Om jag blickar in i mitt inre och frågar mig
"hur är mitt vatten?"
så är det någon slags stillhet. Jag pendlar mellan bilderna att jag står på en strand med fötterna stadigt förankrade i sanden och känner vågorna slå mot mina ben. Tidvattnet blir starkare och starkare och snart kommer jag svepas med ut till havs. I den andra bilden är jag djupt under ytan och följer en ström långt ut i ingentinget.
Upplever ett stort behov av att andas djupt. Har fjärilar i magen mest hela tiden. Varje ögonblick känns livsviktigt samtidigt som tiden flyger förbi. Livet är en berättelse och det finns ingen början och inget slut. Det fyller mig med tröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar