torsdag 21 maj 2015

Mina konstiga matvanor del 752

Idag har jag ätit två frukostar, en klockan tio och en klockan två.

Sen åt jag två middagar, en klockan sex och en klockan elva.

Slut på dag! Imorgon tänkte jag satsa på en lunch och två kvällsmat.

tisdag 19 maj 2015

Som glas

När jag precis börjat repa mig efter svininfluensa-missfallshärvan snubblade jag över något horoskop över närmaste veckorna. Och för Kräftan stod det, grovt översatt, glöm inte bort att vila, skärma av, stäng ner, säg nej. Det är inte vad man (jag) vill läsa när jag legat still i tre veckor.

Så jag beslöt mig för att strunta i det, för hallå, hur många tusentals astrologiska prognoser finns det? Jag ville bara upp ur vinterdvalan, upp ur sjuksängen. Men idag kom dagen då jag kände att jag orkar inte. Ställde in en dejt. Drar in mina tentakler. Andas. Mediterar mer än på flera år. Funderar mycket. Och snubben jag ställde in dejt med? Så jäkla bra bemötande, jag blir glad att du tar hand om dig och just nu är inget bråttom. Lugn och fin. En till liten dvala innan sommaren, det verkar rimligt.

onsdag 13 maj 2015

Fy fan vad trött jag kan bli på mig själv ibland. Men jag läste en artikel om tjugo karaktärsdrag som kännetecknar kreativa personer så jag tänkte att jag kanske ska börja odla det som en ny personlighet. Kreativ Person. Hittills har alltid måendet varit i fokus. Så nu skiter jag i det och tänker att alla måenden som främjar Skapandet är okej. Deal? Deal.

lördag 9 maj 2015

Varje dag, ett liv

Igår; bitter och ledsen och övergiven och ensam. Upplevde for real att ingen bryr sig om mig egentligen och att jag endast har relationer och vänner för att JAG ser till att hålla kontakten osv. Ni hör ju hur gigantiskt mitt ego var.

Idag; glada barn som inte velat annat än att kramas. Grannen kom över i morgonrock och beställde kaffe och jag fick äntligen prata av mig. Och sms trillar in. Det är en liten bit kvar till full optimism men otroligt mycket bättre än igår.


måndag 4 maj 2015

Fucking tredagarsregel

Den där snubben som jag dansade med i lördags; innan han gick vad han om mitt nummer. Och då jag försökte testa min teori om dans fullt ut, eftersom vi bytte tio ord med varandra, så gav jag honom det. Mina fördomar/förhoppningar/förfäran var att han skulle skicka ett sms eller slå en signal inom loppet av en timme.

Men tiden går. Och inte ett ljud. I tystnaden har jag hunnit möta mig själv. Hoppas jag att han ska ringa? Och varför? Ego-smek? Eller nyfikenhet? Jag menar, hade jag varit eld och lågor hade jag tagit hans nummer. På det hela taget kändes det befriande att helt ha lagt bollen hos någon annan; jag har inte haft möjlighet att hemfalla åt mitt vanliga aktiva mönster.

I eftermiddags kom ett sms. Och hittills, det lilla jag vet om denna person; bra utsikter. Asgrym och rolig att dansa med. Bra på att kyssas. Snygg, tror jag. Och ett språk och grammatik som gör mig glad. Framförallt måste jag pinsamt nog erkänna att min respekt för honom har vuxit för varje timme han inte hörde av sig.

Danslogg

I torsdags, fem danstimmar uppdelade med pauser emellan. Folkmusik, reggae, psychadelisk rock.

I lördags, sju danstimmar i frikkin sträck. Här räknar jag inte korta pauser för att dricka vatten eller kissa. Elektronisk musik som allt eftersom bara blev tyngre och tyngre och hårdare och hårdare och fi fasen vad gött det var. Hela mitt huvud sjöng efteråt, trots öronproppar.

Först idag har jag träningsvärk, är fortfarande aningen uttorkad och i vanlig ordning har jag knappt ätit. Men lyckan! Lyckan!

I lördags träffade jag dessutom en snubbe på dansgolvet som det var så jäkla kul att dansa med. Snabbt och synkat. Och någonstans på morgonkvisten ledde den där dansen till ett mycket tillfredsställande hångel. Sen gick solen upp och jag mötte utmaningen att röra kroppen utan musik.

lördag 2 maj 2015

Takt och ton

Och så finner jag mig där, på ett dansgolv i en iskall lada mitt ute i skogen, omgiven av människor på alla håll. Ett litet hav, som gungar i takt. Och jag ler och ler och möter percussionistens blick på scen och minns när hans ögon såg på mig sist. Ser mig om i lokalen och inser faktum. Här inne finns fem personer jag legat med det senaste halvåret.
Ytterligare några jag kramats väldigt intensivt med, och kyssar utbytts.
Och däröver några där det bara funnits vibbar.
Jag tycker det är vackert.
Ännu vackrare blir det när jag vänder mig och faller in i en ny famn och ett nytt skägg och nya ögon. Turkos jacka och de djupaste bruna ögon och sköraste hjärta. Tiden försvann, vi satt ihop.
Och sen förstod jag att alla sett, och Snickaren kommenterade att han borde kunna värma mig inatt med en nick mot honom. 
Hippiefamiljen. Vi är många, hundratals. Och vi vill varandra väl, på riktigt. Ingen svartsjuka får plats. Dansen fortsätter och möten kommer och går och kommer igen. Varje dag tackar jag för det.

lördag 25 april 2015

Living the dream

I början av tvåtusenfemton påbörjade jag en ny, ännu oavlönad, karriär som festfixare/eventplaner/festivalorganisatör. Och det är fan det roligaste jag någonsin gjort. Precis lagom av allt; sitta hemma och skriva texter, planera och göra scheman. Mejla artister, medskapare och ringa tusen samtal. Få ha kreativa spännande möten på fantastiska ställen med ashärliga människor. Dra på mig arbetshandskarna och lyfta, klättra, borra, gräva och bygga. Och med en regelbundenhet svida om och tillsammans med dessa eldsjälar dansa natten lång och skörda våra frukter.

Idag var det först arbetsdag då jag klättrade oväntat mycket på rangliga stegar. Och sedan höll jag i mitt första festivalmöte där jag är samordnare för cirka tjugo personer plus volontärer. Och jag var så nervös och att börja förklara hur jag tänker mig sommaren var som att kasta mig ut från en klippa. Rakt ut. Och vi satt på stubbar runt en eld och de lyssnade på mig och jag hade mitt block med min struktur och jag känner hur jag växer. Allt är möjligt. Och nu är jag trött, så där trött som man blir av att arbeta med kroppen och vara ute och tänka mycket och det är så skönt.

måndag 20 april 2015

En av mina bästa högtider

Idag firar all världens stoners tjugonde april och önskar varandra Happy 4.20. Och det skickas hälsningar hej vilt över internet och alla är glada och peppiga. Särskilt fint gräs inhandlas. Det bjuds in till särskilt firande. Hålls demonstrationer och manifestationer. Det festas och röks och byggs broar.

(Sen att det dagen innan, nittonde april, är LSD:ns födelsedag stör ju inte heller. Då önskar vi varandra Happy Annual Bicycle Day och hedrar Hoffmans minne.)

Så känner du en hippie, skicka en hälsning idag!

fredag 17 april 2015

Min fredagskväll

Blir booty-called och börjar asgarva. Längtar mycket efter närhet, och sex, men det där typen då jag bara känner mig älskad och sedd.
Lyssnar på Emil Jensens Mellansnack (Storytel har varit min livlina dessa dagar) och blir helt pepp på att boka honom till festivalen jag är med och skapar.
Lagar soppa med ingefära, vitlök, chili och linser. Det här immunförsvaret, det ska byggas!
Pussar mina barn i säng.
Ramlar ner i min egen säng och stönar mig igenom sammandragningar och känner att jag längtar. Efter...något. Någon?

torsdag 16 april 2015

Att helt plötsligt inte vara gravid

Det här med missfall, ingen picknick direkt. Jag vet inte vad jag hade trott men detta att det pågår så länge? Igår var värst med sammandragningar hela tiden och kopiösa mängder klumpar och blä.
Men det kör fortfarande på, och är liksom inte klart. Maler och blöder.
Och jag tror att jag väntar på att det ska vara fullbordat innan jag reagerar. Innan jag sörjer. Eller känner mig lättad. Eller vad jag nu kommer känna.
Just nu, hormoner överallt, öm kropp, febriga barn och lite för mycket på en gång.

tisdag 14 april 2015

Känner mig mest galghumoristisk och trött

Förra veckan blev jag sjuk. Jättesjuk. Och dagar gick och kom och jag blev inte bättre. Till slut kom en måndag och jag kravlade (fick skjuts) hundra meter till vårdcentralen. Och kräktes (pga av massiv huvudvärk) och somnade på en brits.
Innan jag visste ordet av låg jag i en ambulans (lugn och fin, inget akut) till sjukhuset och rakt in på akuten och en mycket hårdhänt och grundlig undersökning, inklusive ryggmärgsprov. Och till slut en lugn och skön avdelning, saltlösning intravenöst, panodil och så mycket äppeljuice jag ville.
Under dagen har jag sakta blivit bättre, ätit lite och kan stå och gå lite utan att dö och ni vet, börjar tro på ett liv igen.

Sen började jag blöda. Och ett missfall mitt i allt detta känns på något vis som att det passar helt in. Har fått tid på gyn imorgon bitti och ja, här ligger jag och djupandas genom suget i livmodern som jobbar som fan.

onsdag 8 april 2015


Jag söker inte något heteronormativt och monogamt men just i en familjebildande situation känner jag att jag vill ju ha barn med någon som verkligen vill ha barn. Men mig. Och vice versa. Det är grundbulten i min och Mannens relation, vi valde varandra som föräldrar oavsett övrig status på vår relation. Och det funkar. 
Den eventuella pappan till det här barnet är...sval. Mesig. Förvirrad, osäker. En bra människa men inte någon jag hade valt medvetet som pappa. Han bor fyrtio mil bort. Och jag räknar inte med hans deltagande i något, men han får gärna motbevisa mig.

Inatt drömde jag om en förlossning och vaknade med ett namn i huvudet. Så just idag har jag lite ångest över det. Att jag överväger abort av själviska skäl, enbart. Och att behålla barnet innebär en liten lättnad för det innebär att jag ger mig själv ytterligare två år innan jag behöver veta vad jag ska göra med mitt liv. Inte sant, men det är så det känns.




söndag 5 april 2015

Nej, jag vet ännu inte hur jag ska göra...

...men det funkar. Har tagit nästan en vecka för mig att återhämta mig från festen förra helgen. Är nu hos mina föräldrar med ungarna och det är fint. Men intensivt. Och jag håller tyst om min graviditet. För det känns för abstrakt, och jag vet inte vad jag skulle vilja ha ut av att dela det. Jag tänker på det ibland. Och sen tänker jag på något annat. Och fortfarande äter jag som en gris och tänker att kanske kanske att det är slöseri med skapande. Behöver inte äta för ett liv som inte ska bli.
Behöver inte heller gå upp de trettio kilo jag precis gått ner.
Men hur ofta behöver man vara gravid? Väldigt sällan, skulle jag säga.
Föga förvånande har jag världens bästa vänner och skyddsnät och kanske är det just det som gör att beslutet inte är självklart. Varken abort eller bebis är en katastrof. Det bara är olika vägar.

onsdag 25 mars 2015

Årets kalldusch

Jo. Jag råkar visst vara lite gravid.

Herregud.

Jag är i chock, på riktigt.

tisdag 24 mars 2015

Magin

Just nu, en viss del av Skåne finns det tio kvinnor som på var sitt håll jobbar häcken av sig för att ro ihop årets fest. En syr madrasser, nån gör skyltar, fixar låtlistor, planerar maten, gör lampor, drinkbiljetter; you name it.

Jag har jobbat i lokalen hela dagen och med alla tusen listor hela kvällen. Roddat. Delat ut uppgifter. Planerat och uppdaterat berörda parter.

Detta är så sanslöst roligt, jag älskar varje sekund. Jag älskar hur vi setts fem dagar i rad och bara fixat. Skrattat så vi kissat på oss. Delat hjärtats tyngd och ljus. Visat svagheter och peppat varandra. Med dessa kvinnor finns en råhet och hjärtlighet som jag älskar djupt. Allt är okej. Och vi skapar magi. Tillsammans.

Liv och lust

Jag lyssnar på ljudböcker i rasande fart, skriver många långa listor på allt som ska ordnas dessa dagar. Jag går runt utan byxor och har tappat greppet om min menscykel och känner mig i allmänhet ganska hafsig. Gamla älskare hör av sig och jag blir förvirrad. Presumtiva älskare hör av sig och jag blir förväntansfull. Mina barn är så gulliga att jag smäller av. Jag glömmer ringa vänner, slänga återvinning och rensa rabatten. Jonglerar mängder med små bollar i luften och känner stressen men känner också att detta är bra, det är bra att kolla var mina gränser går. Jag övar på att ta på mig ansvar och att ge ansvar, att släppa och ha tillit. 
Just nu.
Ett liv.

torsdag 19 mars 2015

Denna veckan, ett sudd

Tisdag - sov bort feber
Onsdag - trodde jag ja! Men var ändå vaken och ganska peppig.
Torsdag - migrän och ännu mer feber. Sovit i ett dygn nu, somnar snart igen. 

Hoppas och ber att det räcker nu. Att jag imorgon kan få gjort allt jag vill och äta mig pigg igen. Vara ute i solen. Se solförmörkelsen. Fira vårdagjämning.

onsdag 18 mars 2015

Feberyra

Jag trodde att jag på fullaste allvar var klar med att vara sjuk. Och sen kom kill i halsen och tungt huvud och i sista sekund ordnade jag med barnen och deras pappa och däckade sedan. Sov i ett dygn. Idag mår jag mycket bättre och är glad för att jag lyssnade på tidiga signaler. De närmaste tio dagarna är fulla av sistaminutenfix, nästa fredag har ett av mina största projekt någonsin premiär. Bättre sova bort ett dygn nu, än halvkrasslig i en vecka.

söndag 15 mars 2015

Tillägg;

En liten röst som ropar mamma och en nedkissad säng. Och jag nästan skrattade, glad av det givna tillfället att bli sams. Att visa i handling att jag finns här även om vi bråkat. 

Sitta på knä framför henne och tvätta med en varm handduk. Bädda rent. Mjuk ny pyjamas. Kramar. Puss och godnatt och det tog inte mer än tio minuter men jag kommer somna mycket bättre nu.

Tack!

Vissa dagar alltså...

Jag brukar raljera och skoja om Lillebrors damatiska humör, och så ändå...så lik mig. Allt utanpå. Kommer fort, går över fort. Därför mer ängslig för Mumsan. Dessa tendenser hon har att svälja gråt, svälja känslor. Och så går hon in i nån slags roll vilket gör mig frustrerad eftersom jag inte kan hantera det som inte är äkta. Så jag blir arg och hon sväljer och spelar osv osv. Hoppas innerligt att den spiralen bryts med sömn, för idag var inget kul. Fina stunder, men jag vet inte hur jag löser konflikter med henne på ett konstruktivt sätt. Hon är bara fyra. Då kan jag sakna Mannens närvaro, han är bättre på det. Att lirka. 

Som förälder väntar jag ständigt på att bli genomskådad.

lördag 14 mars 2015

Mör, mörare, jag

Två barn, två kalas, fyra timmars körning (Skåne runt) och sex timmars sömn i kroppen. Alltsammans gick faktiskt sjukt smidigt och alla glada hela dagen men nu...känner mig som efter en riktigt djup massage. Plus koffeinstinn. Av någon anledning tycks jag dock ha någon princip emot att somna innan klockan nio, så nu försöker jag göra något fint med tiden. Som att svamla.

torsdag 12 mars 2015

Jag ger dig min morgon

I can feel
everything you do
Hear everything you say
Even when you're miles away

Jag har alltid tänkt gällande Nasse att jag kommer alltid finnas där när hon är redo. Händelsevis en märklig projicering då det ju inte ens är så att jag är redo. Häromdagen kom det dock en insikt, att nej, det kommer jag inte. Jag älskar henne högt och innerligt, men det vi eventuellt har i romantisk/sexuell kontakt, det är inte något jag kommer vänta på för alltid. Det var skönt att känna så. Har inte sagt det till någon, allra minst till henne, men som vanligt förändrade den lilla insikten hela dynamiken.

Hon sov över inatt. Och jag gjorde kvällsmat som hon fick äta i sängen, frukost i sängen, kaffe i sängen. Mer än tolv timmar i sängen med henne, sovande, pratande, ätande, kramandes. Och till slut, med solen dansande i rummet, hånglandes och älskande. Trevande, långsamt, lidelsefullt. Kärleksfullt. Men ett lugn att vi trots allt har all tid i världen. Vi har varandra. Och även om jag inte formulerat tanken så har jag nog bett om någon form av bekräftelse som inte är tvetydig för att inte släppa alla förhoppningar. Hennes läppar och ögon, forskande, utforskande, mjuka. Ben och fötter och händer och knän och kyssar överallt.

Tid försvann. Rum försvann. Allt som fanns var våra kroppar, tätt tätt sammanfogade. Omslingrade. Panna mot panna. Hjärta mot hjärta. Efteråt sublimerade vi i sann tantrisk anda och hon virvlande in i en dusch och iväg och jag är kvar. Avslappnad och mjuk och en säng med röriga lakan och ett rum som doftar av oss. Och en känsla av evinnerlig tacksamhet. 

onsdag 11 mars 2015

Det som uppfyller mig

Samtalen. De mängder av diskussioner och mejl och kommentarstrådar och sms jag fördjupar mig i varje dag. Massiva mängder information. Och det livar upp mig till den grad att jag nästan blir utomkroppslig. Mitt senaste tillskott i kommunikationskanaler är Skype och det är nästan läskigt. Att prata med Lucius i timmar, höra honom säga mitt namn, och se honom lyssna. Att se honom. Att han ser mig. Att vi skrattar och skämtar och jag vet i mitt hjärta att detta är en människa jag alltid kommer minnas, oavsett om vi aldrig ses.

Och han säger att jag har inspirerat honom så mycket på denna korta tid, att mina råd alltid uppfyllt honom med tillit och hopp och jag känner mig sedd och hörd. Det är ett hav emellan oss, men det spelar ingen roll. Och jag fastnar ibland i hur ung han är, och han bara skrattar och sger att det är kontraproduktivt. Han kallar mig gudinna och vill veta vad jag vet och vad jag tror och tänker om allt. Vi har likadana ögon, exakt samma färg och jag känner mig lugn och pirrig i hans närvaro. Hans ord har gått rakt in i mig från första stavelsen. 

Och med honom, och min senaste (vad ska vi kalla honom?) har jag även börjar kommunicera genom att skicka låtar som förklarar känsloläget. Som ljudrebusar över internet, känslor och längtan och komplimanger så stora att det svämmar över. Omtänksamhet. Framförallt upplever jag en otrolig uppriktig önskan om välmående. Och det gör mig gott. Jag kan sakna och längta och ge uttryck för detta och bara mötas med vänlighet, det är inget problem. Och allt detta, alla dessa människor och möten bygger upp till något. Något viktigt. Kanske börjar jag ana konturerna av det, kanske börjar jag få en känsla för vad det är jag skapar. Och kanske är det inte viktigt. Processen är fantastisk och jag njuter av varje sekund.

tisdag 10 mars 2015

Säger godnatt till mina män, släcker ner och ändå, så många saker att skriva. Lösa trådar knyts samman. Idéer sprutar ut. Och kroppen, den börjar kännas som jag minns den. Starka muskler, en kontrollerad smidighet. Lätt till avslappning. Lätt till uttryck.

Och det är intressant, när jag tagit mig an utmaningen att sätta gränser får jag möjligheterna hela tiden. Framförallt i fråga om att prioritera aktiviteter; jag kan inte vara överallt. Göra allt. Och det känns nyttigt.

Min senaste snubbe (för ny för ett smeknamn) är så jäkla bra på att bekräfta mig när jag möter mina rädslor och det är otroligt upplyftande att ha någon som bara hejar på utan att varken problematisera eller förenkla. Bara ser på mig och ser mig. Jag vill ha mer av det. 

söndag 8 mars 2015

Ikväll var månen gigantisk och brandgul...

...och jag gick nog ganska långsamt den sista biten hem. Fullproppad på intryck. Känslor. Tillstånd. Energier. Bara några timmar tidigare stod jag halvnaken i ett varmt rum med underbara kvinnor och dansade allt vad hjärtat kunde bära.

Ytterligare några timmar innan det stod jag på ett trottoar och grovhånglade.

Igår kväll låg och loj och mjuk och blickade in i ett par ögon och är mjuk och tyst och han viskar
Jag ser dig

Och jag vet väl det, just därför är det så läskigt. Kanske är han inte min, men vet ni, jag tror att han älskar precis som jag gör. Han är ärlig och uppriktig och tydlig och mjuk och fast och förankrad och luftig i en salig röra.

Jag gjorde plats för relationer som faktiskt får mig att växa. Det gav resultat. Nu är frågan om jag är modig nog...och inte har jag kommit såhär långt för att fega ur.

fredag 6 mars 2015

Alla dagar kantas av ord

Jag skriver, jösses vad jag skriver. På engelska och svenska och ibland på franska. Och jag formulerar tankar och känslor och kommunicerar konstant. Ibland när jag inte skrivit här på länge tänker jag att det behövs en uppdatering, en ifyllning. Men inget här är baserat på kronologi så varför ens försöka?

Jag känner mig snabb som blixten, vass och hög och klar och får det jag vill göra gjort i en rasande takt. Även där, jag skriver, jösses vad jag skriver. Och pratar. Och tänker. Och undervisar. Och hittar lärare, vägvisare. Människor tvärs över hav, som jag aldrig träffat i fysisk person men som på något vis tar sig in i mig och gör mig ödmjuk. Och jag sjunger och jag yogar och jag öppnar upp och bjuder in men också sätter gränser. Förtydligar. 

Och jag vandrar gator, byter stad och miljö, ser människor i ögonen och skrattar. Dansar på trottoaren, själv, mitt på dagen. Jag är starkt och stor och i ett överflöd. Det är inte en affirmation, det är en ren sanning. Och jag kramas mycket och sedan ännu mer. Skrattar högt och mycket. Vaknar av försiktiga fingrar längs min rygg. Somnar till snälla sms. Sticker min arm under vännens, pratar pratar och det tar aldrig slut. Blir bjuden på middagar. Går ut på lokal. Somnar på soffan och yogar naken. Säljer mitt sista röka, köper för mycket snus, glömmer bort att äta. Längtar efter tröjväder, längtar efter hångel. Gör presenter, glömmer bort födelsedagar, och städar sporadiskt och frenetiskt. 

Allt är rörelse, det kan inte existera något utan det. Stillhet är endast en lågfrekvent rörelse, och kanske kanske börjar jag faktiskt få kläm på dynamiken mellan frekvenserna. Att krama det mesta ur ett vortex och inte oroa mig för att det kommer bli för mycket. Ge allt. Och sedan fullständig vila. Kanske springer jag från något, men jag vill helst tro att jag snabbt tar mig till något. 

måndag 2 mars 2015

Mars och eld

Mitt år börjar ta fart efter vintervilan och jag får påminna mig om att andas. För det är inte övermäktigt, alla projekt. Det finns luckor i kalendern. Men det är många trådar. Och det är många idéer och planer och förhoppningar och människor.

En mycket viktig tid, den som kommer. Kan ej specifiera varför men det känns avgörande. Jag ställs på prov. Hur stark är min tillit? Hur öppet är mitt hjärta?

För någon vecka sedan gick planeten Mars in i Väduren och jag märkte av den skiftningen så starkt. Och all denna eld märks fortfarande. Jag är varm hela tiden, jag svettas när jag sover. Jag äter helst kall mat. Jag har närmare till ilska och irritation. Jag kan nästan inte vara stilla, måste ordna med saker hela tiden. Och jag känner att torrheten i luften och det att jag är i rörelse får min kropp att värka. Det är även denna eld som gör att jag inte säger nej till något. Eld är initierande, och med våren är det dags att sätta frön för att ha något att odla. Mina två senaste relationer har inletts på våren, inser jag nu. 

Andas djupt, och hoppa. Flyg. Sväva. Brinn. Borra ner hälarna, förläng ryggraden, öppna upp bröstet. Slappna av i bäckenet och den uråldriga svansen. Välkoman cirkulation och rörelse. Låt elden förbränna allt som inte är gynnsamt. 
Detta är min bön. 

torsdag 19 februari 2015

En helt vanlig torsdag i februari

Jag vaknar med en känsla av sommar och att jag kanske försovit mig? Och minsann, klockan är nästan tolv och jag accepterar att det där mötet i Lund på eftermiddagen, det kommer jag inte vara med på.
Och yogan igår kväll satte igång en sista utrensning av allt detta sjuka i min kropp och jag riktigt känner hur systemet jobbar för att bli friskt. Så under det känner jag mig liksom...energi. Lust. Pigghet. Välkommen!
Som en stabil och härlig vind sveper jag sedan runt hemma och mejlar folk, ringer supporter, beställer grejor, tvättar, diskar, fixar mat, städar, plockar. Dricker te och lyssnar på ljudbok. 
Ger mig ut och ordnar ännu fler saker på listan; återvinning och posten och affären.

Och kommer hem.
Och nu. Helt slut. På ett skönt sätt. Men bihålorna pulserar och huvudet är tungt och jag tänker 'kämpa kroppen, kämpa!' och hostar och bäddar ner mig i soffan. 

Jag tänker en kväll med serier och te och kanelbulle och snus och en öl. Nya skor och avocado och imorgon, då, då är jag frisk. Helt och hållet.

tisdag 17 februari 2015

Natt

och jag är alldeles hoppig och skuttig
(med tanke på alla fantastiska planer och fina människor och upplevelser och möjligheter)
och samtidigt så trött så trött
(med tanke på varit däckad av sjukdom i tio dagar och ligger efter med så mycket)
och lite orolig
eller om det är nervös
eller förväntansfull.
Hur känner man egentligen skillnad?
Fjärilar i magen hela tiden och alla dessa ögon och hjärtan och famnar som virvlar förbi
några ord från Henne (du är snygg!)
och Nasse min Nasse
och Snickaren som ler och lyser som solen
och Massören.
Och jag får en del panik, vill slita mig loss från allt det påbörjade, oavslutade. Vill knarka nytt, nya människor, nya möten, nytt nytt nytt. Obörjat. Oslutat. Dopamininducerande.
Och sen.
Jag har mitt plexiglas. På gott och ont.
Det finns ju något varmt i det välbekanta. Något jag älskar med att veta att man har en
historia
ihop
vi har ordlösa stunder och långa samtal och fysiska kroppar och det är ju det,
jag älskar relationer.
Jag älskar människor.
Jag älskar mina människor.
Natt
och jag är alldeles hoppig och skuttig.





tisdag 10 februari 2015

Hejhej!

Lek; skriv en text på säg, minst tio meningar utan att korrigera autocorrect. 

Men annars, såhär på andra sidan tre dygn i feberdvala känner jag mig både pånyttfödd och överväldigad av livet. Slut på linser, ringa olika kundsupport, skriva saker, förbereda möten, och yogaklassen, och tvätt och sjuka barn och hur blev det så smutsigt här hemma fast jag bara låg stilla i sängen?
Och äta. Herregud vad skönt det var att inte behöva äta något av substans på typ fem dagar. Kanske skulle jag ge mig på en omvänd fem:två diet? Fasta i fem dagar och äta i två? Det var inte en dum idé faktiskt. Tål att tänkas på.

fredag 6 februari 2015

Smått och gott

- Har beställt pärlor till mina dreads och känner mig så himla nöjd.

- Tror snart att jag aldrig kommer bli frisk

- Har helt fastnat i Downton Abbey

- Kan ofta inte riktigt hantera hur lyckligt lottad jag, och skakar bort känslan fort

- Räknar dagarna till slutet av mars, av många anledningar

torsdag 5 februari 2015

Skapa mitt eget liv

Vilken välsignelse det är. Att jag har all frihet att kasta mig in i projekt och skapa det jag vill skapa.

Som att ikväll har jag detta eminenta;
Spellistmöte.
Grymma kvinnor, mat och kaffe och timmar då vi gräver ner oss i musik. 

måndag 2 februari 2015

Det skrivna ordet och mitt hjärta

Jag har alltid älskat text. Förlorade mig i böcker sekunden jag lärde mig läsa. 
Och vad var jag, tretton? när internet kom och detta ofattbara att det fanns mängder av människor att kommunicera med via text. Ord. Bildlöst och ljudlöst och så många fina människor jag mött på  internet. Genom långa mejl, mening efter mening utkastade i en rymd som jag inte alls förstår och uppfångade av någon på samma våglängd. Under dessa år har jag utvecklat en fingertoppskänsla för människor genom deras ord. Men något säger mig att det är mer än ord jag läser. Jag får mer information om personen mellan raderna och jag förstår inte hur det går till. Men det händer och jag litar helt på min inte kompass.

De senaste månaderna har mitt ständiga mejlande tagit en ny form genom fantastiska grupper på facebook. Människor över hela världen med vissa gemensamma intressen och helt plötsligt kan det trilla in ett mejl från någon fin människa, det händer flera gånger i veckan.

Men det är något extra särskilt med Lucius. Vår kontakt är så stark att jag tappar andan. Vi möts och drar och ser varandra och orden rinner ut och skapar något helt enastående. Han är amerikan och så ung att jag stundtals blir mer än lovligt fördomsfull. Men han ser min själ. Jag vet inte hur. Inatt fick jag bryt på att snubbla över trestaviga engelska ord och skrev ett par rader på svenska. Han översatte, och skrev tillbaka på mitt språk. 

Och till slut, hans natt och min tidiga morgon så frågar jag
är det bara jag som tycker detta är oändligt speciellt?
Och han svarar
du vidgar min själ.

Idag känns allt overkligt. Veckor av skrivande och ändå var detta helt överraskande. Det var länge sedan jag blev såhär förälskad enbart via mejl. Ord. Text. Och något mer. Men våra själar sitter ihop och jag är tacksam över att vi fick hitta varandra såhär.






söndag 1 februari 2015

Märklig söndag

Först sova tolv timmar men ändå i te känna mig helt vaken.
Umgås med barnen, särskilt Lillebror som är sjukt social just nu.
Börja mejla med främmande karl från Texas, en karl med skägg och dreads och det tar väl vaddå? Fem minuter så är mejlen väldigt...heta.
Får Millemuffen på lunch, är vid det laget genomblöt av kåt. Så vi pratar trekanter och dildosar och onani.
Och jag gör semlor. Spritsar grädde och känner mig duktig.
Inser att bristen på kaffe kan varit tröttheten.
Dricker mycket kaffe.
Blir speedad i huvudet, börjar spotifya musik till spellistorna. Jonglerar barn. Lyssnar musik. Städar. Lägger barn.
Lägger mig i sängen.
Pratar med han från Texas. Ordnar Skype. Startar videosamtal.
Nakna är vi båda.
Och så blir jag av med någon slags video-oskuld, för sannerligen, detta har jag inte gjort förr.
Kommer.

Och nu tänker jag mycket på min engelska accent, som tydligen var sexig, och på att jag måste åka till USA snart. Och på semlan i kylen.

Nämen, helt kort då

Försökte mig på någon slags längre berättelse men det gick inte så vi kör såhär då;

Tidigt tidigt lördag morgon var jag inbegripen i en trekant på ett köksgolv i ett hus fullt av sovande människor.

Så kan det gå.

torsdag 29 januari 2015

En nyfunnen gammal insikt

Jag har ju precis allt jag behöver.

Jag är älskad och omtyckt och trygg och gör bara det jag älskar och tycker om och jag har magi i mitt liv och en mening och syfte och många relationer som betyder mycket. Allt.

En fin kärlek med tillhörande fysiskt umgänge hade jag inte tackat nej till. Men det är mer strössel än glass. Och glass har jag i överflöd.

tisdag 27 januari 2015

Tecken täcken tecken

Samtalet, åh, samtalet. Blickarna och orden och allt som målas upp i luften. Närvaron kontakten och

hon sitter i min soffa med sina blonda dreads och norrländska och lyssnar verkligen lyssnar
och berättar
verkligen berättar

och vi pratar om tiden och gåvorna och det som inte går att ta på
och kvinnorna

och hon säger

Det är kanske därför det inte funkar med männen. För att det är en kvinna du ska ha.

Och luftslottet som hinner byggas upp på en sekund, på ett ögonkast. Frågetecknen. Vill jag? Vad händer nu?

måndag 26 januari 2015

Just idag är ångesten sirapstjock.
Men jag ska äntligen få hämta hem mina barn.
Och ikväll är det Måndagsklubb. Och jag blir lycklig var gång jag minns min piercing. 
Jag har mycket att se fram emot.
Min helg var fin.
Men ändå. Det är lite svårt att andas.
Just idag.

Aha!

I hela mitt vuxna liv har jag tyckt att septumpiercingar är något av det snyggaste som finns. Särskilt på tjejer. Jag har älskat det, svärmat kring det och hettats upp av det.

I höstas kom jag på att vänta lite nu...
Jag skulle ju kunna ha en!

Sen tog det ytterligare några månader för mig att fatta att jag inte behöver vänta, så i veckan bokade jag en tid och i lördags klev jag in i studion och gjorde hål i en kroppsdel. Nivån på nöjdheten är skyhög. Och ganska mycket fåraktighet. Varför har jag inte gjort detta långt tidigare? Ibland kan jag vara mer än lovligt trög.

torsdag 22 januari 2015

Och kroppen

Jag har ju hostat av och till sedan augusti. Först damm och rök från Boom, sedan en seg infektion, följt av bihåleinflammation och nu en torrhosta som hindrat mig från att sova på flera dagar. Imorse ringde jag vårdcentralen och nästan grät i telefonen; jag är så trött på att hosta. Och nu då, trött för att jag inte får sova.
Fina sköterskan bad mig inte ens komma in utan sa att under dagen kommer läkaren skriva recept på hostmedicin och det är bara för mig att hämta ut. Cocillana.

Så efter min yogalektion ikväll åkte jag hem och tänkte att äntligen, en hel natts ostörd sömn. Tog en dos. Slutade iofs hosta efter en stund, men blev pigg. Tog en till dos och är nu oerhört trött i kroppen men pigg i huvudet. Så, det som gör alla andra mjuka och groggy och sömniga gör mig pigg. Min hjärna alltså, orimligt ovanlig.

(Och det är märkligt, för trots hosta och grejor så har jag ju varit väldigt energisk under hösten. Det är som att allt fysiskt varit sekundärt och liksom inte bekommit mig.)


söndag 18 januari 2015

Vanans makt

Jag har en enorm förmåga att se det positiva.Glaset är halvfullt, allt har en mening, allt är en lärdom, bakom alla moln finns sol och alla moln har en silverkant. Jag kan inte minnas om jag liksom övat in detta eller om jag bara förstärkt en medfödd egenskap. Ofta är jag så glad och positiv att folk inte riktigt tar mig på allvar.
"Tycker du om allt?"
frågar de och ser skeptiska ut.
Det är klart som fan att jag inte tycker om allt. Är jag stressad eller otrygg så blir jag mer än lovligt anti. Och säkerligen är det så att många gånger kan min primära reaktion var emot något, men eftersom det är så tråkigt så hittar jag snabbt som attan en väg runt det. Detta att vara optimismen personifierad medför sig dock några saker som jag inte riktigt vet hur jag ska bemöta.

1. Jag blir fruktansvärt kränkt och sur när någon ifrågasätter mig om jag faktiskt tar avstånd från en person eller situation. När jag faktiskt väl inte är okej med något, eller faktiskt inte mår bra. För om jag säger att jag inte mår bra, då är det inget som viftas bort. Hade det gått hade jag gjort det med en gång. Om jag inte mår bra, och säger det, då kan man vara säker på att jag är lätt suicidal. Att jag leker med olika tankar på destruktivitet. Även om det idag är långt från ett agerande så kommer tankarna som ett brev på posten. Och på grund av det så blir jag in i själen ledsen när jag inte tas på allvar. När det känns som att jag måste förstärka och gå ännu mer in i det jobbiga, som för att bevisa att det är på riktigt.

2. Jag har väldigt svårt för att sätta gränser. Eftersom jag så lätt anpassar mig, så lätt ser det bra, så lätt sätter mitt eget välmående lite åt sidan så är det väldigt lätt att hamna i ett tillstånd där jag liksom varken är för eller emot. Det är ofta först efteråt, då jag får lite distans, som jag inser att jag gick med på mycket som faktiskt inte var okej.

3. Vanan att tänka positivt är starkare än vanan att tänka realistiskt. Detta är en svår punkt för mig eftersom jag verkligen tror på att jag skapar min egen verklighet. Men det fungerar endast om man använder tankarna till att konkretisera det hjärtat längtar efter, inte när man bara har ett mentalt band på repeat; gränsen till förnekelse är stor. Och jag tror detta är en stor anledning till att jag i hela mitt liv inte fattat hur illa något är förrän det har gått orimligt lång tid. Jag gick med konstant smärta i kroppen i arton månader innan det slog mig att det nog inte är normalt. Innan det inte bara var en dålig dag. Flera gånger har jag varit i en depression utan att ens fatta det och därför faktiskt inte heller kunna göra något åt det. Mitt mående beror dessutom sällan på yttre omständigheter, utan min inre balans och är därför extra svårt att upptäcka. Jag kan titta omkring mig och se mitt fantastiska hem, magiska vänner, fina barn, allt härligt jag gör och otroligt som händer, räkna upp allt jag är tacksam för och allt som är bra med mig och mitt liv. Och med det skapar jag en fin glittrig hinna över det som eventuellt inte är bra. Här kommer grejen; det som faktiskt är issues på riktigt, det försvinner inte bara för att de är täcka i glitter.

Just nu känns det generellt så, att allt det som jag ansett vara mina största gåvor och förtjänster visar sig också vara mina största utmaningar och förbannelser.

lördag 17 januari 2015

Nej, jag har ingen koll.

Jag kraschar i sängen efter en sjukt intensiv dag och förstår inte hur jag ska orka något mer, någonsin. En timme senare har jag inte rört en muskel. Och jag tänker att kanske är det nu jag faktiskt aldrig reser mig igen, nu jag ger upp. Inser att jag får se till att minimera alla slags stressmoment just nu när jag är så känslig. Inga uppsatser om folkmord och terrorism.

Så två minuter senare får jag en idé till ett konstprojekt och börjar spåna på hur det kan förverkligas. 

Samtidigt som jag tackar nej till yoga-jobb. Samtidigt som jag skapar fester som ett projekt. Samtidigt som jag inte ens orkar gå igenom barnens kläder. Samtidigt som jag vill bli full på bubbel och dansa hela natten. Samtidigt som jag  vill vara ensam i något tyst och varmt.
Samtidigt som jag vill resa resa resa. Samtidigt som jag aldrig vill lämna min säng.
Nästa gång jag påstår att jag vet vad jag pysslar med och vet vad jag vill, påminn mig om detta. Jag har faktiskt ingen koll.








fredag 16 januari 2015

Svart svart

Föll gjorde jag och ner i ett hål av så mycket känslor jag inte orkar känna. Att jag är så inkompetent, att jag förmodligen aldrig kommer kunna ha ett vanligt jobb i hela mitt liv. Och bär jag känner så blir jag arg, för jag tycker ju inte ens att det är jobb som är meningen med något. Men vad är då meningen? Och så fastnar jag i en ny loop och allt känns totalt meningslöst. Jag känner mig motsatsen till genuin, fejkad och plastig och feg. Kanske mest feg. Och rädd. Och med allt detta känner jag mig även orolig och trött. Jag misstror allas omtankar om mig, tror inte på snälla ord. Är bitter och cynisk och igen; trött trött trött. I ett år var jag pigg, är det nu jag ska betala för det? Och mest av allt en total förvirring; jag vet att jag borde göra något åt detta men har ingen aning om vad. Bromsa? Gasa? Vara ensam? Aldrig ensam? 

Jag kan dricka johannesört iaf. Och äta choklad. Försöka att ha lite mindre påträngande ångest.

tisdag 13 januari 2015

Äntligen vardag

Jag visste inte att jag längtat så. Men, åh vad skönt med en helt vanlig vecka. Utan röda dagar. Att få vakna av Lillungens babbel och mjuka kramar. Långsamt gå till dagis. Ha möten och scheman och rytm och rutin. Min aptit har återvänt. Jag söker jord och trygghet nog att fatta beslut om vad jag vill förändra i mitt liv. Det jag vill ska växa. Vem jag vill vara. 


lördag 10 januari 2015

Ord att spara

Och hon sa

Vet du, jag kommer gärna hem till dig innan jag flyttar

Och jag lös upp som ett barn på julafton, mållös och så glad så glad så glad
Och hon skrattade 
Och hon sa

Alltså dina ögon...de är helt fantastiska!

Och hade jag varit en person som rodnar hade jag gjort det då, samtidigt som min själ sjöng av fröjd.

fredag 9 januari 2015

Så lätt att tänka dramatiskt...

...att det är sista natten med Henne. Men faktum är att om några veckor flyttar hon till Norrland och jag vet inte nästa gång jag kommer ligga nära nära under hennes täcke. Jag var stora skeden och höll Henne i mitt hjärta och det enda som fanns i mitt huvud var att snart försvinner hon. Och jag insåg att så vill jag inte tänka, det finns ingen närvaro i det.

Istället kom det

jag vill ge dig mitt lugn
jag vill ge dig min eld

om och om igen. Och jag kände hur hon mjuknade i min famn, hur jag sjönk in i Henne och öppnade hela mitt väsen för hennes varelse. En plats djupt inne i mitt hjärta där jag vet att hon för alltid kommer finnas. Så jag öppnade och tog Henne under mina vingar, in i mitt skal och såg hennes skörhet och hennes styrka och älskade med allt vad jag hade.

Den kärleken kastade mig in i min egen process som jag lite lyckats förtränga under några dagar. Helt stilla började jag gråta för jag insåg att jag längtar. Jag längtar efter någon som älskar som jag gör. Och hon vände sig om och vi låg panna mot panna och viskade berättade om det som vilar i våra hjärtan. Om rädslor och längtan. Om frihet och evig kärlek. Hon fick mig att se vad som är min väg fram. Förstå det jag behöver förstå. Det gör ont och det läker och mitt hjärta mitt hjärta det brister nu. Men dess sång kommer aldrig tystna.

torsdag 8 januari 2015

"Egentid"

Den senaste tiden har jag befunnit mig nära flera samtal där det pratats om vikten att vara själv. Vara bekväm med att umgås med sig själv. Trivas i sitt skinn.

Jag har aldrig haft några problem med det, men å andra sidan så är det inte som att jag sitter stilla i min egen uppenbarelse. Ikväll har jag druckit folköl, käkat rester, sporadiskt kollat på HIMYM, mejlat med folk, tvättat, städat och slutligen planerat mina kommande två dygn. Det där med att inte planera in något gick...sådär. Hursomhelst, jag kam spendera hur mycket tid som helst på detta vis. Till slut får jag ta mig i kragen och umgås med någon, för till slut börjar jag undvika människor, och det gör mig inget gott.

Men kvällar som denna; så härliga. 

onsdag 7 januari 2015

Vila

Fem barnfria dygn från och med nu. Och jag ska planera så lite som möjligt. Göra det som känns bra. Vara tyst. Spara alla fina ord vänner säger till mig. Sova. Yoga ikväll. Och någondera dag ge mig in och ut i en resa med hjälp av Hofmans medicin.
På måndag. Då är allt bättre. Då vet jag vart jag ska, vad jag är, vad jag vill. Nu behöver jag bara andas. Och landa. Jord, välkomna mig. Slut in mig. Vårda mig. 

tisdag 6 januari 2015

Krasch boom bang

Sedan mars förra året har jag inte haft mycket kontakt med jorden. Svävat, vilat på moln, fallit och flugit fritt. Och redan under tiden så undrade jag hur länge det skulle kunna sitta i. Blev förvånad och häpen när det bara fortsatte och blev mer mer mer och...

...det kanske är tidigt att säga att jag är tillbaka. Att jag är jordad. Men, något brast under dessa första dagar av det nya året. Självbilden föll och med den alla illusioner. Aj. Vad ont det gör. Jag har gråtit för första gången på ett år. 

Andas. Det kommer bli bra.
Jag har mina älskade Systrar, där allt får finnas. Jag får finnas. Så mycket kärlek och det är det enda som håller mig uppe nu.