onsdag 29 oktober 2014

Pirr pirr pirr

Kan inte minnas senast jag var såhär nervös/pirrig/förväntansfull inför en dejt. Det är flera timmar kvar och jag känner mig liksom darrig och yr, svårt att fokusera och...hålla tråden.

söndag 26 oktober 2014

Kontrasternas morgon

Idag vaknade jag med en timmes sömn i kroppen och en fundering, varför är jag trött? Och barnen vill ha äpple och film och blöjor bytta och allt vad det är. Min vän som agerat sovande barnvakt, går till jobbet. Solen går upp.
Natten känns som en dröm, allt det som var så verkligt alldeles nyss. Musik musik musik och dans. Vackra människor och öppna famnar vart än vänder mig. Tid för ord efter sommarens ordlöshet.
Och redan nu, blott några timmar senare, famlar jag i minnet. Nuet med sina mjuka barnkinder och tecknad film utgör hela min verklighet. Därför känns det än mer viktigt att sätta ord på fest istället för vardag.
Inatt var det fest. Och det var ett litet klimax. En av alla dem jag i sommar mött i mitt hjärta och i långa fina kramar, klev inatt fram till mig. Målmedvetet. Efter den första trevande kyssen inleddes timmar av lekfullt trevande.
Så, nu minns jag varför jag är trött. Men just minnet av dans och eld och hångel raderar varje spår av trött. Det känns endast värdefullt att fylla på med kärlek. 

fredag 24 oktober 2014

Välsignelse

Vi träffades på en fest i somras och hon sjöng och hennes röst fick mig att flyga. Inte många ord byttes, men nummer och sen sågs vi på en fest igen och pratade och pratade och dansade. Vi har träffats mindre typ fem gånger men systerskapet jag känner med denna kvinna.

Efter en kväll i hennes sällskap är hela mitt system aktiverat och jag känner mig så sedd och uppskattad. Hon frågar mig saker och lyssnar och vi har de finaste samtalen. Och hon ser mig i ögonen och säger att hon litar på mig och vi pratar om det mänskliga och det andliga, och gör skillnad på det två på samma sätt. Och när jag spelade för henne var jag i den där energin som känns som en stor varm kram och min röst är inte längre min, jag är en kanal och vår dynamik gör mig andlös.

Det låter kanske dömande, men det är det inte; men det är inte ofta jag möter någon på samma andliga nivå. Som lever och andas det, där allt är intuition och utveckling och process och det finns en självdistans utan förminskning. Att höra henne beskriva längtan efter en kvinnlig cirkel och använda exakt samma ord som funnits i min själ i flera år och veta att vi, vi har hittat varandra. Syster. Tack för att du kom till mig.

torsdag 23 oktober 2014

Stoner-humor

Officer - "Son, how high are you?"
Stoner - "No sir, it's 'Hi, how are you?'!"


Insert asgarv.

lördag 18 oktober 2014

Eventuellt en nackdel med det polyamorösa livet

Nu när jag pluggar heltid, och har dragit igång med saker som att sjunga i kör och delta i systerkvällar, så ställs jag inför ett dilemma; när ska jag träffa någon av mina män? Och vem ska jag träffa när jag faktiskt har tid för vilken av deras olika egenskaper vill jag ha mest just nu? Det finns så många olika aspekter att ta hänsyn till.
Kroppar. Kyssteknik. Humor. Intellekt. Andlighet. Närhet. Kukstorlek. Känsla.

Så vad gör jag? Jo, jag skrattar och bokar in andra saker. Åka och dansa. Gå på bio. Skapa musik. Dansa mer. Med mina vänner.

torsdag 9 oktober 2014

Peppar peppar...

...och ta i allt trä i hela världen men ibland slår det mig hur otroligt sällan vi är sjuka. Jag har inte varit sjuk sedan i april och inte barnen heller. Trots inskolning och runtåkande och en inte alltför nitisk handtvättarpolicy. Eller kanske just därför?
Enligt Vårdguiden så är barn vanligen förkylda upp till sex gånger om året så jag är sjukt imponerad. Eventuellt har de ärvt sin pappas immunförsvar, och det vore ju en vinst i genlotteriet.
Vad jag ska skylla min friskhet på vet jag inte. Dansen? Knarket? Lyckan? Dessutom har jag fler och fler perioder med massor av energi och jag får mycket gjort utan att bli trött. Och varje dag får jag kommentarer om min glädje och positiva anda, att jag ser pigg ut och jag är så glad att det syns och märks att jag mår så jäkla bra, på alla sätt.

måndag 6 oktober 2014

Ordlösheten och ordfattigheten

Allt detta som ryms i min kropp. Dessa känslor och upplevelser och tillstånd. Alla förmågor och egenskaper. Så oändligt mycket kärlek. 
Tack.

söndag 28 september 2014

Det ljuvliga med en sextonmånaders unge

Kanske är mitt barn exceptionellt gulligt, men bara så att han vill kramas typ alltid. Vill bli kliad och sjungen för. Fokuserat kan fastna i något och sitta med det länge utan att bekommas av omvärlden.
En unge som skrattar och har långa haranger och skämtar.
Som kan gå på promenad och vara självständigt upptäckarglad.
Underbara unge.

fredag 26 september 2014

Att ge och att få

Aldrig hade jag trott att det var det sistnämnda som jag skulle uppleva som svårast. Ändå har jag alltid varit generös med devisen att det ju kommer tillbaka, på något sätt. Och nu är jag verkligen i en period av att få och vilka utmaningar jag möter i detta. Att ta emot med samma lätthet som jag ger. Att vara tacksam men inte underdånig. 

Varje dag får jag bevis på att jag uppnått mitt största mål; att vara en bra vän. Att vara en person som folk vänder sig till. Pålitlig. Snäll. Rolig. Klok. Och som jag gett av allt jag är och allt jag har för att vara den personen. Och nu. Få tillbaka. Vilken gåva.

torsdag 25 september 2014

Skapandet

Detta att jag hade några hastigt nedskriva ord i min telefon. Och min vän tog fram sin fiol. Och jag ändrade texten lite. Och vi hittade en melodi.

Sen hämtade jag gitarren och vi satte ackorden. Och övade och övade och la stämmor och testade tempon och volym.

Helt makalöst och fantastiskt. Jag är hänförd och mållös och grundligt lycklig. Skapa! Vilken magi.

söndag 21 september 2014

Ett magiskt dygn

Strax efter midnatt ligger jag intrasslad och svettig i en ny bekanskaps säng. Musiken är okänd men fantastisk. Vi är nya men avslappnade. Jag är stora skeden och smeker långsamt hans kropp . Hela natten tycks förflyta på det sättet, nära och slumrande. På morgonen ligger vi igen, ordlöst och stilla.

När jag går runt i hans lägenhet och gör mig iordning fixar han te och spelar sedan gitarr för mig. Det är enkelt och det är med en känsla av värme som jag kör in till Malmö, med mitt favoritband DriftWood Company på högsta volym.

Och Malmö. Där jag får möta upp Bullen, äta indiskt, gå på loppis. Träffa upp fler vänner, fika i timmar. Bli en liten fyrklöver av starka vackra kvinnor. Handla mat för att ha picknick i parken. 

Magi - att på trottoaren bli ikappsprungen av mycket kär vän som jag inte sett på ett år.

Magi - att hundra meter senare se en person på cykel, inte kunna sluta titta, våra blickar möts, han gör en u-sväng och vad vi kramas. Det råkar vara sångaren i DriftWood, som jag träffat som hastigast några veckor tidigare. Jag har inte riktigt ord för att förklara hur stort detta var för mig. Gigantiskt.

Och sedan, picknick, spelning på Far i Hatten, ännu fler vänner, ljuvlig gemenskap och känslan av hemma. Att vara älskad. Att ha ett sammanhang.

Slutligen, strax efter midnatt, köra hem med Bullen. Äta hallon och choklad och prata om allt vi upplevt. Dimma och lugn. Tacksamhet.

onsdag 17 september 2014

Också att komma ut, fast ändå inte

För tio år sedan eller så träffade jag en tjej som var gay och polyamorös. Av någon anledning minns jag glasklart en grej hon sa till mig:

" För mig var det inte alls en stor grej att komma ut som flata. Men att berätta för min familj att jag är poly, det var svårt. Och det är fortfarande det svåraste att berätta för människor."

Och jag börjar förstå det. På riktigt. För nu när jag får frågan om jag är singel så är svaret inte självklart. Jag ser mig själv som singel så tillvida att jag inte lever monogamt med någon. Men jag är inte ensam, tvärtom.
Jag har flera pågående relationer som är viktiga för mig, men på olika sätt. Och allt är väldigt avslappnat och kravlöst på ett fint sätt. Som att Petsson inte hört av sig på ett tag (och det är så lätt att ta det personligt) men så kom det ett sms med fina ord, att han gärna vill träffa mig snart. 

Mina funderingar kretsar mest kring mig själv. Hur är jag tydlig med att jag inte lever monogamt men inte heller bara vill ha lösa ligg? När kan jag ändra status på Facebook, som får symbolisera att komma ut ur den polyamorösa garderoben?
Jag mår så bra i detta. Ändå får jag för mig att det är som att jag fuskar. Det ska inte få vara såhär lätt och bra, enligt normen. Det är konstigt.

söndag 14 september 2014

Ord som inte kommer men som behövs

Det är så mycket i mitt liv som nu sker på ett icke verbalt plan. Kanske handlar det om att jag innan dejtat så mycket på nätet och därför har det funnits mängder av ord som grund, redan innan första mötet. Och nu är det öga mot öga direkt och det första som händer är bortom ålder, yrke, boplats, civilstatus osv. Jag vet inget om dig, förutom att jag känner mig dragen till dig.

Som med Henne. Vi pratar men det finns också mycket vi inte säger. Inte för att vi inte vill, utan för att det inte är dags. Vi träffades igår och jösses. Att vara med henne är som att svälja en svärm välvilliga humlor som sedan surrar och hummar i mitt bröst. Massören var där, och vi fick tillfälle att touch base som man säger. Yogakillen var också där, och det var första gången vi sågs sedan den där misslyckade dejten i början av sommaren. Även där ordlöst, så märkte jag att han förbannade sig för att han sumpat det med mig.

Men även, en ny bekant, som känns så välbekant. Kontrabasisten, med ögon som Medelhavet och ett leende som är nästan komiskt. Jag vet att han och Hon har haft någon slags romans, och att han avslutade det pga kunde inte hantera öppen relation. Min förvåning och glädje och häpenhet när vi tre dras till varandra som genom magi.
Håller om varandra. Klappar på varandra. Ser varandra djupt i ögonen. Ligger i en hög och bara är.
Och det är här som orden försvinner. För visst, jag kan berätta vad vi gjorde men inte ens i närheten beskriva vad som hände. Hur kärlek bara flödade åt alla håll.
Hur jag idag skickar ett sms till Henne och samtidigt får ett mejl av Kontrabasisten. Det skickas hjärtan och Tack och vi vet alla att vi delar något speciellt.

Igår fick jag även reda på att hon pratat med Massören och berättat att vi "kommit varandra nära" och ville kolla om det var okej. Och jag blir så glad, dels för att det är okej, dels för att detta inte bara är en upplevelse från mitt håll.

Och den här fantasin jag har haft, att samla alla som jag tycker om och som tycker om mig och bara ligga i en hög och kramas. Jag inser precis att just det gör jag ju. Ofta.

Så kära universum. Tack. Och mer! Mer! Jag kan ta det. Jag vill ha det. Och gärna mer ord.

torsdag 11 september 2014

Social balans

Dag hemma, utan barn och utan planer eller måsten. Första gången på hela sommaren. Och min impuls är att ringa någon, boka in någon, bjuda bort mig.

Och då fattar jag ju att jag måste slappna av. Greja hemma. Duscha länge. Slänga saker. Andas. Och följa flödet. 

onsdag 10 september 2014

Typiskt bra onsdag

Detta;
Bullen kommer på förmiddagen. Vi bakar bröd och förbereder soppa.
Exet kommer och hjälper mig skriva Cv. Vi har ett skönt flow och skiljs i produktivitet.
Grannen kommer över och äter middagen med Bullen och mig.
Vi hamnar i vardagsrummet, dricker kaffe, gör musik, pratar politik. Häller upp vin, sätter på en skiva, pratar sexualitet och relationer.
Knack på dörren och en annan kompis kliver på, och hej, sätt dig, här finns soppa
och alltså.
Detta enkla, spontana, genuina. Så mycket skratt och vettiga åsikter. Högt i tak och en dörr som alltid är öppen.

tisdag 9 september 2014

Hemma

Nu har jag lovat mig själv att försöka vara mer på hemmaplan under hösten. Genast retas universum med mig, erbjuder skogsfest i oktober trettiofem mil bort. Yogaretreat i Rumänien i december.
Mest handlar det dock om att jag behöver ta hand om mina rötter, rensa och städa. Och plugga. Jag tänker mig en höst med många mysiga middagar och att fördjupa relationer. En höst med mycket besök hos mig.

Så tänker jag på Henne. Hur jag vill visa henne mitt Skåne. Och hur jag får en liten klump i halsen när jag tänker på att dessa korta månader kan vara den tid vi har. Så mycket att hinna vara och känna och uppleva och dela...åh.

måndag 8 september 2014

Konstig stämning

För åtta år sedan eller så var jag hemma hos en kompis och grejade med hennes hår. Hennes telefon ringde, och när hon pratat en stund räckte hon mig luren och sa "här, jag måste på toa".
Och tack vare det lyckades jag med konststycket att ragga upp någon över telefon. Ett par timmar senare kom han upp och hämtade mig och vi åkte ut till honom.
Det var inget extraordinärt ligg, men vi synkade och träffades några gånger. Självklart rann det ju ut i sanden, både med honom och min kompis så hela den historien känns preskriberad och utagerad.

I fredags kliver jag ombord på en båt för en kvällssegling. För att förtydliga; båten är kristen och detta var en sk kompissegling och det var mest folk från olika församlingar. Jag och Mumsan har glidit med mina föräldrar och det är generellt väldigt familjär stämning.

Eftersom jag aldrig glömmer ett ansikte så tog det ungefär två sekunder för mig att känna igen honom. Men sammanhanget var så otippat att jag tänkte, nä. Så fort han såg mig blev han dock märkbart nervös, och då blev jag säker. När vi skulle hälsa hade jag lyckats komma ihåg både för- och efternamn men han låtsades inte minnas. Och när jag såg hans mycket gravida tjej förstod jag väl lite varför men framförallt blev jag ställd inför vad man egentligen gör i ett sånt läge?

Och även om det inte sades ett ord om ligg eller liknande i vårt korta meningsutbyte så är det någon som frågar hans tjej; eh, hur länge har ni varit ihop?

fredag 5 september 2014

Hur det gick

Jag stod och väntade på den livligaste gatan i stan och undrade om jag skulle se henne innan hon var typ bredvid mig. Så blev det som på film. Sekunden hon svängde in på gatan lyfte jag blicken mot henne och hon lös. Och svepte bort sin lugg på det där sättet som redan gör mig knäsvag.

Ni vet hur man alltid letar tecken i början? Och minsta lilla antydan till...något...står ut och blir viktig. Som att hon beställde mat, och ursäktade sig för att det nog var vitlök i. Tar en gaffel till mig, om jag ändå vill smaka. Sätter sig bredvid, inte mittemot. Lutar sig mot mig, med öppet bröst. Tar min hand. Vilar mot min axel.

Våra samtal är så bra, lätta och okomplicerade och intressanta. Men jag är så uppfylld av Hennes närvaro att jag aldrig riktigt kan återge det. Den sista kvarten stod vi och kramades och jag kunde till slut inte avgöra var jag slutade och hon började. Ändå kändes det som att kasta mig ut i en okänd rymd att kyssa Henne adjö; inget är ännu förutbestämd eller vant. 

Och att hon frågar om jag kommer på jammet på lördag. Jag kan bara tänka på hur fantastiskt det är att denna makalösa kvinna vill vara nära mig.

torsdag 4 september 2014

Pirr i magen var det här

Och jag känner att en timme med Henne är värt...massor. Egentligen borde jag ta mig hem, krama på min goda livskrisande vän, packa och förbereda för ytterligare en helg på resande fot. 

Jag var sådär fånigt ängslig över att hon skulle ställa in. Men hon vill ses - nu ska vi bara överkomma logistiken. Och bara det, detta förhoppningsvis, gör att jag sveps in i en varm dimma. 

tisdag 2 september 2014

Smått och gott

- Älskar mina dreads så intensivt, klappar på mig konstant.

- Gör en 'Lyxfällan' på mig själv, orkar inte ha ångest över att jag inte orkar ha koll på pengar.

- Har fått en grej för att göra folk obekväma i sociala situationer. Stå lite för nära. Titta lite för intensivt i ögonen. Hysteriskt kul.

- Bjöd Nour el Rafai på en läkerol häromdagen, dansade med Annika Lantz , kramade Matilda Berggren och krockade med Babben Larsson i en dörr. Och skakade hand med Kristian och Martin Luuk.


söndag 31 augusti 2014

Något viktigt

Man kan ju tänka, med tanke på min vår och sommar, att jag kärat ner mig till höger och vänster. Så är inte fallet, inte ens nära. Jag har levt i fullkomlig kärlek till människor jag mött och jag har utforskat attraktion i alla dess former. En makalös resa där jag lär mig något varje dag.

Men så kom det, ögonblicket, då jag kände den där klumpen i magen. Längtan. Jag vill bli kär. Jag vill faktiskt det. Den stunden var lite plågsam, med mycket sorg knutet till sig. Jag gjorde inget direkt med känslan, bara lät den finnas.

Och nästa dag kom, och timme efter timme var jag med Henne. Vi öppnade oss så för varandra, särskilt hon för mig. 

Idag väckte hon mig genom att lägga sig bakom mig och hålla om mig. Snusa mig i nacken. Vi låg och spann i en hög och sedan berättade jag om min galna natt.

Orden försvinner för mig. 
Men det var någonstans här det gick upp för mig att den här pirrande känslan, den känner jag igen. Det kändes som jag tystnade.

Jag gick till Hennes kyrka och det var då jag visste, först när jag kunde betrakta Henne på avstånd. På vägen hem höll vi varandra i handen och vi pratade men allt som hände i mig var brottningsmatchen att faktiskt berätta för henne. En lång lång kram och med ankaret i hand kunde jag säga

Jag är förälskad i dig.

Nya höjder av "följ flödet"...

Tidigare ikväll inledde jag en ganska seriös flört med en annan volontär, och vi bestämde att vi skulle ses på efterfesten. Väl där går vi ut på dansgolvet och jag inser efter fem takter att nja...(och vi vet ju alla att dans är en deal breaker)

...och så kommer jag in i ett groove med en kille på andra sidan om mig och vi är i sån fin synk och jag tänker att jag känner igen det där sättet att röra sig på. Mycket riktigt är han rejvare. 

...så går han och innan jag hinner vända mig om mot mitt ursprungliga ragg glider en mörk snygg främling fram och börjar snacka med mig på den mjukaste brittiskan du kan tänka dig. Och vi dansar och wow. Han säger att han spanade in mig tidigare under dagen när jag jobbade. Vi flörtar så ohämmat att jag blir lite generad bara av att tänka på det. När han föreslår att vi ska dra därifrån, ja, då går vi.

Stor parentes: jag lämnar mitt ragg på dansgolvet utan ett hej, utan en blick. På väg ut blir jag uppfångad av en annan man som anmält sitt intresse och jösses...val och kval. I vanliga fall är det så lätt att följa flödet, men nu var det som jag hade fyra olika flöden att välja mellan.

Men vi går och jag älskar hur han pratar och hur vi faktiskt flörtar och skämtar helt obehindrat, vilket inte känns självklart på engelska. Halvvägs hem där jag sover inser vi att vi inte ens presenterat oss. Så vi gör det, och sen hånglar vi.

Jag borde sluta tro saker om mig själv, men jag trodde faktiskt att jag var klar med att dra med en främling hem från nån klubb för ett ligg. Nykter men trött och suddig i konturerna och helt hög på bekräftelse. Men det är ju en av mina topp tio bästa tillstånd; ligga naken och nyknullad intrasslad i någon och känna total samhörighet. Veta att vi kanske aldrig möts igen, och då är det okej.

Sen ändå bli väldigt nöjd när man byter nummer och " - the next time I'm in Sweden love" och jisses. Vilken kväll.

fredag 29 augusti 2014

Intensitet

I dagarna är jag volontär på Lund Comedy Festival. Det är såklart rysligt kul, långa dagar, mycket att göra och helt makalösa shower. Jag har skrattat till Petra Mede, Maria Möller och kanske mest och bäst av allt; Jesper. En kram fick jag också.

Och jag går runt i denna stad som inte alls är min och intrycken sköljer över mig. Jag pratar med nya människor hela tiden och är mitt allra mest serviceinriktade jag.

Men mest. Så återupplever jag igår. För igår kom jag äntligen riktigt nära en tjej jag nog varit ganska förälskad i sedan i våras. Som jag ville avfärda för jag känner verkligen att hon är så out of my legue. Hon är så sjukt snygg och trevlig och nästan färdig läkare och musikalisk och troende och poly och hippie och nykterist och sa jag att hon är så jävla fin att jag typ dör?

Så pratade vi relationer igår, och flörtande och hur vi båda föredrar glidande relationer (alltså, en relation får gärna pendla mellan kärlek- sex- och vänskaps-) och jag sa att jag är ju inte känd för att vara diskret och hon skrattade så hon nästan ramlade. Och hon sa att det är inte ofta hon är med människor som får henne att skratta så. Och vi pratade om första gången vi möttes, då hon låg i min famn (och vi hade knappt presenterat oss för varandra) och det var så intensivt och fint och hon berättade nu att så brukar hon verkligen inte göra.

Och hon smekte mig över ryggen och jag fick gåshud över hela kroppen. Och ni vet hur kyssar ibland är helt perfekta på en gång? Så var det inte här. Men vi anpassade oss efter varandra, läste av, lärde oss. Att lära sig hennes kropp. Att stanna upp och andas tungt och se varandra djupt i ögonen och fingra på nästa plagg och inte riktigt veta. Vart går gränsen? Och min lugg och hennes lugg och självklara fingrar och himmel. 

Hon är lång och atletisk och helt olik mig. Men jag får henne att skratta och hon älskar att krama mig och jag vet att inget i detta är svårt. Förutom att få bort bilden av svettiga kroppar från min näthinna när jag scannar biljetter till en föreställning.

torsdag 28 augusti 2014

Jag ber och får

Ni minns hur jag tidigt i somras bestämde mig för att inte ens försöka skapa reda i kaoset utan bara be om mer? I detta fallet ser jag kaos som något högst positivt och jisses, jag får det jag ber om. Det ena intensiva ögonblicket efter det andra. Ständiga möten med mig själv. Samtal efter samtal med helt fantastiska människor som bara ramlar ner hos mig. Och allt går så lätt. Avvisanden, omfamningar, vila och aktivitet. 

I helgen dansade jag i två dygn, utan att sova. Åt knappt, var aldrig stilla. Dansade ensam när andra satt, dansade nära nära, dansade stilla, frenetiskt, skrattade och grät, dansade i regn och stekande sol. Dansade i gryningen, dansade under stjärnklar himmel. Tog människor till mitt hjärta, öppnade upp mig för alla. Och all denna rörelse ligger lagrad i mitt system; allt blir lättare med dansen i blodet. 

I allt detta känner jag mig enormt älskad. Dessa fina själar som accepterar mig förbehållslöst, och som bjuder in mig i sin sfär. För detta är jag så tacksam. Och stolt över mig att jag gör detta utan rädslor och med full tillit. Den här sidan hos mig är den jag alltid känt mig mest hemma i och för var gång den kommer tillbaka är den starkare och tryggare. Och nu vill jag ha en minst lika intensiv höst, tack.

onsdag 27 augusti 2014

Medmänsklighet

Med glödhet intensitet älskar jag att vara personen som möter en annan som ser lite hängig ut, erbjuder en kram och verkligen känner hur hen slappnar av och sjunker in och oxytocinet börjar flöda i kroppen. Och dessutom kunna säga;

- Kom tillbaka för påfyllning närhelst du vill.

Jag flödar över nu, har så sinnessjukt mycket att ge. Gläds så mycket åt att kunna känna med andra, ge av mitt överflöd utan att det på något vis blir mindre kvar till mig. 

onsdag 20 augusti 2014

Kärleken

Den här magiska världen jag lever i nu - varje dag innehåller ett nytt möte som innebär något avgörande för mig. Det kan vara någon på gatan, som Petsson, det kan vara någon jag börjar mejla med. Men jag överdriver inte; varje dag skapar jag band med människor. I varje möte får jag chans att återskapa mig själv. Öva på att känna efter. Öva på att släppa taget. Öva på att släppa in.

Och det är intressant, för i samma takt som jag lärt mig att säga nej tack, sätta gränser och faktiskt tydligt klargöra om jag inte är intresserad så har detta hänt; jag har mycket lättare för att ta emot ett nej. För helt plötsligt vet jag i hela kroppen att ibland stämmer det bara inte. Det är inget personligt. Så jag rycker på axlarna och ler och ger personen en kram och går vidare. Kan tryggt säga att "jag tycker du verkar härlig, hör av dig om du ändrar dig" och lita på att det som ska hända, det kommer hända.

Och jag skapar luftslott och drömmar med människor som jag inte vet namnet på. Jag upplever intima berörande ögonblick med människor jag kanske aldrig mer kommer träffa. Jag släpper med öppen hand och öppet hjärta och ser med häpnad på hur många som kommer tillbaka och hur alla relationer är dynamiska och rörliga och helt oförutsägbara. 

Det är ljuvligt. I flera månader har jag svävat, skuttat, hoppat, flugit - ibland varit så högt ovan marken att jag inte ens sett den. Det är helt magiskt och jag njuter av varje sekund. 

måndag 18 augusti 2014

BOOM - utdrag ur samtal

" Dans är verkligen en deal breaker. Tycker hen inte om att dansa...nä." / ur Vad är viktigt när man dejtar

" Det ser mysigt ut att bo därinne" ur Jag tycker om min tjocka kropp

" Det är som en solsemester med dans och asbra musik" ur Boom är så jävla fett (dagligt samtal)

" Mind. Blown " ur ungefär alla samtal.

Utöver det hade vi mängder av one liners, hittade på sånger och sa ungefär alla klyschor man kan säga. En liten familj skapades, och nästa gång hoppas vi på rejäl tillökning.

Inte ropa hej, osv.

Igår eftermiddag kände jag mig äntligen utvilad och i balans efter förra veckans mycket märkliga och upphackade sömn. Fokuserad och såg fram emot vardag, göra listor, strukturera upp livet...

Och sedan bestämde sig min hosta för att återvända och jag har hostat konstant hela natten. Inte riktigt lika utvilad nu. Och antar att tisdag är en lika bra dag att starta sitt nya liv.

lördag 16 augusti 2014

BOOM - knark och sånt

Jag inbillar mig att detta var en ganska måttfull resa. Vi drack några öl var om dagen. Rökte minst en feting, två av dagarna rökte vi mer frekvent. Tog LSD en natt. Tog MDMA en natt. 
Och sen att jag råkade få i mig kokain en kväll, ja, det vet jag inte om det räknas. 

Men detta; ingen sneade på något, ingen var någonsin bakis, ingen gjorde något dumt eller märkligt pga av påverkad. Alla var glada och överrens hela tiden. Jag känner mig rikare och älskar att jag mött nya aspekter av mig själv och verkligen utvecklats. Och bara det att vara i en miljö där alla slags substanser är lagliga och tillåtna, där allt bruk sker helt öppet, det är ljuvligt. Detta var min andra festival och jag har aldrig sett någon bråka, eller sett människor vingla omkring. Jag inser hur orimligt jag tycker att droglagstiftningen är. Och håller hårt i hoppet som väcks i och med att forskning med MDMA, cannabis och LSD har påbörjats igen. Förändring är på gång.

torsdag 14 augusti 2014

BOOM - musiken och dansen

Jag hade faktiskt inte förväntat mig att jag skulle tycka om musiken så mycket som jag gjorde, och då har jag ändå lyssnat och dansat till elektronisk musik i sju år. Men detta var en vecka som utvecklade och förvånade mig på alla sätt. Som att dansa när det är trettiofem grader varmt - ljuvligt, inte jobbigt. Att stå på ett dansgolv och ha tusentals människor omkring mig - upplyftande, inte klaustrofobiskt.

Att jag dessutom återupptäckte gemenskapen på dansgolvet. Hur mycket jag älskar att glida från mitt gäng och röra mig framåt och hitta en plats bland främlingar och känna mig som hemma. Att få ett leende och ett hej, en kram och en öl. Det är obeskrivligt att dansa bredvid någon i timmar och nästan vara avundsjuk på hur härligt hen dansar och sedan få höra personen säga "I love your vibe darling!" och mötas i en underbar kram.

42 000 människor och alla älskar att dansa. En vecka av musik non stop. Marken vibrerar, inte bara av basen utan även för att det varje sekund stampat tusentals fötter mot den. Känslan av att vakna på morgonen och att det är så sinnessjukt bra musik att fötterna genast börjar röra sig. 

Jag dansade med främlingar. Jag dansade med en kärleksdrake. Jag dansade med min nyfunna Bror. Jag dansade så snabbt att jag knappt kände marken. Jag dansade så långsamt och gungande att jag blev ledlös. Jag dansade mig sömnig. Jag dansade mig varm. Jag dansade på stranden och i vattnet. Jag dansade liggande. Jag dansade in till mig själv och jag dansade ut till alla omkring mig. Jag dansade tills jag ramlade omkull av skratt.

Det finns inget som gör mig lika tillfredsställd. Det finns inget som alltid lär mig något om mig. Det finns inget jag kan göra helt nykter, stenad, full, syrad, e-ad eller svampad och ändå få samma effekt av. Det finns inget som får mig känna mig så komplett och hel. Inget, förutom dansen. 

onsdag 13 augusti 2014

BOOM - ett ögonblick

Bakgrund: det är dag sex. Kvällen innan kollapsade min rygg och denna sista dag har jag sjukt ont och kan knappt gå. Men, det är sista dagen och gå måste jag. Och dansa. Dessutom har vi en rejäl bit röka kvar så...självmedicineringen påbörjas. Och djävlar vad stenad jag blir. Liggande i skuggan på funky beach, drickandes öl och mojito och feting efter feting och smärtan försvinner och jag kan dansa och svetten rinner och allt känns så sanslöst sensuellt. Det svala vattnet. Isbitarna i drinken. Den lena starka röken,  sanden under fötterna. Hur hela min kropp gungar av varje rörelse. Och jag vill bara röra mig, varje rörelse är en njutning.

Så, vi börjar gå mot chillen. Det är långt och det är varmt och jag går långsamt, helt i min egna översensuella värld. Ler mot alla jag möter. Och nedför vägen kommer en kille som är på exakt samma våglängd. Våra blickar möts och vi flyter ihop till en underbar kram. Vi omfamnar varandra och smälter ihop, utan ett ord. Andetagen blir tyngre och händer trevar och griper tag och stående mitt på vägen rör vi oss som en vågrörelse och en blick och läppar och skägg och tungor och han stönar i mitt öra och liksom lyfter mig upp mot sig och jag öppnar upp och tar emot och...

pannan mot hans bröst och hans kind mot min hjässa och något slags efterspel och en djup blick och lätt kyss och

Som om inget hänt separerar vi oss från varandra och fortsätter åt varsitt håll.

Och på grund av så stenad att jag inte känner mina fötter måste jag omedelbart fråga mina vänner om det där verkligen hände?

måndag 11 augusti 2014

BOOM - sammanfattat.

Kanske min största utmaning, att faktiskt sätta ord på allt. Boom är så intensivt att alla vanliga kompasser och ramar man bär med sig slås ur spel. Här är det stenhård psytrance dygnet runt med så knivskarpt ljud att vi kunde börja dansa redan i tältet. Och hör du inte main stage så hör du den alternativa scenen eller chillen. Musik. Hela tiden. 
På Boom är det också helt rimligt att gå fram till vem som helst och ge dem en kram. Den här veckan har jag kramat och kindpussat och pussat så många att jag är ett enda nystan av oxytocin. Det är också helt rimligt att dela med sig av det man har; har man hejat på dansgolvet är det självklart att dela på vatten, feting, öl. Alla tar hand om alla. Och ja, det låter klyschigt men är verkligen sant. Någon natt var jag ute och dansade utan mitt gäng och min rygg kollapsade och genast stod det människor omkring mig som hjälpte mig.

Fyrtiotusen människor. Hundra procent kärlek. Nakenbad och nybakade pizzor. Skavsår och skrattanfall. Myshögar och strandhäng. Disco-nap 22-02 för att sedan dansa till gryningen. Ingen som helst uppfattning om vilken veckodag det är. Hettan som gör att alla rör sig som under vatten, svetten som rinner konstant och dammet är överallt. Luften är liksom torr och smakar jord. Människorna har sina finaste kläder på sig, glittrar och lyser och blänker. Och folk dansar. I timmar och överallt. Skriker av lycka när dj:n droppar basen och höjer takten. Hjärtat slår så hårt och stadigt och tusentals människor rör sig som en enda organism och vänder sig mot varandra och ler i extas och följande samtal utspelar sig

- Var jag tvungen att välja mellan musik, knark och sex hade jag lätt valt musik.
- Verkligen! Musik!
- Ja, lätt. Dansar hellre än ligger.

I vanliga fall när jag är iväg så kan jag lite grann längta hem. Denna resa har jag inte ens tänkt på hemma. Att packa och åka var en liten chock. Och i skrivande stund ligger jag på ett hotellrum i Madrid, med en halvnaken kille bredvid mig och kan inte helt förlika mig med att det är slut. Boom, i mitt hjärta, för alltid.

måndag 4 augusti 2014

I korthet

1. Dejt två med Petsson, mycket lyckad. Mest lättad att sexet verkligen var så bra som jag mindes. Är så genomorgasmerad nu att jag känner mig helt motståndslös.

2. Första etappen på väg till Boom är avklarad. Ligger nu i Lund och ska sova några timmar innan det är dags att åka till Kastrup.

3. Har verkligen fantastiska vänner, som varje dag förgyller och underlättar mitt liv. Så jäkla tacksam.

fredag 1 augusti 2014

Vad som än händer

Jag har sjungit så jag blivit hes. Dansat till solen gått upp över trädtopparna. Gått hem i gryningen på öde gator. Skrattat så mycket att jag varken kunnat gå eller andas. Jag har förverkligat ideér. Jag har lärt mig göra saker jag aldrig förväntat mig.

Jag har varit så kär att blodet bubblat, flera gånger. Kärleken har blivit besvarad. Jag har blivit dumpad. Jag har gjort slut. Vänner har accepterat mig fullt ut och finns vid min sida år efter år. Jag har fått öppna min famn för dem.

Jag har fått ynnesten att bära och föda två barn som gjorts i kärlek. Jag har haft så ont att jag skrikit. Jag har varit så lycklig att jag skrikit. Jag har gråtit så våldsamt att världen försvunnit. Jag har legat i en glänta och varit i fullkomlig harmoni. Vandrat i tystnad. Gått min väg.

Jag har blivit kär vid första ögonkastet. Jag har känt attraktion växa fram. Jag har omfamnat alla sidor hos mig och blivit vän med dem. Pratat med främlingar på tåget. Nakenbadat mitt i natten. 

Så vad som än händer eller inte händer från den här sekunden så är jag tacksam. Jag tror att jag fått uppleva och känna mer på 25 år än vad många någonsin gör. Vad som än händer är jag lycklig. Vad som än händer vet jag att jag alltid gett allt, och fått allt. 

Snus - en kärlekshistoria

Så jag går in i random tobaksaffär/vidouthyrning/godisbutik för att hitta billigt snus. Min förvåning när innehavaren, efter jag förklarat mitt ärende, langar fram den ena sorten efter den andra på disken. Beskriver dess olika ursprung och smak och kvalitet. Jag blir helt förförd och går därifrån med tre dosor med, för mig, helt nya sorter. Bland annat en EPOK, helt vitt snus som både luktar och smakar som tandkräm.

Sen att jag är en så dålig snusare som kan glömma bort att snusa på flera dagar, det är en annan historia.

torsdag 31 juli 2014

Jag gör det ändå

Idag rotade jag fram mina gamla inlines. Sist jag åkte, för sju-åtta år sedan, var jag mitt mest vältränade och hade åkt regelbundet i flera år.

Och märkligt nog, det gick ganska bra. Jag ramlade inte en enda gång. Och det tog tre sekunder för mig att känna att det är ju jävligt kul.

Sen blev jag skiträdd när det gick lite nerför, eftersom jag inte kan stanna. Och jag tänkte på det, när jag lyckades svänga och inte krocka att det är såhär jag tar mig an det mesta. Tycker jag det är roligt så gör jag det - oavsett hur läskigt det är. Eller om jag fixar alla moment. För det där jag inte fixar...det löser sig. Som i detta fallet är lyktstolpar mina bästa vänner, bara att grabba tag i när det går för fort.

onsdag 30 juli 2014

"If you want to evolve, change your mind about something significant every day"

Jag har sett Gilmore Girls sedan det började gå på tv för femton år sedan eller så. För ett tag sedan köpte jag dvd-boxen och är nu inne på andra omgången att se från början till slut.

Och jag måste säga det, jäklar vad ens perspektiv ändras. Som att jag alltid tyckt Lorelie är så perfekt och nu inser att hon porträtteras med mängder av rätt rejäla flaws. Men mest av allt så blir jag mer och mer störd på Dean, som ska vara den perfekta första pojkvännen men han är bara...tråkig. Platt och trist och onyanserad. 

Det mest intressanta är att detta ofta händer mig på riktigt. Jag tror jag ofta ser människor som karaktärer och efter ett tag kan jag upptäcka att wow, nu hände något annat. Som Psykologens charm och sociala förmåga - till slut blev det för mycket. Substanslöst, utan överraskningar. Att veta att denna människa kommer aldrig säga emot mig och aldrig tala sitt hjärtas mening. 

Detta handlar inte om att inte tycka om någon, mer om att relationer och personer förändras. Ofta fastnar den inledande schablonbilden vi får av någon och det är synd - många gånger finner jag att jag blivit nära vän med någon och det har liksom smugit sig på. Som Jess (Gilmore Girls); han är störig och irriterande men han liksom växer på en. Och såna människor älskar jag. Där man får jobba lite för att hitta vaniljklicken i mitten.

tisdag 29 juli 2014

Just nu känner jag mig som ett socialt underverk

Jo, så jag gick med i en hög grupper om dreads på Facebook när jag började göra mina. Och nog för att jag varit en del av hippiesfären och tyckt att den varit magisk - så är denna gemenskap ännu skarpare och öppnare och peppigare.

Folk pratar om sina dreads som om det är en person och man har en relation. Eller ett barn. Typ "idag har jag haft dem i fyra år" och happy birthday dreads.

Så igår kommenterade jag något peppigt på någons foto - och då mejlade han mig. Och vi mejlade hela kvällen och han bor i USA och älskar att resa och jag bjöd hit honom och vi pratade musik och dans och...under hela tiden kunde jag inte sluta tänka på hur lätt det är. Att kasta ut ett hej i rymden och få kontakt och även om vi faktiskt inte ses så känns det så fantastiskt. Hur sånt här tycks hända mig hela tiden nu, vart jag än kommer börjar jag prata med någon och byter nummer och tar de första stegen in i en vänskap. Im lovin this vibe.

måndag 28 juli 2014

En definitiv början

Och att få ett sms, från denna fåordiga, kärva, lätt nojiga, intelligenta, snälla, svårlästa, djävulskt snygga man

bara fyra dagar kvar

Och om jag tänker på detta som en film, så känner jag att vad som än händer så kan jag bevara det vackra i denna berättelse. Att mötas på en gata i Malmö, mitt i natten, hur är det ens möjligt? 

Det ljuva i att spendera ett dygn med varandra innan jag tar min ryggsäck och beger mig bortom sms och telefon och veta att under tiden jag är borta kan allt hända. 

söndag 27 juli 2014

Vägskäl

Så sitter jag där, med en snygg kille som undrar om han får komma och hälsa på ikväll. Och jag tänker på Petsson och vårt långa samtal igår. Att han definitivt spelar i den monogama ligan. Att han stuvar om sin semester för att hinna träffa mig innan jag åker till Boom. Att han tycker om mig. Tycker jag är härlig. Vill vara min sexslav (hans ord, inte mina) på obestämd tid.

Så kände jag mig liksom tvingad att sms:a och liksom fråga om vi träffar andra än varandra? Vad är dealen? Jag har egentligen inget behov av att tvinga fram en definition men vill inte heller bete mig på ett sätt som kan få honom att känna att jag inte bryr mig.

"Jag träffar ingen annan. Du får göra vad du känner är okej."

Och jag tänker. Fokus är näring och nu riktar jag fokus på det jag helst vill ska växa. Så får vi se vad som händer.

My heart goes boom boom boom

Nu tänker jag mest på att om en vecka är jag på väg till Lund för att sammanstråla med mitt fina lilla gäng. Nästa måndag flyger vi till Madrid och hoppar sen på bussen som tar oss rakt in till Boom-land. Jag är så sinnessjukt peppad att det är mycket svårt att tänka på annat. Allt jag gör är en förberedelse. Och i år kör jag konceptet Ängel fullt ut; bara vita kläder, vingar och mängder med glitter. Går allt i lås kommer jag dessutom ha alla dreads färdiga.

Det finns så mycket jag ser fram emot. Hettan. Musiken. Dansen. Människorna. Föreläsningarna. Strand-hänget. Maten. Sammanhållningen. Enheten. Vi är alla ett, och aldrig känns det mer än att vara mitt bland tjugotusen glada lyckliga hippies.

lördag 26 juli 2014

En lördag i juli

Och jag tänker på honom mycket, Karlen som nu får byta namn till Petsson. Han ser nämligen ut som en ung, mycket vältränad Petsson. Och på sina lata dagar uppfinner han en soldriven hängmattegungare.

Igår insåg jag att jag behandlat honom som Göteborgaren, alltså förutsatt att han vill ha sitt space och inte alls hört av mig så mycket som jag kanske har velat. Men efter tre sms utan svar så hann jag ju...tvivla.

Och då ringer den jäkeln. Kanske har jag aldrig blivit så förvånad och så glad. Ljuvliga ljuvliga karl. 

torsdag 24 juli 2014

Och äntligen kommer vi till poängen!

Jo, vad jag försökte ringa in med de två senaste inläggen; det kan tyckas att min liv nu enbart består av dejter och sexuella äventyr, knark och dans. Så är det självklart inte. Men eftersom jag inte ser någon vits med att skriva om min vardag (mata barn, städa, diska, ringa samtal, gå på möten, planera, tvätta, söva barn, laga mat, umgås med vänner, konsumera populärkultur...osv osv) och dessutom har en adhd-hjärna som gör det svårt att skriva ner allt det där jag tänker mycket på (rymden, flödet, välsignelser, människans natur, behovet av varandra, yoga, magi os osv) OCH kombinerat med världens sämsta minne så fyller det ett stort syfte att skissa ner alla awesome upplevelser jag har.

Jag lär mig så mycket om mig själv varje dag. Och varje dag händer det mig något fantastiskt, oväntat och välkommet. Och blodet rinner som kolsyra i min kropp och vore det inte för min häck och mina barn skulle jag ständigt sväva högt upp i luften.

tisdag 22 juli 2014

ADHD-hjärnan slår till

Jag tänker fort och mycket och viktigt och hinner knappt blinka innan en tråd blivit ett nystan. Eller tvärtom. Och jag hinner tänka att detta är bra, det borde jag skriva ner och kanske hinner börja, men min förmåga att arbeta med en text? Obefintlig. Älskar ord och formuleringar men har icke förmågan att korrekturläsa min egen text, blir uttråkad på två sekunder.

Men det paradoxala - jag kan läsa mina texter om intensiva upplevelser jag haft hur många gånger som helst. Orden ger mig en strimma av känslan och jag kan plocka fram det i mig. Det är känslan jag vill åt och den hittar jag. Men att föra någon form av teori? Hålla en linje? Nä.

Om jag någon gång skulle skriva alla de böcker jag har i huvudet skulle jag behöva en medförfattare. En som antecknade och jag fritt kan prata utan behöva bry mig om sammanhang eller relevans. Att få spruta ur mig ur inspirationens flod och inte hindras av ord och stavning och meningsuppbyggnader.

Och aldrig kommer jag bli akademiker.
Inte heller en mingel-mästarinna. Det vardagliga om sysselsättning och jobb tråkar ut mig, och jag fastnar för länge i märkliga detaljer. Blir exalterad och ivrig, tappar känsla för momentum och den andra personens resonemang.

...vad var det nu jag ville säga med detta? Mer än att det bubblar så mycket inom mig och jag tycks aldrig kunna uttrycka det i den takt det rinner över. Och att det stundtals tjattrar så mycket i mitt huvud att jag inte riktigt kan lyssna på någon annan.

Mycket medvetet val

Det finns många anledningar till att jag inte har en sk "mammablogg". 

En av dem är ju att det är ju fruktansvärt tråkigt att läsa om. Ja, jag har mina barn hos mig hälften av all tid. Min planering innefattar såklart alltid dem. Jag älskar mina ungar så det gör ont och det händer hundra fina härliga saker varje dag. Och kanske vore det bra att dokumentera lite bättre, men samtidigt...den här lilla platsen i cyberrymden är liksom bara för mig. Och medvetet har jag valt att lyfta fram annat i mitt liv som definierar mig.

Ärligt talat tror jag att det är barnen som gör att jag kan kasta mig så handlöst ut på äventyr - de håller kvar mig på jorden och ser till att en del av tiden är rutinerad och trygg och vardaglig. Jord, att gräva ner rötterna i. 

måndag 21 juli 2014

Hehe - oj.

Insåg att mitt promiskuösa dygn snarare handlar om en vecka. Förra helgen började med en dejt torsdag kväll, inklusive hångel. Och sedan var det festival med ännu mer hångel. Några dagars vila och sedan ligg onsdag kväll, hångel onsdag natt och sen dejten med Karlen på torsdagen.

Detta är ju helt galet!

söndag 20 juli 2014

Om...

Om jag inte hade lämnat där jag var. Om jag inte satt mig på just den bussen. Om jag hade fått tag på min vän som jag egentligen skulle till. Om jag inte bestämt mig för att gå och käka när jag ändå var ute. Om jag valt något annat ställe. Om jag hade satt mig inne, vilket jag först tänkte. Om polisen inte stannat någon precis bredvid och därmed agerade perfekt samtalsstart.

Om inte allt det där, och säkert tusen saker till, samverkat
hade vi ändå mötts där på trottoaren, börjat prata och insett att vi har så mycket gemensamt. Den här galet snygga och märkliga Karl.

Och trots att stämningen enbart var vänskaplig så fanns det ju något som gjorde att jag dagen efter först åkte hem för att lasta av och packa om och sedan åka hela vägen tillbaka till Malmö. 

Hur vi sedan bäddade iordning hans säng och slog igång en film. Och det gick väl tio minuter innan vi började hångla. Och att det kändes så självklart och kravlöst och filmmusiken gav hela upplevelsen en lätt surrealistisk touch. Att  få av honom tröjan var något av det mest tillfredsställande jag varit med om - och med det fick jag inse att jag är ytligare än vad jag trott. För herrejävlar vad jag gick igång på väldefinierade axlar och bröst. Och magrutor. Jisses.

Och hur det var ömsint och fint, utan att bli romantiskt eller kladdigt. Hur det var precis lagom snuskigt och lagom intensivt och lagom trevande. Och ursäkta mitt språk, men få saker slår en rejäl kuk. Som jag längtat.

När vi tillslut låg där, pustande, genomblöta av svett och såg varandra i ögonen och log, rullade eftertexterna. Och det var kanske ett glas vatten emellan men vi var liksom redo igen, båda två. Och hans skägg rev min hals på en gudomligt sätt och hur vi rörde oss i en mjuk vågrörelse och hans skratt och förskräckta ssssch när han tyckte att jag lät för högt.

Och efter ett gäng orgasmer till låg han över mig, huvudet på mitt bröst och liksom bara vilade. Kysste min mage. Smekte mitt ben. Och när han ställde klockan och jag frågade om han räknat in tid för morgonsex - och han genast ändrade tiden.
Hur vi knappt kunde slita oss från varandra på morgonen. Hur han precis hade kommit, fortfarande var i mig och var tvungen att svara i telefon. Hur hysteriskt roligt jag tyckte att det var.
Och sedan, att hans föräldrar skulle plocka upp honom och jag kommer ut ur porten och jag ser hans mammas förvåning och nyfikenhet och jag log och sa hej hej och vi pratade om hundar och 

och och och

att han vill träffa mig igen. Det finns ingen jäkt, men en längtan. Och en förvåning. Välsignelse. För den där kvällen när vi möttes, det hade krävts så himla lite för att våra vägar inte alls skulle korsats. Eller om jag blivit sur för att min vän inte svarade i telefon - då hade jag inte alls varit på humör att prata med någon.

(En sista bild; vi ligger sammanslingrade i sängen och jag slår igång Emil Jensens "Så får du mig ändå" och vi ligger i tystnad med armarna om varandra och bara lyssnar.)



(Okej, sista på riktigt; han älskar rymden precis som jag. Och i ett av alla post coilitala ögonblick började vi prata om det. Oändligheten och tiden och att inget finns och allt finns och den närheten! Orgasmens vågor som är så besläktad med rymd och tid och...)

Wow.

lördag 19 juli 2014

Hipp hurra!

Idag är det min födelsedag!

Och alla som vill ha en liten utmaning; ha en het kärleksnatt och träffa sedan uteslutande människor du absolut inte pratar sex med. Intressant kontrast.

fredag 18 juli 2014

Mitt kanske mest promiskuösa dygn någonsin?

20.30 (onsdag) - Träffar och ligger med en av mina Friends with Benefits. Efterlängtat och vilt och ruskigt snuskigt.

23.30 - Sitter och käkar en hamburgare. Börjar småsnacka med en Karl och vi upptäcker fort att vi har mängder gemensamma vänner och intressen. Byter nummer.

00.45 - Nakenbadar och grovhånglar med Tågvärden.

02.00 - Sover hos och myser med tidigare nämnda vän med fördelar.

12.00 - Blir bjuden hem till Karlen.

18.00 - Ringer på porten

21.00-12.00 - Hånglar, ligger, sover, hånglar ligger sover osv. Några av de härligaste timmarna i mitt liv.

Och nu ska det ärligt talat bli skönt att få landa och smälta allt och bara umgås med familjen några dagar. Puh. Helt öm, inifrån och ut. Och nöjd. Och lycklig.

torsdag 17 juli 2014

Dread head

Så, igår påbörjade jag projektet Skaffa Dreadlocks. Fyra timmar, hälften av håret är nu ljuvliga axellånga korvar. Var sjukt nervös innan; här har ni tjejen som haft exakt samma frisyr i fjorton år.

Kan ju inte säga något riktigt för än det är klart men än så länge är jag så himla nöjd. Det känns helt rätt och nödvändigt. Tycker att hår inte borde spela så stor roll, men det är ju så mycket identitet. Nu är jag fullfjädrad hippie och en vän välkomnade mig i dread-familjen. Tydligen är det möte varje söndag kl 15.