torsdag 5 maj 2016

Hjärtats vägar

Jag tittar på porr ibland. Jag vill tro att det är normaliserat, vem gör inte det? Vilket inte spelar någon roll. Vad jag mest försöker säga är att från mitt perspektiv behöver inte porrkonsumtion av något slag vara stigmatiserande. Däremot upplever jag att det ändå är ett virrvarr av positiv utforskande sexualitet och en destruktiv flykt. Jag tror det är problematiskt om man är i en relation och kunsumerar mer porr än vad man är fysisk med sin partner. Det kan också vara problematiskt om man håller det hemligt och skäms. Det kan också vara något som är härligt att ha för sig själv, eller tillsammans.

Eftersom jag är en periodare är det inte svårt att se skillnader i min relation då jag tittar på porr och då jag inte gör det. Kanske inbillar jag mig, men jag får för mig att vi får det lite lite sämre då porr finns med. Jag kan komma med en hög teorier om varför, energifrekvenser och ett förändrat sexuellt uttryck. Men så undrar jag om det inte så enkelt att Kärleken känner sig otillräcklig på något vis. Han vill inte dela det med mig, tittar inte själv men bedyrar att det är fritt fram för mig. Och jag väljer ju aldrig porr före honom, eller blir mindre benägen att vilja ha sex, snarare tvärtom. Men ändå. Ändå. Något är det, och även om det är subtilt så är jag inte nöjd med det. Alls.










måndag 2 maj 2016

Synd och skam och en jävla massa kärlek

Jag upptäcker att jag har en hel rad med bristningar längs baksidan av höften. De är inte nya, men nu när allt spänns ut så kommer allt fram i nytt ljus. Jag frågar Kärleken om han sett dem - vilket är en konstig fråga, inser jag nu, men jag hade nån slags idé om att han skulle ha sagt något. 'Nej' svarar han och jag står tyst och suckandes framför spegeln. Vrider och vänder. Ser min kropp återigen göra en resa som jag inte har så mycket makt över.

Jag tror att han har lärt sig av mig att inte bara släppa saker när man känner att det ligger mer bakom. Han börjar fråga mig saker. 'Är dom nya?' 'Hur känner jag inför att dom är där?'
Jag slingrar mig, blir obekväm. Vill gömma mig. Skäms.

'- Är det så att du blir orolig för att jag inte ska tända på dig mer? Att jag ska springa ut på stan och hitta mig någon annan? Att jag ska tycka att du är ful?'

Det är så jobbigt att höra det. Dels för att det är sant. Dels för att han får säga det, jag vågar inte. Dels för att jag känner mig banal och genomskinlig. Och dels för att jag faktiskt inte var helt medveten om att det var dom känslorna jag försökte gömma mig från. Jag kan stå och spegla mig allt jag vill i en skiva glas, det är ingenting mot att spegla sig i en annan människa. Det är befriande och förgörande på samma gång, för när det väl var ute i det fria kan jag prata om hur jag skäms över min rädsla. Skäms över att vara en medveten, stark kvinna och att jag ändå bär dessa rädslor. Jag bär dom utanpå mig. Och det handlar inte om hans kärlek eller bekräftelse. Men att vara i en nära, monogam relation är det mest utmanade jag vet. Med tillfälliga förbindelser, hur långvariga och innerliga de än må vara, så blir det inte samma sak. Man kan gömma sig. Polera och putsa och bara visa upp det man är stolt över. Visa svagheter och sprickor kontrollerat och successivt.

Så jag står där med min skam. Känner skuld inför alla kvinnor som jag känner att jag sviker genom att reducera mitt värde, min attraktionskraft, mig själv till några ränder på höfterna. Och jag bestämmer mig för att låta hans kärlek läka detta i mig. Inte för att det är bekräftelsen som på något magiskt sätt gör att min självbild förändras. Hans kärlek till hela mig gör det möjligt för mig att se mig själv från hans ögon. Jag kan få perspektiv. Framförallt så har vi skapat ett heligt rum där att får finnas. Jag kan lägga vad som helst på bordet och vi kan titta på det tillsammans, utan att döma, utan att värdera. Och min själ sjunger när jag ser att i detta rum så växer han. Han går ut i världen och möter människor med en helt ny ärlighet och öppenhet. Han blir mindre rädd. Jag blir å andra sidan mer rädd, men jag tror att det är för att jag nu tillåts vara det. Så jag litar på att det är övergående. Och jag övar på att släppa skam och skuld ut i det fria.

söndag 24 april 2016

Babymoon och känslomässigt arbete

Det var för några veckor sedan som jag snubblade över termen känslomässigt arbete, eller emotional labour, och med det var det mycket som föll på plats. En liten perspektivförskjutning så att detta med samtal om relation och känslor, att ta hand om de egna och varandras mående fick en egen term, en egen plats, i familjelivets logistik.

Detta jag burit på i en månad och varit tyst om, det jag långsamt hittade ord till; jag förstod att det skulle krävas en del för oss att gå igenom det. Tid och engagemang och fokus. Med den förestående resan till Warzsawa tänkte jag att det är idealiskt för känslomässigt arbete. Inget hem som ska skötas, mat som ska lagas eller barn som ska hämtas.

Vid elva igår började vi prata, liggande sida vid sida i sängen. Vid tre hämtade Kärleken pizza som vi åt med händerna. Med blodsockret stabilt tog jag ett djupt andetag och började leta mig fram. Kastade mig ut. Beskrev så gott jag kunde. Fick bita mig i tungan för att inte förminska mina behov. Att stå stadig i dem även om det skulle innebära att han inte vill/kan möta dem.

Och allt kom. Ilska och frustration. Sorg och förvirring. Ångest och irritation. Ord för ord närmade vi oss varandra, backade, förtydligade, förklarade. Grät. Andades. Förvaltade varandras innersta. Och precis vid gränsen där jag nästan gav upp hoppet och förhöll mig till möjligheten att här tar det slut - genombrottet.

Därefter låg vi panna mot panna och grät, tackade varandra för att vi gjort detta. Vi vandrande genom det snårigaste av oss själva och hittade varandra på andra sidan. Åtta på kvällen och en hel arbetsdag till detta. Lönen är omedelbar och väl värd mödan. Det som gör mig mest rörd är hur stolta vi är. Det var inget gräl, inget bråk, även om det inte alls var behagligt så var det så nödvändigt. Och det känns helt rätt att lämnar det i Warszawa och åker hem rena och klara och med en ännu större kärlek till varandra än när vi åkte.








fredag 22 april 2016

Vanka i Warszawa

Vet ni hur lång tid det tar att gå tre kvarter när man är gravid i sjunde månaden? Lång tid. Mycket lång. Tack för taxi.

Det märkliga är att jag har inte ont, ingen foglossning eller annat. Men jag är stel och mjuk och tung och att vagga är det enda sätt att ta mig fram till fots. Med tredje barnet på sex år kanske det inte är konstigt att jag upplever stor tyngd neråt, som att gå runt med en medicinboll i bäckenet.

Warszawa är fint. Lätt och rörigt, vackert och pampigt, förfallet och rent. Lagom billigt. Fruktansvärt god mat. Trevliga människor. Lätt att hitta. Lätt att trivas. Och min kärlek vankar med mig i sakta mak, bär och stöttar och försöker få mig att köpa en klänning 'för att jag förtjänar det' fast vi inte har råd. En babymoon mitt i klassresan.

tisdag 19 april 2016

Och så vidare

Noll sex trettio pip och vi är båda klarvakna med en gång. Det är fortfarande tystare mellan oss, men inte iskyla. Han vet vad det handlar om, fast jag inget sagt. Jag märker att han bearbetar. Så då skapas rum för allt det andra ändå, som att titta på varandra i häpenhet över att inte ett enda barn är vaket. Och när de båda sitter i sängen en kvart senare har vi det mysigt. Pratar. Skojar. Diskuterar bebisnamn.

Solen är framme och det är som en liten försmak av en sommar. I mejlen plingar en påminnelse om att det är dags att packa väskor, imorgon är vi i Warsawa. Vi värmer kaffe från igår, satans äckligt. Barnen är lediga och får film och frukost i soffan. Kärleken tar tidiga bussen, jag återvänder till sängen. Andas mig in i dagen. Bär på en allt större nervositet. Packa och flyga och innan det möten och barn och städning och har jag glömt något?

En dag ska vi prata. En dag här nu har jag hittat orden jag behöver för att beskriva vad det verkligen handlar om. Förr hade jag fått panik av detta. Nu har jag börjat vänja mig vid att detta får plats i vår relation, tålamod för att låta saker ta sin tid. Jag får ta min tid. Han stressar mig inte. Och kopplar inte ur. Han bara är. Och jag övar på att omfamna det. Vila.








onsdag 13 april 2016

Tystnaden

Sällan känner jag mig som en mer typisk Kräfta som när jag på alla de sätt drar mig in i mitt skal. Hur vass och hård och ointaglig jag blir när jag väljer att dra mig undan. Stenansikte, undviker ögonkontakt, monoton låg röst, fåordig. Inget för att ge minsta tecken på vad som händer innanför.

Just nu vet jag inte ens varför jag är här, egentligen. Men det har gått ganska många dagar och kylan börjar bli påtaglig. När han försöker närma sig mig på något sätt möter jag honom inte och jag ser hans förvirring. Jag hör hans tankar. Fascineras över hans tålamod. Det lättar när vi har haft besök, jag lockas fram tillräckligt för att uppföra mig normalt. Relativ normalt.

En dag kommer tystnaden att brytas och jag bävar lite. Det är på något sätt skönt här. Hanterbart. Stilla. Och jag har ingen aning om hur jag bryter detta utan att bryta ihop.

lördag 2 april 2016

Vardagssex

Ligga med P3 startade taggen #vardagssex häromveckan och det har satt igång en del tankar. Min första reaktion var att jag faktiskt har ett vardagssexliv, som för mig nog i grund och botten handlar om att inte behöva jaga. Liksom, det är lika stor chans att jag får ligga när jag är osminkad och i hemmakläder som när jag fixar och förför. Så ville jag dela detta med Kärleken, och prata om detta. Varpå han är så fantastiskt oförstående. Jag hävdade att vi har ett sexmönster som vi följer tre av fyra gånger. Han skakade bara på huvudet och sa att nej, varje gång är ny. Det finns inget vardagligt i det.

Jag har aldrig mött någon med en sexualitet som hans. Det finns något oskyldigt och nästan naivt i det. Inga manus som följs. Inga fantasier som ska uppfyllas. Knappt några fantasier alls. Jag satte på en porrfilm för att leka lite. Han ligger och tittar med mig en stund och säger sen nä, jag vill hellre titta på dig. Så vänder han sig om och kysser mig med sån kärlek och hetta och där ligger jag. Gravid i sjätte månaden och tredje veckan utan vettiga kläder ens en stund. Och jämfört med allt detta känner jag mig  nästan...smutsig. Jag har lärt mig att män har en agenda. Jag har utgått ifrån det. Och på många sätt har jag gått inför att vara den där tjejen som är okej med allt. Gränslös. Det har varit kul ibland men faktiskt oftast själlöst. Det är sånt sex som är kul en eller två gånger med en person, sedan blir det platt.

För att inte tala om att jag levde med en sexmussbrukare i flera år. En människa som faktiskt knappt tog i mig om det inte var för att ha sex. Som konsumerade stora mängder porr. Som alltid hade något slags manus i huvudet, som inte ville bli överraskad med nya saker. På fem år kanske vi hade sex tio gånger där han faktiskt var närvarande och verkligt kärleksfull.
Såklart att detta sätter sina spår. Och det är ytterligare en aspekt som jag får läka. Sidor i mig som jag måste möta. Att vi nästan varje kväll ligger och hånglar en stund men utan att det alltid är ett förspel. Att Kärlekens närvaro tvingar mig till detsamma - det visar sig att jag inte är så bra på det som jag trodde. Jag är van vid att kunna gömma mig. Och nu...även om det är en vanlig tisdag och jag varit sur och gnällig eller skällt på honom eller varit hyperaktiv och speedad så drar han in mig sin famn och när han tittar på mig finns det bara vördnad och kärlek och lycka i blicken.

Så vardagssex kanske inte är den bästa termen. Men för mig att ha ett sexliv med en och samma person i vardagen öppnar upp ett helt nytt rum av upplevelser. Tacka gudarna för det.







torsdag 31 mars 2016

En hemlighet

Kvinnans, moderns, uppgift att vara en kanal. Den fysiska som föder fram barnet. Kanalen mellan fader och barn, både vid befruktning men även sedan. Han är ansvarig för att vara närvarande och beskyddande och kärleksfull. Hon behöver berätta för honom vad han omöjligt kan känna eller förstå. Visa honom.

Ändå är det så mycket i att bära och föda ett barn som är en hemlighet mellan barn och mor. Kroppen som förändras på många sätt innan det syns. Bebisens rörelser långt innan de märks utifrån. Vetskapen om när bebisen vill ut. Och sedan, hur hela kroppen reagerar när barnet är hungrigt. 

Nu, för tredje gången, kan jag helt vila i att han inte kommer förstå allting. Det gör honom inte till en sämre man eller pappa. Nu njuter jag istället av det som bara sker mellan mig och bebis, det som bara andra kvinnor kan förstå. Det kommer snart en tid då hon inte är beroende av att jag förmedlar allt hon behöver. Det kommer snart en tid då hennes pappa kommer förstå sidor hos henne bättre än vad jag gör. Då hon är bådas vår hemlighet.






onsdag 30 mars 2016

Immunförsvar och jämnmod

Vad det är svårt att ta först en seg och jobbig förkylning och sen en öroninflammation med jämnmod. Jag intalar mig att mitt immunförsvar är lågt nu, jag är extra känslig och det bästa jag kan göra är att vila och äta bra. Men jag är så trött på att ha ont (för såklart gjorde penicillinkuren att en rejäl svampinfektion bröt ut) och på att vara trött.

Så jag tittar på det som säger till mig att allt är som det ska. Bebisen som sparkar och är superstark. Min aptit. Att hemmet ändå håller en helt okej nivå av ordning, mest tack vare Kärleken. Mina friska glada barn.

Och jag tar en dag i taget. För jag kommer bli frisk en dag. Och då kommer våren vara kvar, basgångar att lära mig, lådor att rensa - allt finns där. 

söndag 20 mars 2016

Aldrig aldrig

Tanken på ett liv där jag faktiskt aldrig aldrig igen låter blicken svepa runt i varje lokal jag är i för att upptäcka potentiella ragg. Aldrig snackar mig till ett hångel, ett ligg. Aldrig förhålla mig till om jag vill bli förförd eller inte. 

Och ja, hormoncocktailen i min hjärna nu är inte att leka med. Kanske kommer det komma en tid då jag vill dit igen. Men just nu känns tanken på "aldrig igen" fantastisk. Det gör mig lycklig och trygg. Förvånad. Jag har alltid gillat jakten. Det är dock helt osannolikt att leka fram nya sätt att förföra en och samma man. Det är faktiskt mer spännande och utmanande än att ragga upp en ny varje månad. För nu handlar det inte bara om lek, eller om sex. Det handlar om närhet. Tröst. Utforskning. Sårbarhet. Vardag. Nyanser. Straff. Belöning. Längtan. Lust. Bekräftelse. Lite lite vana. 

Inget hade förberett mig på att jag skulle blomma så mycket i en relation. Jag blir en bättre förälder, även när jag är en kass förälder. När jag fräst eller skrikit på barnen fångar han in mig och kramar mig och säger med den mildaste kärlek precis vad jag behöver för att jag ska få perspektiv. Jag ser honom växa i sitt föräldraskap i takt med min mage. Och han kan föreslå att vi ska storstäda. Han kan ligga i sängen med mig en hel dag. Vi pratar helt genomskinligt om allt. Inget sopas bort. Han älskar min transparens. Jag älskar hans närvaro. Vardagskväll med barnen innebär numera långa enkla middagar. Han surfar gitarrer. Jag plöjer böcker. Vi sätter oss och har baslektion. Och trots allt detta som är så vardagligt och enkelt så finns det alltid en stilla strömförande ledning mellan oss. Och blöjbyten och det eviga plockandet och tidiga mornar och mitt humör - allt blir bättre när en enda blick kan få mina kinder att hetta.

Så att aldrig igen känna berusningen av en ny kropp nära min? Det är så väldigt lätt att ge upp. Det känns som ett löfte.
















söndag 6 mars 2016

Överleva eller leva småbarnsår

Jag överlevde dagen.
Det trodde jag inte igår när jag bröt ihop över att storungens säng gått sönder, troligen pga av hennes...hur ska vi säga? Brist på förståelse för hur saker ska användas. Varje dag säger jag till henne att inte stå/kliva/hoppa/hänga på diverse ting och nu var det droppen.
Sen tyckte lillungen att det var morgon halv fyra på natten.
Och jag har en manisk fas som å ena sidan är kreativ och härlig...men å andra sidan gör att jag inte kan varva ner.
Och nu räknar jag timmarna inför ett par barnfria dagar för herregud vad jag behöver knäpptyst och stilla.
Denna känsla försöker jag att inte gå in i för mycket eftersom trebarnspaniken vilar strax där under. Jag längtar efter bebis och är inte ängslig för den tiden. Men sen? En ettåring, en fyraåring och en sjuåring? En treåring, en sjuåring och en tioåring? Jag kan inte föreställa mig något av detta. Och jag undrar om det någon gång kommer vara tyst hemma igen.







söndag 21 februari 2016

Färgerna och nyanserna

Jag tycker om att flörta och få till det.
Men det som några gånger i mitt liv kommit sedan - jag gör mig inte där. Jag vill vidare och har svårt att njuta av det där som porträtteras som så åtråvärt. För ett halvår sedan började jag meningar med jag längtar till vi känner varandra så väl att eller sen, då kommer vi
och han log och svarade att nu håller vi oss i nuet. Så jag höll mig i nuet. Och njöt och gick sönder och läkte men med en oro. En rastlöshet.

Så en kväll, som smälter ihop av mängden likadana kvällar, när dagen gått som en dans och vi har parerat varandra och omfamnat och utmanat och låtit vara - då jag lutar mig mot honom och läser en bok och han lyssnar på något och min fot letar sig in under hans täcke och han lyfter på benet för att jag ska komma åt att lirka in den under honom. Då känner jag att vi känner varandra nu. Och det är ju detta jag är bra på. Det är detta jag längtat till. Den där tryggheten.

Då får han överraska mig varje dag. Då har jag ro att reda i allt jag möter i mig själv. Jag kan gå in i mig och stänga honom ute och vandra i min öken och när jag är färdig och vänder mig mot honom ser jag att han gjort samma vandring och han öppnar sin famn och tröstar mig och viskande berättar om allt han känner. Hur han längtat efter mig i hela sitt liv; men att detta att älska och bli älskad inte är så lätt som det låter.

Och morgon efter morgon och kväll efter kväll, där han jagar barn för att få på dom pyjamas när jag gör middag. Där han ligger i mitt knä och jag kliar honom på ryggen. Då han gör kaffe och väcker mig med mackor och vad jag råkar ha begär efter för tillfället. Då han är sur på morgonen och gör mig sur och jag klampar runt och muntrar om vad det här är för sätt att starta en dag och morgontrötta män är det värsta jag vet. Och storhandlingar och småhandlingar och lyx och bruna bönor och ibland ser han mig endast i mjukiskläder helt osminkad dagar i sträck. Jag vet att han älskar när jag fixar mig. Det är som ett hemligt vapen. En ordentlig eyeliner och han blir lycklig.

Det var detta jag längtade efter.








torsdag 4 februari 2016

Dagar som går

Ibland önskar jag att jag hade för vana att skriva om mina dagar, vad jag gör och vad som händer. 
Jag sover så mycket jag kan dessa dagar. Jag spelar musik och blir faktiskt mycket bättre hela tiden. Jag saknar mina barn när de är hos sin pappa. Jag äter, faktiskt. Jag är så kär att det gör mig yr. Jag går i skolan och jobbar med festivalen. Jag köper vårytterkläder till barnen och pyttesmå bodies till bebisen. Jag städar inte lika mycket som jag brukar, istället kramas jag. Jag har inte tagit ner adventsstjärnorna eller rensat min garderob. Jag planerar klassresa till Polen i april. Och pusslar och plockar och berättar om olika länder för min dotter, och låter Lillebror dammsuga så mycket han vill, skrubbar rent spisen, viker filtar, bäddar sängar. Lyssnar på böcker, promenerar grannens hund, yogar en kvart om dagen. Köper födelsedagspresent till Kärleken, planerar utekvällar med vänner. Har möten, får jobb, avbokar jobb, är pank, får pengar, undviker samtal, sorterar papper.
Och försöker minnas att detta tunga och obekväma jag upplever faktiskt troligen beror på tiden på året. Detta är min jobbigaste tid. Mörkt och blött och kallt. Det blir bättre.











tisdag 26 januari 2016

Det djuriska

Tänk att jag helt glömt bort hur djurisk jag blir när jag är gravid. Eller så blir det faktiskt mer varje gång? Hur jag styrs av de mest primitiva krafter, revir och beskydd och flock och hot. Det gick upp för mig igår. Att detta oförsonliga i mig är någon slags överlevnadsinstinkt. Den insikten gör att jag mjuknar lite. Blir snällare mot mig. Blir snällare mot Kärleken. Och sakta tror jag att jag kapitulerar inför att jag faktiskt helst är i min grotta. Skyddad. Jag har festat i två år - och jag mår väldigt bra av dans och liv och rörelse. Men nu är en ny tid. Nu kanske jag mår bra av andra saker.

måndag 25 januari 2016

Liknelse för att balansera alla känslor i mig

Jag har en orkidé i mitt köksfönster. Den ser ganska spretig och intetsägande ut, bladen är långa och liksom knäcker sig och det finns lite döda gamla stänglar.
När jag köpte den så blommade den och knoppade länge, till slut ramlade den sista av.
Det gick en tid. Min roomie undrade om vi inte skulle slänga den, så krasslig som den såg ut. Men jag härdade ut, för jag har hört att orkidéer gör så. Och jag mindes blommorna.
Så en dag kom en stängel.
Och några knoppar.
Och till slut helt fantastiska lilaröda blommor med vitt leopardmönster.
Jag var så tacksam och triumferande över att jag haft tålamod och tillit. Nu när blommorna vissnat ner igen är jag inte lika ledsen, för jag vet att med kärlek kommer de igen.

Kan vi minska tidsintervallet på denna historia och överföra det på relationer? För jag skulle verkligen behöva minnas att vara för att det inte känns blomstrande och fantastiskt varje stund, eller ens varje dag; så betyder inte det att allt är dött. Det finns stänglar och knoppar och rötter som gror och allt bara vill leva.

Sitt lugnt i båten, mänska.










söndag 24 januari 2016

Jag vet inte vad som hände

Dagen börjar med en katastrof.
Det är inte riktigt sant. Min dag börjar som vanligt; strax innan ljusningen kommer små barn upptassande och klättrar upp i sängen till mig. Till oss. Det brukar ta ett par timmar för oss att vakna och vara redo för frukost. Först då väcker jag Kärleken, kaffet är klart och klockan strax innan nio.
Så fram till precis den stunden är allting precis som vanligt, kanske till och med extra bra. Tyvärr är hans reaktion på min väckning också helt som vanligt, ett grymtande jag måste vila en stund till.

Det är inte hans barn. Det är inte hans 'fel' att jag blir väckt i ottan hälften av alla dagar. Men vi talar ofta om solidaritet och jag tycker inte att det är solidariskt att sova två timmar längre än alla andra i ett hushåll man ingår i och sedan ändå ha mage att sura och be mer när man väl blir väckt. Det är inte okej. Jag har aldrig tyckt att det är okej.

Så jag säger det. Och han grymtar fram, fortfarande utan att öppna ögonen, då borde jag väl inte ens vara här och alla bägare rinner över. På en kvart packar han tre väskor och är ute genom dörren. Och jag gråter. Mumsan gråter. Jag kan inte alls läsa hans blick och han har inte sagt något från den stund han förstod att jag menade allvar med mina ord, gå!

Dagen förflyter på ett märkligt sätt. Jag diskar och tvättar och dammsuger och spelar spel med mina barn. Frukost mellanmål lunch dukas fram och tillbaka. Jag tänker inte. Jag känner mig ledsen och tung, men har inget begrepp om vad detta betyder. Betyder det något mer än att jag inte vill ha honom här på helgmornar när jag har barnen? Betyder det att han inte vill vara här alls? Betyder det att vi har gjort slut och att allt härifrån handlar om praktisk förflyttning av saker och kommunikation kring livet i min mage? Kan vi spela i samma band om så är fallet? Åkte han hem och blev full? Är han glad och lättad? Är jag lättad? Ångrar jag mig?

Vi har det ofantligt fint. Han bekräftar mig på helt fantastiska sätt. Jag känner ofta att vi är ett team när vardagssysslor och barn roddas. Hela tiden längtar jag efter de få men återkommande dagar då vi kan stanna i sängen hela dagen, det är som en varm oas av kärlek. Att spela musik med honom är det roligaste jag vet. Han lägger märke till ungefär varje detalj med mig och blir imponerad över en snygg eyeliner och hjälper mig välja kläder. Han bär när jag tycker det är tungt. När vi är med andra får jag inte titta för mycket på honom för då försvinner omvärlden. Han är tålmodig och står ut med allt konstigt jag gör, och belyser aldrig att jag kanske skulle göra samma sak för honom. Varje gång vi ligger med varandra känns det som första gången, på ett bra sätt.
Och jag kan se att det är inga stora saker som gör att det skär sig. Snarare tvärtom, skitsaker. Ändå känns det så viktigt och relevant. I stunden känns det verkligen som något att gå skilda vägar för.
Efteråt...är jag mest förvirrad.
Så nu sitter jag här och kan fortfarande inte andas ordentligt. Barnen leker och är ljuvligt överens. Katterna sover. Golvet är rent. Sängen är bäddad. Tvättmaskinen brummar. Och jag undrar om det är värt det. Allt är precis som jag vill ha det. Men han är inte här. Och jag försöker vänja mig.









lördag 23 januari 2016

Tidsuppfattning känns ju ändå väldigt överskattat

Den där stressen som låg över mig som en blöt filt i höstas, den dunstade bort under jullovet. Nu är vissa dagar lite tunga men en enorm skillnad ändå. Visst tappar jag dagar och timmar ibland, glömmer mer än vanligt men jag känner att jag har kontroll över tillvaron. Att jag bestämmer helt själv och ingen annan har med vad jag gör att göra.
Illusion, såklart. Men det hjälper.

Det snöar ute. Om en timme ska vi vara på rep med bandet. Jag och lillebror vilar fortfarande middag. Det ska tas på kläder. Ges mellanmål. Packas bil. Handla. Åka. Kommer inte vara i tid - men jag vägrar stressa upp mig.

söndag 17 januari 2016

Utan skam i kroppen

Nakensovandet har så många fördelar. Som att ett förspel kan börja under täcket, med barnet nyvaket på andra sidan. Så kan det hända att man sätter på en film i vardagsrummet och mutar med kex och juice och därigenom får tio ostörda minuter - vem har sagt att man inte kan ha morgonsex när man har barn?

fredag 15 januari 2016

Små lyckor

Jag har fått en litet deltidsjobb under några månader och det är en välsignelse. Fyra dagar i veckan klär jag av mig alla kläder och sitter på ett podium i ett upplyst rum - att vara modell på konstskola.

Idag märkte jag en oväntat bonus med att jag i fyra dagar ställt klockan tidigt och gått upp; när jag blev väckt av barnen idag gjorde jag samma sak. Att vakna tidigt är en sak, att inte hålla sig kvar i sömnen (som att den där timmens halvsömn spelar någon roll) är en annan.

Så jag vaknade med Kärleken tätt intill och trodde först att jag vaknat av honom...innan tassande steg hördes.
Och innan jag visste ordet av låg mina barn mellan oss och tittar på film. Jag höll om dem och tänkte på fröet i magen och att vi faktiskt nästan är fem personer i sängen den här morgonen.

tisdag 12 januari 2016

Kärlek i januari

Nätterna vi sover ifrån varandra blir färre och färre. När det händer sover jag nästan ihoprullad högt upp i hörnet - sover gott men känner mig lite förvirrad när jag vaknar.
Att ha honom bredvid mig i sängen är en glädje och trygghet. Vi är sällan tysta en längre stund, oavsett om vi pysslar med olika saker eller tittar på något avsnitt. Men framför allt rör vi alltid vid varandra, även i sömnen. Inatt vaknade jag av att han kilade in handen mellan min mage och mitt lår och liksom tryckte in ansiktet mot min hals.

Häromdagen träffade jag en god vän och jag försökte hitta ord för hur jag har det. Hur vi har det. Till slut klämmer jag fram han är så snäll mot mig och hon ler och tittar på mig. Säger, som en blandning av en fråga och ett påstående och du låter honom vara det?

Sanningen i detta drabbade mig hårt. För jag får inte panik och klaustrofobi när vi somnar och sover ihop slingrade. När han ställer sig bakom mig och kysser mig i nacken när jag lagar mat. När jag återvänder till sängen en tidig vardagsmorgon efter att ha satt på kaffet och han drar ner mig i sängen och säger jag vill ha dig innan du klär på dig.

Jag kollapsar i lyckan över att inte behöva be om kärlek. Jag behöver inte begränsa min egen. Vi bråkar mindre och mindre, väntat nog i takt med att jag känner mig tryggare och tryggare. Och hjärtat som inte vet vart det ska ta vägen när han tar med min son in i sovrummet och sköter nattningen (galant!). Och när jag snyftande frustrerat ger uttryck för att min förändrade kropp gör att jag inte får orgasm lika lätt; och jag minns inte ens vad han sa exakt, mer än att det var helt rätt.

Januari i Skåne är en tung grå filt. Jag är glad för det. Mörkret gör det så legitimt att tillbringa mycket tid i vår bubbla, med varandra, under täcket. Jobb och skola och möten är en transportsträcka dit. Tillbaka hem. Och hans händer som håller om mig utan att hålla fast mig.
















lördag 26 december 2015

Ge tillbaka min hjärna!

De säger att eftervärkarna blir värre efter varje förlossning.

Börjar också ana att hormonstormarna blir större varje graviditet. Är nio veckor in och redan trött på surhet och trötthet och glömska och ilska och glädjetårar och sentimentalitet och herregud. I alla appar står det att hormonbelastningen kommer minska snart och jag hoppas att det stämmer.

Är dessutom övertygad att jag känner bebisen växa och röra sig. Jojo.

onsdag 16 december 2015

Om gräl

Vi bråkar. Inte varje dag, men ofta. Och jag skriker och får vass blick och stampar i golvet och vet att jag formulerar argument i rasande fart på stående fot, argument som inte går att slå hål på.
Och jag andas knappt och hjärnan rusar och jag blir mer upprörd över vad jag tror att detta har för möjlig påverkan på en potentiell framtid (herregud) att jag inte är här och nu.
När jag fått slut på ilska så kramas vi. Sätter oss. Ser varandra i ögonen.
Och pratar. På riktigt. Och jag skäms och säger förlåt och han säger förlåt och även om jag inte gillar gräl, jag tycker vi bråkar för ofta; det känns bra. En snabb urblåsning och så kan vi berätta vad vi lärt oss. Vad vi vill jobba med. Lägga ribban på en rimlig nivå.

Och inget är mjukare än mitt hjärta när han håller mig och säger på olika sätt med olika ord;

jag älskar dig, hela dig, alltid.












tisdag 8 december 2015

Andningen

Det är liksom inte officiellt än.
Och det finns väl ännu någon slags variant av framtid då vi väljer att inte behålla barnet.

Men.

När jag tänker på det så pirrar det i hela min kropp
det suger till i magen och jag blir yr.
Ett okontrollerat fniss.
Just nu vilar varje dag på en guldvåg och allt som sägs och allt som känns lägger en grund till något som ska vara länge.

Jag är hårdare än jag någonsin varit för jag vet precis vart mina gränser går. Och jag ställer krav. Hejar på och beundrar och dyrkar och samtidigt har jag noll tolerans mot bullshit. Och detta fantastiska; jag kan skälla på honom och vara rasande arg och efteråt säger han bara

Kom
Låt mig hålla om dig

Och jag kan inte tacka nog för hans stora hjärta. Att han tröstar mig när jag är arg på honom. Så ilskan rinner bort. Murar rasar och vi ligger hjärta mot hjärta och möts. Så jag kan tvivla och vara arg och hysteriskt lycklig och orolig och tvär och sur och lekfull och sensuell och mjuk och mild och han är där. 









fredag 4 december 2015

Genomskärning

Jag ligger i mörkret i sovrummet med min son och väntar på att han ska somna. Samtidigt via text instruerar jag Kärleken hur han navigerar i mitt kök.
När jag kommer ut är maten nästan klar. Jag tar en liten mun kall öl.
Vi äter middag med levande ljus på bordet och övar engelska ord med Mumsan.

Barnen sover. Vi ligger i sängen och diskuterar arrangemang på låtar.
Tittar på Solsidan.
Han masserar min rygg.
Vi delar på den sista chokladen.

Djupt inne i min kropp finns en liten grodd vi skapat tillsammans.

torsdag 19 november 2015

Visst gör det ont när sår läker

Det är en natt mitt i veckan, mitt i november. Kolsvart sedan många timmar, ute är det regn och vinden viner - trots allt är det Skåne på hösten.
Jag är så trött så det värker i kroppen och det är många veckor det varit så nu. Men inuti är det något annat som sker, under den vardagliga stressen. Jag läker. Han läker mig. Det gör ont. Det är skönt.
Och det är natt i november och kvällen har varit ångestgråt
från min sida
och vettiga ord från hans sida. 
Och jag släcker lampan och vänder mig om liksom tom och ensam och tyst och han lägger sig bakom mig, nära, utan att tränga sig på. Och det är tyst.
Långsamt mjuknar jag.
Sjunker in i hans famn.
Hittar orden där i mörkret.
Han omfamnar hela mig och allt är så självklart enkelt magiskt fantastiskt otroligt vill du älska?
Ja.
Efteråt kliar jag hans rygg och nacke tills han somnar. Det är en natt i november och vinden lever utanför och jag läker. 











tisdag 17 november 2015

Mjukheten

Mitt lilla barn, som vaknar hostande vid midnatt. Som inte vill vara själv i sin säng. Så vi lägger oss mage mot mage, jag liksom halvsitter och mitt lilla barn. Han är en meter lång, varav hälften ben och denna tjocka rufsiga kalufs. Som en liten gris bökar han sig in i mig och jag ber en bön av tacksamhet för min volym och mjukhet. Vila på mig, sjunk in. Hans små armar om min mage och vassa armbågar  mot mina lår.
Det är mörkt i rummet.
Hans andhämtning blir tyngre och tyngre. Och mitt lilla barn, som rör sig mot mig och jag kan tydligt förnimma hur samma rörelser kändes när han låg inuti mig.
Vila mot mig.
Vila i mig, som jag vilar i dig.

torsdag 12 november 2015

Gränslandet

Om det finns någon rationell röst kvar i mig borde den kunna säga att detta jag upplever inte är normalt.
Det är inte meningen att tiden inte hänger ihop, att jag inte förstår begrepp och tidsramar. Jag tappar bort mycket nu, minnet läcker som ett såll. Jag är så trött att jag somnar om jag är tyst i tre minuter.
Jag är fantasilös och tvär och arg och har så ont i varje fiber varje sekund som en dov ständigt pågående vibration. Hopplösheten i att detta inte är första gången i detta kolsvarta tjärkletiga förvillande hål. Det är inte första gången, och jag börjar kapitulera inför att det inte är den sista. Och jag undrar om livet kommer vara en hinderbana, någon slags långdistanslöpning där framgången mäts i hur länge jag lyckas hålla mig uppe. Tio månader i sträck är mitt rekord. En månad i hålet och sedan tio månader till. Så nästan nästan två år med bara ett litet fall.

Dessa ord jag så sällan säger högt för att beskriva min verklighet.
Depression. Ångest. Panikångest, som en kraftfullare variant. Utmattningssyndrom. Självdestruktivitet. Strösslas med suicidala tendenser som jag verkligen inte orkar med.

Det är som att leva med tickande bomber inom mig. För det mesta går jag försiktigt och stilla för att inte få någon att brisera. Så blir jag trött på att vara försiktig, trött på att vara rädd och kastar mig ut i något, som en kamikazepilot - för någonstans finns ju den där upplevelsen av att jag skapar allt detta själv. Och jag kan välja själv. Och det brukar funka.

Men så kommer det smygande.

Och till slut har jag inget annat val än att låta det ta över mig. Att sjunka. För jag orkar inte simma, inte ens hålla mig flytande. Så jag sjunker. Ner i djupet. Och ger efter. Och ber en bön att det ska finnas en botten att ta avstamp ifrån.
















tisdag 3 november 2015

Det magnifika med kärleken

Det pågår mer i mitt liv än den här relationen - det är barn och vänner och skola och hem och familj. Det handlar mycket om vad jag egentligen ska göra, vart min plats är. Om försörjning och syfte, om kapacitet och förmåga. Fram tills för en handfull veckor sedan hävdade jag att jag inte skulle ha tid med en fast relation, att jag inte ville vara det viktigaste i någons liv.

Så denna kärlek, den liksom drabbar mig. Vi växer stadigt in i varandra och tiden tycks inte räcka till för allt vi vill göra med varandra. 
Kärleken drabbar mig.
När han sjunger en koral med skrapande röst.
När han kommer till mig med choklad när jag har en dålig dag.
När han sitter med min dotter i famnen och tittar på film.
När hans blick blir dimmig av att röra vid mig.
När han drar ett dåligt skämt och jag är övertrött och vi skrattar så vi gråter.
När han memorerar precis hur jag vill ha mitt kaffe, vilket snus jag snusar, vilken choklad jag gillar.
När han lägger sin haka på min hjässa och sina varma stora händer på min mage.

Kärleken drabbar mig.
Jag blir lätt och yr och tung och torr i munnen. Jag mår nästan lite illa och kan inte sluta le. Jag får svindel och måste titta bort, hitta mina fötter. Och varje gång vi ses blir det mer och mer. Och jag känner mig rå och blottad och hudlös - och denna gång ska jag inte gardera mig, inte skydda mig. Detta är en kraft jag vill njuta av, vara närvarande i även när det blir läskigt.








söndag 1 november 2015

Två bilder säger mer än tusen ord?


Ett liv i celibat.




Och den sjunde oktober förändras allt.










tisdag 27 oktober 2015

Den första dejten

Vår första dejt var på en onsdag. I ett litet hus i Limhamn som hyser en fiolaffär kliver vi in och jag är så medveten om att det var första gången vi är själva.
Vi blir visade i ett litet rum och du börjar provspela olika fioler. Jag hör med en gång vilken det är som är din, den vars ljud är som honung och whiskey och när du spelar försvinner jag.
Du köper en altfiol.
Och jag undrar om du kommer minnas den här dagen för det
eller
för att det är vår första dejt.
Sen kör vi runt lite i stan. Jag lämnar i ett par skor hos skomakaren. Vi köper falafel och åker ut till havet och det blåser som själva fan (det är ju trots allt Malmö i oktober).
Och vi sitter i framsätet på min gamla merca och äter falafel och pratar och jag är fortfarande så osäker på dina signaler. Jag vet inte vart gränserna går men jag sträcker ut en arm och lägger min hand om din nacke och jag känner dig för första gången.
Och vi kysser varandra.
Det är inte fantastiskt med en gång. Men det är spännande och naturligt och jag vill genast ha mer och du är nervös och jag är nervös och till slut grenslar jag dig och vi hånglar tills alla rutor är immiga.

Under detta första trevande möte hinner jag tänka så mycket fast jag inte tänker alls. När vi kör genom Skåne hem till mig och lägger oss i sängen och pratar och hånglar och klär av varandra och ligger och pratar och hånglar och till slut sover lite grann - känner jag mig så innerligt tacksam. Tacksam över denna skatt jag funnit. Som hittat mig. Och tack gode gud att det fanns en sagolik attraktion under allt det där vänskapliga.







lördag 24 oktober 2015

Och det liksom bara händer

Jag ligger i min säng som hundratals andra fredagar
men
bredvid mig ligger en varm man, som lyssnar på Bob Dylan i hörlurar.
Han har stuckit in benet under mitt täcke och min katt ligger på hans mage.
Jag har helt tappat tidsperspektivet
egentligen
skulle vi inte alls ha tid att ses den här veckan, mer än i skolan. Men varje dag har vi liksom gjort oss tid. Hittat anledningar. Hittat saker att göra.
I mitt kök står en flaska tioårig rökig whiskey, min första. En present.
Och vi har spelat musik så många timmar idag att jag svävar.
Jag har inte saknat detta.
Inte längtat.
Men jag kan inte heller minnas hur det kändes att inte ha honom bredvid mig.
Han andas tyngre och tyngre
men
han kommer låta mig somna först. 




fredag 16 oktober 2015

Om närheten och om utrymmet

Detta jag upplever nu är lite som en ständigt pågående orgasm. I två år har jag jobbat som ett litet djur för att lära känna och förändra mina relationsmönster. Och länge länge var jag så arg, sur på mig själv, för att jag inte tycktes fatta grejen. 
När det äntligen föll på plats, när jag äntligen manifesterade nytt, när förändringen visade sig i konkret form; herregud. Herregud! Det är knappt ens ett rus, det är bara en enorm inandning efter att inte fått luft på länge. 
Och allt det där att tänka på vem som skrev sist och om vad och hur länge sedan det var och hur tätt man ses och hur man dämpar uttryck av kärlek för att inte skrämma bort? Inget sånt. Alls. I flera veckor har vi dagligen skrivit till varandra och utöver det setts i skolan. Utvecklingen har skett så naturligt och alla dessa små saker som jag hängt upp mig på. Huruvida han satt sig bredvid mig på lunchen. Att han bjudit mig på kaffe. Att jag tänkt på honom på morgonen, gjort mig extra fin. 
Och nu är vi ihop.
Och vi hånglar i korridorerna och samtidigt, ibland när vi spelar på lektionerna så glömmer jag bort att vi är ett vi och vi är något annat. Hur jag inte behöver anstränga mig för att skapa utrymme eller att komma nära - det sker helt naturligt.
Och inte en sekund behöver jag en fundera på om han verkligen tycker om mig - han ser och bekräftar och säger ifrån och uppmuntrar och skäller och klappar om och hyllar mig.
Detta är något nytt. Allt är nytt.

torsdag 15 oktober 2015

För första gången på åtta år frågar jag chans på någon

På ICAs parkering.
Det blåser som fan och du skolkar från någon lektion och jag, ja, jag är liksom bara tvungen att veta om det fortfarande finns kvar. Alla känslor. Självklarheten. Ömsesidigheten.
Som tonåringar hånglar vi, går hand i hand, en runda i affären, har råd att köpa en dosa snus för vi är båda panka, en promenad i blåsten och vi måste stanna och kyssa varandra varannan meter.
Lukten av din t-shirt när jag borrar in näsan i ditt bröst och mumlar fram, hastigt och oförfinat vill du bli ihop med mig? och ditt skratt.
Ditt skratt som mullrar som åska, du som jag som är högljudd och tar plats och har direktkontakt med hela ditt känsloliv. Du som jag som är intelligent och nyfiken och så mycket som barn. Inget världsvant, inget cyniskt, ingen nonchalans.
Jag är kär i dig. I din norrländska, i dina stora händer som gör magi med vilket instrument du än tar upp. I hur du snöar in på grejor, i din klädstil, i din passion.
Du.
Du som jag som älskar innerligt och hämningslöst. Som inte spelar, som inte har en agenda, som älskar improvisation.
Jag är så värd dig.






måndag 12 oktober 2015

Ett tackbrev till mina män

Ni har varit en stor del av mitt liv de senaste åren. Ni är ganska många, vissa av er har jag utvecklat en fin vänskapsrelation till och har kontakt med ofta. Vissa har jag bara träffat någon gång. I vilket fall så vill jag tacka er alla. Ni har, var och en, lärt mig många viktiga saker om mig själv. Hjälpt mig framåt.
Tack för att ni lärt mig kommunicera vad jag behöver.
Tack för att jag fått öva på att vara närvarande i mina känslor.
Tack för att jag fått leka.
Tack för att ni visat mig, i era olikheter, hur många sätt det finns att skapa kontakt på.
Tack för att jag fått älska utan hejd.
Tack för att ni utmanat mig. 
Tack.

För utan allt detta, alla er, hade jag inte varit redo för det jag nu upplever. De första självande andetagen i en relation. Jag är ihop med en man som är kär i mig. Jag frågade chans på ICAs parkering; och detta är så nytt och ovan. Hans armar om mig och klumpen i hjärtat och jag är så tacksam. Att jag var redo.





lördag 3 oktober 2015

Utdrag ur ett samtal

- Vad tycker du om min röst?
- Oj. Svårt att beskriva en röst.
- Nja, din är som skäggstubb.
- Okej. Men detta kommer låta konstigt.
- Kör!
- Din röst är som vind, skog och ungdom.

torsdag 24 september 2015

Göra fred med ovissheten

Idag åkte jag till skolan fem timmar innan jag behövde vara där. Bara för roligt. För gemenskapen. För att spela. Bjuda på lunch. Hänga. Känner mig vagt förvånad med kan inte se vad jag annars skulle göra. Och jag fixar faktiskt detta; klass och tider och ständigt nya intryck. Ny information. Har låga musikaliska ambitioner, men vilka utvecklingssprång jag tar just nu.

Sommarens kaos har stillat sig och jag börjar njuta av frukterna av det jobb jag utfört. Det var värt det; det är värt det. Och nu är det som en ny tid. Mina barn blir större och vardagen är inte alls bebisanpassad längre. Jag känner mig omhändertagen av mina vänner. Vi gör roliga saker. Vi tränar. Vi äter. Vi håller käft och vi skapar. Tillsammans. Och jag vet att jag kommer genomföra många stora förändringar i mitt liv, snart. Är inte helt klar över vilka eller när - och det är faktiskt väldigt skönt.

fredag 11 september 2015

En torsdag i september...

...vaknar jag i en säng i ett kök i Lund. Jag dricker te med min vän, sitter på hennes säng och pratar så länge att jag till slut får lite bråttom. Dusch, kläder, smink i en dundrande fart och ut genom dörren med kjolen fladdrande runt benen.

På plats på habiliteringen och eftermiddagens jobb; att i tre timmar prata om mig och diagnoser och sex och relationer med en grupp föräldrar till ungdomar med diagnos. Känslan när folk slickar i sig varje ord man säger. Som ställer frågor och vill verkligen höra mina svar. 

Och vidare till Malmö och en träff med Savanten. Vars ögon är blåare än is och hjärta och hjärna och långa ben och hjälp vad jag tycker om denna människa. Kärlek för människor kommer liksom i vågor och för mig är det nästan en utomkroppslig upplevelse. Det drabbar mig. 

Två kaffe och två öl senare lämnar jag Malmö. Kör genom stan, lyssnar på Hello Saferide och solen går ner bakom mig och Skåne är som ren magi, som alltid. Får ett infall, ringer ett samtal och fyrtio minuter senare sladdar jag in på Snickarens gård och vi har picknick i hans husbil tills det blir mörkt och kryper sedan upp i hans soffa och dricker te och pratar och allt känns välbekant och lagom och jag åker hem och Bullen ligger i sängen och äntligen får jag ta av mig kläderna och slänga ur linserna och bli omfamnad av min säng.

Dagar som denna känns som den perfekta genomskärningen av mitt liv. När jag känner mig lycklig och närvarande och att jag gör precis det jag vill göra. 







måndag 7 september 2015

Nu ska jag bli stor

Idag var jag på arbetsförmedlingen och sa

"Jag vill bli eventkoordinator/projektledare/organisatör - så om ni ordnar en utbildning, praktikplats och arbetsträning?"

Och de nickade entusiastiskt och gjorde en plan och var lite bekymrade över eventuell fysisk smärta och gjorde mina luddiga beskrivningar till något konkret. Detta kommande år kommer sannerligen bli intressant.

torsdag 3 september 2015

Allt jag vill ha

Igår började jag skolan; från och med nu pluggar jag musik på halvtid. Jag började även (äntligen!!) gå på min yogaskola igen och nu behövs det inga fler tecken för att övertyga mig om att saker är annorlunda. Jag är annorlunda.
När jag berättade för någon om att jag pluggar musik fick jag frågan om det var på Musikhögskolan? Inte än, svarade jag. Detta har jag funderat på sedan dess. Vadå inte än? Har jag tänkt göra det sen?
Och det är lustigt. Detta skulle bli året av självförverkligande och jag trodde det skulle handla om karriär och sånt. Men tydligen mer om konst och kreativitet och uttryck. Detta är året då jag lär mig stå på huvudet, läsa noter flytande, spela saxofon, skriva skämt, ha mer att göra, vara sambo, äta ordentligt, springa skönt, be om förlåtelse, vara stolt över det jag kan och inte backa när det känns läskigt. 

söndag 30 augusti 2015

Nästa kapitel

Så kom dagen jag vetat om hela sommaren. Dagen då Savanten ska spela på festivalen jag är med och anordnar och den dag då vi oundvikligen kommer att träffas. Efter ett möte jag vet berörde oss båda djupt och sedan en sommars radiotystnad. För två månader sedan skickade jag ett sista sms med innebörden - allt är lugnt.

Men jag visste ju inte. Skulle han ignorera mig? Vara dryg? Kaxig? Hånfull? Flyktig?
Så i min hamsterutklädnad (kängor, strumpbyxor, kort tajt klänning, stor pälsväst och målade morrhår) går jag för att kolla deras soundcheck.

Och den kramen.
Den värmen.

Många timmar senare finner jag honom igen i mörkret. Vi sätter oss under en filt och pratar. Först ganska allmänt. Nära nära. Och sedan pratar vi, på riktigt, om vad som hände. Han ber om förlåtelse. Och jag känner i hela mig hur något vridits ett varv runt och vad vi än är för varandra har vi kommit närmare, varandra och oss själva.








tisdag 25 augusti 2015

KANTEN

Att vara hippie och halsa champagne.
Att älska vetenskap och tro på änglar.
Att ogilla smoothies och mölksyrade grönsaker.
Att kunna dansa i timmar men tröttna på att promenera efter tre meter.
Att ta allt på allvar och skämt tvångsmässigt.
Att vara lat men alltid ha tusen projekt i luften.
Att drömma om tatueringar och läsa chick-lit på löpande band.
Att förkovra sig i sociala medier och dagligen utöva telepati.
Att ha dreads ner till midjan och aldrig tacka nej till en hamburgare.
Att djupandas och röka cigg.
Att tro på kärlek och snällhet och vara hänsynslös och egoistisk.
Att älska att köra bil och att åka tåg.
Att älska människor och stundtals vara helt socialt inkompetent.
Att kunna ge utan stopp men är kass på att ta emot.
Jo.
Har alltid gillat att hoppa hopprep med gränser och motsägelser.




söndag 16 augusti 2015

Jag älskar min själ.

Men är inte lika säker på att jag älskar min person. Hon jag är nu började jag bygga som artonåring. Nu känns det för trångt. Eller. Jag vet inte. Jag vet inte vad som är kvar efter den här demonteriningen. På ett själsligt plan känner jag mig friare och lyckligare än någonsin. På ett personligt, världsligt, plan känner jag mig vilsen och liten. Och det är faktiskt okej.
Allt detta gör mig folkskygg. Selektiv. Lite dålig tajming eftersom jag bygger festival de närmsta två veckorna och sedan är festivalgeneral. Men det är ett överflöd av kärlek och kreativitet och det är alltid som balsam.

tisdag 11 augusti 2015

Ute i det fria

Det har gnagt i mig några dagar. Att detta kosmiska partnerskap, denna djupa kärlek, denna relation som är luft och eld och vatten och jord och rymd; skulle kunna reduceras till en simpel förälskelse. Så jag blundade. Och vände och vred mig. Ilsknade till. Fick ångest. Blev rädd. Och till slut formulerade detta:

Ilska och frustration hänger ihop för mig. Och frustration känner jag när jag känner att jag sitter fast eller blir begränsad. Värst är känslomässig begränsning. Upplevelsen att inte få känna det jag känner, eller känna så mycket som jag gör, eller agera på det.
Min intuition och mina känslor är mina ledstjärnor. Inget hade jag varit utan detta. Att tämja detta ligger inte i mitt intresse. Jag växer i det vilda. I kaos. I konstant flöde. Där finner jag ro och kraft. 
Så med det sagt.
Det är klart som fan att jag är kär i dig. Och jag tänker inte göra något för att stävja, kontrollera, minimera, hejda, tämja.
Detta är mitt. Bara mitt.
Mitt rus, min lycka, min dopaminkick.
Så.
Inte arg längre.
Bara lycklig.
Fri.

Iväg i ett sms och lättnaden! Lättnaden!

måndag 10 augusti 2015

Ångesthantering

Det tog ett dygn eller så innan jag kunde få ett rationellt grepp kring denna begynnande ångest. Som att jag ändå druckit en del i helgen. Sovit för lite. Mediterat, men inte hunnit yoga. Dansat och kramats och lekt och jobbat - men inte riktigt varit närvarande i mig.
Så kan jag säkert hitta lite orsaker i astrologi och hormoner och att jag plockar upp oro hos mina nära.
Detta hjälper mig faktiskt, så tillvida att jag inte börjar göra dumma saker pga av att det känns lite jobbigt en dag. Istället kan jag andas djupt, göra johannesörtste, sova en natt till och om jag fortfarande känner såhär imorgon - då kan jag veta att det inte bara är omständigheter utan något jag vill adressera.

söndag 9 augusti 2015

Vemodet

Jag bävar.
Det börjar som en skakning på nedre däck och jo jag tackar. Jag känner förändringens vibration och jag har bett om detta och längtar efter det och jag vill vidare. Men. Att jag inte just nu vet vad som kommer förändras, bara att det kommer hända, gör att jag lite sörjer allt. Tittar på mina nära relationer. Är det någon av dem jag kommer avsluta? Tittar på mitt hem och mina saker och min vardag - känner vemod och förväntan i en enda röra.
Tittar på mina vanor och ovanor.
Drömmar och visioner.
Självbild och självförverkligande.

Det är som att jag simmar upp mot ytan och när jag bryter igenom kommer inget vara som innan. Jag har trivts här där jag varit men jag längtar efter luft.

Så undan för undan släpper jag taget. Gör små små justeringar.
Imorgon har jag vilodag. Då ska jag meditera och slänga saker och centrera mig. Skriva. Måla. Sjunga. Gråta.




torsdag 6 augusti 2015

Process

I tisdags fick jag en kort men intensiv massage av Gangstern. 
Redan någon timme efteråt kände jag hur det liksom började röra sig i mig. Som något sakta rörde sig upp mot ytan. Svart. Tungt.
Och jag skriver till honom att nu, nu kommer det. Och han svarar, säger åt mig att andas.
Du fixar detta.
Sen dess är det bara ett töcken.
Det är inte så att jag mår dåligt, egentligen. Men all denna gamla sorg som jag släpper taget om passerar genom hela mitt system.
Det gör ont. Det förlamar mig.
Han ringer innan han lämnar landet.
Du är helt redo för detta. Släpp det. Det kanske tar några dagar eller en vecka, men sen är du klar. Gråt bara. Du är okej. Förlåt dig själv, jag hör att du tycker det är svårt. Andas. Var arg på mig om du behöver, men du vet att jag hade inte satt igång detta om du inte låtit mig.
Och jag gråter och gråter och gråter och gråter. 
Han säger mitt namn.
Jag gör detta själv. För min egen skull. Men himmel, himmel, att inte vara ensam är det som just nu håller mig samman.

tisdag 4 augusti 2015

Eftersom jag tänker att han aldrig kommer läsa här.

Jag tar mod till mig, liksom sats, och säger

- Jag älskar dig.

Han gör ett oefterhärmligt ljud, ett skratt och en fnysning och ett stön. Och säger

- Det där var väl inte svårt? Och, det är ju underförstått. Fast det kanske vi behöver säga ibland?

- Ja, jag behöver det.

- Men du. Du vet ju. Du vet ju att jag älskar dig. Det är ju själva förutsättningen för allt.

Och sen är det liksom slutpratat om det. Men i mig bubblar det över. 

Jag älskar honom för att han aldrig kommer smeka mitt ego. Jag älskar honom för att han inte skrattar åt mina skämt. Jag älskar honom för att han tror på mig. Jag älskar honom för att han utmanar mig. Jag älskar honom för att han är det snällaste jag mött. Jag älskar honom för hur han är med sina barn. Jag älskar honom för hur han pratar om sånt han älskar. Jag älskar honom för hans intellekt och kunnande. Jag älskar honom för att han varje morgon går upp före mig och säger åt mig att sova mer. Jag älskar honom för att han gör så gott kaffe. Jag älskar honom för att han ser all min svärta och omfamnar den. Jag älskar honom för att hans röst gör mig tyst. Jag älskar honom för att han låter mig vara ifred. Jag älskar honom för att jag alltid får komma till honom. Jag älskar honom för att han visar mig vägen jag inte vågat gå förr. Jag älskar honom för att han får mig att känna mig skör och ömtålig och stark och oslagbar. Jag älskar honom för att jag vet att han är rädd och han gör det ändå. Jag älskar honom för att han inte tränger sig på men aldrig backar när jag försöker gömma mig för det som är viktigt. Jag älskar honom för att han är ödmjuk. Jag älskar honom för att han aldrig låter mig göra mig mindre än vad jag är. Jag älskar honom för att hans själ är det vackraste jag någonsin mött.

Och en miljard saker till.
Och tusen till.
Och en.


söndag 2 augusti 2015

En helg

Igår gjorde jag musik och mediterade ungefär hela dagen, med barn och vänner omkring mig. Spontant kvällsdopp och plockmiddag och folköl och ännu mer musik.

Så idag. Efter sen frukost kastade jag mig på en filt i solen. Läste. Spelade. Ringde ett samtal och tog första steget att fortsätta min tantrautbildning i höst. Och Grannen (som ju är min särbo) kom och stekte pannkakor och jag gjorde slut med en av mina män.
Utflykt, med barn och hundar och helt utan föraning hamnar vi på grillknytis ute på landet med vänner och bekanta.
Jag gör slut med ytterligare en annan man och
lugnet
som infinner sig.
Frigörelsen i att släppa taget, dra en gräns, sätta stopp. Rensa upp.
Fri. Att inte bara välja till. Fri att välja bort. Be om mer.
Fri.

fredag 31 juli 2015

Välja nytt

Jag tror att det är dags för mig att börja ställa tydliga frågor till mig själv. Sätta upp mål. Vem vill jag vara? Vad är viktigt på riktigt? Vad ska jag göra? Vilka ska jag göra det med? Hur blir jag mer jag? Vad behöver jag för att verkligen gå vidare?

Jag har haft själslig semester i två år. Bara lekt. Släppt på spänningar, frigjort gammalt skräp.
Och nu är det verkligen dags. Dags att aktivt välja, och kanske även välja bort. Jag tänker på musiken och yogan. Mer av det. Mindre fylla. Mer meditation. Mer projekt och en liten utbildning. Mer drivkraft, mindre slentrianhäng.
Ärligare samtal - jag fastnar så lätt i jargong och jag tycker det är lite för roligt att slänga käft med folk. Skämta lite mindre. Eller bli lite bättre på det.
Uppträda mer.
Dansa mer.
Hitta nya rutiner för min vardag eller vänta; hitta en vardag. Har inte haft någon på länge.
Slänga saker. Ge bort. Sälja. Reducera mina sjuttioelva pyssellådor till en.
Deala med min rädsla för utbrändhet och våga pressa mig själv lite. 
Skilja mig.
Ha skilsmässofest.
Skriva mer.
Och någonstans någon gång hitta tillbaka till min kropp. Äta sova träna. Inte bara dricka dansa dekorera.
Älska mer. Göra slut oftare. Säga nej. Sätta gränser.
Sätta punkt.




Svårsmält

Jag kan inte riktigt hantera hur jag först skulle åka hem vid lunch. Och på väg till tåget frågar han mig om jag inte vill följa med och göra skattjakt?
Några timmar senare, när han igen ska släppa av mig vid tåget och undrar om jag inte ska hänga med och käka middag? Och jag nekar ihärdigt och tar mig till Malmö och har planer och vänner och allt sånt men efter några timmar

kan jag komma tillbaka?

Och självklart.
Så jag sätter mig på nästa tåg och promenerar fyra kilometer mitt i natten
bara
för att få sitta i hans närhet.
Vila i hans blick. Vila i vår sfär.
Känna hur ytterligare barriärer sprängs. Han talar om min känslighet. Och vi möts och vi drömmer om varandra på nätterna och har telepatiska samtal hela tiden och han är så nära så nära så nära.

Inget är självklart. Allt är skört och illusoriskt. Det mänskliga, det egocentriska. Rädslorna. Begränsningarna.
Och i detta.
Tryggheten och tilliten och tron. Det stabila och gudomliga och gränslösa och visionära.

Han tar inte i mig
och berör
varje
fiber
av min existens.

Vi rör knappt varandra 
och jag har
aldrig
varit
så nära en annan människa.

Tack.