Jag kan dricka johannesört iaf. Och äta choklad. Försöka att ha lite mindre påträngande ångest.
fredag 16 januari 2015
Svart svart
Föll gjorde jag och ner i ett hål av så mycket känslor jag inte orkar känna. Att jag är så inkompetent, att jag förmodligen aldrig kommer kunna ha ett vanligt jobb i hela mitt liv. Och bär jag känner så blir jag arg, för jag tycker ju inte ens att det är jobb som är meningen med något. Men vad är då meningen? Och så fastnar jag i en ny loop och allt känns totalt meningslöst. Jag känner mig motsatsen till genuin, fejkad och plastig och feg. Kanske mest feg. Och rädd. Och med allt detta känner jag mig även orolig och trött. Jag misstror allas omtankar om mig, tror inte på snälla ord. Är bitter och cynisk och igen; trött trött trött. I ett år var jag pigg, är det nu jag ska betala för det? Och mest av allt en total förvirring; jag vet att jag borde göra något åt detta men har ingen aning om vad. Bromsa? Gasa? Vara ensam? Aldrig ensam?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Älskling. Du måste inget alls. Bara va. Släpp prestige runt jobb och utbildning, det tjänar dig inte. Du är enastående, fantastisk och underbar. Det vet vi. Du är varm och storartad och kärleksfull. Lägg droger och roller på hyllan lite och våga stå naken. Det är inte läskigt. Jag lovar. Du kommer att tycka om det du kommer att se.
SvaraRaderaJust nu; för rädd. Utan rollerna vet jag inget. Har jag ingen ram, ingen utgångspunkt, bara stress. Rädd och feg.
SvaraRaderaEn gång för länge sedan ville jag maila dig, men kom till fel kvinna. Hon tackade för de fina orden, och hoppades att de skulle komma rätt tillslut. Heheh...
RaderaNu vill jag göra det igen, för att jag är i precis samma processer, och har varit ett bra tag. Jag söker väl någon slags gemenskap i den här grejen som verkar vara egots sista skrik. Men...Jag inser att det är just rädd, ensam, utan sammanhang att sätta upp en ny pjäs i, som jag bör vara. Så, jag säger bara kram. Du är inte ensam. /Tjej
AnnaSaraElisabeth88@gmail.com
Radera