tag:blogger.com,1999:blog-18444208030716168702024-03-13T08:14:28.552+01:00Allt finns alltidS.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.comBlogger997125tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-17016237309248469392017-02-15T01:57:00.001+01:002017-02-15T01:57:25.773+01:00Hallå?Jag behöver öva mig på att hitta ord.<div>Den där overklighetskänslan som tog tag i mig i slutet av juli håller i sig. Vardagen är så påtagligt verklig och så många guldkorn och ljusglimtar i det ångestgrå och trötthetsmatta. Det är fint. Och det är distraherande då jag inte kan få försvinna iväg särskilt länge. Jag tror nämligen att det alltid varit så jag hanterat min inre tyngd, sovit bort den. Sträckkollat något, arton timmar per dygn. Försvunnit, tillräckligt länge för att hitta tillbaka. Nu krävs min närvaro och vad mera är, att vara med honom trumfar nästan alltid att försvinna. </div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-42178293383919587722016-10-28T23:10:00.001+02:002016-10-28T23:10:34.814+02:00AlltJag kan i ögonblick önska att tiden får vara stilla, frysa. Men i stort är jag vilsamt pirrig inför livet med denna fantastiska man. Vi är inne på vårt andra år ihop och inget har mattats av, tvärtom. Och jag förfinar inget, jag behöver inte fokusera på det positiva, inget behov av att redigera. För det är helt sant att diskhon är full med disk och barnen leker/bråkar/lever om och pastavattnet kokar och jag är osminkad i ful mjölkfläckig t-shirt och vi hånglar i köket. Och om nätterna är det en ren belöning att få krypa ner i sängen, alltid tillsammans, alltid ihop. Det är så realistiskt riktigt och jag tror inte att vi är oförstörbara. Men åh, vi har de bästa av förutsättningar att leva ett helt liv ihop. Jag är så kär. Allt som är genomsyras av det. Allt.S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-16209323681413059822016-10-21T15:49:00.001+02:002016-10-21T16:00:45.426+02:00ÅngestenDetta är en höst då jag klär min livslånga ångest i ord. Den har alltid böljat inom mig, från knappt märkbar till ohanterlig. Från något som avhjälps med en positiv tanke till något där jag krampaktigt håller i mig i väntan på att sobrilen ska verka.<div>Jag har aldrig tidigare problematiserat ångesten utan varit upptagen av dess biverkningar - nedstämdhet, rastlöshet, humörsvängningar, ilska, apati, trötthet. Ett ständigt gytter av känslor och tillstånd med den dova dimmiga ångesten i botten. Vad är vad? Upptagen att hitta orsaker utom mig, inom mig. Anledningar och lösningar.</div><div>Men så sitter jag där och inga anledningar finns. <i style="font-weight: bold;">Allt är bra. Bättre än bra.</i> Och ändå sitter jag med bultande hjärta utan att riktigt få luft. Jag är glad och tacksam. Jag känner det. Detta är inget som försvinner genom att tänka rätt, fokusera på det fina, be om 'rätt' saker. Möjligen gör det att ångesten får större spelrum.</div><div><br></div><div>Så nu tittar jag den i ögonen. Kallar den vid namn. Omfamnar, bjuder in, öppnar upp. Om den nu är här för alltid så är det lika bra att ge plats. Här får du bo, tillsammans med allt annat i mig.</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-61368905173570130842016-10-16T00:20:00.001+02:002016-10-16T00:20:11.173+02:00En lördag i oktoberAlla barnen hemma och det är härligt och fruktansvärt. Bestämmer mig tidigt, efter att ha insett att stormen utanför begränsar utomhushäng, att vi ska åka till lekland.<div>Fyra (okej) timmar senare kommer vi iväg.</div><div>En dryg timmes körning och sedan möts vi av en vägg av ljud. Herrejösses. Okej att det var skitstort och mycket folk, det hade varit hanterbart om det fanns någon form av ljudisolering.</div><div>Barnen leker och leker och leker. Ballar ur, på ett fint sätt och jag blir glad. Så glad så jag gråter. Sitter och ammar och behöver inte stävja bråk samtidigt.</div><div>Resan hem är som man kan tänka sig, lite svajig. Helt förståeligt.</div><div><br></div><div>Senare, när stora barnen sover och vi är i köket och fixar kvällsmat börjar vi nästan gräla. Det är isande i fyrtiofem sekunder, så kysser han mig i nacken och säger att vi är nog lite trötta. Allt bra.</div><div>En timme senare sitter jag nästan och somnar i soffan - bebis klarvaken. Räcker henne till Kärleken och säger typ "gör vad du vill, jag måste iaf få blunda i tjugo minuter".</div><div>Vaknar två timmar senare, i ett mörkt sovrum av att bebisen vaknar och Kärleken ligger bredvid. Då har han alltså, i mörkret och blåsten gått ut och gått med henne och fått henne att sova för att jag skulle få vila. Och när jag yrvaket sätter mig upp hämtar han henne, vatten, extra kudde osv osv. När han somnar nära mig medan hon äter så häpnar jag.</div><div>Är det möjligt att vara så kär efter en dag som denna? Där vi roddat oss igenom saker vi båda avskyr, utan att bråka med varandra? Där vi faktiskt tagit varje möjlighet att istället visa extra omtanke för att underlätta. Tillvaron känns så lätt då. Den känns lätt nu. När alla sover och jag klämmer i mig en macka innan min sömn. Han gör mig bättre. Och jag har stunder där jag är en så bra förälder jag kan, tack vare honom.</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-43728368020605692202016-10-14T12:35:00.001+02:002016-10-14T14:15:45.620+02:00Skriva mer! Mer!Ibland vill jag verkligen samla allt jag skriver på ett och samma ställe men det känns svårt. Jag skulle väl kunna förena instagram och bloggen men jag vet inte vilka effekter det skulle få? Vilka läser nu? Vilka skulle läsa då? Det gick upp för mig igår att jag inte gjort något alls med design eller annat sedan jag startade bloggen 2008. Och även om det är glest ibland så skriver jag ju. Så det känns som en uppryckning är på sin plats!<div><br></div><div>Nästa vecka har jag en första träff med en psykolog och jag försöker använda tiden innan till att vara närvarande i <i>hur det verkligen är. Hur jag verkligen mår.</i> För jag har en orimlig tendens att vänja mig och förminska och tro att allt är bra, men sen krävs det ungefär inget för att jag ska kollapsa. Och så börjar det om. Nytt för mig, tack vare denna närvaro, är att jag börjar faktiskt fatta hur min ångest uttrycker sig när den inte kommer ut som ledsenhet. Ångest kan vara rastlöshet och irritation, håglöshet och trötthet. En diffus känsla av att allt är stort och svårt och jobbigt - och samtidigt att det inte spelar någon roll. Eller ingen roll. Ett tillstånd av ytterligheter och intigheter. Och vad jag har upptäckt med detta är att när jag faktiskt sätter ord på det, uppmärksammar att det är ångest - så blir tillvaron tydligare. Då försvinner den obehagliga känslan av att jag inte fattar vad som är fel. Då är det okej att mina vanliga uppmuntringstekniker inte fungerar. Då är det inte bara en dålig dag, eller ett humör jag behöver hitta en orsak till. Iallafall beror min ångest sällan på att något är fel, och ibland kan det till och med spä på olusten. Att jag tittar på mitt liv och ser allt som är bra, och ändå är jag inte glad. Men det funkar ju inte så och det är så jäkla viktigt för mig att komma ihåg. Och därför tror jag på att skriva mer. Mer om hur jag faktiskt känns mig, hur ologiskt jag än tycker att det är. </div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-18827194836827313622016-10-02T22:59:00.001+02:002016-10-02T22:59:54.537+02:00Små andetag av frihetIdag smet jag iväg en sväng till affären när bara två barn var vakna och i bilen på vägen hem drabbades jag av lusten att bara fortsätta köra. En doft av hur det är att inte ha någon annan än mig själv att tänka på. Att jag bara kunde köra någonstans. Kanske ringa en vän och säga 'hej jag är i trakterna, kan jag komma förbi' och låta saker liksom hända. Detta är inget sentimentalt dravel om att det aldrig kommer hända igen, men inom överskådlig amningstid kommer det inte ske. Men den där känslan av frihet, när jag känt mig låst så länge, var som frisk luft.<div><br></div><div>Utöver det, samtalet om fler barn dök upp. Jag bearbetar ju att detta är min sista silkesmjuka sockervaddsbebis och den panikkänsla jag får bara jag ser en gravid person och till slut fick jag ju ändå fråga Kärleken. Han svarade att jo, han kan tänka sig fler barn, så fort han glömt hur jobbig graviditeten var...så om tio år sådär. Kanske lite som ett skämt men ändå inte. Så vi testar oss igenom utbudet av kondomer. Överväger p-piller. Och gosar med vår unge som det inte fanns en morgondag.</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-36487117952354694402016-09-25T12:21:00.001+02:002016-09-25T12:21:10.861+02:00FramtidsdrömmarInnan bebisen föddes hade vi några samtal om framtiden. Om fler barn. För även om det är mitt tredje så är det hans första och vad händer om han vill ha ett till barn om några år? Faktum är att det är jag som aktivt hållt den dörren öppen, han verkar inte tänka på framtiden på så vis.<div><br></div><div>Vad jag inte vågat säga är att nu efteråt så känner jag en stor aversion mot att någonsin vara gravid igen. Föda igen. Jag ser andra gravida och tänker tack herregud att jag slipper. Att jag är klar. Och jo, jag minns att efter lillebror var jag totalt osugen till helt plötsligt en dag när han var 18 månader då jag kände att åh, en bebis till tack. Så det kan möjligen ändra sig. Men denna...avsmak är ny. Och jag vågar inte säga något för jag vill inte att han ska stänga dörren och därmed inte låta sina önskningar och drömmar sväva fritt. Han skulle nämligen acceptera det utan diskussion, utan eftertanke. Jag vill ge honom plats att drömma. Bara det.</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-22071537717064632442016-09-20T06:19:00.001+02:002016-09-20T06:19:10.080+02:00GryningNär hon vaknar är det ännu mörkt. 05.30 och hon har sovit sedan 22 men det är svårt att avgöra om det är morgon eller natt. Kärleken går upp och hämtar henne och lägger henne i min famn. Hungrig. Varm. Tung.<div>Det ljusnar. Och Kärleken har lagt sig så nära att jag känner hans andedräkt mot min höft. Det är helt tyst, förutom olika andetag. Hennes är korta och målmedvetna. Fast hon kanske sover redan?</div><div>Jag accepterar att det är morgon när Lillebror kommer tassande. Om ett par timmar ska jag skjutsa Mumsan till skolan. Kanske med kaffe i en mugg. Och radion på.</div><div>Hon somnar i min famn. Och jag hinner lägga mig under täcket en liten stund innan det är dags.</div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-11562987642785030942016-09-10T15:26:00.001+02:002016-09-10T15:26:52.805+02:00Jämföra relationerÄr det för att jag i fem år var i en sådan påtagligt dålig relation som jag jämför den med min nuvarande? Kommer det gå över? Varje dag upptäcker jag saker som får mig att häpna över hur olika det kan vara. Hur vissa saker inte var problem förut, men som är lättare nu. Som att Mannen alltid störde sig på att jag lämnade slattar av allting. Idag insåg jag att även om Kärleken inte sagt något kanske han tänker likadant, så jag frågar. I detta förenas vi ett ett ögonblick av samförstånd - han lämnar också slattar och ser inget orimligt i detta. <div><br></div><div>Det är inte som det pågår någon slags lista i mitt huvud där jag bockar av saker. Eller? Nä. Och jag funderar över relevansen. En relation som är över, är ju över. Oavsett hur det var när den pågick finns det ju anledningar att den tog slut. Möjligen blir detta aktuellt för att jag har kontakt med Mannen nästan varje dag. Han är inte bara en person i mitt förflutna, han är närvarande, om än i annan form, även nu. Det gör kontrasterna så stora. Hur bara en suck från mig gör att Kärleken stänger av musiken och frågar vad som är fel. Tio minuter senare måste jag bokstavera något för Mannen för att han ska förstå vad jag säger. Insikten att det alltid varit så, när det handlat om mig.</div><div><br></div><div>Att vara nyförlöst med Mannen var inga problem. Han var hemma, han följde med på allt. Han bar och handlade och gullade bebis.</div><div>Att vara nyförlöst med Kärleken, ja herregud. Det har varit så tuffa veckor och vi har det ändå så fint. Han tar ansvar för hur jag mår, jag känner mig aldrig ensam. Och jag inser att det var tur att jag hade så otroligt lätta veckor efter förlossningarna förut, för jag tror inte att Mannen alls hade kunnat bemöta något annat på ett adekvat sätt.</div><div>Exempel på skillnad: Mannen klockade veckorna till vi kunde ha sex igen efter bebis (jag ville vänta till efter efterkontrollen), men gjorde inget vare sig före under eller efter för att jag skulle känna mig redo.</div><div>Kärleken vänder sig om efter mig varje kväll. Tio dagar efter förlossningen hade vi (penetrerande) sex igen - så milt och mjukt och försiktigt och mycket tack vare att även om han visar att han vill ha mig så finns inga krav. Ett nej är alltid okej. Det är mer som att han bara öppnar upp och säger 'jag är här när du är redo'.</div><div><br></div><div>Det är talande tycker jag. Möjligen säger det också mycket om hur jag utvecklats. Allt detta en pågående analys där jag hoppas komma fram till något riktigt bra någon gång.</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-56964669783903626202016-09-08T10:21:00.001+02:002016-09-08T10:21:51.537+02:00När världen började omSå kom dagen (natten) då hon föddes, Fnurpan, Knorvas, Lillasyster, Ers Majonäs. Och två veckor har aldrig gått så fort och långsamt.<div>Det finns ingen linjär berättelse, ingen kronologi. Allt tycks pågå samtidigt.</div><div>Just precis nu sover en bebis på mig och jag arbetar med en mjölkstockning i höger bröst. Det är en enorm kontrast mellan det mysigaste och mjukaste och det vidrigaste jag varit med om.</div><div>Det känns så självklart att hon ska vara här med oss. Så genom en bruten kropp, feber, smärtor, sorg, vardagslogistik och dimma så finns en glädje och kärlek, och faktiskt även en förnöjsamhet. Vi gjorde det! Nu är hon här!</div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-42783587110508367352016-08-16T22:39:00.001+02:002016-08-16T22:39:54.194+02:00Vad jag längtar efterSåhär en dryg vecka över tiden längtar jag massor efter min bebis, att få gå vidare i livet, att vilja ha mer kläder än inga alls, att kunna börja promenera, röra mig osv osv osv.<div><br></div><div>Vad jag längtar efter mest? Missionären. Ärligt talat, vad jag saknar den närheten. Under tidigare graviditeter har jag inte ens varit i närheten av sexuell samvaro den sista tiden (eller alls) och det är så fint att vända sig om efter varandra trots magen. Och att ha makalöst bra sex som höggravid känns inte självklart; det bådar gott inför tid som nyförlöst och ammande och bebisföräldrar. För om vi lyckas tillfredsställa varandra nu lär resten vara en promenad i parken.</div><div>Men ärligt. Missionären, bara så. Jag vill ha honom över mig nu, inte bakom.</div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-91797991541933725992016-08-05T07:52:00.001+02:002016-08-05T07:52:58.386+02:00Ny upplevelseHöggravid och feber. Är inne på andra dygnet av att pendla mellan 36,6 och 38,5 upp och ner upp och ner upp och ner. Lägg till frossa och kopiösa svettningar. Lägg också till huvudvärk, ofantlig smärta runt ögonen och öm hals.<div>Jag vågar inte prata med nån barnmorska för jag är så rädd att dom ska tycka att jag behöver komma in. Därifrån är nästa rädsla att detta på något vis ska vara farligt och dom behöver sätta igång förlossningen. Föda barn med feber - inte en dröm.</div><div><br></div><div>På tal om det, inatt sov jag en timme i stöten och drömde helt bisarra feberdrömmar. Konstiga och läskiga och, eftersom jag vaknade hela tiden, så minns jag massor med skumma detaljer.</div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-36533175253821852392016-07-27T18:07:00.001+02:002016-07-27T18:07:09.856+02:00SommardagarEtt stort barn har feber. Ett litet barn har upptäckt iPad i kombination med hörlurar. Ett stycke man spelar gitarr. Och jag då, jag stånkar mest runt och sittligger på olika ställen. Är piggare, gladare. Tyngre, sömnigare. Men generellt så känner jag igen mig själv mer nu. Häromdagen tog jag mig till och med till stranden, ja, Kärleken bar allt och bäddade åt mig men det alltså; bada i havet. Sova på en filt. Äta improviserad lunch. Sen åka och göra ultraljud och få reda på att bebis (just då iaf) ligger med huvudet ner! Det var en bra dag.<div><br></div><div>Fler bra dagar. Också mer förvärkar vilket är najs för jag är så himla pepp på att föda barn nu. Vi har gjort en så fin höstplan, vi har gjort en lista på vad vi vill göra för att må så bra som möjligt. Och förutom att rodda barn är det vad vi ska göra; ta hand om oss. Promenera. Laga mat ihop. Kramas mycket.</div><div><br></div><div>Framtiden känns nära. Närsomhelst börjar världen om igen. För tredje gången vänder jag ut och in på mig själv - det är en välsignelse att få göra det.</div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-66834227706057100382016-07-16T00:26:00.001+02:002016-07-16T00:26:20.072+02:00Vad gör ångest med hjärnan? Jag har svårt att relatera till den som en emotionell reaktion, det är mycket mer fysiskt än så. Det gör ont i hjärnan. All slags information tar konstiga vägar. Ibland vet jag inte om jag tänker intensivt på något eller om jag säger det högt. <div>Alltså.</div><div>Jag är van vid detta. Jag är också van vid att vara ensam när det är som intensivast. När jag levde med mitt ex så gick det för att han var uppslukad i sitt. På ett sätt gillade jag det. Nu märks det. Det är jobbigare för mig att det märks, att en annan blir påverkad. En person som märker att jag försvinner. Att jag tappar greppet om verkligheten - lite. Ibland.</div><div>Och jag vill inte prata.</div><div>Det är för rörigt i huvudet, och samtidigt helt tomt och stilla. Det går inte att prata då - inte på ett sätt så jag kan stå för det jag säger. Och jag är van. Jag vet att det går över. Jag kan hantera mig själv i det. Däremot är jag inte kapabel att leda någon annan genom min egen ångest. </div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-50558570948016544152016-07-14T16:01:00.001+02:002016-07-14T16:01:43.315+02:00VäntanJag förstår inte hur jag kan vara så otålig, jag har ändå gjort detta två gånger förut. Jag vet att det händer när det händer och jag litar på min kropp men herrejösses vad jag vill ha ut den här ungen. Nu. Allt är klart, verkligen allt. Kärleken har två kapitel kvar i Childbirth-boken och vi skulle kunna göra mer yoga ihop. Men det är verkligen detaljer i sammanhanget.<div>Det är inte undra på att jag är så trött eftersom jag är på helspänn - varje liten grej kroppen gör reagerar jag på. Försöker känna efter om det är 'på riktigt' eller om livmodern bara övar. Dessutom börjar jag äta som ett barn, likadant med de båda andra veckorna innan förlossningen. Havrepuffar med sylt och mjölk, ostmackor och chokladmjölk. Är tämligen ointresserad av all annan mat.</div><div>Jag försöker se det som ett tecken.</div><div>Otålig otålig.</div><div>Dels för att jag vill ha tillbaka min kropp. Jag vill kunna ha sex och gå och liksom, röra mig med en lätthet igen.</div><div>Sen vill jag verkligen ha min bebis.</div><div>Sen är jag pepp på själva förlossningen, har lärt mig så mycket nytt som jag vill testa.</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-1304149663686009992016-07-09T10:08:00.001+02:002016-07-09T10:40:25.573+02:00När det bristerMånga dagar går, min kapacitet minskar mer och mer. Det tär på mig. Jag är stor och tung och det är väl okej; yrseln och illamåendet är värre. Tröttheten. Bebisen tar all energi. När det bara är Kärleken och jag så är det inga problem - men jag står inte ut med att bli en så dålig mamma. Att barnen har sommarlov och jag kan inte göra någonting, inte ens laga mat.<div><br></div><div>En dag brister det. Det är något med tvätten och jag skäller och han blir torr i blicken. Hittar mig en stund senare sittande med en blöt t-shirt i handen. Gråtande och stum och inkapabel att slutföra det jag påbörjat. Han börjar hänga. Jag sitter där. Känner att jag tappar all förmåga att förstå vad som händer. Varför vi gör det vi gör. Vad som är poängen. Situationen känns så låst. Han är där, jag är där jag är och jag kan inte hitta tillbaka.</div><div>Han frågar saker.</div><div>Jag kan inte svara.</div><div>Då släpper han allt han har i händerna och utbrister 'Men lilla gumman!' och tar mitt huvud mellan sina händer och kysser min panna. Faller på knä framför mig och håller om mig, vilar huvudet mot mitt bröst, kysser magen. Säger saker. Älskar mig, hyllar mig. Leder mig till sängen och sveper in mig i ett täcke. Hämtar choklad.</div><div><br></div><div>Senare frågar jag hur han gör; hur han dyrkar upp en situation som för mig är omöjlig att låsa upp.</div><div><i>"- När jag märker att jag håller kvar i något av ren envishet, när det handlar mer om att positionera sig; då vet jag att det enda som gäller är att göra en helvändning. Stolthet har ingen plats där. Jag älskar dig, det är viktigast."</i></div><div><i><br></i></div><div>Var jag mållös av ångest innan, är jag nu ordlös av kärlek. </div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-50544420235725194122016-07-02T13:04:00.001+02:002016-07-02T13:04:18.604+02:00Små njutningarFör ett år sedan satt jag i en bil på väg upp till Värmland för fest och festival. Jag var fortfarande full efter kvällen innan och det var ändå mitt nyktraste de kommande dagarna. Den helgen hade jag helt makalöst bra sex i en husvagn, dansade så min rygg pajade, badade i sjöar, äventyrsvandrade i skogen och till slut somnade jag i en bil och vaknade hemma i Skåne igen.<div><br></div><div>Jag njöt då. Jag vet att jag njöt av den sortens frihet som bara kommer av att inte ha någon att förhålla sig till. Ingen som undrar när jag kommer hem. Som vill veta vart jag är. Som saknar och längtar. Jag passade på. Maxade. Med det växande skavet <i>att det kommer inte vara såhär för evigt. </i>Med bävan och förväntan i bröstet tog jag mig an sommaren med frenesi.</div><div><br></div><div>Nu ligger jag med min höggravida kropp och svettas i sängen. Lägenheten är precis nystädad och luktar fantastiskt. Så jag njuter av det. Vi är bjudna på fest ikväll men jag är inte intresserad. Jag vill maxa detta nu. Att bygga och förvalta en relation, att en annan människa vill leva med mig. Att bygga och föda ett barn - med stor sannolikhet det sista. Kanske. Förmodligen. Och det är nu det händer. Glittret och lösögonfransarna ligger i sin låda. Amningsbh på och svullna fötter i knät på en skäggig man som masserar och trycker. Ett välstädat ordnat hem, inte en plats som jag lämnar vid första bästa lucka. Olika. Samma bra. Och om de senaste åren varit stora gester och grandiosa upplevelser är detta de små njutningarnas tid.</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-40476312638882059512016-06-24T20:39:00.001+02:002016-06-24T20:39:10.736+02:00Värmen och hettanVi slutade skolan, vi åkte på roadtrip, vi hade barnen. Men sen var det som att vi tog varandra i händerna och hoppade; rakt ut i frenetiskt uppstrukturerat fixande. Skrev flera olika listor och bockade av, punkt efter punkt. Och sen kom värmen och det gör inget att det finns hundra småprojekt för allt viktigt är gjort. Allt är klart inför bebisen. Kärleken har äntligen alla sina saker här. Och framförallt har vi hittat dit att vi fattat hur vi bäst jobbar ihop - och vilket team! <div>Så genom alla hormondimmor blir jag mer kär. Särskilt när han kysser mig i nacken och säger att det ska bli spännande att dejta mig när jag inte är gravid. Så kärlekfullt, så närvarande. Tillförsikt.</div><div>En natt är det åskoväder och vi älskar tysta med alla lampor släckta. Efteråt går jag ut naken och ställer mig i regnet och känner mig så hel och integrerad. Han möter mig med en handduk i dörren och snart är det nog så att varje cell av mig tillhör oss. Inget annat bär någon tyngd, såren är läkta och till och med ärren börjar blekna.</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-75635149479197170662016-06-19T12:37:00.001+02:002016-06-19T12:37:22.163+02:00Femtio dagar kvarIbland vill jag rymma ur min kropp, så tung så tung. Otymplig. När jag rör mig tänker jag att jag simmar, att jag flyter. Jag ber till all slags guddom att slippa gå över tiden den här gången, att kanske till och med få föda lite tidigare än utsatt datum. Det hade varit välsignat.<div>Om mindre än två månader finns bebis på utsidan av min kropp.</div><div>Och amningen, tolv timmar om dygnet, avslag och ömma bröst och törsten och den sönderhackade sömnen; inga problem. För detta att kunna mata mitt barn proppmätt och ge henne till sin pappa och jag vet inte; GÅ UT. Promenera till affären. Köpa en glass. Åka en sväng. Eller skicka ut dom, seså, gå på promenad. Och långsamt långsamt finna min kropp igen.</div><div>Femtio dagar.</div><div>Kanske mindre.</div><div>Och hon som bökar så mycket därinne kan böka här ute. Och aldrig igen kommer jag vara höggravid med en trulig sexåring och energisk treåring på samma gång. Faktum är att treåringen är inga problem alls, men kombinationen är intensiv.</div><div>Femtio dagar.</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-21257367652052417472016-06-16T10:25:00.001+02:002016-06-16T10:25:00.967+02:00En hel människaJag har alltid trivts och blommat som singel och har varit rädd för att det betyder att jag borde leva så. Att det är bäst för mig, att jag behöver friheten. Men samtidigt är ju frihet en inre upplevelse, inte yttre omständigheter. Igår gick det långsamt upp för mig varför jag tycker det är lättare, varför jag fått skav i relationer, vad jag byggt mina polygama tankegångar kring; varför denna relation är så annorlunda.<div><br></div><div>Jag är en hel person i hans ögon. Han ser hela mig. Allt. Och han vill ha allt. Jag har svårt att greppa detta, och här kommer kärnan - innanhavet jag delat upp mig. Haft en eller ett par relationer som handlat om sexuell attraktion, dom vill ha min kropp. Och jag vill ju ha deras, så det är helt ömsesidigt. Så då är jag en Sexuell Person. Sen har jag relationer som grundar sig i ett intellektuellt utbyte. Andliga och själsliga relationer. Och några enstaka som nästan uteslutande handlar om lek och fest. Och i min relation med Mannen så var det ju faktiskt så att vi möttes bäst och lättast kring logistik och praktiskt tänkande.</div><div>I vissa fall kombineras ett par av dessa olika sidor och det går ganska bra. Och det är ju självklart inte vattentätt mellan dem. Men detta, att kunna vara ALLT...jag blir mållös. Jag kan inte greppa att han tänder på mig även om jag inte framhäver min sexualitet. Att jag inte behöver välja bort något. Jag får vara en hel människa, hela tiden. </div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-63047114528312361452016-06-13T17:15:00.001+02:002016-06-13T17:15:38.646+02:00MotståndslöstHan håller på att flytta in; han gör det själv. Tar hit böcker och ställer in i bokhyllan. Möblerar om bland prylar. Hänger upp gitarrer och sorterar i garderoben. Lägger sitt pass med mitt pass. Städar även bland mina saker, förstår mitt behov av att stuva undan och bibehålla öppna ytor.<div>Det är rörande att betrakta en annan människas process att bo in sig. Liksom veckla ut sig. För medan har plockar och ordnar börjar han prata med mig om sitt liv. Sitt mående, sina relationer. Och jag ställer tusen frågor och låter honom berätta och återuppleva och kanske släppa taget lite grann. Det är som att jag inte är jag, jag är bara någon som lyssnar.</div><div>Vi pratar om bebisen. Vi packar väskan, vi skriver förlossningsbrev. Inget är svårt just nu. Han är rädd, påminner mig om att han aldrig gjort detta förut. Igår kväll låg jag länge med ryggen mot honom och pratade om mönster jag ser hos mig, mönster jag vill bryta. Det var lättare just då att inte titta på honom.</div><div><br></div><div>Min mamma påminde mig om att han är i ett främmande land, jag måste vara snäll. Och att detta med en jämlik relation är nytt för mig också; jag behöver upptäcka kompromissens förlovade land. Jag måste våga backa utan att vara rädd för att inte få tillbaka. Ge utrymme utan att förlora mig själv.</div><div><br></div><div>Snart kommer vi vara tre. Snart kommer vi vara fem; men treenigheten känns större. Två eller tre barn är inte lika stor omställning som att gå från bara vi två till att ha en bebis mellan oss i sängen. Kanske redan om en månad. Definitivt om två. En sommar. Och en familj som liksom fogas ihop. Och en framtid som ska skönjas - här får vi inte plats hur länge som helst. Nästa bo bygger vi ihop.</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-74224979166706302212016-06-12T19:33:00.001+02:002016-06-12T19:33:56.164+02:00Pre-förlossningsbubblaInget är viktigt, förutom det som pågår under min hud och i mitt hjärta. Få tankar hänger samman. Få saker fångar mitt intresse. Jag har svårt att lyssna, svårt att höra. Inget tycks riktigt relevant; snart kommer världen börja om. Och att ligga nära babypappan, låta honom göda mig med mat och kärlek; att älska mina stora barn och verkligen lyssna och se dom - det är det enda jag finner mening i. Jag är åter en lejoninna som kryper längst in i grottan med sin flock - och denna gången har jag faktiskt en man som vaktar ingången. <div>Det är inte bara någon slags överlevnad - det handlar också mycket om ett slags generellt ludd i hjärnan. Tid försvinner. Jag glömmer allt. Jag minnas att det var något jag tänkt att jag skulle göra...? </div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-18610020573422520002016-06-07T07:47:00.001+02:002016-06-07T07:47:29.399+02:00Jag borde verkligen mata och klä mina barn, men lillungen leker så nöjt med sina födelsedagspresenter och storungen tittar på film. Det känns liksom onaturligt att störa med trivialiteter som frukost och påklädning.S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-57075915935257158532016-05-24T08:03:00.001+02:002016-05-24T08:03:32.010+02:00Natten och nuEn intensiv och lång dag och vi somnar först närmare noll två, efter mer än en timme av välbehövlig fysisk närhet och ett samtal som är långsamt och flödande. Många pauser. Mjuka händer i ett mörkt rum.<div><br></div><div>Halv fyra tror jag att det är morgon, men det är bara stora barnet som kissat på sig. Händer så sällan numera men att joxa lakan och madrass i ett mörkt rum sitter i ryggmärgen.</div><div><br></div><div>Klockan noll sex femtiotre tassar lillungen upp. Vill ligga bredvid. Ger mig sin napp. Det ljust som dag ute, ytterligare en som andas sommar.</div><div><br></div><div>Noll sju fyrtio ligger jag i sängen igen. Båda barn tvättade och klädda och kammade och lämnade, en sådan exotisk tilldragelse som att äta frukost på dagis. Jag förstår inte allt som han hända på fyrtiofem minuter - potträning, tröjbyte, pussar och kramar och vart är bilnyckeln, diskussion om huvudbonader som landar i att min son lämnar hemmet med en regnhatt på huvudet.</div><div><br></div><div>Nu har jag en liten stund för min dagliga habilitering. Sen ska jag upp och iväg och jobba och köra bil och slänga återvinning och hämta ungar och mata rodda krama prata lägga. Men just precis nu är det helt tyst. En varm man ligger tätt intill och sover med mitt lår som snuttefilt. En katt ligger på honom och sover. Och jag andas. För jag för precis exakt det liv jag vill leva. Nu.</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1844420803071616870.post-22972448560477374032016-05-21T16:28:00.001+02:002016-05-21T16:28:38.288+02:00Första Gången eller Har jag sagt detta förr?Så tjatigt, men hellre tjata om lyckligheter än älta problem. Detta som händer när jag läker och får perspektiv är svindlande på riktigt. Och när jag utbrister saker som '<i>Vi somnar ihop varje natt!' </i>och möts av milda leenden för vi bor ju ihop. Det drabbar mig att det är nytt för mig. Det är första gången. <div>Min allra första relation i tonåren varande iofs i ett par år men vi bodde sexton mil ifrån varandra större delen av tiden.</div><div>Min andra relation var kort men intensiv, vi satt ihop i ett halvår av passion.</div><div>Sen Mannen och fem år av mitt liv. Min första vuxna relation, ack så tongivande. Min förmåga att anpassa mig gjorde ju att jag gjorde mesta möjliga av det som fanns, men också att jag inte förrän nu verkligen inser hur konstigt många saker var.</div><div><br></div><div>Det är ju inte relevant att älta detaljer i det, men det är bakgrunden till mina utrop i glädje. Han tar på mig hela tiden! Han ger mig komplimanger varje dag! Han bekräftar alla mina känslor och möter mig! Han surfar inte på nätterna (eller annars heller)! Han är monogam! Vi somnar och vaknar ihop! Jag stör inte honom! Osv osv.</div><div><br></div><div>Helt normala saker som jag är lyrisk och nästan hög av. För det är första gången. Jag trodde att män och relationer som denna var en myt. Att älska honom är det bästa val jag gjort. Och det är inte undra på att jag så ofta känner mig som en oskuld med honom, en fumlig tonåring som inte kan tro sin stora tur. För jag var aldrig den tonåringen. Och även det får jag läka. Det är som första gången varje gång, allt vi gör.</div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>S.Whttp://www.blogger.com/profile/10300783108130341981noreply@blogger.com0