fredag 21 oktober 2016

Ångesten

Detta är en höst då jag klär min livslånga ångest i ord. Den har alltid böljat inom mig, från knappt märkbar till ohanterlig. Från något som avhjälps med en positiv tanke till något där jag krampaktigt håller i mig i väntan på att sobrilen ska verka.
Jag har aldrig tidigare problematiserat ångesten utan varit upptagen av dess biverkningar - nedstämdhet, rastlöshet, humörsvängningar, ilska, apati, trötthet. Ett ständigt gytter av känslor och tillstånd med den dova dimmiga ångesten i botten. Vad är vad? Upptagen att hitta orsaker utom mig, inom mig. Anledningar och lösningar.
Men så sitter jag där och inga anledningar finns. Allt är bra. Bättre än bra. Och ändå sitter jag med bultande hjärta utan att riktigt få luft. Jag är glad och tacksam. Jag känner det. Detta är inget som försvinner genom att tänka rätt, fokusera på det fina, be om 'rätt' saker. Möjligen gör det att ångesten får större spelrum.

Så nu tittar jag den i ögonen. Kallar den vid namn. Omfamnar, bjuder in, öppnar upp. Om den nu är här för alltid så är det lika bra att ge plats. Här får du bo, tillsammans med allt annat i mig.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar