns helt rätt och nödvändigt. Tycker att hår inte borde spela så stor roll, men det är ju så mycket identitet. Nu är jag fullfjädrad hippie och en vän välkomnade mig i dread-familjen. Tydligen är det möte varje söndag kl 15.

Spontan borde vara mitt mellannamn

Om jag nu (midnatt) ska ha någon slags dejt med tågvärden som jag raggade upp på väg in till Malmö i eftermiddags?

Yes sir.

Sexlust, här var det sexlust!

Med en libido som låg i dvala i flera år så har det tagit mig flera veckor att komma underfund med vad den här konstanta pirrigheten i min kropp är. Jag är kåt! I största allmänhet liksom. 

Hade helt glömt bort hur det kändes. Och allt jag kan säga nu är;

Bring it!!

När jag går emot mina egna principer

När man går på rave och har gemensamt med nittiofem procent av alla där att man älskar musiken och att dansa så finns det en del oskrivna regler. 

Ett. På dansgolvet dansar man. Riktad mot dj:n. Man respekterar varandras space och det leder till regel

Två. Vill du prata, hångla, dricka öl, osv? Fint. Men gör det i chillen, inte på dansgolvet.

Regler slut.

Så i fredags kväll var det först en awesome spelning med Cleo och efter det ett riktigt bra elektroniskt set. Vi var ett gäng som verkligen ville dansa och vi samlades spontant i en cirkel på gräset och hade en helt fantastisk vibe. Dansen flöt och var helt sjukt peppig och kontakten mellan oss var lekfull och härlig. I gänget ingick en tjej som jag träffat lite, vi kan kalla henne Lotus. 

Och innan jag vet ordet av så dansar vi med varandra. Närmare och närmare och vi är exakt lika långa och musiken är hetsig och dov och liksom djurisk.

Mer än så krävdes inte, och jag bryter mot min egen princip och börjar hångla på dansgolvet. Till mitt försvar måste jag säga att vi fortsatte dansa, samtidigt som vi hånglade.

Sjukt härligt. Och ännu härligare att Lotus är poly, vilket innebär att det inte blir något jobbigt samtal efteråt. Bara "shit vad najs det var, vad tänd jag var på dig, kul, vi ses!"

Men ändå. Hångla på ett dansgolv. Vem är jag?

När man minst anar

Jag hade jobbat mina volontär-timmar och var så ruskigt sugen på att dansa. Struntade fullkomligt i regnet, sparkade av mig sandalerna och gav mig ut på jakt efter musik. Fångade de sista låtarna av något progg-band; regn och hav och hippies. Dans.
Bandet efter var mer i jazz/vis/folk-kategorin, vilket innebär att det egentligen inte alls var dansmusik. Om man inte blev uppbjuden till vals, vilket jag inte blev. Men jag dansade ändå. Och i den dansen blev jag helt betagen i mannen på scen som ansvarade för slagverk och rytm. Han var så sinnessjukt duktig och hans beats hade kunnat få min kropp att göra vad som helst.

Efteråt sprang jag på honom och var tvungen att säga hur bra jag tyckte att det var. En blick och
PANG
så exploderade en helt otrolig attraktion. Vi var båda lite tagna på sängen och jag gissar att en del av förvåningen berodde på den tämligen stora ålderskillnaden; trettio år eller så. Under resten av kvällen försökte vi komma åt att prata mer, vara närmare. Men några kramar och trevande kyssar och intresserade blickar var allt vi lyckades med.

Jag måste ju ändå säga det, att trots min grej för äldre män, så hade jag inte förväntat mig detta. Tack för facebook och att det nu finns en tråd
"Nästa gång du är i Skåne..."

För balansens skull

Det händer så otroligt mycket spännande och roligt och transformerande och känslosamt och viktigt just nu. För att balansera det så tänkte jag berätta om något extremt pinsamt först, innan allt magiskt.

Jag får ett litet kåtslag varje gång Martin Melin lägger ut en halvnaken selfie.

Matroulette

Tre dagar av sju äter jag inget alls.

Tre dagar av sju äter jag lite, i stil med nudelsoppa på kvällen.

En dag av sju äter jag var tredje timme.

Och detta slumpas runt, vilket innebär att det ibland oturligt nog kan gå när två veckor mellan "ätar-dagar", då jag nog egentligen äter så mycket som jag borde äta varje dag.

Spännande.

En baksida med cannabis

Avtändningen. Gud. I ett par timmar nu har jag gått med en fjärilslätt ångest i bröstet och inte fattat varför. Så slog det mig - ett dygn sedan senaste fetingen.

Och det är helt okej. Alltså, cannabis är lurigt. Det finns många fina effekter. Och ungefär lika många sämre effekter. Den otroligt långa vägen till att kroppen processat all THC är väl en av de sämre. 

Så nu. Dricka mängder med vatten och röra mig mycket de närmaste dagarna för att hjälpa kroppen. Och tacka för att jag har närvaron att förstå vad som händer.

Jag är en ängel

Väldigt stor del av mitt liv har jag varit paniskt rädd för allt som finns i och under vatten. Själva vattnet är inga problem i sig, jag älskar att bada och har inga problem att vara nära och i havet.
Allt annat däremot. Båtar. Bryggor. Broar. Sjögräs och alger. Fiskar och valar och hajar. Manter (som jag dessutom är allergisk mot). Vrak. Minor. Osv osv i all oändlighet för faktum är att vi vet ju inte ens allt som finns på botten.
Det tog många gånger innan jag kunde titta på Hitta Nemo utan att tycka det var obehagligt. Fram tills för några år sedan började jag hyperventilera om jag var tvungen att gå genom en hamn. Har jag varit tvungen att åka båt har det krävt all disciplin att inte tänka på båtens storlek, hur den ser ut undertill eller vad som finns under oss.

Och allt detta är så olikt mig. Jag vet inte var det kommer ifrån. Jag förstår att det är irrationellt. Men eftersom jag faktiskt lärt mig acceptera sjögräs och alger och fiskar, det som faktiskt ska vara i vattnet, och nu inte får panik av båtar så anser jag ändå att blivit mycket bättre. Och det som inte blir bättre har jag accepterat. Okej, så jag kommer inte bli vrakdykare. Helt lugnt med mig.

Så idag la Millie upp en bild på instagram med texten (fritt citerad)
"I must be a mermaid because I have no fear of depts but a great fear of the shallow"

Som ett skämt parafraserade jag det till
"Jag måste vara en ängel för jag älskar universums tomhet och rymd men skräms av jordens djup"

Och tro det eller ej, men den lilla ordleken fick mig att inse att jag är rädd för grottor också. Havsdjup och grottor, det som tar en in under enorma mängder jord eller vatten - gör mig panikslagen. Och minnen som kopplas till detta. Hur jag i högstadiet vägrade följa med klassen på grottvandring. Hur jag aldrig fascinerat lusläst National Geographics artiklar om grottor utan snabbt bläddrat förbi.

Och jag gillar bilden. Om jag är en ängel är det ju uppenbart varför det som blir allt för djupt ner i jorden kväver mig. Varför jag hellre blickar uppåt och utåt och befinner mig i tillstånd där jag fritt kan röra mina vingar. Där jag kan vara ett med oändligheten.

Attraktion

Jag behöver verkligen få ner detta i ord, detta flyktiga, abstrakta. Konkreta och verkliga. Jag vet inte om det egentligen handlar om Killen Med Hatt eller om det bara var omständigheterna. Så, från början.

Oxen och jag bestämde oss för att gå på Husfest, nu när jag ändå var i Malmö. Med oss hade vi några gram svamp var och peppade vandrade vi genom stan till festen. Redan innan midnatt var det mycket folk och atmosfären var fantastisk. Med våra gram i systemet hörde vi ett band, minglade runt, dansade. Någonstans där stötte vi på Killen Med Hatt, Oxens vän och för mig en ny bekantskap. Oxen berättar att vi trippar och jag vet inte hur det kom sig med från den stunden var det vi tre. Killen Med Hatt drack öl i början men undan för undan sjönk vi ihop och vi drack bara vatten.

Det är ju lätt att känna sig lite förvirrad under en tripp och jag fann mig ofta hålla i Killen Med Hatts skjortkant. Jag kan fortfarande känna den mjuka flanellen i mina fingrar. Och ögonblicksbilderna. Att han tar sin arm runt mig och säger "När jag känner någon göra såhär vet jag att det är du". En high five. En varm hand om min. En kyss på en hals. Händer på mina höfter som rör sig i takt med hans. Och trots detta total balans i vår trehörning. Hur dessa män stöttar mig under hela kvällen. Hur jag omfamnar dem båda och säger att "Ni är så jävla fina" och hur han håller om mig och ser mig i ögonen och säger att jag är fin.

Och så. Tidigt tidigt på morgonen, den infernaliska hettan som gör att svetten rinner konstant. Stora dansgolvet och vattenpaus. Jag är hög efter en timmes frenetisk dans i det elektroniska rummet. Jag känner mig hög, stark, lyrisk och extatisk. Vill inte sluta röra mig. Kan inte ens sluta när jag ska dricka och musiken bär spår av salsa och tunga rytmer och jag vill få med mig dom, få med mig honom. Och han börjar dansa. Lockar sig till mig. Jag följer efter och rör mig rör mig rör mig. Vi rör inte varandra. Det är några millimeter mellan våra kroppar och i det mellanrummet byggs något upp som gör mig yr och lätt som en fjäder. I perfekt symbios, våra höfter i takt och tempot ökar och vi sjunker ner, lägre tyngdpunkt. Och hans lår mellan mina lår och hur jag backar och han följer efter. Hur han backar och jag sugs med. Och omgivningen som upphör att existera, det är bara jag och han och våra kroppar som rör sig och bildar en enhet som är omöjlig att bryta upp. Jag andas och vill aldrig aldrig sluta.Och det blir så viktigt för mig att försöka sätta ord på upplevelsen för jag vill inte glömma den. Det var så naket, så intimt, så fyllt av glädje och frigjordhet och lycka. Och jag hoppas innerligt att han är lika glad som jag är.

Favoritögonblick, del två

Klockan är fyra på morgonen. Lokalen är stor, många vinklar och vrår och små rum. Det är fullt med folk och säkert trettiofem grader. Vi är en liten kärna på tre personer som följts åt i natten; Oxen och Killen Med Hatt. Vi har precis varit ute och hämtat luft och beger oss nu med nya krafter till det elektroniska rummet.

BAM. Tryckvågorna lyfter mig. Jag flyter in bland de svettiga kropparna som rör sig som en. Någon fångar min blick och drar in mig, vi sugs mot varandra och rytmerna dunkar och hackar och vi dansar och möts och med ett leende skiljs vi åt och jag förs längre in, mot dj:n, mot högtalarna. Jag välsignar mina öronproppar och kastar mig ut i den mest högfrekventa dans jag någonsin dansat. Ljudet knorrar och vrider och skär in i hjärnan och får kroppen röra sig nästan spastiskt. Bakom mig sluter Oxen och Killen Med Hatt upp och vi bildar ett litet rum av ren lycka. 

Jag skrattar och skriker och dansar på ett sätt jag aldrig dansat förr. Musiken är helt galen och intensiteten stegras fast jag inte tror att det är möjligt och frekvensen vrider sig uppåt och mitt linne är genomblött av svett och lyckan lyckan lyckan. Den där sekunden på ett dansgolv när allt upphör, allt samspelar, energierna blir lika konkreta som högtalarna och golvet och samhörigheten. Samhörigheten. Enheten. Inga gränser finns, ingen skillnad på du och jag och tillslut kan jag inte hantera mer känslor.

Och då maxar musiken och jag släpper allt och dansar dansar dansar ännu mer.

Emotionell status

Om jag blickar in i mitt inre och frågar mig
"hur är mitt vatten?"
så är det någon slags stillhet. Jag pendlar mellan bilderna att jag står på en strand med fötterna stadigt förankrade i sanden och känner vågorna slå mot mina ben. Tidvattnet blir starkare och starkare och snart kommer jag svepas med ut till havs. I den andra bilden är jag djupt under ytan och följer en ström långt ut i ingentinget.
Upplever ett stort behov av att andas djupt. Har fjärilar i magen mest hela tiden. Varje ögonblick känns livsviktigt samtidigt som tiden flyger förbi. Livet är en berättelse och det finns ingen början och inget slut. Det fyller mig med tröst.

Pollenchock

Jag ser inte mig själv som en allergisk person. Därför blir jag lika överraskad varje år under de veckorna allergin attackerar mig. Ligger därför mycket lågt nu, kan inte göra något där jag är stilla för länge för då somnar jag. 

Så idag möblerade jag om barnens rum istället för att plugga. Prokrastinering much?

Tack tack tack

Jag har det så fruktansvärt bra. Jag är i rörelse. Jag är stressad över pengar men prioriterar roliga saker. Jag åker på festival i Malmö och dansar i så många timmar att kroppen fortfarande är stum, två dagar senare. Jag är aldrig rädd. Jag är omgiven av människor som verkligen älskar mig. Jag planerar framåt, är på tok för tidig till möten och sätter mig i solen. Jag känner mig levande vibrerande lugn. Jag har famnar att sjunka in i. Jag är rik, så otroligt rik.

Tack.

Favoritögonblick, del ett

Kroppen är dov och lugn och liksom sammankopplad efter många timmars dansande. Hjärtat är lätt och fladdrigt av tacksamhet. Hjärnan härligt bortkopplad. Solen har varit uppe sedan några timmar men det är kallare nu är mitt i natten. Många sover lite på diverse ställen men ännu finns det tappra själar som går runt och myser.

Vi dras ju naturligt till varandra, samlas runt elden. Vissa för ett högljutt samtal. Någon plinkar på gitarren.

Helt plötsligt dyker den upp, fetingen. Och trots att jag inte saknar något så spritter det till i mig. Precis vad jag längtar efter.

Det där första blosset. Djupt ner, svälja. Sakta andas ut. Och ett till. Och en mjuk matta sprider sig i själen, fingrarna pirrar och luften vibrerar. Som att falla bakåt i en mjuk hög av kuddar.

Gemenskapen. Skicka vidare, se nästa person gå igenom samma sak. 

Ytterligare senare börjar pusslandet. Någon har meck, någon rullar ett filter, någon har långa rullpapper. Någon har tobak. Resurserna samlas för att kunna dela ytterligare en. Generositeten.

Solens första värme. Och denna lilla kick som då och då skickas runt. Samtalen som flödar och tiden som försvinner.

Dialog för en regnig dag

- Jag har räknat ut att om två år är jag ett kap.

- Jasså. Får jag kapa dig då?

- Javisst?

- Ja, jag tror verkligen att du är ett kap.

Inte för att jag tror på lidande...

...men denna väntan. Vilken plåga. 

Ett test som visar negativt men en mens som inte kommer. En karl som är fantastisk men som inte vill ha barn.

Att jag är en knivsudd från att komma in på den utbildning jag vill gå. Min tvåårsplan. Min femårsplan.

Åh jösses.

En vän gav mig rådet att låta mig själv vara distraherad och disträ just nu. 

Men jösses vad jag behöver distraheras just nu.

Ironin

Samma tjej som gick in på Apoteket häromdagen och köpte kondomer...

...går in nån dag efter och köper ett graviditetstest.

Skydd

Hemma

När jag var yngre var det bästa jag visste i inredningsväg vita möbler och rosa detaljer. Eller för all del rosa väggar. Jag drömde om ett gult kök. Ordning. 

Det intressanta att jag sedan i varje hem jag skapat valt trä, jordiga färger, guld och mycket tyg. Mycket kuddar. Äkta mattor. Fortfarande kan jag dras till den där romantiska, går alltid in och sätter mig i de rummen på Ikea. 

Men trots att jag gillar det i teorin så är det inte jag. Och jag undrar, hur många andra grejor är det exakt samma sak med? Hur mycket tror jag att jag tycker om/vill/är som faktiskt inte stämmer i praktiken?

Följa magkänslan är aldrig dåligt

I tisdags hade jag dejt nummer två med yogakillen. Och det var liksom lite ansträngt redan från början, men jag hade haft en lång dag, han hade haft en ännu längre dag så jag tänkte att det ger sig.

Så vi går hem till honom. Och väldigt snart börjar vi hångla. Han är inte överdrivet på, och med tanke på hur bra det var sist så förstod jag idéen med att ta det vidare. 

Men jag var verkligen inte där.

Det kändes inte dåligt, men inte heller bra och för första gången i mitt liv avbröt jag någon slags sexuell situation och sa just det; jag är inte där.

Först var det okej. Typ. I fem minuter. Och sedan blev det en sjukt konstig kväll där han krävde att få prata om "det" innan jag gick. Sen surade han mest. Och yttrade orden

"vad själviskt av dig att säga nej.."

Så att. Jag har aldrig känt mig mer nöjd med att gå med min känsla, även om det kändes jobbigt först. För ju mer han spelade upp sina sämsta drag så kände jag en enorm tacksamhet att jag inte kletat in mig mer i honom.

Sen att allt slutade med att jag stod i Malmö mitt i natten och fick kasta mig på sista tåget till Lund för att krascha hos min fina fina vän, ja, det är ju ytterligare en aspekt av historien.