söndag 30 augusti 2015

Nästa kapitel

Så kom dagen jag vetat om hela sommaren. Dagen då Savanten ska spela på festivalen jag är med och anordnar och den dag då vi oundvikligen kommer att träffas. Efter ett möte jag vet berörde oss båda djupt och sedan en sommars radiotystnad. För två månader sedan skickade jag ett sista sms med innebörden - allt är lugnt.

Men jag visste ju inte. Skulle han ignorera mig? Vara dryg? Kaxig? Hånfull? Flyktig?
Så i min hamsterutklädnad (kängor, strumpbyxor, kort tajt klänning, stor pälsväst och målade morrhår) går jag för att kolla deras soundcheck.

Och den kramen.
Den värmen.

Många timmar senare finner jag honom igen i mörkret. Vi sätter oss under en filt och pratar. Först ganska allmänt. Nära nära. Och sedan pratar vi, på riktigt, om vad som hände. Han ber om förlåtelse. Och jag känner i hela mig hur något vridits ett varv runt och vad vi än är för varandra har vi kommit närmare, varandra och oss själva.








tisdag 25 augusti 2015

KANTEN

Att vara hippie och halsa champagne.
Att älska vetenskap och tro på änglar.
Att ogilla smoothies och mölksyrade grönsaker.
Att kunna dansa i timmar men tröttna på att promenera efter tre meter.
Att ta allt på allvar och skämt tvångsmässigt.
Att vara lat men alltid ha tusen projekt i luften.
Att drömma om tatueringar och läsa chick-lit på löpande band.
Att förkovra sig i sociala medier och dagligen utöva telepati.
Att ha dreads ner till midjan och aldrig tacka nej till en hamburgare.
Att djupandas och röka cigg.
Att tro på kärlek och snällhet och vara hänsynslös och egoistisk.
Att älska att köra bil och att åka tåg.
Att älska människor och stundtals vara helt socialt inkompetent.
Att kunna ge utan stopp men är kass på att ta emot.
Jo.
Har alltid gillat att hoppa hopprep med gränser och motsägelser.




söndag 16 augusti 2015

Jag älskar min själ.

Men är inte lika säker på att jag älskar min person. Hon jag är nu började jag bygga som artonåring. Nu känns det för trångt. Eller. Jag vet inte. Jag vet inte vad som är kvar efter den här demonteriningen. På ett själsligt plan känner jag mig friare och lyckligare än någonsin. På ett personligt, världsligt, plan känner jag mig vilsen och liten. Och det är faktiskt okej.
Allt detta gör mig folkskygg. Selektiv. Lite dålig tajming eftersom jag bygger festival de närmsta två veckorna och sedan är festivalgeneral. Men det är ett överflöd av kärlek och kreativitet och det är alltid som balsam.

tisdag 11 augusti 2015

Ute i det fria

Det har gnagt i mig några dagar. Att detta kosmiska partnerskap, denna djupa kärlek, denna relation som är luft och eld och vatten och jord och rymd; skulle kunna reduceras till en simpel förälskelse. Så jag blundade. Och vände och vred mig. Ilsknade till. Fick ångest. Blev rädd. Och till slut formulerade detta:

Ilska och frustration hänger ihop för mig. Och frustration känner jag när jag känner att jag sitter fast eller blir begränsad. Värst är känslomässig begränsning. Upplevelsen att inte få känna det jag känner, eller känna så mycket som jag gör, eller agera på det.
Min intuition och mina känslor är mina ledstjärnor. Inget hade jag varit utan detta. Att tämja detta ligger inte i mitt intresse. Jag växer i det vilda. I kaos. I konstant flöde. Där finner jag ro och kraft. 
Så med det sagt.
Det är klart som fan att jag är kär i dig. Och jag tänker inte göra något för att stävja, kontrollera, minimera, hejda, tämja.
Detta är mitt. Bara mitt.
Mitt rus, min lycka, min dopaminkick.
Så.
Inte arg längre.
Bara lycklig.
Fri.

Iväg i ett sms och lättnaden! Lättnaden!

måndag 10 augusti 2015

Ångesthantering

Det tog ett dygn eller så innan jag kunde få ett rationellt grepp kring denna begynnande ångest. Som att jag ändå druckit en del i helgen. Sovit för lite. Mediterat, men inte hunnit yoga. Dansat och kramats och lekt och jobbat - men inte riktigt varit närvarande i mig.
Så kan jag säkert hitta lite orsaker i astrologi och hormoner och att jag plockar upp oro hos mina nära.
Detta hjälper mig faktiskt, så tillvida att jag inte börjar göra dumma saker pga av att det känns lite jobbigt en dag. Istället kan jag andas djupt, göra johannesörtste, sova en natt till och om jag fortfarande känner såhär imorgon - då kan jag veta att det inte bara är omständigheter utan något jag vill adressera.

söndag 9 augusti 2015

Vemodet

Jag bävar.
Det börjar som en skakning på nedre däck och jo jag tackar. Jag känner förändringens vibration och jag har bett om detta och längtar efter det och jag vill vidare. Men. Att jag inte just nu vet vad som kommer förändras, bara att det kommer hända, gör att jag lite sörjer allt. Tittar på mina nära relationer. Är det någon av dem jag kommer avsluta? Tittar på mitt hem och mina saker och min vardag - känner vemod och förväntan i en enda röra.
Tittar på mina vanor och ovanor.
Drömmar och visioner.
Självbild och självförverkligande.

Det är som att jag simmar upp mot ytan och när jag bryter igenom kommer inget vara som innan. Jag har trivts här där jag varit men jag längtar efter luft.

Så undan för undan släpper jag taget. Gör små små justeringar.
Imorgon har jag vilodag. Då ska jag meditera och slänga saker och centrera mig. Skriva. Måla. Sjunga. Gråta.




torsdag 6 augusti 2015

Process

I tisdags fick jag en kort men intensiv massage av Gangstern. 
Redan någon timme efteråt kände jag hur det liksom började röra sig i mig. Som något sakta rörde sig upp mot ytan. Svart. Tungt.
Och jag skriver till honom att nu, nu kommer det. Och han svarar, säger åt mig att andas.
Du fixar detta.
Sen dess är det bara ett töcken.
Det är inte så att jag mår dåligt, egentligen. Men all denna gamla sorg som jag släpper taget om passerar genom hela mitt system.
Det gör ont. Det förlamar mig.
Han ringer innan han lämnar landet.
Du är helt redo för detta. Släpp det. Det kanske tar några dagar eller en vecka, men sen är du klar. Gråt bara. Du är okej. Förlåt dig själv, jag hör att du tycker det är svårt. Andas. Var arg på mig om du behöver, men du vet att jag hade inte satt igång detta om du inte låtit mig.
Och jag gråter och gråter och gråter och gråter. 
Han säger mitt namn.
Jag gör detta själv. För min egen skull. Men himmel, himmel, att inte vara ensam är det som just nu håller mig samman.

tisdag 4 augusti 2015

Eftersom jag tänker att han aldrig kommer läsa här.

Jag tar mod till mig, liksom sats, och säger

- Jag älskar dig.

Han gör ett oefterhärmligt ljud, ett skratt och en fnysning och ett stön. Och säger

- Det där var väl inte svårt? Och, det är ju underförstått. Fast det kanske vi behöver säga ibland?

- Ja, jag behöver det.

- Men du. Du vet ju. Du vet ju att jag älskar dig. Det är ju själva förutsättningen för allt.

Och sen är det liksom slutpratat om det. Men i mig bubblar det över. 

Jag älskar honom för att han aldrig kommer smeka mitt ego. Jag älskar honom för att han inte skrattar åt mina skämt. Jag älskar honom för att han tror på mig. Jag älskar honom för att han utmanar mig. Jag älskar honom för att han är det snällaste jag mött. Jag älskar honom för hur han är med sina barn. Jag älskar honom för hur han pratar om sånt han älskar. Jag älskar honom för hans intellekt och kunnande. Jag älskar honom för att han varje morgon går upp före mig och säger åt mig att sova mer. Jag älskar honom för att han gör så gott kaffe. Jag älskar honom för att han ser all min svärta och omfamnar den. Jag älskar honom för att hans röst gör mig tyst. Jag älskar honom för att han låter mig vara ifred. Jag älskar honom för att jag alltid får komma till honom. Jag älskar honom för att han visar mig vägen jag inte vågat gå förr. Jag älskar honom för att han får mig att känna mig skör och ömtålig och stark och oslagbar. Jag älskar honom för att jag vet att han är rädd och han gör det ändå. Jag älskar honom för att han inte tränger sig på men aldrig backar när jag försöker gömma mig för det som är viktigt. Jag älskar honom för att han är ödmjuk. Jag älskar honom för att han aldrig låter mig göra mig mindre än vad jag är. Jag älskar honom för att hans själ är det vackraste jag någonsin mött.

Och en miljard saker till.
Och tusen till.
Och en.


söndag 2 augusti 2015

En helg

Igår gjorde jag musik och mediterade ungefär hela dagen, med barn och vänner omkring mig. Spontant kvällsdopp och plockmiddag och folköl och ännu mer musik.

Så idag. Efter sen frukost kastade jag mig på en filt i solen. Läste. Spelade. Ringde ett samtal och tog första steget att fortsätta min tantrautbildning i höst. Och Grannen (som ju är min särbo) kom och stekte pannkakor och jag gjorde slut med en av mina män.
Utflykt, med barn och hundar och helt utan föraning hamnar vi på grillknytis ute på landet med vänner och bekanta.
Jag gör slut med ytterligare en annan man och
lugnet
som infinner sig.
Frigörelsen i att släppa taget, dra en gräns, sätta stopp. Rensa upp.
Fri. Att inte bara välja till. Fri att välja bort. Be om mer.
Fri.

fredag 31 juli 2015

Välja nytt

Jag tror att det är dags för mig att börja ställa tydliga frågor till mig själv. Sätta upp mål. Vem vill jag vara? Vad är viktigt på riktigt? Vad ska jag göra? Vilka ska jag göra det med? Hur blir jag mer jag? Vad behöver jag för att verkligen gå vidare?

Jag har haft själslig semester i två år. Bara lekt. Släppt på spänningar, frigjort gammalt skräp.
Och nu är det verkligen dags. Dags att aktivt välja, och kanske även välja bort. Jag tänker på musiken och yogan. Mer av det. Mindre fylla. Mer meditation. Mer projekt och en liten utbildning. Mer drivkraft, mindre slentrianhäng.
Ärligare samtal - jag fastnar så lätt i jargong och jag tycker det är lite för roligt att slänga käft med folk. Skämta lite mindre. Eller bli lite bättre på det.
Uppträda mer.
Dansa mer.
Hitta nya rutiner för min vardag eller vänta; hitta en vardag. Har inte haft någon på länge.
Slänga saker. Ge bort. Sälja. Reducera mina sjuttioelva pyssellådor till en.
Deala med min rädsla för utbrändhet och våga pressa mig själv lite. 
Skilja mig.
Ha skilsmässofest.
Skriva mer.
Och någonstans någon gång hitta tillbaka till min kropp. Äta sova träna. Inte bara dricka dansa dekorera.
Älska mer. Göra slut oftare. Säga nej. Sätta gränser.
Sätta punkt.




Svårsmält

Jag kan inte riktigt hantera hur jag först skulle åka hem vid lunch. Och på väg till tåget frågar han mig om jag inte vill följa med och göra skattjakt?
Några timmar senare, när han igen ska släppa av mig vid tåget och undrar om jag inte ska hänga med och käka middag? Och jag nekar ihärdigt och tar mig till Malmö och har planer och vänner och allt sånt men efter några timmar

kan jag komma tillbaka?

Och självklart.
Så jag sätter mig på nästa tåg och promenerar fyra kilometer mitt i natten
bara
för att få sitta i hans närhet.
Vila i hans blick. Vila i vår sfär.
Känna hur ytterligare barriärer sprängs. Han talar om min känslighet. Och vi möts och vi drömmer om varandra på nätterna och har telepatiska samtal hela tiden och han är så nära så nära så nära.

Inget är självklart. Allt är skört och illusoriskt. Det mänskliga, det egocentriska. Rädslorna. Begränsningarna.
Och i detta.
Tryggheten och tilliten och tron. Det stabila och gudomliga och gränslösa och visionära.

Han tar inte i mig
och berör
varje
fiber
av min existens.

Vi rör knappt varandra 
och jag har
aldrig
varit
så nära en annan människa.

Tack.





fredag 24 juli 2015

Allt vad jag någonsin bett om

Denna man. Som är så full av skarvar och kantigheter och mörker och tyngd. I allt detta vänlig och artig och skör. Och dryg och envis och rädd och stark. 

Jag tycker inte att det är så vanligt att folk ser mer än det man väljer att visa upp. Och även om de plockar upp saker så sker det liksom omedvetet. Han ser. Och han synar mig. Han ser all min potential och tillåter mig att vara allt jag är. Allt jag inte är. Våra samtal är till stor del att han säger sånt jag tycker är jobbigt att höra, jag tjafsar emot, han säger åt mig att vara tyst, jag lyssnar. Motvilligt. Sen pratar vi om min motvilja. Och jag berättar om min längtan efter honom, att även om vi ses så ofta som är praktiskt möjligt känns det ibland som en...

...evighet, fyller han i.
Och hans ögon är som en stjärnhimmel och han bjuder in mig till sitt hus. Och jag berättar om mina senaste genombrott och han säger såklart det jag minst av allt vill höra men jag käftar inte emot (!) utan håller vidden av hans ord i min varelse och han håller om mig och ger mig nästan en örfil och kysser mig på pannan och det är något med det där. Att vi valt att inte vara fysiska med varandra och på något sätt försöker navigera i hur fan vi ska visa all den här kärleken för varandra.

Han är min bror och min lärare och min skyddsling och min partner och älskare och vän och elev och tusen saker till. Ruinerna av mitt ego skriker högt på hjälp och jag faller in och ut i rädsla. Det är upp till bevis. Det är inte bråttom men det är nu det gäller. Och det är det mest subtila av möten, samtidigt som jag känner mig mer djurisk än någonsin. Fly eller fäkta? Och jag är en krigare och en prästinna och ett orakel och ett barn och aldrig har allt jag studerat innan känts både så relevant och överflödigt. Aldrig har en person känts så relevant och överflödig för mig. Jorden kallar.

tisdag 21 juli 2015

Anonymiteten

När jag startade den här bloggen var det ett socialt experiment. Hur får man egentligen läsare om man skriver anonymt? Det tog flera år innan jag gav adressen till någon jag kände.

Det hände också något annat längs vägen. Det fanns en frihet och en tröst i det anonyma. Och jag har bloggen att tacka för mycket, framförallt fina vänner. Det kreativa har jag inte tänkt på så mycket, men jag antar att det spelar en roll.

Ibland tänker jag på hur jag egentligen uppfattas här och ger mig på något slags förtydligande. Men faktum är att jag hamnar i ett mellanskikt, jag skriver varken om min vardag eller det som verkligen berör på djupet. Och om jag har någon ambition är det nog att skriva mer om det som verkligen pågår. Hur jag transformeras, ser en högre mening och större syfte med allt jag gör. Hur jag läser min omgivning och det som händer utifrån vad det vill lära mig. Att min självbild ständigt förändras och min identitet ständigt är under konstruktion. Ena dagen hatar jag whiskey och nästa dag tycker jag det är fantastiskt; ett litet exempel på hur mina preferenser ständigt ändras.

Häromdagen fyllde jag tjugosju år. Jag kan omöjligt ta miste på att det kommande året kommer innebära mycket jobb. Många utmaningar, välkomna sådana. Det handlar om självförverkligande (vad jag stör mig på det ordet) och någon slags "karriär" (inte ens det kan jag säga med allvar) och lite grann bevisa att jag kan. Upp till bevis. Jag är lika delar livrädd, peppad, ångestfylld och tillitsfull. Kan inte låta bli att känna att varje liten händelse bär den största symbolik just nu.

måndag 13 juli 2015

Den känslan

Ni vet när man träffar någon eller påbörjar något och nästan blir illamående av känslan att this is it. Det är eufori och lycka och förvirring (för det yttrar sig sällan som man tänkt) och trygghet. Det är känslan av att man nu inte har något alternativ än att ge allt. Att detta kommer kräva allt av en. Och därmed ge en mer än vad man någonsin kunnat drömma om.

Jag började skriva om min Gangster här. Hur vi typ känt varandra i många år. Och hur allt förändrades för två veckor sedan. Detta är så långt mycket större än någon relation jag haft. Vi möts på ett sätt som jag bett om. Längtat efter.

Som sagt, jag började skriva. Men det blev så långt att jag fortsatte i ett vanligt dokument. Och för varje dag kan jag fortsätta att fylla på den berättelsen. Det viktigaste är att jag får ord på det, får hjälp att reda i allt.

Han är verkligen ingen gangster, långt ifrån. Han odlar, bor på landet, klättrar, mediterar, bygger hus och läser. Men han har ett utseende och en l'air de gangster vilket blir en fantastisk kontrast. Så därför, låt mig presentera Gangstern, som lika gärna skulle kunna kallas Kungen. Eller Stengeten.

Savanten

Han sa allt detta till mig. Att han inte mår bra, och att han inte är på plats där han är kapabel att hantera nära relationer. Att han har två sätt; det ena är att spela på och låtsas som inget och det andra är total radiotystnad.
Så jag ju inte förvånad. Jag hade inga förväntningar. Inga krav.
Däremot hade jag förhoppningar.
Och de finns ännu kvar.
Vi kommer ses igen.
Och då hoppas jag att det finns utrymme för vad det nu än var för kontakt vi hade att fördjupas. Förändras.

söndag 12 juli 2015

Resignation

Jag kan bli så jäkla trött på mig själv när jag kollar in här. Bla bla bla. Samma sak hela tiden. Men jag bara ger upp inför den känslan, då får jag väl vara vag och upprepande och tråkig då.

I vilket fall. Igår hade vi grillfest hemma hos mig, helt spontant, och blev fulla på vin och whiskey och åt fantastisk mat. Skrattade och grät och jammade och dansade halvnakna i vardagsrummet till fyra på morgonen. Gott liv!

fredag 10 juli 2015

Malmö, storm och att vara på alla humör som finns på samma gång

Högt och lågt och upp och ner. Spelade saxofon i två timmar idag, höll sedan på att dränkas i ösregn.
Har haft samtal efter samtal med Kejsarinnan och hennes karl och för varje tråd kommit djupare och djupare in. Längre och längre in. Jag försöker inte vara vag här, men jag överdriver inte när jag säger att varje dag händer/läser/upplever jag något som ger mig nytt perspektiv. Idag tar jag mest med mig orden att jag faktiskt behöver ta hand om mig själv. Kanske är jag äntligen redo för rutiner och sömn och mat och träning och fokuserat välbefinnande?

(Redan när jag skriver det börjar jag garva - jag har ingen aning om var jag skulle få disciplinen till ett sådant liv.)

torsdag 9 juli 2015

Kvinnomiddag

(Att auto correct vill ändra "Kvinnomiddag" till "kvinnomisshandel"? Inte okej.)

För ett år sedan började Eldmor, Mille Muffen och jag planera en middag för att fira min födelsedag. Ikväll hittade kom vi äntligen till skott!

I min lilla by ligger ett hotell med en restaurang som finns med i White Guide. Vi bokade bord och kom dit och jag kände mig helt lyrisk. Inte bara för att få hänga med två av mina bästa kvinnor en hel kväll, utan för maten. Sammanhanget.

Och herregud, det är mat- och dryckesporr utan dess like. Bubbel som blåser iväg mig. Förrätt med selleri och sardeller och mandel. Varmrätt; Lammbog så mör att den ramlar isär, zucchini, citron och smör. Rött vin, vaniljigt och fylligt och runt.
Kaffe, svart som natten.
Och dessert; chokladkaka så tung och kletig och kombinerad med salt och hallon och jag dör många gånger om.

Samtalet är öppet och helande och vi möts i så mycket, trots våra olikheter. Livets lager, böcker, relationer, alkoholkulturen, personlig utveckling, familjeband och mat.
Allt ryms.
Och nu är jag så mätt att jag tänker att det kommer dröja en vecka eller så innan jag kan äta igen.

onsdag 8 juli 2015

Morgonstunder

Vakna av att ungarna leker. Klockan visar på 06-nånting.
Går upp.
Sätter på Pippi, på begäran.
Byter en blöja. Ger barn frukt och vatten.
Blir ensam i soffan.
Får en hostattack så ihållande att jag spyr.
Gör te.
Tar på mig kläder och bäddar sängen.
Byter film, på begäran, till Shrek.
Mediterar.
Yogar.
Släpper in och matar katten.
Gör frukost.
Äter frukost.
Skriver blogginlägg, blir avbruten för att bre en till macka.

I en nära förestående framtid ska jag ta på ungar kläder och lämna lillungen på dagis. Sen! Sen hoppas jag att min hjärna vaknat såpass att jag kan jobba några timmar.

tisdag 7 juli 2015

Lek lek lek

- Nu har jag lekt hela helgen!
- Haha, okej.
- Ja...du sa ju att jag behövde leka av mig?
- Det var mer en analys än en rekommendation. Men...har du lekt färdigt nu då?
- Bra fråga.
- Tack.
- Det tror jag inte. Men det ena utesluter inte det andra, tänker jag.
- Det är sant.

Denna relation jag har skapat. Storheten i att han väntat på mig. Kanske fortfarande väntar. Storheten i att han ser min storhet och inte för en sekund låter mig vara mindre än jag är. Och när jag faktiskt är liten får jag vara det.

Savanten? undrar ni nu.
Nej. Där har det varit radiotystnad i några veckor. Och i ruinerna från det så dök den mest oväntade och omvälvande relation upp.

måndag 6 juli 2015

Om mitt liv var en film

Herrejösses och alla gudinnor och älsvor, vilka dagar detta är. Är lycklig över att det är måndag och någotsånär vardag för hjälp vad jag behöver det. Lite jord under fötterna och något som är lite förutsägbart. Och en liten liten paus från alla dessa män som dansar runt mig i tid och otid. I lek och olek. Jag är i en tid av överflöd, inget görs med måtta. Jag dricker alldeles för mycket både kaffe och alkohol. Jag röker alldeles för mycket cigg, och gör jag inte det så snusar jag. Jag äter antingen ingenting eller alldeles för mycket på en gång. Jag sover antingen inget alls (utan dansar genom äng och skog och vägar genom Sverige, hånglar och flörtar och ligger och badar i sjö och springer backe upp och backe ner) eller ungefär ett dygn i sträck. 

Jag försöker öva på närvaron, men även i detta pendlar jag mellan att vilja spola fram tiden för att se hur det går eller spola tillbaka och återuppleva det som precis hänt. Alla mellanpassager gör mig rastlös och nervös och jag andas andas andas och försöker hitta balansen. Och faktiskt jobba lite. Skriva. Spela. Städa. Hänga med mina barn och inte ha huvudet i molnen när jag gör det.

Denna dag. Ett andetag.

torsdag 2 juli 2015

Orden som bubblar

Jag har så mycket som jag behöver få ner i skrift. Få ut. Få fram. För en vecka sedan såg livet helt annorlunda ut. Än så länge har jag svårt att få perspektiv på det och det är så mycket jag skulle vilja säga. Och orden finns där, men precis under ytan.

I skrivande stund sitter jag på en trappa som inte är min, i solen, i en del av Skåne som är oändligt vidsträckt. Kaffe, bakfylla, cigg, nyduschad, full av magi och trygghet.

Idag åker jag ut på äventyr, festival i Värmlands skogar. Och ingen vet egentligen om detta jag lämnar finns kvar när jag kommer tillbaka. Finns det kvar tror jag att jag kan börja sätta ord på det. Just nu - tacksamhet och tillit.

fredag 19 juni 2015

Eventuellt är jag dum i huvudet.

Häromdagen föll det sig så att jag skickade ett sms till Petsson. Vi har ju i princip inte haft något kontakt på sex månader och jag dömmer honom lite för att han kastade sig på cykeln i regnet mitt i natten bara för att jag skriver

Ikväll?

Också skulle jag kunna tänka på att han måste tycka att jag är det hetaste på denna jord; det är så han ser på mig och tar i mig. Sexet var fantastiskt, som alltid. Han är snygg och lyhörd och stor och bossig och uthållig och jag har inget alls att invända.

Men jag tänkte på Savanten hela tiden. En ganska stor turn off, och jag vet ej vad jag ska göra med detta. Borde kanske analysera varför jag ens skrev till Petsson eller varför det inte kändes helt rätt efteråt men jag orkar inte. Jag vill på något sätt bara säga till Savanten att nu vet jag att jag bara vill vara med dig, ännu mer vilket inte alls är rättvist mot honom. Vi har en eventuell deal (vi vill ses och höras och allt finns på bordet, än så länge) men i det ingår inga former av...begränsningar. Förväntningar. Krav.

Så nu. Längtar jag efter att Savanten kommer hem ifrån Dalarna och hoppas att jag kan hålla mig i skinnet tills dess och inte balla ur och göra nåt dumt. Lycka till!

måndag 15 juni 2015

Eventuellt ett karmiskt kvitto?

Jag glömmer bort sånt jag gör för folk. Kan ej förklara hur, men kan berätta om känslan att vara fullkomligt utbytbar, både den sköna och mindre sköna aspekten. Häromkvällen berättade Grannen om när hon inte mådde så bra förra vintern. Hur jag hämtade henne från sjukhuset, bestämde att hon skulle bo hos mig, satte henne på johannesörtskur och satt sedan kväll efter kväll och pratade. Såg depressionen rakt i ögonen och tvingade henne göra roliga saker. Jobbiga saker, som att skaffa lägenhet, slå rötter och finna jord.

Hade helt glömt detta.
Har säkert glömt mycket annat.
Men vad jag har lagt märke till är de ofantliga mängder bekräftelse jag fått den senaste tiden. Stora ord som altruist, genuin, fantastisk, strålande, magisk, sagolik, magnifik. Ord om min kompetens, person, utseende. Och jag står där med gapande mun och liksom

har jag faktiskt blivit den där personen jag alltid drömt om att vara?

I tio år har jag dagligen arbetat med att utveckla min person. Skärskådat mig själv. Skalat ner. Lagt på. Korsat gräns efter gräns, tappat principer och åsikter. Varit irriterad på att vara så styrd av blodsocker, sömn och kyla; har lyckats släppa det. Kan fortfarande lägga märke till det, men har en distans. Undersökt och testat vem jag vill vara i sociala sammanhang. Blivit tystare. Roligare. Mer avslappnad. Omfamnar mina vänner utan att döma, störs av min fortfarande alltför närvarande kantighet och lättstötthet. Tar upp mer plats, skapar mer plats åt andra. Tar ansvar för vad jag tror på. Att alltid vara generös med min tid, mina känslor, min energi.

Och nu är det tydligen dags för detta: att ta emot. Bekräftelse och kärlek och hjälp. Ibland går det bra. Men jag tucker det är svårt. Och jag är rädd som fan.

lördag 13 juni 2015

Vakuum

Jag önskar mig ord. Så jag läser. Artiklar, låttexter, böcker, dikter, bloggtexter. Meter efter meter med ord och det funkar faktiskt. Efter en stund känner jag hur tiden saktar ner. Jag kan andas. Djupt och lugnt. Jag inser vidden av distans, av rymd. Att mina känslor är mina. Jag behöver inte kväva allt jag tänker och vill, eller kommunicera det till honom (Savanten!) heller. Jag behöver bara skapa större utrymme för allt detta att existera i.

Långsamt.

Stilla.

Lugn.

Dessa dagar har virvlat omkring mig. Varje låt handlar om honom. Allt jag upplever vill jag berätta. Allt jag inte förstår vill jag fråga om. Jag vill blotta mig totalt. Belysa varje skrymsle och vrå. Och i detta möter jag så mycket rädsla och sorg. Det gör mig hudlös, skör och stark, darrig, ofokuserat, galet lycklig. En lycka som kommer ur något obstinat. En övertygelse om frihet och kraft.

fredag 12 juni 2015

Rimligheten?

Sitter med andnöd och sockerdricksblod och väntar på...ja, vad ska vi kalla honom? Ni är ändå några stycken som hänger här. Han är 36, musiker, intelligent på savantnivå, brunhårig, blå ögon, senig, från Dalarna, tycker om färg och tycks ha ett fint estetiskt sinne. Kom med förslag!

Kanske har jag nämnt förut att jag har fantastiska vänner men detta hamnar på någon slags topp tre av fina saker mina vänner gör; lånar ut sin lägenhet mitt i stan för mig att sova, hänga och ha kärleksmöten i. Så här sitter jag. Kaffet är på. Sängen bäddad. Möllan myllrar utanför. Och han är på väg. Han är på väg! Och jag smäller av vilken sekund som helst.

torsdag 11 juni 2015

Sax och sex, same shit

Idag hade jag min fjärde saxofonlektion på lika många veckor. Jag har ju inget att jämföra med, för jag har aldrig lärt mig ett instrument på det här sättet förut men min eminenta lärare säger att jag utvecklas otroligt fort. Och jag har svårt att ha perspektiv, jag vet bara att detta är det första jag mött som kan konkurera med dansen. Att känna hur hjärnan kämpar med att förstå och samtidigt släppa taget, att få fingrarna att göra det hjärnan vill. Att ha känsla och rätt tryck och rätt anspänning i mun och tunga. Att känna takt och tonart och oktaver hit och kromatiska skalor dit, moll och dur och känslan.

Jag blev så hög när jag spelade att det var som att få orgasm och svimma och dö på en gång. Inte för att jag annars går runt och känner att jag behöver knark, men det enda jag kunde tänka då var att

detta är så jäkla mycket bättre än knark och sex, tillsammans.

I ett årtionde har jag burit drömmen om en saxofon som ett litet frö nära mitt hjärta. Jag har inte pratat om det särskilt ofta, och kanske inte ens tänkt på det så mycket. Nu när det är en realitet, något som jag faktiskt gör blir jag hänförd och upprymd. Inget är omöjligt, det är aldrig för sent och alla såna klyschor. Drömmen om ett band, drömmen om att kunna skapa tillsammans med andra känns så nära och verklig. Ironin i att detta började inom bara några dagar efter jag påbörjade mitt projekt att bli en Krativ Person undgår mig inte. 

onsdag 10 juni 2015

Vad man ser i solen

Om man skulle likna Mannens och mitt förhållande vid en natt, och att tiden efter separationen var gryning så kan man säga att just nu är det full dag. Jag ser allt med skrämmande tydlighet och jag kan inte förstå hur jag lyckades normalisera de omständigheterna jag levde i. Om jag var diplomatisk skulle jag säga att vi tar fram det värsta i varandra. Om jag var känslostyrd skulle jag nog inte kunna säga något alls, bara frysa i panik.

Vi hade något slags gräl igår, där han kom in med något jag delat med mig av i ett väldigt fint och intimt samtal vi hade häromdagen. Det är verkligen inte vanligt och jag var glad över att vi kunde mötas på det sättet. Men så igår hade han (tydligen) en dålig dag och tar en bit information ur sitt sammanhang, virder runt och förstorar och helt plötsligt är sanningen den att det är mitt fel att ingen tycker om honom. Det är mitt fel att hans vänner sagt upp kontakten. För jag går tydligen runt och smutskastar honom och det är mitt fel att ingen av hans relationer har fungerat de senaste sju åren.

Skulle man göra ett manus av de ord som yttrades så skulle det möjligen kunna tolkas som en diskussion. Men ju längre samtalet fortskred blev jag rädd, för det kändes som att minsta oövertänkta ord eller formulering skulle provocera honom och han skulle slå mig. 

Och här har jag undrat varför jag tar så stort ansvar i mina kärleksrelationer just gällande formuleringar. Att jag, utan att ens vilja, lägger märkligt mycket tid på att hitta precis rätt ton för att inte skapa obehag eller ilska. Nu kan jag ju förstå det. Och samtidigt kan jag inte förstå hur jag levde i det så länge utan att reagera? Eller jo, jag reagerade ju, jättemycket, men inte så jag förstod varför. 

Jag vet inte vad som händer nu. Men det här med förtroliga samtal, det vill jag inte göra mer. Och det är väl dags att ta tag i den där skiljsmässan. För så länge vi har en opersonlig föräldrarelation så funkar det bra. Jag orkar inte bråka.

måndag 8 juni 2015

Hej, jag heter S och jag är en tönt

På riktigt, får ett sms av honom och lugnet som infinner sig är patetiskt. Blir hungrig. Sömnig.

Kanske hjälpte det att jag i textform hade syster Magnolia och på min sängkant satt Mannen och jag under hela kvällen bara fått häva ur mig. Under vårt samtal sitter vår dotter bredvid och tittar på film.

Jag: Jag vet att jag låter töntig men -
M: Mamma, nej, du låter verkligen inte tantig. Oroa dig inte!

Så mycket kärlek. Överallt. Och bra råd fick jag. Som att sluta tänka så förbannat mycket. 

söndag 7 juni 2015

Jo

Jag kom av mig lite när jag skrev igår, tappade bort mig i känslor och förväntningar och förhoppningar och lust och längtan. Kanske kom jag inte fram till poängen. Men såhär; den där tidiga fredagsmorgonen var jag så säker, så uppfylld, så framme att jag på stående fot raderade min tinder. Rensade telefonboken och meddelanden på befintliga och potentiella ragg. Jag kan inte säga att jag bara vill ha honom, men jag vill ha honom mest. 

Tidigt imorse vaknade jag med sus i öronen och bubbel i bröstet och i min telefon fanns inte mindre än tre vackra mejl från tre underbara män och jag känner mig välsignad och älskad
men
inget
från
honom.
Och jag vet inget annat sätt att bemöta detta än att bara älska mer. Det kanske gör ont en stund, men jag tror inte på olycklig kärlek. Jag måste lita på min övertygelse att det alltid är bäst att älska så mycket man kan, när man kan. 

lördag 6 juni 2015

Länge har jag levt efter devisen 'är det rätt är det lätt'. 
Detta känns inte lätt. Det känns kanske inte svårt heller, men det känns. Mycket. Det känns som att jag vill utmana honom, omfamna, infånga. Hans rädsla är att såra mig. Min rädsla är att inte ge mig hän. Att fega ur. Och jag vill säga 

bring it on.

Ge mig allt du har. Om du tror att du kan såra mig, gör det. Ge mig ditt värsta, ditt sämsta, ditt jobbigaste. Ge mig det, ös det över mig. För min ångest just nu, som lämnar mig andlös och illamående, är att inte få den här chansen. Jag hatar att känna att minsta felsteg, felsägelse kan vara skillnaden mellan att vara nära och att inte vara alls. Han borde kanske inte vara en person som får mig att känna mig trygg. Jag gråter av lättnad och av rädsla och av längtan. För mig känns det orimligt att han inte skulle kännna detta lika starkt som jag gör. Att vi behöver varandra. Att vi väntat på varandra. Att inget är för rått, för svart, för tungt. 

Blicken. Blicken. Aldrig glömmer jag den.
Min rädsla är att inte vara tillräcklig. 
Jag vill älska denna människa tills det inte finns någon rädlsa kvar i mig.

fredag 5 juni 2015

"Du kommer möta en lång mörk främling som kommer förändra ditt liv"

Ni vet när det är torsdagkväll i juni och man låtsas att det är fredag? Hänger på Möllan och dricker öl, drar hem till en vän och skålar i iskallt vitt, slänger på lösögonfransar och eyeliner bara för att det är roligt. Snackar och dansar och så innefinner sig det där gränslösa tillståndet där allt är möjligt. Ikväll kan allt hända.

Och vi drar till Far i Hatten och där, under bar himmel och kulörta lampor står Han. Det räcker med ett ögonkast och sedan dröjer det länge innan jag törs titta på honom igen. Hur vi först sitter på varsin sida av bordet, inbegripna i varsina samtal. Till slut vänder vi oss mot varandra och jag lovar och svär, det där klicket ekar över hela stan. Han tar mina händer och skämten duggar tätt samtidigt som han beskriver en feministisk uppenbarelse och det ilar i hela min kropp 

han är här nu

och en stund senare dansar vi foxtrot i toakön och han är så snygg och rolig och intelligent och skör och konstig och stark och oväntad. Tillbaka vid bordet har vårt gäng flyttat om och sett till att vi får sitta bredvid varandra. Inte ens när det hände kunde jag säga vad vi pratade om för allt jag kunde tänka var

jag vill ha dig 

och vara så starkt medveten om hans lår mot mitt. Hans hans om min hand. Fortfarande nästan i smyg, under bordet. Och vi får titta bort, prata med andra och våra händer trevar försiktigt. Närmare. 

När slutade omvärlden existera? När han kysste mig på halsen? När jag viskade i hans öra att jag vill ha dig och han såg ut som han vunnit på lotto? Eller när vi kysstes första gången. Eller när vi lämnade vänner och halvdruckna glas och ramlade därifrån. Hånglandes i parken, hånglandes på gatan, upptryck mot en husvägg, mot ett annan husvägg och knappar som knäpps upp och hur kan fyra kvarter vara så långt? I porten i trappan och i hallen. Jag sliter av tröja och sjal och smycken som klirrande sprider sig över golvet. Kyssarna och huden och sängen, äntligen sängen.

Samtidigt, och senare och nu, är ändå min mest dominerande känsla att jag vill prata med den här människan. Jag vill berätta om mig. Jag vill fråga, veta vad han tänker. Vem han är. Jag vill komma under huden och det trumfar känslan av upphetsning. Detta trots att han slickar mig, äter mig, genom tajtsen, kysser mig, behandlar mina bröst som att det är det mest ljuvliga världen skådat. Det är hetsigt, men inte bråttom. Han biter mig på halsen och jag river hans rygg och vi skrattar och stönar och pratar och allt om vartannat. Sitter nakna i sängen, lyssnar på musik, ser himlen ljusna. Dricker vin och röker cigg och pratar pratar pratar och inser att vi har så många gemensamma punkter, vänner, platser, intressen. Hur har vi inte mötts förut? 

Vi ligger igen och sedan ligger vi hjärta mot hjärta, panna mot panna, och jag vill drunkna i hans blick. Han somnar, jag slumrar men vaknar av en bisvärm i bröstet, sockerdricka i blodet och insikten om detta oerhörda att en längtan är stillad. Vem kan sova då? Jag är kär jag är kär, så kär att det nästan slår över och bli obehagligt. Det gick så fort, det går så fort och jag andas och andas och nu är det faktiskt morgon och han sover vidare och jag smyger upp och kokar kaffe och sitter i soffan och har min bok och väntar och längtar och tänk om det bara var en dröm?

Men det var ingen dröm. Han vaknar och jag vill aldrig aldrig aldrig att han ska gå, att vi ska vara något annat än så nära som vi är nu. Han är nöjd som en katt och ler och sträcker på sig och håller om mig och tar mig igen och vi pratar och pratar och pratar och jag är livrädd. Han slätar ut min bekymrade rynka gång på gång och jag försöker förklara att jag visste att det var han. Att jag väntat och längtat och att här är du nu. Och han ser in i mina ögon och säger

hej.

onsdag 3 juni 2015

Tröttheten

Jag blir besviken och stressad varje gång jag känner mig trött. Jag ser det som ett nederlag, som en negativ spiral. Trötthet föder trötthet. Och det är ett kaos av känslor kopplat till detta; minnen av de många långa perioder då jag inte varit annat än trött. Rädslan för att bli utbränd igen. Bilden av att andra orkar hur mycket som helst. Återigen självbilden, hur jag inte hänger med.

För faktum är att sedan förra vintern har jag varit pigg. Och om jag blir trött är det faktiskt för att jag gjort mycket länge, inte bara för att jag åkt och handlat. Min återhämtning är sjukt mycket snabbare, en natts sömn och jag är fit for fight. Det är stort för mig att ha flera fulla dagar med olika aktiviteter efter varandra och att jag verkligen orkar.

Så nu när jag kände mig trött och sedan besviken över det insåg jag att jag har varit vaken och igång sedan 06. Det är faktiskt okej att vilja varva ner då - note to self.

tisdag 2 juni 2015

"En Kreativ Person"

Det här med självbild. Jag tänker att det är lite som med kroppsuppfattning, att hjärnan behöver återskapa den hela tiden för att veta vart kroppen är. För en kort tid sedan gick det upp för mig att jag möjligen kan vara en Kreativ Person. En sådan som drivs av lusten att skapa. Färg och form, takt och ton, innehåll och flöde och upplevelse. Problemlösning, utveckling, utanför lådan och allt sånt.

Så jag bestämde mig för att starta projektet att forma fram min Kreativa Person. Lite som att hacka fram en staty ur ett stenblock. Se vad som finns där, och hur den vill ta sig i uttryck. Och som alltid när jag ger fokus och intention till något som är sant och givande för mig har det bara exploderat sedan dess, nästan utan att jag lyft ett finger.

Jag har roddat en fågelfest. Varit konferencier och hittat på och genomfört en lek. Skrivit en låt, repat och sjungit. Uppträtt på scen. Målat och piffat. Sytt kjolar och släp och gjort avancerade sminkningar och frisyrer. Tagit bilder, skrivit texter och utvecklat min instagram. Tänkt ut fotoprojekt.
Och kanske det mest magiska av allt; Jag har börjat spela saxofon.

Och jag vet inte ens vart jag ska börja. I tio år har jag burit en dröm om att spela sax, men någonstans tänkt att jag inte kan. Att det är för sent. Att jag inte är en person som "pysslar med musik". Självbilden! Och inom loppet av tre frikkin dygn blev jag erbjuden gratis lektioner av en bekant, FICK en sax och hade min första lektion. Nu är jag personen som sitter och googlar var man köper bäst/billigast tillbehör.

Och kanske kommer året 2015 vara det året som jag minns som då jag verkligen kom på vad som är viktigt för mig och vad jag verkligen vill göra med mitt liv.

torsdag 28 maj 2015

Kan man längta efter en orgie?

Inatt drömde jag en helt utsökt dröm om en en slags klubb som gick ut på att sexuellt ta hand om en kvinna. Klubben bestod av tre män och två kvinnor och de valde mycket noga ut en tredje kvinna. Inte helt olikt Fight Club fanns det vissa regler att förhålla sig till, och eftersom det ju var en dröm fick jag dom inte helt klart för mig. Men effekten var att det kändes exklusivt och rått på samma gång. Kärleksfullt, lekfullt, djuriskt och kreativt.

Det var en ganska lång dröm som för mig fungerade som ett gigantiskt förspel. Vaknade upp och var sinnessjukt kåt och lite besviken. Den där klubben? Jag vill vara med i den! Det låter helt fantastiskt.

torsdag 21 maj 2015

Mina konstiga matvanor del 752

Idag har jag ätit två frukostar, en klockan tio och en klockan två.

Sen åt jag två middagar, en klockan sex och en klockan elva.

Slut på dag! Imorgon tänkte jag satsa på en lunch och två kvällsmat.

tisdag 19 maj 2015

Som glas

När jag precis börjat repa mig efter svininfluensa-missfallshärvan snubblade jag över något horoskop över närmaste veckorna. Och för Kräftan stod det, grovt översatt, glöm inte bort att vila, skärma av, stäng ner, säg nej. Det är inte vad man (jag) vill läsa när jag legat still i tre veckor.

Så jag beslöt mig för att strunta i det, för hallå, hur många tusentals astrologiska prognoser finns det? Jag ville bara upp ur vinterdvalan, upp ur sjuksängen. Men idag kom dagen då jag kände att jag orkar inte. Ställde in en dejt. Drar in mina tentakler. Andas. Mediterar mer än på flera år. Funderar mycket. Och snubben jag ställde in dejt med? Så jäkla bra bemötande, jag blir glad att du tar hand om dig och just nu är inget bråttom. Lugn och fin. En till liten dvala innan sommaren, det verkar rimligt.

onsdag 13 maj 2015

Fy fan vad trött jag kan bli på mig själv ibland. Men jag läste en artikel om tjugo karaktärsdrag som kännetecknar kreativa personer så jag tänkte att jag kanske ska börja odla det som en ny personlighet. Kreativ Person. Hittills har alltid måendet varit i fokus. Så nu skiter jag i det och tänker att alla måenden som främjar Skapandet är okej. Deal? Deal.

lördag 9 maj 2015

Varje dag, ett liv

Igår; bitter och ledsen och övergiven och ensam. Upplevde for real att ingen bryr sig om mig egentligen och att jag endast har relationer och vänner för att JAG ser till att hålla kontakten osv. Ni hör ju hur gigantiskt mitt ego var.

Idag; glada barn som inte velat annat än att kramas. Grannen kom över i morgonrock och beställde kaffe och jag fick äntligen prata av mig. Och sms trillar in. Det är en liten bit kvar till full optimism men otroligt mycket bättre än igår.


måndag 4 maj 2015

Fucking tredagarsregel

Den där snubben som jag dansade med i lördags; innan han gick vad han om mitt nummer. Och då jag försökte testa min teori om dans fullt ut, eftersom vi bytte tio ord med varandra, så gav jag honom det. Mina fördomar/förhoppningar/förfäran var att han skulle skicka ett sms eller slå en signal inom loppet av en timme.

Men tiden går. Och inte ett ljud. I tystnaden har jag hunnit möta mig själv. Hoppas jag att han ska ringa? Och varför? Ego-smek? Eller nyfikenhet? Jag menar, hade jag varit eld och lågor hade jag tagit hans nummer. På det hela taget kändes det befriande att helt ha lagt bollen hos någon annan; jag har inte haft möjlighet att hemfalla åt mitt vanliga aktiva mönster.

I eftermiddags kom ett sms. Och hittills, det lilla jag vet om denna person; bra utsikter. Asgrym och rolig att dansa med. Bra på att kyssas. Snygg, tror jag. Och ett språk och grammatik som gör mig glad. Framförallt måste jag pinsamt nog erkänna att min respekt för honom har vuxit för varje timme han inte hörde av sig.

Danslogg

I torsdags, fem danstimmar uppdelade med pauser emellan. Folkmusik, reggae, psychadelisk rock.

I lördags, sju danstimmar i frikkin sträck. Här räknar jag inte korta pauser för att dricka vatten eller kissa. Elektronisk musik som allt eftersom bara blev tyngre och tyngre och hårdare och hårdare och fi fasen vad gött det var. Hela mitt huvud sjöng efteråt, trots öronproppar.

Först idag har jag träningsvärk, är fortfarande aningen uttorkad och i vanlig ordning har jag knappt ätit. Men lyckan! Lyckan!

I lördags träffade jag dessutom en snubbe på dansgolvet som det var så jäkla kul att dansa med. Snabbt och synkat. Och någonstans på morgonkvisten ledde den där dansen till ett mycket tillfredsställande hångel. Sen gick solen upp och jag mötte utmaningen att röra kroppen utan musik.

lördag 2 maj 2015

Takt och ton

Och så finner jag mig där, på ett dansgolv i en iskall lada mitt ute i skogen, omgiven av människor på alla håll. Ett litet hav, som gungar i takt. Och jag ler och ler och möter percussionistens blick på scen och minns när hans ögon såg på mig sist. Ser mig om i lokalen och inser faktum. Här inne finns fem personer jag legat med det senaste halvåret.
Ytterligare några jag kramats väldigt intensivt med, och kyssar utbytts.
Och däröver några där det bara funnits vibbar.
Jag tycker det är vackert.
Ännu vackrare blir det när jag vänder mig och faller in i en ny famn och ett nytt skägg och nya ögon. Turkos jacka och de djupaste bruna ögon och sköraste hjärta. Tiden försvann, vi satt ihop.
Och sen förstod jag att alla sett, och Snickaren kommenterade att han borde kunna värma mig inatt med en nick mot honom. 
Hippiefamiljen. Vi är många, hundratals. Och vi vill varandra väl, på riktigt. Ingen svartsjuka får plats. Dansen fortsätter och möten kommer och går och kommer igen. Varje dag tackar jag för det.

lördag 25 april 2015

Living the dream

I början av tvåtusenfemton påbörjade jag en ny, ännu oavlönad, karriär som festfixare/eventplaner/festivalorganisatör. Och det är fan det roligaste jag någonsin gjort. Precis lagom av allt; sitta hemma och skriva texter, planera och göra scheman. Mejla artister, medskapare och ringa tusen samtal. Få ha kreativa spännande möten på fantastiska ställen med ashärliga människor. Dra på mig arbetshandskarna och lyfta, klättra, borra, gräva och bygga. Och med en regelbundenhet svida om och tillsammans med dessa eldsjälar dansa natten lång och skörda våra frukter.

Idag var det först arbetsdag då jag klättrade oväntat mycket på rangliga stegar. Och sedan höll jag i mitt första festivalmöte där jag är samordnare för cirka tjugo personer plus volontärer. Och jag var så nervös och att börja förklara hur jag tänker mig sommaren var som att kasta mig ut från en klippa. Rakt ut. Och vi satt på stubbar runt en eld och de lyssnade på mig och jag hade mitt block med min struktur och jag känner hur jag växer. Allt är möjligt. Och nu är jag trött, så där trött som man blir av att arbeta med kroppen och vara ute och tänka mycket och det är så skönt.

måndag 20 april 2015

En av mina bästa högtider

Idag firar all världens stoners tjugonde april och önskar varandra Happy 4.20. Och det skickas hälsningar hej vilt över internet och alla är glada och peppiga. Särskilt fint gräs inhandlas. Det bjuds in till särskilt firande. Hålls demonstrationer och manifestationer. Det festas och röks och byggs broar.

(Sen att det dagen innan, nittonde april, är LSD:ns födelsedag stör ju inte heller. Då önskar vi varandra Happy Annual Bicycle Day och hedrar Hoffmans minne.)

Så känner du en hippie, skicka en hälsning idag!

fredag 17 april 2015

Min fredagskväll

Blir booty-called och börjar asgarva. Längtar mycket efter närhet, och sex, men det där typen då jag bara känner mig älskad och sedd.
Lyssnar på Emil Jensens Mellansnack (Storytel har varit min livlina dessa dagar) och blir helt pepp på att boka honom till festivalen jag är med och skapar.
Lagar soppa med ingefära, vitlök, chili och linser. Det här immunförsvaret, det ska byggas!
Pussar mina barn i säng.
Ramlar ner i min egen säng och stönar mig igenom sammandragningar och känner att jag längtar. Efter...något. Någon?

torsdag 16 april 2015

Att helt plötsligt inte vara gravid

Det här med missfall, ingen picknick direkt. Jag vet inte vad jag hade trott men detta att det pågår så länge? Igår var värst med sammandragningar hela tiden och kopiösa mängder klumpar och blä.
Men det kör fortfarande på, och är liksom inte klart. Maler och blöder.
Och jag tror att jag väntar på att det ska vara fullbordat innan jag reagerar. Innan jag sörjer. Eller känner mig lättad. Eller vad jag nu kommer känna.
Just nu, hormoner överallt, öm kropp, febriga barn och lite för mycket på en gång.

tisdag 14 april 2015

Känner mig mest galghumoristisk och trött

Förra veckan blev jag sjuk. Jättesjuk. Och dagar gick och kom och jag blev inte bättre. Till slut kom en måndag och jag kravlade (fick skjuts) hundra meter till vårdcentralen. Och kräktes (pga av massiv huvudvärk) och somnade på en brits.
Innan jag visste ordet av låg jag i en ambulans (lugn och fin, inget akut) till sjukhuset och rakt in på akuten och en mycket hårdhänt och grundlig undersökning, inklusive ryggmärgsprov. Och till slut en lugn och skön avdelning, saltlösning intravenöst, panodil och så mycket äppeljuice jag ville.
Under dagen har jag sakta blivit bättre, ätit lite och kan stå och gå lite utan att dö och ni vet, börjar tro på ett liv igen.

Sen började jag blöda. Och ett missfall mitt i allt detta känns på något vis som att det passar helt in. Har fått tid på gyn imorgon bitti och ja, här ligger jag och djupandas genom suget i livmodern som jobbar som fan.

onsdag 8 april 2015


Jag söker inte något heteronormativt och monogamt men just i en familjebildande situation känner jag att jag vill ju ha barn med någon som verkligen vill ha barn. Men mig. Och vice versa. Det är grundbulten i min och Mannens relation, vi valde varandra som föräldrar oavsett övrig status på vår relation. Och det funkar. 
Den eventuella pappan till det här barnet är...sval. Mesig. Förvirrad, osäker. En bra människa men inte någon jag hade valt medvetet som pappa. Han bor fyrtio mil bort. Och jag räknar inte med hans deltagande i något, men han får gärna motbevisa mig.

Inatt drömde jag om en förlossning och vaknade med ett namn i huvudet. Så just idag har jag lite ångest över det. Att jag överväger abort av själviska skäl, enbart. Och att behålla barnet innebär en liten lättnad för det innebär att jag ger mig själv ytterligare två år innan jag behöver veta vad jag ska göra med mitt liv. Inte sant, men det är så det känns.




söndag 5 april 2015

Nej, jag vet ännu inte hur jag ska göra...

...men det funkar. Har tagit nästan en vecka för mig att återhämta mig från festen förra helgen. Är nu hos mina föräldrar med ungarna och det är fint. Men intensivt. Och jag håller tyst om min graviditet. För det känns för abstrakt, och jag vet inte vad jag skulle vilja ha ut av att dela det. Jag tänker på det ibland. Och sen tänker jag på något annat. Och fortfarande äter jag som en gris och tänker att kanske kanske att det är slöseri med skapande. Behöver inte äta för ett liv som inte ska bli.
Behöver inte heller gå upp de trettio kilo jag precis gått ner.
Men hur ofta behöver man vara gravid? Väldigt sällan, skulle jag säga.
Föga förvånande har jag världens bästa vänner och skyddsnät och kanske är det just det som gör att beslutet inte är självklart. Varken abort eller bebis är en katastrof. Det bara är olika vägar.

onsdag 25 mars 2015

Årets kalldusch

Jo. Jag råkar visst vara lite gravid.

Herregud.

Jag är i chock, på riktigt.