Femtio dagar kvar

Ibland vill jag rymma ur min kropp, så tung så tung. Otymplig. När jag rör mig tänker jag att jag simmar, att jag flyter. Jag ber till all slags guddom att slippa gå över tiden den här gången, att kanske till och med få föda lite tidigare än utsatt datum. Det hade varit välsignat.

Om mindre än två månader finns bebis på utsidan av min kropp.

Och amningen, tolv timmar om dygnet, avslag och ömma bröst och törsten och den sönderhackade sömnen; inga problem. För detta att kunna mata mitt barn proppmätt och ge henne till sin pappa och jag vet inte; GÅ UT. Promenera till affären. Köpa en glass. Åka en sväng. Eller skicka ut dom, seså, gå på promenad. Och långsamt långsamt finna min kropp igen.

Femtio dagar.

Kanske mindre.

Och hon som bökar så mycket därinne kan böka här ute. Och aldrig igen kommer jag vara höggravid med en trulig sexåring och energisk treåring på samma gång. Faktum är att treåringen är inga problem alls, men kombinationen är intensiv.

Femtio dagar.