torsdag 2 juli 2015

Orden som bubblar

Jag har så mycket som jag behöver få ner i skrift. Få ut. Få fram. För en vecka sedan såg livet helt annorlunda ut. Än så länge har jag svårt att få perspektiv på det och det är så mycket jag skulle vilja säga. Och orden finns där, men precis under ytan.

I skrivande stund sitter jag på en trappa som inte är min, i solen, i en del av Skåne som är oändligt vidsträckt. Kaffe, bakfylla, cigg, nyduschad, full av magi och trygghet.

Idag åker jag ut på äventyr, festival i Värmlands skogar. Och ingen vet egentligen om detta jag lämnar finns kvar när jag kommer tillbaka. Finns det kvar tror jag att jag kan börja sätta ord på det. Just nu - tacksamhet och tillit.

fredag 19 juni 2015

Eventuellt är jag dum i huvudet.

Häromdagen föll det sig så att jag skickade ett sms till Petsson. Vi har ju i princip inte haft något kontakt på sex månader och jag dömmer honom lite för att han kastade sig på cykeln i regnet mitt i natten bara för att jag skriver

Ikväll?

Också skulle jag kunna tänka på att han måste tycka att jag är det hetaste på denna jord; det är så han ser på mig och tar i mig. Sexet var fantastiskt, som alltid. Han är snygg och lyhörd och stor och bossig och uthållig och jag har inget alls att invända.

Men jag tänkte på Savanten hela tiden. En ganska stor turn off, och jag vet ej vad jag ska göra med detta. Borde kanske analysera varför jag ens skrev till Petsson eller varför det inte kändes helt rätt efteråt men jag orkar inte. Jag vill på något sätt bara säga till Savanten att nu vet jag att jag bara vill vara med dig, ännu mer vilket inte alls är rättvist mot honom. Vi har en eventuell deal (vi vill ses och höras och allt finns på bordet, än så länge) men i det ingår inga former av...begränsningar. Förväntningar. Krav.

Så nu. Längtar jag efter att Savanten kommer hem ifrån Dalarna och hoppas att jag kan hålla mig i skinnet tills dess och inte balla ur och göra nåt dumt. Lycka till!

måndag 15 juni 2015

Eventuellt ett karmiskt kvitto?

Jag glömmer bort sånt jag gör för folk. Kan ej förklara hur, men kan berätta om känslan att vara fullkomligt utbytbar, både den sköna och mindre sköna aspekten. Häromkvällen berättade Grannen om när hon inte mådde så bra förra vintern. Hur jag hämtade henne från sjukhuset, bestämde att hon skulle bo hos mig, satte henne på johannesörtskur och satt sedan kväll efter kväll och pratade. Såg depressionen rakt i ögonen och tvingade henne göra roliga saker. Jobbiga saker, som att skaffa lägenhet, slå rötter och finna jord.

Hade helt glömt detta.
Har säkert glömt mycket annat.
Men vad jag har lagt märke till är de ofantliga mängder bekräftelse jag fått den senaste tiden. Stora ord som altruist, genuin, fantastisk, strålande, magisk, sagolik, magnifik. Ord om min kompetens, person, utseende. Och jag står där med gapande mun och liksom

har jag faktiskt blivit den där personen jag alltid drömt om att vara?

I tio år har jag dagligen arbetat med att utveckla min person. Skärskådat mig själv. Skalat ner. Lagt på. Korsat gräns efter gräns, tappat principer och åsikter. Varit irriterad på att vara så styrd av blodsocker, sömn och kyla; har lyckats släppa det. Kan fortfarande lägga märke till det, men har en distans. Undersökt och testat vem jag vill vara i sociala sammanhang. Blivit tystare. Roligare. Mer avslappnad. Omfamnar mina vänner utan att döma, störs av min fortfarande alltför närvarande kantighet och lättstötthet. Tar upp mer plats, skapar mer plats åt andra. Tar ansvar för vad jag tror på. Att alltid vara generös med min tid, mina känslor, min energi.

Och nu är det tydligen dags för detta: att ta emot. Bekräftelse och kärlek och hjälp. Ibland går det bra. Men jag tucker det är svårt. Och jag är rädd som fan.

lördag 13 juni 2015

Vakuum

Jag önskar mig ord. Så jag läser. Artiklar, låttexter, böcker, dikter, bloggtexter. Meter efter meter med ord och det funkar faktiskt. Efter en stund känner jag hur tiden saktar ner. Jag kan andas. Djupt och lugnt. Jag inser vidden av distans, av rymd. Att mina känslor är mina. Jag behöver inte kväva allt jag tänker och vill, eller kommunicera det till honom (Savanten!) heller. Jag behöver bara skapa större utrymme för allt detta att existera i.

Långsamt.

Stilla.

Lugn.

Dessa dagar har virvlat omkring mig. Varje låt handlar om honom. Allt jag upplever vill jag berätta. Allt jag inte förstår vill jag fråga om. Jag vill blotta mig totalt. Belysa varje skrymsle och vrå. Och i detta möter jag så mycket rädsla och sorg. Det gör mig hudlös, skör och stark, darrig, ofokuserat, galet lycklig. En lycka som kommer ur något obstinat. En övertygelse om frihet och kraft.

fredag 12 juni 2015

Rimligheten?

Sitter med andnöd och sockerdricksblod och väntar på...ja, vad ska vi kalla honom? Ni är ändå några stycken som hänger här. Han är 36, musiker, intelligent på savantnivå, brunhårig, blå ögon, senig, från Dalarna, tycker om färg och tycks ha ett fint estetiskt sinne. Kom med förslag!

Kanske har jag nämnt förut att jag har fantastiska vänner men detta hamnar på någon slags topp tre av fina saker mina vänner gör; lånar ut sin lägenhet mitt i stan för mig att sova, hänga och ha kärleksmöten i. Så här sitter jag. Kaffet är på. Sängen bäddad. Möllan myllrar utanför. Och han är på väg. Han är på väg! Och jag smäller av vilken sekund som helst.

torsdag 11 juni 2015

Sax och sex, same shit

Idag hade jag min fjärde saxofonlektion på lika många veckor. Jag har ju inget att jämföra med, för jag har aldrig lärt mig ett instrument på det här sättet förut men min eminenta lärare säger att jag utvecklas otroligt fort. Och jag har svårt att ha perspektiv, jag vet bara att detta är det första jag mött som kan konkurera med dansen. Att känna hur hjärnan kämpar med att förstå och samtidigt släppa taget, att få fingrarna att göra det hjärnan vill. Att ha känsla och rätt tryck och rätt anspänning i mun och tunga. Att känna takt och tonart och oktaver hit och kromatiska skalor dit, moll och dur och känslan.

Jag blev så hög när jag spelade att det var som att få orgasm och svimma och dö på en gång. Inte för att jag annars går runt och känner att jag behöver knark, men det enda jag kunde tänka då var att

detta är så jäkla mycket bättre än knark och sex, tillsammans.

I ett årtionde har jag burit drömmen om en saxofon som ett litet frö nära mitt hjärta. Jag har inte pratat om det särskilt ofta, och kanske inte ens tänkt på det så mycket. Nu när det är en realitet, något som jag faktiskt gör blir jag hänförd och upprymd. Inget är omöjligt, det är aldrig för sent och alla såna klyschor. Drömmen om ett band, drömmen om att kunna skapa tillsammans med andra känns så nära och verklig. Ironin i att detta började inom bara några dagar efter jag påbörjade mitt projekt att bli en Krativ Person undgår mig inte. 

onsdag 10 juni 2015

Vad man ser i solen

Om man skulle likna Mannens och mitt förhållande vid en natt, och att tiden efter separationen var gryning så kan man säga att just nu är det full dag. Jag ser allt med skrämmande tydlighet och jag kan inte förstå hur jag lyckades normalisera de omständigheterna jag levde i. Om jag var diplomatisk skulle jag säga att vi tar fram det värsta i varandra. Om jag var känslostyrd skulle jag nog inte kunna säga något alls, bara frysa i panik.

Vi hade något slags gräl igår, där han kom in med något jag delat med mig av i ett väldigt fint och intimt samtal vi hade häromdagen. Det är verkligen inte vanligt och jag var glad över att vi kunde mötas på det sättet. Men så igår hade han (tydligen) en dålig dag och tar en bit information ur sitt sammanhang, virder runt och förstorar och helt plötsligt är sanningen den att det är mitt fel att ingen tycker om honom. Det är mitt fel att hans vänner sagt upp kontakten. För jag går tydligen runt och smutskastar honom och det är mitt fel att ingen av hans relationer har fungerat de senaste sju åren.

Skulle man göra ett manus av de ord som yttrades så skulle det möjligen kunna tolkas som en diskussion. Men ju längre samtalet fortskred blev jag rädd, för det kändes som att minsta oövertänkta ord eller formulering skulle provocera honom och han skulle slå mig. 

Och här har jag undrat varför jag tar så stort ansvar i mina kärleksrelationer just gällande formuleringar. Att jag, utan att ens vilja, lägger märkligt mycket tid på att hitta precis rätt ton för att inte skapa obehag eller ilska. Nu kan jag ju förstå det. Och samtidigt kan jag inte förstå hur jag levde i det så länge utan att reagera? Eller jo, jag reagerade ju, jättemycket, men inte så jag förstod varför. 

Jag vet inte vad som händer nu. Men det här med förtroliga samtal, det vill jag inte göra mer. Och det är väl dags att ta tag i den där skiljsmässan. För så länge vi har en opersonlig föräldrarelation så funkar det bra. Jag orkar inte bråka.

måndag 8 juni 2015

Hej, jag heter S och jag är en tönt

På riktigt, får ett sms av honom och lugnet som infinner sig är patetiskt. Blir hungrig. Sömnig.

Kanske hjälpte det att jag i textform hade syster Magnolia och på min sängkant satt Mannen och jag under hela kvällen bara fått häva ur mig. Under vårt samtal sitter vår dotter bredvid och tittar på film.

Jag: Jag vet att jag låter töntig men -
M: Mamma, nej, du låter verkligen inte tantig. Oroa dig inte!

Så mycket kärlek. Överallt. Och bra råd fick jag. Som att sluta tänka så förbannat mycket. 

söndag 7 juni 2015

Jo

Jag kom av mig lite när jag skrev igår, tappade bort mig i känslor och förväntningar och förhoppningar och lust och längtan. Kanske kom jag inte fram till poängen. Men såhär; den där tidiga fredagsmorgonen var jag så säker, så uppfylld, så framme att jag på stående fot raderade min tinder. Rensade telefonboken och meddelanden på befintliga och potentiella ragg. Jag kan inte säga att jag bara vill ha honom, men jag vill ha honom mest. 

Tidigt imorse vaknade jag med sus i öronen och bubbel i bröstet och i min telefon fanns inte mindre än tre vackra mejl från tre underbara män och jag känner mig välsignad och älskad
men
inget
från
honom.
Och jag vet inget annat sätt att bemöta detta än att bara älska mer. Det kanske gör ont en stund, men jag tror inte på olycklig kärlek. Jag måste lita på min övertygelse att det alltid är bäst att älska så mycket man kan, när man kan. 

lördag 6 juni 2015

Länge har jag levt efter devisen 'är det rätt är det lätt'. 
Detta känns inte lätt. Det känns kanske inte svårt heller, men det känns. Mycket. Det känns som att jag vill utmana honom, omfamna, infånga. Hans rädsla är att såra mig. Min rädsla är att inte ge mig hän. Att fega ur. Och jag vill säga 

bring it on.

Ge mig allt du har. Om du tror att du kan såra mig, gör det. Ge mig ditt värsta, ditt sämsta, ditt jobbigaste. Ge mig det, ös det över mig. För min ångest just nu, som lämnar mig andlös och illamående, är att inte få den här chansen. Jag hatar att känna att minsta felsteg, felsägelse kan vara skillnaden mellan att vara nära och att inte vara alls. Han borde kanske inte vara en person som får mig att känna mig trygg. Jag gråter av lättnad och av rädsla och av längtan. För mig känns det orimligt att han inte skulle kännna detta lika starkt som jag gör. Att vi behöver varandra. Att vi väntat på varandra. Att inget är för rått, för svart, för tungt. 

Blicken. Blicken. Aldrig glömmer jag den.
Min rädsla är att inte vara tillräcklig. 
Jag vill älska denna människa tills det inte finns någon rädlsa kvar i mig.

fredag 5 juni 2015

"Du kommer möta en lång mörk främling som kommer förändra ditt liv"

Ni vet när det är torsdagkväll i juni och man låtsas att det är fredag? Hänger på Möllan och dricker öl, drar hem till en vän och skålar i iskallt vitt, slänger på lösögonfransar och eyeliner bara för att det är roligt. Snackar och dansar och så innefinner sig det där gränslösa tillståndet där allt är möjligt. Ikväll kan allt hända.

Och vi drar till Far i Hatten och där, under bar himmel och kulörta lampor står Han. Det räcker med ett ögonkast och sedan dröjer det länge innan jag törs titta på honom igen. Hur vi först sitter på varsin sida av bordet, inbegripna i varsina samtal. Till slut vänder vi oss mot varandra och jag lovar och svär, det där klicket ekar över hela stan. Han tar mina händer och skämten duggar tätt samtidigt som han beskriver en feministisk uppenbarelse och det ilar i hela min kropp 

han är här nu

och en stund senare dansar vi foxtrot i toakön och han är så snygg och rolig och intelligent och skör och konstig och stark och oväntad. Tillbaka vid bordet har vårt gäng flyttat om och sett till att vi får sitta bredvid varandra. Inte ens när det hände kunde jag säga vad vi pratade om för allt jag kunde tänka var

jag vill ha dig 

och vara så starkt medveten om hans lår mot mitt. Hans hans om min hand. Fortfarande nästan i smyg, under bordet. Och vi får titta bort, prata med andra och våra händer trevar försiktigt. Närmare. 

När slutade omvärlden existera? När han kysste mig på halsen? När jag viskade i hans öra att jag vill ha dig och han såg ut som han vunnit på lotto? Eller när vi kysstes första gången. Eller när vi lämnade vänner och halvdruckna glas och ramlade därifrån. Hånglandes i parken, hånglandes på gatan, upptryck mot en husvägg, mot ett annan husvägg och knappar som knäpps upp och hur kan fyra kvarter vara så långt? I porten i trappan och i hallen. Jag sliter av tröja och sjal och smycken som klirrande sprider sig över golvet. Kyssarna och huden och sängen, äntligen sängen.

Samtidigt, och senare och nu, är ändå min mest dominerande känsla att jag vill prata med den här människan. Jag vill berätta om mig. Jag vill fråga, veta vad han tänker. Vem han är. Jag vill komma under huden och det trumfar känslan av upphetsning. Detta trots att han slickar mig, äter mig, genom tajtsen, kysser mig, behandlar mina bröst som att det är det mest ljuvliga världen skådat. Det är hetsigt, men inte bråttom. Han biter mig på halsen och jag river hans rygg och vi skrattar och stönar och pratar och allt om vartannat. Sitter nakna i sängen, lyssnar på musik, ser himlen ljusna. Dricker vin och röker cigg och pratar pratar pratar och inser att vi har så många gemensamma punkter, vänner, platser, intressen. Hur har vi inte mötts förut? 

Vi ligger igen och sedan ligger vi hjärta mot hjärta, panna mot panna, och jag vill drunkna i hans blick. Han somnar, jag slumrar men vaknar av en bisvärm i bröstet, sockerdricka i blodet och insikten om detta oerhörda att en längtan är stillad. Vem kan sova då? Jag är kär jag är kär, så kär att det nästan slår över och bli obehagligt. Det gick så fort, det går så fort och jag andas och andas och nu är det faktiskt morgon och han sover vidare och jag smyger upp och kokar kaffe och sitter i soffan och har min bok och väntar och längtar och tänk om det bara var en dröm?

Men det var ingen dröm. Han vaknar och jag vill aldrig aldrig aldrig att han ska gå, att vi ska vara något annat än så nära som vi är nu. Han är nöjd som en katt och ler och sträcker på sig och håller om mig och tar mig igen och vi pratar och pratar och pratar och jag är livrädd. Han slätar ut min bekymrade rynka gång på gång och jag försöker förklara att jag visste att det var han. Att jag väntat och längtat och att här är du nu. Och han ser in i mina ögon och säger

hej.

onsdag 3 juni 2015

Tröttheten

Jag blir besviken och stressad varje gång jag känner mig trött. Jag ser det som ett nederlag, som en negativ spiral. Trötthet föder trötthet. Och det är ett kaos av känslor kopplat till detta; minnen av de många långa perioder då jag inte varit annat än trött. Rädslan för att bli utbränd igen. Bilden av att andra orkar hur mycket som helst. Återigen självbilden, hur jag inte hänger med.

För faktum är att sedan förra vintern har jag varit pigg. Och om jag blir trött är det faktiskt för att jag gjort mycket länge, inte bara för att jag åkt och handlat. Min återhämtning är sjukt mycket snabbare, en natts sömn och jag är fit for fight. Det är stort för mig att ha flera fulla dagar med olika aktiviteter efter varandra och att jag verkligen orkar.

Så nu när jag kände mig trött och sedan besviken över det insåg jag att jag har varit vaken och igång sedan 06. Det är faktiskt okej att vilja varva ner då - note to self.

tisdag 2 juni 2015

"En Kreativ Person"

Det här med självbild. Jag tänker att det är lite som med kroppsuppfattning, att hjärnan behöver återskapa den hela tiden för att veta vart kroppen är. För en kort tid sedan gick det upp för mig att jag möjligen kan vara en Kreativ Person. En sådan som drivs av lusten att skapa. Färg och form, takt och ton, innehåll och flöde och upplevelse. Problemlösning, utveckling, utanför lådan och allt sånt.

Så jag bestämde mig för att starta projektet att forma fram min Kreativa Person. Lite som att hacka fram en staty ur ett stenblock. Se vad som finns där, och hur den vill ta sig i uttryck. Och som alltid när jag ger fokus och intention till något som är sant och givande för mig har det bara exploderat sedan dess, nästan utan att jag lyft ett finger.

Jag har roddat en fågelfest. Varit konferencier och hittat på och genomfört en lek. Skrivit en låt, repat och sjungit. Uppträtt på scen. Målat och piffat. Sytt kjolar och släp och gjort avancerade sminkningar och frisyrer. Tagit bilder, skrivit texter och utvecklat min instagram. Tänkt ut fotoprojekt.
Och kanske det mest magiska av allt; Jag har börjat spela saxofon.

Och jag vet inte ens vart jag ska börja. I tio år har jag burit en dröm om att spela sax, men någonstans tänkt att jag inte kan. Att det är för sent. Att jag inte är en person som "pysslar med musik". Självbilden! Och inom loppet av tre frikkin dygn blev jag erbjuden gratis lektioner av en bekant, FICK en sax och hade min första lektion. Nu är jag personen som sitter och googlar var man köper bäst/billigast tillbehör.

Och kanske kommer året 2015 vara det året som jag minns som då jag verkligen kom på vad som är viktigt för mig och vad jag verkligen vill göra med mitt liv.

torsdag 28 maj 2015

Kan man längta efter en orgie?

Inatt drömde jag en helt utsökt dröm om en en slags klubb som gick ut på att sexuellt ta hand om en kvinna. Klubben bestod av tre män och två kvinnor och de valde mycket noga ut en tredje kvinna. Inte helt olikt Fight Club fanns det vissa regler att förhålla sig till, och eftersom det ju var en dröm fick jag dom inte helt klart för mig. Men effekten var att det kändes exklusivt och rått på samma gång. Kärleksfullt, lekfullt, djuriskt och kreativt.

Det var en ganska lång dröm som för mig fungerade som ett gigantiskt förspel. Vaknade upp och var sinnessjukt kåt och lite besviken. Den där klubben? Jag vill vara med i den! Det låter helt fantastiskt.

torsdag 21 maj 2015

Mina konstiga matvanor del 752

Idag har jag ätit två frukostar, en klockan tio och en klockan två.

Sen åt jag två middagar, en klockan sex och en klockan elva.

Slut på dag! Imorgon tänkte jag satsa på en lunch och två kvällsmat.

tisdag 19 maj 2015

Som glas

När jag precis börjat repa mig efter svininfluensa-missfallshärvan snubblade jag över något horoskop över närmaste veckorna. Och för Kräftan stod det, grovt översatt, glöm inte bort att vila, skärma av, stäng ner, säg nej. Det är inte vad man (jag) vill läsa när jag legat still i tre veckor.

Så jag beslöt mig för att strunta i det, för hallå, hur många tusentals astrologiska prognoser finns det? Jag ville bara upp ur vinterdvalan, upp ur sjuksängen. Men idag kom dagen då jag kände att jag orkar inte. Ställde in en dejt. Drar in mina tentakler. Andas. Mediterar mer än på flera år. Funderar mycket. Och snubben jag ställde in dejt med? Så jäkla bra bemötande, jag blir glad att du tar hand om dig och just nu är inget bråttom. Lugn och fin. En till liten dvala innan sommaren, det verkar rimligt.

onsdag 13 maj 2015

Fy fan vad trött jag kan bli på mig själv ibland. Men jag läste en artikel om tjugo karaktärsdrag som kännetecknar kreativa personer så jag tänkte att jag kanske ska börja odla det som en ny personlighet. Kreativ Person. Hittills har alltid måendet varit i fokus. Så nu skiter jag i det och tänker att alla måenden som främjar Skapandet är okej. Deal? Deal.

lördag 9 maj 2015

Varje dag, ett liv

Igår; bitter och ledsen och övergiven och ensam. Upplevde for real att ingen bryr sig om mig egentligen och att jag endast har relationer och vänner för att JAG ser till att hålla kontakten osv. Ni hör ju hur gigantiskt mitt ego var.

Idag; glada barn som inte velat annat än att kramas. Grannen kom över i morgonrock och beställde kaffe och jag fick äntligen prata av mig. Och sms trillar in. Det är en liten bit kvar till full optimism men otroligt mycket bättre än igår.


måndag 4 maj 2015

Fucking tredagarsregel

Den där snubben som jag dansade med i lördags; innan han gick vad han om mitt nummer. Och då jag försökte testa min teori om dans fullt ut, eftersom vi bytte tio ord med varandra, så gav jag honom det. Mina fördomar/förhoppningar/förfäran var att han skulle skicka ett sms eller slå en signal inom loppet av en timme.

Men tiden går. Och inte ett ljud. I tystnaden har jag hunnit möta mig själv. Hoppas jag att han ska ringa? Och varför? Ego-smek? Eller nyfikenhet? Jag menar, hade jag varit eld och lågor hade jag tagit hans nummer. På det hela taget kändes det befriande att helt ha lagt bollen hos någon annan; jag har inte haft möjlighet att hemfalla åt mitt vanliga aktiva mönster.

I eftermiddags kom ett sms. Och hittills, det lilla jag vet om denna person; bra utsikter. Asgrym och rolig att dansa med. Bra på att kyssas. Snygg, tror jag. Och ett språk och grammatik som gör mig glad. Framförallt måste jag pinsamt nog erkänna att min respekt för honom har vuxit för varje timme han inte hörde av sig.

Danslogg

I torsdags, fem danstimmar uppdelade med pauser emellan. Folkmusik, reggae, psychadelisk rock.

I lördags, sju danstimmar i frikkin sträck. Här räknar jag inte korta pauser för att dricka vatten eller kissa. Elektronisk musik som allt eftersom bara blev tyngre och tyngre och hårdare och hårdare och fi fasen vad gött det var. Hela mitt huvud sjöng efteråt, trots öronproppar.

Först idag har jag träningsvärk, är fortfarande aningen uttorkad och i vanlig ordning har jag knappt ätit. Men lyckan! Lyckan!

I lördags träffade jag dessutom en snubbe på dansgolvet som det var så jäkla kul att dansa med. Snabbt och synkat. Och någonstans på morgonkvisten ledde den där dansen till ett mycket tillfredsställande hångel. Sen gick solen upp och jag mötte utmaningen att röra kroppen utan musik.

lördag 2 maj 2015

Takt och ton

Och så finner jag mig där, på ett dansgolv i en iskall lada mitt ute i skogen, omgiven av människor på alla håll. Ett litet hav, som gungar i takt. Och jag ler och ler och möter percussionistens blick på scen och minns när hans ögon såg på mig sist. Ser mig om i lokalen och inser faktum. Här inne finns fem personer jag legat med det senaste halvåret.
Ytterligare några jag kramats väldigt intensivt med, och kyssar utbytts.
Och däröver några där det bara funnits vibbar.
Jag tycker det är vackert.
Ännu vackrare blir det när jag vänder mig och faller in i en ny famn och ett nytt skägg och nya ögon. Turkos jacka och de djupaste bruna ögon och sköraste hjärta. Tiden försvann, vi satt ihop.
Och sen förstod jag att alla sett, och Snickaren kommenterade att han borde kunna värma mig inatt med en nick mot honom. 
Hippiefamiljen. Vi är många, hundratals. Och vi vill varandra väl, på riktigt. Ingen svartsjuka får plats. Dansen fortsätter och möten kommer och går och kommer igen. Varje dag tackar jag för det.

lördag 25 april 2015

Living the dream

I början av tvåtusenfemton påbörjade jag en ny, ännu oavlönad, karriär som festfixare/eventplaner/festivalorganisatör. Och det är fan det roligaste jag någonsin gjort. Precis lagom av allt; sitta hemma och skriva texter, planera och göra scheman. Mejla artister, medskapare och ringa tusen samtal. Få ha kreativa spännande möten på fantastiska ställen med ashärliga människor. Dra på mig arbetshandskarna och lyfta, klättra, borra, gräva och bygga. Och med en regelbundenhet svida om och tillsammans med dessa eldsjälar dansa natten lång och skörda våra frukter.

Idag var det först arbetsdag då jag klättrade oväntat mycket på rangliga stegar. Och sedan höll jag i mitt första festivalmöte där jag är samordnare för cirka tjugo personer plus volontärer. Och jag var så nervös och att börja förklara hur jag tänker mig sommaren var som att kasta mig ut från en klippa. Rakt ut. Och vi satt på stubbar runt en eld och de lyssnade på mig och jag hade mitt block med min struktur och jag känner hur jag växer. Allt är möjligt. Och nu är jag trött, så där trött som man blir av att arbeta med kroppen och vara ute och tänka mycket och det är så skönt.

måndag 20 april 2015

En av mina bästa högtider

Idag firar all världens stoners tjugonde april och önskar varandra Happy 4.20. Och det skickas hälsningar hej vilt över internet och alla är glada och peppiga. Särskilt fint gräs inhandlas. Det bjuds in till särskilt firande. Hålls demonstrationer och manifestationer. Det festas och röks och byggs broar.

(Sen att det dagen innan, nittonde april, är LSD:ns födelsedag stör ju inte heller. Då önskar vi varandra Happy Annual Bicycle Day och hedrar Hoffmans minne.)

Så känner du en hippie, skicka en hälsning idag!

fredag 17 april 2015

Min fredagskväll

Blir booty-called och börjar asgarva. Längtar mycket efter närhet, och sex, men det där typen då jag bara känner mig älskad och sedd.
Lyssnar på Emil Jensens Mellansnack (Storytel har varit min livlina dessa dagar) och blir helt pepp på att boka honom till festivalen jag är med och skapar.
Lagar soppa med ingefära, vitlök, chili och linser. Det här immunförsvaret, det ska byggas!
Pussar mina barn i säng.
Ramlar ner i min egen säng och stönar mig igenom sammandragningar och känner att jag längtar. Efter...något. Någon?

torsdag 16 april 2015

Att helt plötsligt inte vara gravid

Det här med missfall, ingen picknick direkt. Jag vet inte vad jag hade trott men detta att det pågår så länge? Igår var värst med sammandragningar hela tiden och kopiösa mängder klumpar och blä.
Men det kör fortfarande på, och är liksom inte klart. Maler och blöder.
Och jag tror att jag väntar på att det ska vara fullbordat innan jag reagerar. Innan jag sörjer. Eller känner mig lättad. Eller vad jag nu kommer känna.
Just nu, hormoner överallt, öm kropp, febriga barn och lite för mycket på en gång.

tisdag 14 april 2015

Känner mig mest galghumoristisk och trött

Förra veckan blev jag sjuk. Jättesjuk. Och dagar gick och kom och jag blev inte bättre. Till slut kom en måndag och jag kravlade (fick skjuts) hundra meter till vårdcentralen. Och kräktes (pga av massiv huvudvärk) och somnade på en brits.
Innan jag visste ordet av låg jag i en ambulans (lugn och fin, inget akut) till sjukhuset och rakt in på akuten och en mycket hårdhänt och grundlig undersökning, inklusive ryggmärgsprov. Och till slut en lugn och skön avdelning, saltlösning intravenöst, panodil och så mycket äppeljuice jag ville.
Under dagen har jag sakta blivit bättre, ätit lite och kan stå och gå lite utan att dö och ni vet, börjar tro på ett liv igen.

Sen började jag blöda. Och ett missfall mitt i allt detta känns på något vis som att det passar helt in. Har fått tid på gyn imorgon bitti och ja, här ligger jag och djupandas genom suget i livmodern som jobbar som fan.

onsdag 8 april 2015


Jag söker inte något heteronormativt och monogamt men just i en familjebildande situation känner jag att jag vill ju ha barn med någon som verkligen vill ha barn. Men mig. Och vice versa. Det är grundbulten i min och Mannens relation, vi valde varandra som föräldrar oavsett övrig status på vår relation. Och det funkar. 
Den eventuella pappan till det här barnet är...sval. Mesig. Förvirrad, osäker. En bra människa men inte någon jag hade valt medvetet som pappa. Han bor fyrtio mil bort. Och jag räknar inte med hans deltagande i något, men han får gärna motbevisa mig.

Inatt drömde jag om en förlossning och vaknade med ett namn i huvudet. Så just idag har jag lite ångest över det. Att jag överväger abort av själviska skäl, enbart. Och att behålla barnet innebär en liten lättnad för det innebär att jag ger mig själv ytterligare två år innan jag behöver veta vad jag ska göra med mitt liv. Inte sant, men det är så det känns.




söndag 5 april 2015

Nej, jag vet ännu inte hur jag ska göra...

...men det funkar. Har tagit nästan en vecka för mig att återhämta mig från festen förra helgen. Är nu hos mina föräldrar med ungarna och det är fint. Men intensivt. Och jag håller tyst om min graviditet. För det känns för abstrakt, och jag vet inte vad jag skulle vilja ha ut av att dela det. Jag tänker på det ibland. Och sen tänker jag på något annat. Och fortfarande äter jag som en gris och tänker att kanske kanske att det är slöseri med skapande. Behöver inte äta för ett liv som inte ska bli.
Behöver inte heller gå upp de trettio kilo jag precis gått ner.
Men hur ofta behöver man vara gravid? Väldigt sällan, skulle jag säga.
Föga förvånande har jag världens bästa vänner och skyddsnät och kanske är det just det som gör att beslutet inte är självklart. Varken abort eller bebis är en katastrof. Det bara är olika vägar.

onsdag 25 mars 2015

Årets kalldusch

Jo. Jag råkar visst vara lite gravid.

Herregud.

Jag är i chock, på riktigt.

tisdag 24 mars 2015

Magin

Just nu, en viss del av Skåne finns det tio kvinnor som på var sitt håll jobbar häcken av sig för att ro ihop årets fest. En syr madrasser, nån gör skyltar, fixar låtlistor, planerar maten, gör lampor, drinkbiljetter; you name it.

Jag har jobbat i lokalen hela dagen och med alla tusen listor hela kvällen. Roddat. Delat ut uppgifter. Planerat och uppdaterat berörda parter.

Detta är så sanslöst roligt, jag älskar varje sekund. Jag älskar hur vi setts fem dagar i rad och bara fixat. Skrattat så vi kissat på oss. Delat hjärtats tyngd och ljus. Visat svagheter och peppat varandra. Med dessa kvinnor finns en råhet och hjärtlighet som jag älskar djupt. Allt är okej. Och vi skapar magi. Tillsammans.

Liv och lust

Jag lyssnar på ljudböcker i rasande fart, skriver många långa listor på allt som ska ordnas dessa dagar. Jag går runt utan byxor och har tappat greppet om min menscykel och känner mig i allmänhet ganska hafsig. Gamla älskare hör av sig och jag blir förvirrad. Presumtiva älskare hör av sig och jag blir förväntansfull. Mina barn är så gulliga att jag smäller av. Jag glömmer ringa vänner, slänga återvinning och rensa rabatten. Jonglerar mängder med små bollar i luften och känner stressen men känner också att detta är bra, det är bra att kolla var mina gränser går. Jag övar på att ta på mig ansvar och att ge ansvar, att släppa och ha tillit. 
Just nu.
Ett liv.

torsdag 19 mars 2015

Denna veckan, ett sudd

Tisdag - sov bort feber
Onsdag - trodde jag ja! Men var ändå vaken och ganska peppig.
Torsdag - migrän och ännu mer feber. Sovit i ett dygn nu, somnar snart igen. 

Hoppas och ber att det räcker nu. Att jag imorgon kan få gjort allt jag vill och äta mig pigg igen. Vara ute i solen. Se solförmörkelsen. Fira vårdagjämning.

onsdag 18 mars 2015

Feberyra

Jag trodde att jag på fullaste allvar var klar med att vara sjuk. Och sen kom kill i halsen och tungt huvud och i sista sekund ordnade jag med barnen och deras pappa och däckade sedan. Sov i ett dygn. Idag mår jag mycket bättre och är glad för att jag lyssnade på tidiga signaler. De närmaste tio dagarna är fulla av sistaminutenfix, nästa fredag har ett av mina största projekt någonsin premiär. Bättre sova bort ett dygn nu, än halvkrasslig i en vecka.

söndag 15 mars 2015

Tillägg;

En liten röst som ropar mamma och en nedkissad säng. Och jag nästan skrattade, glad av det givna tillfället att bli sams. Att visa i handling att jag finns här även om vi bråkat. 

Sitta på knä framför henne och tvätta med en varm handduk. Bädda rent. Mjuk ny pyjamas. Kramar. Puss och godnatt och det tog inte mer än tio minuter men jag kommer somna mycket bättre nu.

Tack!

Vissa dagar alltså...

Jag brukar raljera och skoja om Lillebrors damatiska humör, och så ändå...så lik mig. Allt utanpå. Kommer fort, går över fort. Därför mer ängslig för Mumsan. Dessa tendenser hon har att svälja gråt, svälja känslor. Och så går hon in i nån slags roll vilket gör mig frustrerad eftersom jag inte kan hantera det som inte är äkta. Så jag blir arg och hon sväljer och spelar osv osv. Hoppas innerligt att den spiralen bryts med sömn, för idag var inget kul. Fina stunder, men jag vet inte hur jag löser konflikter med henne på ett konstruktivt sätt. Hon är bara fyra. Då kan jag sakna Mannens närvaro, han är bättre på det. Att lirka. 

Som förälder väntar jag ständigt på att bli genomskådad.

lördag 14 mars 2015

Mör, mörare, jag

Två barn, två kalas, fyra timmars körning (Skåne runt) och sex timmars sömn i kroppen. Alltsammans gick faktiskt sjukt smidigt och alla glada hela dagen men nu...känner mig som efter en riktigt djup massage. Plus koffeinstinn. Av någon anledning tycks jag dock ha någon princip emot att somna innan klockan nio, så nu försöker jag göra något fint med tiden. Som att svamla.

torsdag 12 mars 2015

Jag ger dig min morgon

I can feel
everything you do
Hear everything you say
Even when you're miles away

Jag har alltid tänkt gällande Nasse att jag kommer alltid finnas där när hon är redo. Händelsevis en märklig projicering då det ju inte ens är så att jag är redo. Häromdagen kom det dock en insikt, att nej, det kommer jag inte. Jag älskar henne högt och innerligt, men det vi eventuellt har i romantisk/sexuell kontakt, det är inte något jag kommer vänta på för alltid. Det var skönt att känna så. Har inte sagt det till någon, allra minst till henne, men som vanligt förändrade den lilla insikten hela dynamiken.

Hon sov över inatt. Och jag gjorde kvällsmat som hon fick äta i sängen, frukost i sängen, kaffe i sängen. Mer än tolv timmar i sängen med henne, sovande, pratande, ätande, kramandes. Och till slut, med solen dansande i rummet, hånglandes och älskande. Trevande, långsamt, lidelsefullt. Kärleksfullt. Men ett lugn att vi trots allt har all tid i världen. Vi har varandra. Och även om jag inte formulerat tanken så har jag nog bett om någon form av bekräftelse som inte är tvetydig för att inte släppa alla förhoppningar. Hennes läppar och ögon, forskande, utforskande, mjuka. Ben och fötter och händer och knän och kyssar överallt.

Tid försvann. Rum försvann. Allt som fanns var våra kroppar, tätt tätt sammanfogade. Omslingrade. Panna mot panna. Hjärta mot hjärta. Efteråt sublimerade vi i sann tantrisk anda och hon virvlande in i en dusch och iväg och jag är kvar. Avslappnad och mjuk och en säng med röriga lakan och ett rum som doftar av oss. Och en känsla av evinnerlig tacksamhet. 

onsdag 11 mars 2015

Det som uppfyller mig

Samtalen. De mängder av diskussioner och mejl och kommentarstrådar och sms jag fördjupar mig i varje dag. Massiva mängder information. Och det livar upp mig till den grad att jag nästan blir utomkroppslig. Mitt senaste tillskott i kommunikationskanaler är Skype och det är nästan läskigt. Att prata med Lucius i timmar, höra honom säga mitt namn, och se honom lyssna. Att se honom. Att han ser mig. Att vi skrattar och skämtar och jag vet i mitt hjärta att detta är en människa jag alltid kommer minnas, oavsett om vi aldrig ses.

Och han säger att jag har inspirerat honom så mycket på denna korta tid, att mina råd alltid uppfyllt honom med tillit och hopp och jag känner mig sedd och hörd. Det är ett hav emellan oss, men det spelar ingen roll. Och jag fastnar ibland i hur ung han är, och han bara skrattar och sger att det är kontraproduktivt. Han kallar mig gudinna och vill veta vad jag vet och vad jag tror och tänker om allt. Vi har likadana ögon, exakt samma färg och jag känner mig lugn och pirrig i hans närvaro. Hans ord har gått rakt in i mig från första stavelsen. 

Och med honom, och min senaste (vad ska vi kalla honom?) har jag även börjar kommunicera genom att skicka låtar som förklarar känsloläget. Som ljudrebusar över internet, känslor och längtan och komplimanger så stora att det svämmar över. Omtänksamhet. Framförallt upplever jag en otrolig uppriktig önskan om välmående. Och det gör mig gott. Jag kan sakna och längta och ge uttryck för detta och bara mötas med vänlighet, det är inget problem. Och allt detta, alla dessa människor och möten bygger upp till något. Något viktigt. Kanske börjar jag ana konturerna av det, kanske börjar jag få en känsla för vad det är jag skapar. Och kanske är det inte viktigt. Processen är fantastisk och jag njuter av varje sekund.

tisdag 10 mars 2015

Säger godnatt till mina män, släcker ner och ändå, så många saker att skriva. Lösa trådar knyts samman. Idéer sprutar ut. Och kroppen, den börjar kännas som jag minns den. Starka muskler, en kontrollerad smidighet. Lätt till avslappning. Lätt till uttryck.

Och det är intressant, när jag tagit mig an utmaningen att sätta gränser får jag möjligheterna hela tiden. Framförallt i fråga om att prioritera aktiviteter; jag kan inte vara överallt. Göra allt. Och det känns nyttigt.

Min senaste snubbe (för ny för ett smeknamn) är så jäkla bra på att bekräfta mig när jag möter mina rädslor och det är otroligt upplyftande att ha någon som bara hejar på utan att varken problematisera eller förenkla. Bara ser på mig och ser mig. Jag vill ha mer av det. 

söndag 8 mars 2015

Ikväll var månen gigantisk och brandgul...

...och jag gick nog ganska långsamt den sista biten hem. Fullproppad på intryck. Känslor. Tillstånd. Energier. Bara några timmar tidigare stod jag halvnaken i ett varmt rum med underbara kvinnor och dansade allt vad hjärtat kunde bära.

Ytterligare några timmar innan det stod jag på ett trottoar och grovhånglade.

Igår kväll låg och loj och mjuk och blickade in i ett par ögon och är mjuk och tyst och han viskar
Jag ser dig

Och jag vet väl det, just därför är det så läskigt. Kanske är han inte min, men vet ni, jag tror att han älskar precis som jag gör. Han är ärlig och uppriktig och tydlig och mjuk och fast och förankrad och luftig i en salig röra.

Jag gjorde plats för relationer som faktiskt får mig att växa. Det gav resultat. Nu är frågan om jag är modig nog...och inte har jag kommit såhär långt för att fega ur.

fredag 6 mars 2015

Alla dagar kantas av ord

Jag skriver, jösses vad jag skriver. På engelska och svenska och ibland på franska. Och jag formulerar tankar och känslor och kommunicerar konstant. Ibland när jag inte skrivit här på länge tänker jag att det behövs en uppdatering, en ifyllning. Men inget här är baserat på kronologi så varför ens försöka?

Jag känner mig snabb som blixten, vass och hög och klar och får det jag vill göra gjort i en rasande takt. Även där, jag skriver, jösses vad jag skriver. Och pratar. Och tänker. Och undervisar. Och hittar lärare, vägvisare. Människor tvärs över hav, som jag aldrig träffat i fysisk person men som på något vis tar sig in i mig och gör mig ödmjuk. Och jag sjunger och jag yogar och jag öppnar upp och bjuder in men också sätter gränser. Förtydligar. 

Och jag vandrar gator, byter stad och miljö, ser människor i ögonen och skrattar. Dansar på trottoaren, själv, mitt på dagen. Jag är starkt och stor och i ett överflöd. Det är inte en affirmation, det är en ren sanning. Och jag kramas mycket och sedan ännu mer. Skrattar högt och mycket. Vaknar av försiktiga fingrar längs min rygg. Somnar till snälla sms. Sticker min arm under vännens, pratar pratar och det tar aldrig slut. Blir bjuden på middagar. Går ut på lokal. Somnar på soffan och yogar naken. Säljer mitt sista röka, köper för mycket snus, glömmer bort att äta. Längtar efter tröjväder, längtar efter hångel. Gör presenter, glömmer bort födelsedagar, och städar sporadiskt och frenetiskt. 

Allt är rörelse, det kan inte existera något utan det. Stillhet är endast en lågfrekvent rörelse, och kanske kanske börjar jag faktiskt få kläm på dynamiken mellan frekvenserna. Att krama det mesta ur ett vortex och inte oroa mig för att det kommer bli för mycket. Ge allt. Och sedan fullständig vila. Kanske springer jag från något, men jag vill helst tro att jag snabbt tar mig till något. 

måndag 2 mars 2015

Mars och eld

Mitt år börjar ta fart efter vintervilan och jag får påminna mig om att andas. För det är inte övermäktigt, alla projekt. Det finns luckor i kalendern. Men det är många trådar. Och det är många idéer och planer och förhoppningar och människor.

En mycket viktig tid, den som kommer. Kan ej specifiera varför men det känns avgörande. Jag ställs på prov. Hur stark är min tillit? Hur öppet är mitt hjärta?

För någon vecka sedan gick planeten Mars in i Väduren och jag märkte av den skiftningen så starkt. Och all denna eld märks fortfarande. Jag är varm hela tiden, jag svettas när jag sover. Jag äter helst kall mat. Jag har närmare till ilska och irritation. Jag kan nästan inte vara stilla, måste ordna med saker hela tiden. Och jag känner att torrheten i luften och det att jag är i rörelse får min kropp att värka. Det är även denna eld som gör att jag inte säger nej till något. Eld är initierande, och med våren är det dags att sätta frön för att ha något att odla. Mina två senaste relationer har inletts på våren, inser jag nu. 

Andas djupt, och hoppa. Flyg. Sväva. Brinn. Borra ner hälarna, förläng ryggraden, öppna upp bröstet. Slappna av i bäckenet och den uråldriga svansen. Välkoman cirkulation och rörelse. Låt elden förbränna allt som inte är gynnsamt. 
Detta är min bön. 

torsdag 19 februari 2015

En helt vanlig torsdag i februari

Jag vaknar med en känsla av sommar och att jag kanske försovit mig? Och minsann, klockan är nästan tolv och jag accepterar att det där mötet i Lund på eftermiddagen, det kommer jag inte vara med på.
Och yogan igår kväll satte igång en sista utrensning av allt detta sjuka i min kropp och jag riktigt känner hur systemet jobbar för att bli friskt. Så under det känner jag mig liksom...energi. Lust. Pigghet. Välkommen!
Som en stabil och härlig vind sveper jag sedan runt hemma och mejlar folk, ringer supporter, beställer grejor, tvättar, diskar, fixar mat, städar, plockar. Dricker te och lyssnar på ljudbok. 
Ger mig ut och ordnar ännu fler saker på listan; återvinning och posten och affären.

Och kommer hem.
Och nu. Helt slut. På ett skönt sätt. Men bihålorna pulserar och huvudet är tungt och jag tänker 'kämpa kroppen, kämpa!' och hostar och bäddar ner mig i soffan. 

Jag tänker en kväll med serier och te och kanelbulle och snus och en öl. Nya skor och avocado och imorgon, då, då är jag frisk. Helt och hållet.

tisdag 17 februari 2015

Natt

och jag är alldeles hoppig och skuttig
(med tanke på alla fantastiska planer och fina människor och upplevelser och möjligheter)
och samtidigt så trött så trött
(med tanke på varit däckad av sjukdom i tio dagar och ligger efter med så mycket)
och lite orolig
eller om det är nervös
eller förväntansfull.
Hur känner man egentligen skillnad?
Fjärilar i magen hela tiden och alla dessa ögon och hjärtan och famnar som virvlar förbi
några ord från Henne (du är snygg!)
och Nasse min Nasse
och Snickaren som ler och lyser som solen
och Massören.
Och jag får en del panik, vill slita mig loss från allt det påbörjade, oavslutade. Vill knarka nytt, nya människor, nya möten, nytt nytt nytt. Obörjat. Oslutat. Dopamininducerande.
Och sen.
Jag har mitt plexiglas. På gott och ont.
Det finns ju något varmt i det välbekanta. Något jag älskar med att veta att man har en
historia
ihop
vi har ordlösa stunder och långa samtal och fysiska kroppar och det är ju det,
jag älskar relationer.
Jag älskar människor.
Jag älskar mina människor.
Natt
och jag är alldeles hoppig och skuttig.





tisdag 10 februari 2015

Hejhej!

Lek; skriv en text på säg, minst tio meningar utan att korrigera autocorrect. 

Men annars, såhär på andra sidan tre dygn i feberdvala känner jag mig både pånyttfödd och överväldigad av livet. Slut på linser, ringa olika kundsupport, skriva saker, förbereda möten, och yogaklassen, och tvätt och sjuka barn och hur blev det så smutsigt här hemma fast jag bara låg stilla i sängen?
Och äta. Herregud vad skönt det var att inte behöva äta något av substans på typ fem dagar. Kanske skulle jag ge mig på en omvänd fem:två diet? Fasta i fem dagar och äta i två? Det var inte en dum idé faktiskt. Tål att tänkas på.

fredag 6 februari 2015

Smått och gott

- Har beställt pärlor till mina dreads och känner mig så himla nöjd.

- Tror snart att jag aldrig kommer bli frisk

- Har helt fastnat i Downton Abbey

- Kan ofta inte riktigt hantera hur lyckligt lottad jag, och skakar bort känslan fort

- Räknar dagarna till slutet av mars, av många anledningar

torsdag 5 februari 2015

Skapa mitt eget liv

Vilken välsignelse det är. Att jag har all frihet att kasta mig in i projekt och skapa det jag vill skapa.

Som att ikväll har jag detta eminenta;
Spellistmöte.
Grymma kvinnor, mat och kaffe och timmar då vi gräver ner oss i musik. 

måndag 2 februari 2015

Det skrivna ordet och mitt hjärta

Jag har alltid älskat text. Förlorade mig i böcker sekunden jag lärde mig läsa. 
Och vad var jag, tretton? när internet kom och detta ofattbara att det fanns mängder av människor att kommunicera med via text. Ord. Bildlöst och ljudlöst och så många fina människor jag mött på  internet. Genom långa mejl, mening efter mening utkastade i en rymd som jag inte alls förstår och uppfångade av någon på samma våglängd. Under dessa år har jag utvecklat en fingertoppskänsla för människor genom deras ord. Men något säger mig att det är mer än ord jag läser. Jag får mer information om personen mellan raderna och jag förstår inte hur det går till. Men det händer och jag litar helt på min inte kompass.

De senaste månaderna har mitt ständiga mejlande tagit en ny form genom fantastiska grupper på facebook. Människor över hela världen med vissa gemensamma intressen och helt plötsligt kan det trilla in ett mejl från någon fin människa, det händer flera gånger i veckan.

Men det är något extra särskilt med Lucius. Vår kontakt är så stark att jag tappar andan. Vi möts och drar och ser varandra och orden rinner ut och skapar något helt enastående. Han är amerikan och så ung att jag stundtals blir mer än lovligt fördomsfull. Men han ser min själ. Jag vet inte hur. Inatt fick jag bryt på att snubbla över trestaviga engelska ord och skrev ett par rader på svenska. Han översatte, och skrev tillbaka på mitt språk. 

Och till slut, hans natt och min tidiga morgon så frågar jag
är det bara jag som tycker detta är oändligt speciellt?
Och han svarar
du vidgar min själ.

Idag känns allt overkligt. Veckor av skrivande och ändå var detta helt överraskande. Det var länge sedan jag blev såhär förälskad enbart via mejl. Ord. Text. Och något mer. Men våra själar sitter ihop och jag är tacksam över att vi fick hitta varandra såhär.






söndag 1 februari 2015

Märklig söndag

Först sova tolv timmar men ändå i te känna mig helt vaken.
Umgås med barnen, särskilt Lillebror som är sjukt social just nu.
Börja mejla med främmande karl från Texas, en karl med skägg och dreads och det tar väl vaddå? Fem minuter så är mejlen väldigt...heta.
Får Millemuffen på lunch, är vid det laget genomblöt av kåt. Så vi pratar trekanter och dildosar och onani.
Och jag gör semlor. Spritsar grädde och känner mig duktig.
Inser att bristen på kaffe kan varit tröttheten.
Dricker mycket kaffe.
Blir speedad i huvudet, börjar spotifya musik till spellistorna. Jonglerar barn. Lyssnar musik. Städar. Lägger barn.
Lägger mig i sängen.
Pratar med han från Texas. Ordnar Skype. Startar videosamtal.
Nakna är vi båda.
Och så blir jag av med någon slags video-oskuld, för sannerligen, detta har jag inte gjort förr.
Kommer.

Och nu tänker jag mycket på min engelska accent, som tydligen var sexig, och på att jag måste åka till USA snart. Och på semlan i kylen.

Nämen, helt kort då

Försökte mig på någon slags längre berättelse men det gick inte så vi kör såhär då;

Tidigt tidigt lördag morgon var jag inbegripen i en trekant på ett köksgolv i ett hus fullt av sovande människor.

Så kan det gå.