fredag 24 juni 2016

Värmen och hettan

Vi slutade skolan, vi åkte på roadtrip, vi hade barnen. Men sen var det som att vi tog varandra i händerna och hoppade; rakt ut i frenetiskt uppstrukturerat fixande. Skrev flera olika listor och bockade av, punkt efter punkt. Och sen kom värmen och det gör inget att det finns hundra småprojekt för allt viktigt är gjort. Allt är klart inför bebisen. Kärleken har äntligen alla sina saker här. Och framförallt har vi hittat dit att vi fattat hur vi bäst jobbar ihop - och vilket team! 
Så genom alla hormondimmor blir jag mer kär. Särskilt när han kysser mig i nacken och säger att det ska bli spännande att dejta mig när jag inte är gravid. Så kärlekfullt, så närvarande. Tillförsikt.
En natt är det åskoväder och vi älskar tysta med alla lampor släckta. Efteråt går jag ut naken och ställer mig i regnet och känner mig så hel och integrerad. Han möter mig med en handduk i dörren och snart är det nog så att varje cell av mig tillhör oss. Inget annat bär någon tyngd, såren är läkta och till och med ärren börjar blekna.





söndag 19 juni 2016

Femtio dagar kvar

Ibland vill jag rymma ur min kropp, så tung så tung. Otymplig. När jag rör mig tänker jag att jag simmar, att jag flyter. Jag ber till all slags guddom att slippa gå över tiden den här gången, att kanske till och med få föda lite tidigare än utsatt datum. Det hade varit välsignat.
Om mindre än två månader finns bebis på utsidan av min kropp.
Och amningen, tolv timmar om dygnet, avslag och ömma bröst och törsten och den sönderhackade sömnen; inga problem. För detta att kunna mata mitt barn proppmätt och ge henne till sin pappa och jag vet inte; GÅ UT. Promenera till affären. Köpa en glass. Åka en sväng. Eller skicka ut dom, seså, gå på promenad. Och långsamt långsamt finna min kropp igen.
Femtio dagar.
Kanske mindre.
Och hon som bökar så mycket därinne kan böka här ute. Och aldrig igen kommer jag vara höggravid med en trulig sexåring och energisk treåring på samma gång. Faktum är att treåringen är inga problem alls, men kombinationen är intensiv.
Femtio dagar.







torsdag 16 juni 2016

En hel människa

Jag har alltid trivts och blommat som singel och har varit rädd för att det betyder att jag borde leva så. Att det är bäst för mig, att jag behöver friheten. Men samtidigt är ju frihet en inre upplevelse, inte yttre omständigheter. Igår gick det långsamt upp för mig varför jag tycker det är lättare, varför jag fått skav i relationer, vad jag byggt mina polygama tankegångar kring; varför denna relation är så annorlunda.

Jag är en hel person i hans ögon. Han ser hela mig. Allt. Och han vill ha allt. Jag har svårt att greppa detta, och här kommer kärnan - innanhavet jag delat upp mig. Haft en eller ett par relationer som handlat om sexuell attraktion, dom vill ha min kropp. Och jag vill ju ha deras, så det är helt ömsesidigt. Så då är jag en Sexuell Person. Sen har jag relationer som grundar sig i ett intellektuellt utbyte. Andliga och själsliga relationer. Och några enstaka som nästan uteslutande handlar om lek och fest. Och i min relation med Mannen så var det ju faktiskt så att vi möttes bäst och lättast kring logistik och praktiskt tänkande.
I vissa fall kombineras ett par av dessa olika sidor och det går ganska bra. Och det är ju självklart inte vattentätt mellan dem. Men detta, att kunna vara ALLT...jag blir mållös. Jag kan inte greppa att han tänder på mig även om jag inte framhäver min sexualitet. Att jag inte behöver välja bort något. Jag får vara en hel människa, hela tiden. 





måndag 13 juni 2016

Motståndslöst

Han håller på att flytta in; han gör det själv. Tar hit böcker och ställer in i bokhyllan. Möblerar om bland prylar. Hänger upp gitarrer och sorterar i garderoben. Lägger sitt pass med mitt pass. Städar även bland mina saker, förstår mitt behov av att stuva undan och bibehålla öppna ytor.
Det är rörande att betrakta en annan människas process att bo in sig. Liksom veckla ut sig. För medan har plockar och ordnar börjar han prata med mig om sitt liv. Sitt mående, sina relationer. Och jag ställer tusen frågor och låter honom berätta och återuppleva och kanske släppa taget lite grann. Det är som att jag inte är jag, jag är bara någon som lyssnar.
Vi pratar om bebisen. Vi packar väskan, vi skriver förlossningsbrev. Inget är svårt just nu. Han är rädd, påminner mig om att han aldrig gjort detta förut. Igår kväll låg jag länge med ryggen mot honom och pratade om mönster jag ser hos mig, mönster jag vill bryta. Det var lättare just då att inte titta på honom.

Min mamma påminde mig om att han är i ett främmande land, jag måste vara snäll. Och att detta med en jämlik relation är nytt för mig också; jag behöver upptäcka kompromissens förlovade land. Jag måste våga backa utan att vara rädd för att inte få tillbaka. Ge utrymme utan att förlora mig själv.

Snart kommer vi vara tre. Snart kommer vi vara fem; men treenigheten känns större. Två eller tre barn är inte lika stor omställning som att gå från bara vi två till att ha en bebis mellan oss i sängen. Kanske redan om en månad. Definitivt om två. En sommar. Och en familj som liksom fogas ihop. Och en framtid som ska skönjas - här får vi inte plats hur länge som helst. Nästa bo bygger vi ihop.







söndag 12 juni 2016

Pre-förlossningsbubbla

Inget är viktigt, förutom det som pågår under min hud och i mitt hjärta. Få tankar hänger samman. Få saker fångar mitt intresse. Jag har svårt att lyssna, svårt att höra. Inget tycks riktigt relevant; snart kommer världen börja om. Och att ligga nära babypappan, låta honom göda mig med mat och kärlek; att älska mina stora barn och verkligen lyssna och se dom - det är det enda jag finner mening i. Jag är åter en lejoninna som kryper längst in i grottan med sin flock - och denna gången har jag faktiskt en man som vaktar ingången. 
Det är inte bara någon slags överlevnad - det handlar också mycket om ett slags generellt ludd i hjärnan. Tid försvinner. Jag glömmer allt. Jag minnas att det var något jag tänkt att jag skulle göra...? 

tisdag 7 juni 2016

Jag borde verkligen mata och klä mina barn, men lillungen leker så nöjt med sina födelsedagspresenter och storungen tittar på film. Det känns liksom onaturligt att störa med trivialiteter som frukost och påklädning.