söndag 25 september 2016

Framtidsdrömmar

Innan bebisen föddes hade vi några samtal om framtiden. Om fler barn. För även om det är mitt tredje så är det hans första och vad händer om han vill ha ett till barn om några år? Faktum är att det är jag som aktivt hållt den dörren öppen, han verkar inte tänka på framtiden på så vis.

Vad jag inte vågat säga är att nu efteråt så känner jag en stor aversion mot att någonsin vara gravid igen. Föda igen. Jag ser andra gravida och tänker tack herregud att jag slipper. Att jag är klar. Och jo, jag minns att efter lillebror var jag totalt osugen till helt plötsligt en dag när han var 18 månader då jag kände att åh, en bebis till tack. Så det kan möjligen ändra sig. Men denna...avsmak är ny. Och jag vågar inte säga något för jag vill inte att han ska stänga dörren och därmed inte låta sina önskningar och drömmar sväva fritt. Han skulle nämligen acceptera det utan diskussion, utan eftertanke. Jag vill ge honom plats att drömma. Bara det.






tisdag 20 september 2016

Gryning

När hon vaknar är det ännu mörkt. 05.30 och hon har sovit sedan 22 men det är svårt att avgöra om det är morgon eller natt. Kärleken går upp och hämtar henne och lägger henne i min famn. Hungrig. Varm. Tung.
Det ljusnar. Och Kärleken har lagt sig så nära att jag känner hans andedräkt mot min höft. Det är helt tyst, förutom olika andetag. Hennes är korta och målmedvetna. Fast hon kanske sover redan?
Jag accepterar att det är morgon när Lillebror kommer tassande. Om ett par timmar ska jag skjutsa Mumsan till skolan. Kanske med kaffe i en mugg. Och radion på.
Hon somnar i min famn. Och jag hinner lägga mig under täcket en liten stund innan det är dags.

lördag 10 september 2016

Jämföra relationer

Är det för att jag i fem år var i en sådan påtagligt dålig relation som jag jämför den med min nuvarande? Kommer det gå över? Varje dag upptäcker jag saker som får mig att häpna över hur olika det kan vara. Hur vissa saker inte var problem förut, men som är lättare nu. Som att Mannen alltid störde sig på att jag lämnade slattar av allting. Idag insåg jag att även om Kärleken inte sagt något kanske han tänker likadant, så jag frågar. I detta förenas vi ett ett ögonblick av samförstånd - han lämnar också slattar och ser inget orimligt i detta. 

Det är inte som det pågår någon slags lista i mitt huvud där jag bockar av saker. Eller? Nä. Och jag funderar över relevansen. En relation som är över, är ju över. Oavsett hur det var när den pågick finns det ju anledningar att den tog slut. Möjligen blir detta aktuellt för att jag har kontakt med Mannen nästan varje dag. Han är inte bara en person i mitt förflutna, han är närvarande, om än i annan form, även nu. Det gör kontrasterna så stora. Hur bara en suck från mig gör att Kärleken stänger av musiken och frågar vad som är fel. Tio minuter senare måste jag bokstavera något för Mannen för att han ska förstå vad jag säger. Insikten att det alltid varit så, när det handlat om mig.

Att vara nyförlöst med Mannen var inga problem. Han var hemma, han följde med på allt. Han bar och handlade och gullade bebis.
Att vara nyförlöst med Kärleken, ja herregud. Det har varit så tuffa veckor och vi har det ändå så fint. Han tar ansvar för hur jag mår, jag känner mig aldrig ensam. Och jag inser att det var tur att jag hade så otroligt lätta veckor efter förlossningarna förut, för jag tror inte att Mannen alls hade kunnat bemöta något annat på ett adekvat sätt.
Exempel på skillnad: Mannen klockade veckorna till vi kunde ha sex igen efter bebis (jag ville vänta till efter efterkontrollen), men gjorde inget vare sig före under eller efter för att jag skulle känna mig redo.
Kärleken vänder sig om efter mig varje kväll. Tio dagar efter förlossningen hade vi (penetrerande) sex igen - så milt och mjukt och försiktigt och mycket tack vare att även om han visar att han vill ha mig så finns inga krav. Ett nej är alltid okej. Det är mer som att han bara öppnar upp och säger 'jag är här när du är redo'.

Det är talande tycker jag. Möjligen säger det också mycket om hur jag utvecklats. Allt detta en pågående analys där jag hoppas komma fram till något riktigt bra någon gång.










torsdag 8 september 2016

När världen började om

Så kom dagen (natten) då hon föddes, Fnurpan, Knorvas, Lillasyster, Ers Majonäs. Och två veckor har aldrig gått så fort och långsamt.
Det finns ingen linjär berättelse, ingen kronologi. Allt tycks pågå samtidigt.
Just precis nu sover en bebis på mig och jag arbetar med en mjölkstockning i höger bröst. Det är en enorm kontrast mellan det mysigaste och mjukaste och det vidrigaste jag varit med om.
Det känns så självklart att hon ska vara här med oss. Så genom en bruten kropp, feber, smärtor, sorg, vardagslogistik och dimma så finns en glädje och kärlek, och faktiskt även en förnöjsamhet. Vi gjorde det! Nu är hon här!