torsdag 29 januari 2015

En nyfunnen gammal insikt

Jag har ju precis allt jag behöver.

Jag är älskad och omtyckt och trygg och gör bara det jag älskar och tycker om och jag har magi i mitt liv och en mening och syfte och många relationer som betyder mycket. Allt.

En fin kärlek med tillhörande fysiskt umgänge hade jag inte tackat nej till. Men det är mer strössel än glass. Och glass har jag i överflöd.

tisdag 27 januari 2015

Tecken täcken tecken

Samtalet, åh, samtalet. Blickarna och orden och allt som målas upp i luften. Närvaron kontakten och

hon sitter i min soffa med sina blonda dreads och norrländska och lyssnar verkligen lyssnar
och berättar
verkligen berättar

och vi pratar om tiden och gåvorna och det som inte går att ta på
och kvinnorna

och hon säger

Det är kanske därför det inte funkar med männen. För att det är en kvinna du ska ha.

Och luftslottet som hinner byggas upp på en sekund, på ett ögonkast. Frågetecknen. Vill jag? Vad händer nu?

måndag 26 januari 2015

Just idag är ångesten sirapstjock.
Men jag ska äntligen få hämta hem mina barn.
Och ikväll är det Måndagsklubb. Och jag blir lycklig var gång jag minns min piercing. 
Jag har mycket att se fram emot.
Min helg var fin.
Men ändå. Det är lite svårt att andas.
Just idag.

Aha!

I hela mitt vuxna liv har jag tyckt att septumpiercingar är något av det snyggaste som finns. Särskilt på tjejer. Jag har älskat det, svärmat kring det och hettats upp av det.

I höstas kom jag på att vänta lite nu...
Jag skulle ju kunna ha en!

Sen tog det ytterligare några månader för mig att fatta att jag inte behöver vänta, så i veckan bokade jag en tid och i lördags klev jag in i studion och gjorde hål i en kroppsdel. Nivån på nöjdheten är skyhög. Och ganska mycket fåraktighet. Varför har jag inte gjort detta långt tidigare? Ibland kan jag vara mer än lovligt trög.

torsdag 22 januari 2015

Och kroppen

Jag har ju hostat av och till sedan augusti. Först damm och rök från Boom, sedan en seg infektion, följt av bihåleinflammation och nu en torrhosta som hindrat mig från att sova på flera dagar. Imorse ringde jag vårdcentralen och nästan grät i telefonen; jag är så trött på att hosta. Och nu då, trött för att jag inte får sova.
Fina sköterskan bad mig inte ens komma in utan sa att under dagen kommer läkaren skriva recept på hostmedicin och det är bara för mig att hämta ut. Cocillana.

Så efter min yogalektion ikväll åkte jag hem och tänkte att äntligen, en hel natts ostörd sömn. Tog en dos. Slutade iofs hosta efter en stund, men blev pigg. Tog en till dos och är nu oerhört trött i kroppen men pigg i huvudet. Så, det som gör alla andra mjuka och groggy och sömniga gör mig pigg. Min hjärna alltså, orimligt ovanlig.

(Och det är märkligt, för trots hosta och grejor så har jag ju varit väldigt energisk under hösten. Det är som att allt fysiskt varit sekundärt och liksom inte bekommit mig.)


söndag 18 januari 2015

Vanans makt

Jag har en enorm förmåga att se det positiva.Glaset är halvfullt, allt har en mening, allt är en lärdom, bakom alla moln finns sol och alla moln har en silverkant. Jag kan inte minnas om jag liksom övat in detta eller om jag bara förstärkt en medfödd egenskap. Ofta är jag så glad och positiv att folk inte riktigt tar mig på allvar.
"Tycker du om allt?"
frågar de och ser skeptiska ut.
Det är klart som fan att jag inte tycker om allt. Är jag stressad eller otrygg så blir jag mer än lovligt anti. Och säkerligen är det så att många gånger kan min primära reaktion var emot något, men eftersom det är så tråkigt så hittar jag snabbt som attan en väg runt det. Detta att vara optimismen personifierad medför sig dock några saker som jag inte riktigt vet hur jag ska bemöta.

1. Jag blir fruktansvärt kränkt och sur när någon ifrågasätter mig om jag faktiskt tar avstånd från en person eller situation. När jag faktiskt väl inte är okej med något, eller faktiskt inte mår bra. För om jag säger att jag inte mår bra, då är det inget som viftas bort. Hade det gått hade jag gjort det med en gång. Om jag inte mår bra, och säger det, då kan man vara säker på att jag är lätt suicidal. Att jag leker med olika tankar på destruktivitet. Även om det idag är långt från ett agerande så kommer tankarna som ett brev på posten. Och på grund av det så blir jag in i själen ledsen när jag inte tas på allvar. När det känns som att jag måste förstärka och gå ännu mer in i det jobbiga, som för att bevisa att det är på riktigt.

2. Jag har väldigt svårt för att sätta gränser. Eftersom jag så lätt anpassar mig, så lätt ser det bra, så lätt sätter mitt eget välmående lite åt sidan så är det väldigt lätt att hamna i ett tillstånd där jag liksom varken är för eller emot. Det är ofta först efteråt, då jag får lite distans, som jag inser att jag gick med på mycket som faktiskt inte var okej.

3. Vanan att tänka positivt är starkare än vanan att tänka realistiskt. Detta är en svår punkt för mig eftersom jag verkligen tror på att jag skapar min egen verklighet. Men det fungerar endast om man använder tankarna till att konkretisera det hjärtat längtar efter, inte när man bara har ett mentalt band på repeat; gränsen till förnekelse är stor. Och jag tror detta är en stor anledning till att jag i hela mitt liv inte fattat hur illa något är förrän det har gått orimligt lång tid. Jag gick med konstant smärta i kroppen i arton månader innan det slog mig att det nog inte är normalt. Innan det inte bara var en dålig dag. Flera gånger har jag varit i en depression utan att ens fatta det och därför faktiskt inte heller kunna göra något åt det. Mitt mående beror dessutom sällan på yttre omständigheter, utan min inre balans och är därför extra svårt att upptäcka. Jag kan titta omkring mig och se mitt fantastiska hem, magiska vänner, fina barn, allt härligt jag gör och otroligt som händer, räkna upp allt jag är tacksam för och allt som är bra med mig och mitt liv. Och med det skapar jag en fin glittrig hinna över det som eventuellt inte är bra. Här kommer grejen; det som faktiskt är issues på riktigt, det försvinner inte bara för att de är täcka i glitter.

Just nu känns det generellt så, att allt det som jag ansett vara mina största gåvor och förtjänster visar sig också vara mina största utmaningar och förbannelser.

lördag 17 januari 2015

Nej, jag har ingen koll.

Jag kraschar i sängen efter en sjukt intensiv dag och förstår inte hur jag ska orka något mer, någonsin. En timme senare har jag inte rört en muskel. Och jag tänker att kanske är det nu jag faktiskt aldrig reser mig igen, nu jag ger upp. Inser att jag får se till att minimera alla slags stressmoment just nu när jag är så känslig. Inga uppsatser om folkmord och terrorism.

Så två minuter senare får jag en idé till ett konstprojekt och börjar spåna på hur det kan förverkligas. 

Samtidigt som jag tackar nej till yoga-jobb. Samtidigt som jag skapar fester som ett projekt. Samtidigt som jag inte ens orkar gå igenom barnens kläder. Samtidigt som jag vill bli full på bubbel och dansa hela natten. Samtidigt som jag  vill vara ensam i något tyst och varmt.
Samtidigt som jag vill resa resa resa. Samtidigt som jag aldrig vill lämna min säng.
Nästa gång jag påstår att jag vet vad jag pysslar med och vet vad jag vill, påminn mig om detta. Jag har faktiskt ingen koll.








fredag 16 januari 2015

Svart svart

Föll gjorde jag och ner i ett hål av så mycket känslor jag inte orkar känna. Att jag är så inkompetent, att jag förmodligen aldrig kommer kunna ha ett vanligt jobb i hela mitt liv. Och bär jag känner så blir jag arg, för jag tycker ju inte ens att det är jobb som är meningen med något. Men vad är då meningen? Och så fastnar jag i en ny loop och allt känns totalt meningslöst. Jag känner mig motsatsen till genuin, fejkad och plastig och feg. Kanske mest feg. Och rädd. Och med allt detta känner jag mig även orolig och trött. Jag misstror allas omtankar om mig, tror inte på snälla ord. Är bitter och cynisk och igen; trött trött trött. I ett år var jag pigg, är det nu jag ska betala för det? Och mest av allt en total förvirring; jag vet att jag borde göra något åt detta men har ingen aning om vad. Bromsa? Gasa? Vara ensam? Aldrig ensam? 

Jag kan dricka johannesört iaf. Och äta choklad. Försöka att ha lite mindre påträngande ångest.

tisdag 13 januari 2015

Äntligen vardag

Jag visste inte att jag längtat så. Men, åh vad skönt med en helt vanlig vecka. Utan röda dagar. Att få vakna av Lillungens babbel och mjuka kramar. Långsamt gå till dagis. Ha möten och scheman och rytm och rutin. Min aptit har återvänt. Jag söker jord och trygghet nog att fatta beslut om vad jag vill förändra i mitt liv. Det jag vill ska växa. Vem jag vill vara. 


lördag 10 januari 2015

Ord att spara

Och hon sa

Vet du, jag kommer gärna hem till dig innan jag flyttar

Och jag lös upp som ett barn på julafton, mållös och så glad så glad så glad
Och hon skrattade 
Och hon sa

Alltså dina ögon...de är helt fantastiska!

Och hade jag varit en person som rodnar hade jag gjort det då, samtidigt som min själ sjöng av fröjd.

fredag 9 januari 2015

Så lätt att tänka dramatiskt...

...att det är sista natten med Henne. Men faktum är att om några veckor flyttar hon till Norrland och jag vet inte nästa gång jag kommer ligga nära nära under hennes täcke. Jag var stora skeden och höll Henne i mitt hjärta och det enda som fanns i mitt huvud var att snart försvinner hon. Och jag insåg att så vill jag inte tänka, det finns ingen närvaro i det.

Istället kom det

jag vill ge dig mitt lugn
jag vill ge dig min eld

om och om igen. Och jag kände hur hon mjuknade i min famn, hur jag sjönk in i Henne och öppnade hela mitt väsen för hennes varelse. En plats djupt inne i mitt hjärta där jag vet att hon för alltid kommer finnas. Så jag öppnade och tog Henne under mina vingar, in i mitt skal och såg hennes skörhet och hennes styrka och älskade med allt vad jag hade.

Den kärleken kastade mig in i min egen process som jag lite lyckats förtränga under några dagar. Helt stilla började jag gråta för jag insåg att jag längtar. Jag längtar efter någon som älskar som jag gör. Och hon vände sig om och vi låg panna mot panna och viskade berättade om det som vilar i våra hjärtan. Om rädslor och längtan. Om frihet och evig kärlek. Hon fick mig att se vad som är min väg fram. Förstå det jag behöver förstå. Det gör ont och det läker och mitt hjärta mitt hjärta det brister nu. Men dess sång kommer aldrig tystna.

torsdag 8 januari 2015

"Egentid"

Den senaste tiden har jag befunnit mig nära flera samtal där det pratats om vikten att vara själv. Vara bekväm med att umgås med sig själv. Trivas i sitt skinn.

Jag har aldrig haft några problem med det, men å andra sidan så är det inte som att jag sitter stilla i min egen uppenbarelse. Ikväll har jag druckit folköl, käkat rester, sporadiskt kollat på HIMYM, mejlat med folk, tvättat, städat och slutligen planerat mina kommande två dygn. Det där med att inte planera in något gick...sådär. Hursomhelst, jag kam spendera hur mycket tid som helst på detta vis. Till slut får jag ta mig i kragen och umgås med någon, för till slut börjar jag undvika människor, och det gör mig inget gott.

Men kvällar som denna; så härliga. 

onsdag 7 januari 2015

Vila

Fem barnfria dygn från och med nu. Och jag ska planera så lite som möjligt. Göra det som känns bra. Vara tyst. Spara alla fina ord vänner säger till mig. Sova. Yoga ikväll. Och någondera dag ge mig in och ut i en resa med hjälp av Hofmans medicin.
På måndag. Då är allt bättre. Då vet jag vart jag ska, vad jag är, vad jag vill. Nu behöver jag bara andas. Och landa. Jord, välkomna mig. Slut in mig. Vårda mig. 

tisdag 6 januari 2015

Krasch boom bang

Sedan mars förra året har jag inte haft mycket kontakt med jorden. Svävat, vilat på moln, fallit och flugit fritt. Och redan under tiden så undrade jag hur länge det skulle kunna sitta i. Blev förvånad och häpen när det bara fortsatte och blev mer mer mer och...

...det kanske är tidigt att säga att jag är tillbaka. Att jag är jordad. Men, något brast under dessa första dagar av det nya året. Självbilden föll och med den alla illusioner. Aj. Vad ont det gör. Jag har gråtit för första gången på ett år. 

Andas. Det kommer bli bra.
Jag har mina älskade Systrar, där allt får finnas. Jag får finnas. Så mycket kärlek och det är det enda som håller mig uppe nu.

söndag 4 januari 2015

The deal

Alltså, jag är ju på inget sätt på väg att "bli ihop" (just nu fattar jag inte ens vad det skulle innebära) med varken Snickaren eller Pianisten eller någon annan. Men. Jag försöker sätta ord på den här processen. Vad som egentligen hände mig i torsdags. Att det var så oändligt mycket mer än sex. Och även om det var mer än sex, så var sexet ändå det mest intensiva jag varit med om. Och det är svårt att inte längta. Att inte vilja ha mer. Begär. Jag arbetar stenhårt på att frikoppla mig och maximera tacksamheten och vet att det är svårast nu och kommer bli lättare varje dag.

Men Pianisten är alltså en person som självmant ringer och vill reda ut vart vi har varandra, en person som är tydlig och ärlig och som säger saker som "vi har hittat varandra på ett andligt plan, nu behöver vi bara lista ut hur vi förhåller oss till resten" och "i ett annat universum" och jag häpnar och sörjer att jag uppenbarligen inte är redo för en relation med en man som den här. Det gör mig ledsen att jag tycks mer benägen att välja en man som hellre väjer för känslomässiga samtal än att gå in i dem. Snickaren och Pianisten är lika på många sätt, samma känslighet, en stor intelligens, stort hjärta. Men där slutar alla likheter. En missbrukare och en medberoende. En stadsbo och en lantis. En blond som solen och en brunhårig. En lång och muskullös, en kortare och senigare.

Jag känner mig misslyckad och feg som skapat en sådan här situation för mig själv. Där jag är öppen och redo och tillgänglig och vill  och känner så mycket. Och de män jag vill ha ber om distans och space. Det utmanar allt jag tror på, allt jag vill vara. Det är extas och oro, sida vid sida. Hopp och likgiltighet. Så jag ber om vägledning och styrka och kärlek. Bara kärlek.

lördag 3 januari 2015

En enda fråga

Vad är det egentligen jag är så rädd för?

fredag 2 januari 2015

Ögonblick

I svart spets-bh och svarta string trasslar jag mig lös från varm och svettig man. Vi är mitt i något, och också mitt i en paus. Jag är mest sjukt kåt men även en ganska stor del frustrerad. Han kan det här med att bygga upp saker långsamt, Pianisten.
Så jag lägger mig på mage och sträcker mig efter askfatet och tänder min feting. Känner mig snygg som satan och kastar en blick på honom där han halvligger bredvid mig.
Hans min. Hans blick. Obetalbar. Och han liksom halvskrattar och häpnar och jag bara blänger

så betraktar han mig bara helt stilla

tills jag mjuknar

och ler. Och han ler och fångar in mig i sin famn.

Ibland går det fort. Ibland inte.

När jag sommaren tvåtusenåtta bestämde att jag skulle flytta till Skåne gjorde jag genast det varje internet-kvinna gör; började leta folk på nätet i Malmö. Fick inom kort kontakt med en kille, vi kan kalla honom Pianisten, och under kommande år sågs vi då och då. Och sedan av någon anledning, som ingen av oss vet, hade vi ingen kontakt alls under fem års tid. Men vi har haft kvar varandra på Facebook under hela tiden.

I somras började vi skriva till varandra, sporadiskt. Bytte nummer igen. Försökt att ses, inte lyckats. 

Och nu sover det en halvnaken Pianist i min säng. Jag är blown away. Golvad. Från inget till allt på en kväll. En man som bekräftar och ser varje del av min varelse. En känslig, intelligent och rolig. Det nya året börjar mycket bra. Och sannerligen, allt kan verkligen hända.