fredag 28 oktober 2016

Allt

Jag kan i ögonblick önska att tiden får vara stilla, frysa. Men i stort är jag vilsamt pirrig inför livet med denna fantastiska man. Vi är inne på vårt andra år ihop och inget har mattats av, tvärtom. Och jag förfinar inget, jag behöver inte fokusera på det positiva, inget behov av att redigera. För det är helt sant att diskhon är full med disk och barnen leker/bråkar/lever om och pastavattnet kokar och jag är osminkad i ful mjölkfläckig t-shirt och vi hånglar i köket. Och om nätterna är det en ren belöning att få krypa ner i sängen, alltid tillsammans, alltid ihop. Det är så realistiskt riktigt och jag tror inte att vi är oförstörbara. Men åh, vi har de bästa av förutsättningar att leva ett helt liv ihop. Jag är så kär. Allt som är genomsyras av det. Allt.

fredag 21 oktober 2016

Ångesten

Detta är en höst då jag klär min livslånga ångest i ord. Den har alltid böljat inom mig, från knappt märkbar till ohanterlig. Från något som avhjälps med en positiv tanke till något där jag krampaktigt håller i mig i väntan på att sobrilen ska verka.
Jag har aldrig tidigare problematiserat ångesten utan varit upptagen av dess biverkningar - nedstämdhet, rastlöshet, humörsvängningar, ilska, apati, trötthet. Ett ständigt gytter av känslor och tillstånd med den dova dimmiga ångesten i botten. Vad är vad? Upptagen att hitta orsaker utom mig, inom mig. Anledningar och lösningar.
Men så sitter jag där och inga anledningar finns. Allt är bra. Bättre än bra. Och ändå sitter jag med bultande hjärta utan att riktigt få luft. Jag är glad och tacksam. Jag känner det. Detta är inget som försvinner genom att tänka rätt, fokusera på det fina, be om 'rätt' saker. Möjligen gör det att ångesten får större spelrum.

Så nu tittar jag den i ögonen. Kallar den vid namn. Omfamnar, bjuder in, öppnar upp. Om den nu är här för alltid så är det lika bra att ge plats. Här får du bo, tillsammans med allt annat i mig.




söndag 16 oktober 2016

En lördag i oktober

Alla barnen hemma och det är härligt och fruktansvärt. Bestämmer mig tidigt, efter att ha insett att stormen utanför begränsar utomhushäng, att vi ska åka till lekland.
Fyra (okej) timmar senare kommer vi iväg.
En dryg timmes körning och sedan möts vi av en vägg av ljud. Herrejösses. Okej att det var skitstort och mycket folk, det hade varit hanterbart om det fanns någon form av ljudisolering.
Barnen leker och leker och leker. Ballar ur, på ett fint sätt och jag blir glad. Så glad så jag gråter. Sitter och ammar och behöver inte stävja bråk samtidigt.
Resan hem är som man kan tänka sig, lite svajig. Helt förståeligt.

Senare, när stora barnen sover och vi är i köket och fixar kvällsmat börjar vi nästan gräla. Det är isande i fyrtiofem sekunder, så kysser han mig i nacken och säger att vi är nog lite trötta. Allt bra.
En timme senare sitter jag nästan och somnar i soffan - bebis klarvaken. Räcker henne till Kärleken och säger typ "gör vad du vill, jag måste iaf få blunda i tjugo minuter".
Vaknar två timmar senare, i ett mörkt sovrum av att bebisen vaknar och Kärleken ligger bredvid. Då har han alltså, i mörkret och blåsten gått ut och gått med henne och fått henne att sova för att jag skulle få vila. Och när jag yrvaket sätter mig upp hämtar han henne, vatten, extra kudde osv osv. När han somnar nära mig medan hon äter så häpnar jag.
Är det möjligt att vara så kär efter en dag som denna? Där vi roddat oss igenom saker vi båda avskyr, utan att bråka med varandra? Där vi faktiskt tagit varje möjlighet att istället visa extra omtanke för att underlätta. Tillvaron känns så lätt då. Den känns lätt nu. När alla sover och jag klämmer i mig en macka innan min sömn. Han gör mig bättre. Och jag har stunder där jag är en så bra förälder jag kan, tack vare honom.








fredag 14 oktober 2016

Skriva mer! Mer!

Ibland vill jag verkligen samla allt jag skriver på ett och samma ställe men det känns svårt. Jag skulle väl kunna förena instagram och bloggen men jag vet inte vilka effekter det skulle få? Vilka läser nu? Vilka skulle läsa då? Det gick upp för mig igår att jag inte gjort något alls med design eller annat sedan jag startade bloggen 2008. Och även om det är glest ibland så skriver jag ju. Så det känns som en uppryckning är på sin plats!

Nästa vecka har jag en första träff med en psykolog och jag försöker använda tiden innan till att vara närvarande i hur det verkligen är. Hur jag verkligen mår. För jag har en orimlig tendens att vänja mig och förminska och tro att allt är bra, men sen krävs det ungefär inget för att jag ska kollapsa. Och så börjar det om. Nytt för mig, tack vare denna närvaro, är att jag börjar faktiskt fatta hur min ångest uttrycker sig när den inte kommer ut som ledsenhet. Ångest kan vara rastlöshet och irritation, håglöshet och trötthet. En diffus känsla av att allt är stort och svårt och jobbigt - och samtidigt att det inte spelar någon roll. Eller ingen roll. Ett tillstånd av ytterligheter och intigheter. Och vad jag har upptäckt med detta är att när jag faktiskt sätter ord på det, uppmärksammar att det är ångest - så blir tillvaron tydligare. Då försvinner den obehagliga känslan av att jag inte fattar vad som är fel. Då är det okej att mina vanliga uppmuntringstekniker inte fungerar. Då är det inte bara en dålig dag, eller ett humör jag behöver hitta en orsak till. Iallafall beror min ångest sällan på att något är fel, och ibland kan det till och med spä på olusten. Att jag tittar på mitt liv och ser allt som är bra, och ändå är jag inte glad. Men det funkar ju inte så och det är så jäkla viktigt för mig att komma ihåg. Och därför tror jag på att skriva mer. Mer om hur jag faktiskt känns mig, hur ologiskt jag än tycker att det är. 






söndag 2 oktober 2016

Små andetag av frihet

Idag smet jag iväg en sväng till affären när bara två barn var vakna och i bilen på vägen hem drabbades jag av lusten att bara fortsätta köra. En doft av hur det är att inte ha någon annan än mig själv att tänka på. Att jag bara kunde köra någonstans. Kanske ringa en vän och säga 'hej jag är i trakterna, kan jag komma förbi' och låta saker liksom hända. Detta är inget sentimentalt dravel om att det aldrig kommer hända igen, men inom överskådlig amningstid kommer det inte ske. Men den där känslan av frihet, när jag känt mig låst så länge, var som frisk luft.

Utöver det, samtalet om fler barn dök upp. Jag bearbetar ju att detta är min sista silkesmjuka sockervaddsbebis och den panikkänsla jag får bara jag ser en gravid person och till slut fick jag ju ändå fråga Kärleken. Han svarade att jo, han kan tänka sig fler barn, så fort han glömt hur jobbig graviditeten var...så om tio år sådär. Kanske lite som ett skämt men ändå inte. Så vi testar oss igenom utbudet av kondomer. Överväger p-piller. Och gosar med vår unge som det inte fanns en morgondag.