onsdag 25 mars 2015

Årets kalldusch

Jo. Jag råkar visst vara lite gravid.

Herregud.

Jag är i chock, på riktigt.

tisdag 24 mars 2015

Magin

Just nu, en viss del av Skåne finns det tio kvinnor som på var sitt håll jobbar häcken av sig för att ro ihop årets fest. En syr madrasser, nån gör skyltar, fixar låtlistor, planerar maten, gör lampor, drinkbiljetter; you name it.

Jag har jobbat i lokalen hela dagen och med alla tusen listor hela kvällen. Roddat. Delat ut uppgifter. Planerat och uppdaterat berörda parter.

Detta är så sanslöst roligt, jag älskar varje sekund. Jag älskar hur vi setts fem dagar i rad och bara fixat. Skrattat så vi kissat på oss. Delat hjärtats tyngd och ljus. Visat svagheter och peppat varandra. Med dessa kvinnor finns en råhet och hjärtlighet som jag älskar djupt. Allt är okej. Och vi skapar magi. Tillsammans.

Liv och lust

Jag lyssnar på ljudböcker i rasande fart, skriver många långa listor på allt som ska ordnas dessa dagar. Jag går runt utan byxor och har tappat greppet om min menscykel och känner mig i allmänhet ganska hafsig. Gamla älskare hör av sig och jag blir förvirrad. Presumtiva älskare hör av sig och jag blir förväntansfull. Mina barn är så gulliga att jag smäller av. Jag glömmer ringa vänner, slänga återvinning och rensa rabatten. Jonglerar mängder med små bollar i luften och känner stressen men känner också att detta är bra, det är bra att kolla var mina gränser går. Jag övar på att ta på mig ansvar och att ge ansvar, att släppa och ha tillit. 
Just nu.
Ett liv.

torsdag 19 mars 2015

Denna veckan, ett sudd

Tisdag - sov bort feber
Onsdag - trodde jag ja! Men var ändå vaken och ganska peppig.
Torsdag - migrän och ännu mer feber. Sovit i ett dygn nu, somnar snart igen. 

Hoppas och ber att det räcker nu. Att jag imorgon kan få gjort allt jag vill och äta mig pigg igen. Vara ute i solen. Se solförmörkelsen. Fira vårdagjämning.

onsdag 18 mars 2015

Feberyra

Jag trodde att jag på fullaste allvar var klar med att vara sjuk. Och sen kom kill i halsen och tungt huvud och i sista sekund ordnade jag med barnen och deras pappa och däckade sedan. Sov i ett dygn. Idag mår jag mycket bättre och är glad för att jag lyssnade på tidiga signaler. De närmaste tio dagarna är fulla av sistaminutenfix, nästa fredag har ett av mina största projekt någonsin premiär. Bättre sova bort ett dygn nu, än halvkrasslig i en vecka.

söndag 15 mars 2015

Tillägg;

En liten röst som ropar mamma och en nedkissad säng. Och jag nästan skrattade, glad av det givna tillfället att bli sams. Att visa i handling att jag finns här även om vi bråkat. 

Sitta på knä framför henne och tvätta med en varm handduk. Bädda rent. Mjuk ny pyjamas. Kramar. Puss och godnatt och det tog inte mer än tio minuter men jag kommer somna mycket bättre nu.

Tack!

Vissa dagar alltså...

Jag brukar raljera och skoja om Lillebrors damatiska humör, och så ändå...så lik mig. Allt utanpå. Kommer fort, går över fort. Därför mer ängslig för Mumsan. Dessa tendenser hon har att svälja gråt, svälja känslor. Och så går hon in i nån slags roll vilket gör mig frustrerad eftersom jag inte kan hantera det som inte är äkta. Så jag blir arg och hon sväljer och spelar osv osv. Hoppas innerligt att den spiralen bryts med sömn, för idag var inget kul. Fina stunder, men jag vet inte hur jag löser konflikter med henne på ett konstruktivt sätt. Hon är bara fyra. Då kan jag sakna Mannens närvaro, han är bättre på det. Att lirka. 

Som förälder väntar jag ständigt på att bli genomskådad.

lördag 14 mars 2015

Mör, mörare, jag

Två barn, två kalas, fyra timmars körning (Skåne runt) och sex timmars sömn i kroppen. Alltsammans gick faktiskt sjukt smidigt och alla glada hela dagen men nu...känner mig som efter en riktigt djup massage. Plus koffeinstinn. Av någon anledning tycks jag dock ha någon princip emot att somna innan klockan nio, så nu försöker jag göra något fint med tiden. Som att svamla.

torsdag 12 mars 2015

Jag ger dig min morgon

I can feel
everything you do
Hear everything you say
Even when you're miles away

Jag har alltid tänkt gällande Nasse att jag kommer alltid finnas där när hon är redo. Händelsevis en märklig projicering då det ju inte ens är så att jag är redo. Häromdagen kom det dock en insikt, att nej, det kommer jag inte. Jag älskar henne högt och innerligt, men det vi eventuellt har i romantisk/sexuell kontakt, det är inte något jag kommer vänta på för alltid. Det var skönt att känna så. Har inte sagt det till någon, allra minst till henne, men som vanligt förändrade den lilla insikten hela dynamiken.

Hon sov över inatt. Och jag gjorde kvällsmat som hon fick äta i sängen, frukost i sängen, kaffe i sängen. Mer än tolv timmar i sängen med henne, sovande, pratande, ätande, kramandes. Och till slut, med solen dansande i rummet, hånglandes och älskande. Trevande, långsamt, lidelsefullt. Kärleksfullt. Men ett lugn att vi trots allt har all tid i världen. Vi har varandra. Och även om jag inte formulerat tanken så har jag nog bett om någon form av bekräftelse som inte är tvetydig för att inte släppa alla förhoppningar. Hennes läppar och ögon, forskande, utforskande, mjuka. Ben och fötter och händer och knän och kyssar överallt.

Tid försvann. Rum försvann. Allt som fanns var våra kroppar, tätt tätt sammanfogade. Omslingrade. Panna mot panna. Hjärta mot hjärta. Efteråt sublimerade vi i sann tantrisk anda och hon virvlande in i en dusch och iväg och jag är kvar. Avslappnad och mjuk och en säng med röriga lakan och ett rum som doftar av oss. Och en känsla av evinnerlig tacksamhet. 

onsdag 11 mars 2015

Det som uppfyller mig

Samtalen. De mängder av diskussioner och mejl och kommentarstrådar och sms jag fördjupar mig i varje dag. Massiva mängder information. Och det livar upp mig till den grad att jag nästan blir utomkroppslig. Mitt senaste tillskott i kommunikationskanaler är Skype och det är nästan läskigt. Att prata med Lucius i timmar, höra honom säga mitt namn, och se honom lyssna. Att se honom. Att han ser mig. Att vi skrattar och skämtar och jag vet i mitt hjärta att detta är en människa jag alltid kommer minnas, oavsett om vi aldrig ses.

Och han säger att jag har inspirerat honom så mycket på denna korta tid, att mina råd alltid uppfyllt honom med tillit och hopp och jag känner mig sedd och hörd. Det är ett hav emellan oss, men det spelar ingen roll. Och jag fastnar ibland i hur ung han är, och han bara skrattar och sger att det är kontraproduktivt. Han kallar mig gudinna och vill veta vad jag vet och vad jag tror och tänker om allt. Vi har likadana ögon, exakt samma färg och jag känner mig lugn och pirrig i hans närvaro. Hans ord har gått rakt in i mig från första stavelsen. 

Och med honom, och min senaste (vad ska vi kalla honom?) har jag även börjar kommunicera genom att skicka låtar som förklarar känsloläget. Som ljudrebusar över internet, känslor och längtan och komplimanger så stora att det svämmar över. Omtänksamhet. Framförallt upplever jag en otrolig uppriktig önskan om välmående. Och det gör mig gott. Jag kan sakna och längta och ge uttryck för detta och bara mötas med vänlighet, det är inget problem. Och allt detta, alla dessa människor och möten bygger upp till något. Något viktigt. Kanske börjar jag ana konturerna av det, kanske börjar jag få en känsla för vad det är jag skapar. Och kanske är det inte viktigt. Processen är fantastisk och jag njuter av varje sekund.

tisdag 10 mars 2015

Säger godnatt till mina män, släcker ner och ändå, så många saker att skriva. Lösa trådar knyts samman. Idéer sprutar ut. Och kroppen, den börjar kännas som jag minns den. Starka muskler, en kontrollerad smidighet. Lätt till avslappning. Lätt till uttryck.

Och det är intressant, när jag tagit mig an utmaningen att sätta gränser får jag möjligheterna hela tiden. Framförallt i fråga om att prioritera aktiviteter; jag kan inte vara överallt. Göra allt. Och det känns nyttigt.

Min senaste snubbe (för ny för ett smeknamn) är så jäkla bra på att bekräfta mig när jag möter mina rädslor och det är otroligt upplyftande att ha någon som bara hejar på utan att varken problematisera eller förenkla. Bara ser på mig och ser mig. Jag vill ha mer av det. 

söndag 8 mars 2015

Ikväll var månen gigantisk och brandgul...

...och jag gick nog ganska långsamt den sista biten hem. Fullproppad på intryck. Känslor. Tillstånd. Energier. Bara några timmar tidigare stod jag halvnaken i ett varmt rum med underbara kvinnor och dansade allt vad hjärtat kunde bära.

Ytterligare några timmar innan det stod jag på ett trottoar och grovhånglade.

Igår kväll låg och loj och mjuk och blickade in i ett par ögon och är mjuk och tyst och han viskar
Jag ser dig

Och jag vet väl det, just därför är det så läskigt. Kanske är han inte min, men vet ni, jag tror att han älskar precis som jag gör. Han är ärlig och uppriktig och tydlig och mjuk och fast och förankrad och luftig i en salig röra.

Jag gjorde plats för relationer som faktiskt får mig att växa. Det gav resultat. Nu är frågan om jag är modig nog...och inte har jag kommit såhär långt för att fega ur.

fredag 6 mars 2015

Alla dagar kantas av ord

Jag skriver, jösses vad jag skriver. På engelska och svenska och ibland på franska. Och jag formulerar tankar och känslor och kommunicerar konstant. Ibland när jag inte skrivit här på länge tänker jag att det behövs en uppdatering, en ifyllning. Men inget här är baserat på kronologi så varför ens försöka?

Jag känner mig snabb som blixten, vass och hög och klar och får det jag vill göra gjort i en rasande takt. Även där, jag skriver, jösses vad jag skriver. Och pratar. Och tänker. Och undervisar. Och hittar lärare, vägvisare. Människor tvärs över hav, som jag aldrig träffat i fysisk person men som på något vis tar sig in i mig och gör mig ödmjuk. Och jag sjunger och jag yogar och jag öppnar upp och bjuder in men också sätter gränser. Förtydligar. 

Och jag vandrar gator, byter stad och miljö, ser människor i ögonen och skrattar. Dansar på trottoaren, själv, mitt på dagen. Jag är starkt och stor och i ett överflöd. Det är inte en affirmation, det är en ren sanning. Och jag kramas mycket och sedan ännu mer. Skrattar högt och mycket. Vaknar av försiktiga fingrar längs min rygg. Somnar till snälla sms. Sticker min arm under vännens, pratar pratar och det tar aldrig slut. Blir bjuden på middagar. Går ut på lokal. Somnar på soffan och yogar naken. Säljer mitt sista röka, köper för mycket snus, glömmer bort att äta. Längtar efter tröjväder, längtar efter hångel. Gör presenter, glömmer bort födelsedagar, och städar sporadiskt och frenetiskt. 

Allt är rörelse, det kan inte existera något utan det. Stillhet är endast en lågfrekvent rörelse, och kanske kanske börjar jag faktiskt få kläm på dynamiken mellan frekvenserna. Att krama det mesta ur ett vortex och inte oroa mig för att det kommer bli för mycket. Ge allt. Och sedan fullständig vila. Kanske springer jag från något, men jag vill helst tro att jag snabbt tar mig till något. 

måndag 2 mars 2015

Mars och eld

Mitt år börjar ta fart efter vintervilan och jag får påminna mig om att andas. För det är inte övermäktigt, alla projekt. Det finns luckor i kalendern. Men det är många trådar. Och det är många idéer och planer och förhoppningar och människor.

En mycket viktig tid, den som kommer. Kan ej specifiera varför men det känns avgörande. Jag ställs på prov. Hur stark är min tillit? Hur öppet är mitt hjärta?

För någon vecka sedan gick planeten Mars in i Väduren och jag märkte av den skiftningen så starkt. Och all denna eld märks fortfarande. Jag är varm hela tiden, jag svettas när jag sover. Jag äter helst kall mat. Jag har närmare till ilska och irritation. Jag kan nästan inte vara stilla, måste ordna med saker hela tiden. Och jag känner att torrheten i luften och det att jag är i rörelse får min kropp att värka. Det är även denna eld som gör att jag inte säger nej till något. Eld är initierande, och med våren är det dags att sätta frön för att ha något att odla. Mina två senaste relationer har inletts på våren, inser jag nu. 

Andas djupt, och hoppa. Flyg. Sväva. Brinn. Borra ner hälarna, förläng ryggraden, öppna upp bröstet. Slappna av i bäckenet och den uråldriga svansen. Välkoman cirkulation och rörelse. Låt elden förbränna allt som inte är gynnsamt. 
Detta är min bön. 

torsdag 19 februari 2015

En helt vanlig torsdag i februari

Jag vaknar med en känsla av sommar och att jag kanske försovit mig? Och minsann, klockan är nästan tolv och jag accepterar att det där mötet i Lund på eftermiddagen, det kommer jag inte vara med på.
Och yogan igår kväll satte igång en sista utrensning av allt detta sjuka i min kropp och jag riktigt känner hur systemet jobbar för att bli friskt. Så under det känner jag mig liksom...energi. Lust. Pigghet. Välkommen!
Som en stabil och härlig vind sveper jag sedan runt hemma och mejlar folk, ringer supporter, beställer grejor, tvättar, diskar, fixar mat, städar, plockar. Dricker te och lyssnar på ljudbok. 
Ger mig ut och ordnar ännu fler saker på listan; återvinning och posten och affären.

Och kommer hem.
Och nu. Helt slut. På ett skönt sätt. Men bihålorna pulserar och huvudet är tungt och jag tänker 'kämpa kroppen, kämpa!' och hostar och bäddar ner mig i soffan. 

Jag tänker en kväll med serier och te och kanelbulle och snus och en öl. Nya skor och avocado och imorgon, då, då är jag frisk. Helt och hållet.

tisdag 17 februari 2015

Natt

och jag är alldeles hoppig och skuttig
(med tanke på alla fantastiska planer och fina människor och upplevelser och möjligheter)
och samtidigt så trött så trött
(med tanke på varit däckad av sjukdom i tio dagar och ligger efter med så mycket)
och lite orolig
eller om det är nervös
eller förväntansfull.
Hur känner man egentligen skillnad?
Fjärilar i magen hela tiden och alla dessa ögon och hjärtan och famnar som virvlar förbi
några ord från Henne (du är snygg!)
och Nasse min Nasse
och Snickaren som ler och lyser som solen
och Massören.
Och jag får en del panik, vill slita mig loss från allt det påbörjade, oavslutade. Vill knarka nytt, nya människor, nya möten, nytt nytt nytt. Obörjat. Oslutat. Dopamininducerande.
Och sen.
Jag har mitt plexiglas. På gott och ont.
Det finns ju något varmt i det välbekanta. Något jag älskar med att veta att man har en
historia
ihop
vi har ordlösa stunder och långa samtal och fysiska kroppar och det är ju det,
jag älskar relationer.
Jag älskar människor.
Jag älskar mina människor.
Natt
och jag är alldeles hoppig och skuttig.





tisdag 10 februari 2015

Hejhej!

Lek; skriv en text på säg, minst tio meningar utan att korrigera autocorrect. 

Men annars, såhär på andra sidan tre dygn i feberdvala känner jag mig både pånyttfödd och överväldigad av livet. Slut på linser, ringa olika kundsupport, skriva saker, förbereda möten, och yogaklassen, och tvätt och sjuka barn och hur blev det så smutsigt här hemma fast jag bara låg stilla i sängen?
Och äta. Herregud vad skönt det var att inte behöva äta något av substans på typ fem dagar. Kanske skulle jag ge mig på en omvänd fem:två diet? Fasta i fem dagar och äta i två? Det var inte en dum idé faktiskt. Tål att tänkas på.

fredag 6 februari 2015

Smått och gott

- Har beställt pärlor till mina dreads och känner mig så himla nöjd.

- Tror snart att jag aldrig kommer bli frisk

- Har helt fastnat i Downton Abbey

- Kan ofta inte riktigt hantera hur lyckligt lottad jag, och skakar bort känslan fort

- Räknar dagarna till slutet av mars, av många anledningar

torsdag 5 februari 2015

Skapa mitt eget liv

Vilken välsignelse det är. Att jag har all frihet att kasta mig in i projekt och skapa det jag vill skapa.

Som att ikväll har jag detta eminenta;
Spellistmöte.
Grymma kvinnor, mat och kaffe och timmar då vi gräver ner oss i musik. 

måndag 2 februari 2015

Det skrivna ordet och mitt hjärta

Jag har alltid älskat text. Förlorade mig i böcker sekunden jag lärde mig läsa. 
Och vad var jag, tretton? när internet kom och detta ofattbara att det fanns mängder av människor att kommunicera med via text. Ord. Bildlöst och ljudlöst och så många fina människor jag mött på  internet. Genom långa mejl, mening efter mening utkastade i en rymd som jag inte alls förstår och uppfångade av någon på samma våglängd. Under dessa år har jag utvecklat en fingertoppskänsla för människor genom deras ord. Men något säger mig att det är mer än ord jag läser. Jag får mer information om personen mellan raderna och jag förstår inte hur det går till. Men det händer och jag litar helt på min inte kompass.

De senaste månaderna har mitt ständiga mejlande tagit en ny form genom fantastiska grupper på facebook. Människor över hela världen med vissa gemensamma intressen och helt plötsligt kan det trilla in ett mejl från någon fin människa, det händer flera gånger i veckan.

Men det är något extra särskilt med Lucius. Vår kontakt är så stark att jag tappar andan. Vi möts och drar och ser varandra och orden rinner ut och skapar något helt enastående. Han är amerikan och så ung att jag stundtals blir mer än lovligt fördomsfull. Men han ser min själ. Jag vet inte hur. Inatt fick jag bryt på att snubbla över trestaviga engelska ord och skrev ett par rader på svenska. Han översatte, och skrev tillbaka på mitt språk. 

Och till slut, hans natt och min tidiga morgon så frågar jag
är det bara jag som tycker detta är oändligt speciellt?
Och han svarar
du vidgar min själ.

Idag känns allt overkligt. Veckor av skrivande och ändå var detta helt överraskande. Det var länge sedan jag blev såhär förälskad enbart via mejl. Ord. Text. Och något mer. Men våra själar sitter ihop och jag är tacksam över att vi fick hitta varandra såhär.






söndag 1 februari 2015

Märklig söndag

Först sova tolv timmar men ändå i te känna mig helt vaken.
Umgås med barnen, särskilt Lillebror som är sjukt social just nu.
Börja mejla med främmande karl från Texas, en karl med skägg och dreads och det tar väl vaddå? Fem minuter så är mejlen väldigt...heta.
Får Millemuffen på lunch, är vid det laget genomblöt av kåt. Så vi pratar trekanter och dildosar och onani.
Och jag gör semlor. Spritsar grädde och känner mig duktig.
Inser att bristen på kaffe kan varit tröttheten.
Dricker mycket kaffe.
Blir speedad i huvudet, börjar spotifya musik till spellistorna. Jonglerar barn. Lyssnar musik. Städar. Lägger barn.
Lägger mig i sängen.
Pratar med han från Texas. Ordnar Skype. Startar videosamtal.
Nakna är vi båda.
Och så blir jag av med någon slags video-oskuld, för sannerligen, detta har jag inte gjort förr.
Kommer.

Och nu tänker jag mycket på min engelska accent, som tydligen var sexig, och på att jag måste åka till USA snart. Och på semlan i kylen.

Nämen, helt kort då

Försökte mig på någon slags längre berättelse men det gick inte så vi kör såhär då;

Tidigt tidigt lördag morgon var jag inbegripen i en trekant på ett köksgolv i ett hus fullt av sovande människor.

Så kan det gå.

torsdag 29 januari 2015

En nyfunnen gammal insikt

Jag har ju precis allt jag behöver.

Jag är älskad och omtyckt och trygg och gör bara det jag älskar och tycker om och jag har magi i mitt liv och en mening och syfte och många relationer som betyder mycket. Allt.

En fin kärlek med tillhörande fysiskt umgänge hade jag inte tackat nej till. Men det är mer strössel än glass. Och glass har jag i överflöd.

tisdag 27 januari 2015

Tecken täcken tecken

Samtalet, åh, samtalet. Blickarna och orden och allt som målas upp i luften. Närvaron kontakten och

hon sitter i min soffa med sina blonda dreads och norrländska och lyssnar verkligen lyssnar
och berättar
verkligen berättar

och vi pratar om tiden och gåvorna och det som inte går att ta på
och kvinnorna

och hon säger

Det är kanske därför det inte funkar med männen. För att det är en kvinna du ska ha.

Och luftslottet som hinner byggas upp på en sekund, på ett ögonkast. Frågetecknen. Vill jag? Vad händer nu?

måndag 26 januari 2015

Just idag är ångesten sirapstjock.
Men jag ska äntligen få hämta hem mina barn.
Och ikväll är det Måndagsklubb. Och jag blir lycklig var gång jag minns min piercing. 
Jag har mycket att se fram emot.
Min helg var fin.
Men ändå. Det är lite svårt att andas.
Just idag.

Aha!

I hela mitt vuxna liv har jag tyckt att septumpiercingar är något av det snyggaste som finns. Särskilt på tjejer. Jag har älskat det, svärmat kring det och hettats upp av det.

I höstas kom jag på att vänta lite nu...
Jag skulle ju kunna ha en!

Sen tog det ytterligare några månader för mig att fatta att jag inte behöver vänta, så i veckan bokade jag en tid och i lördags klev jag in i studion och gjorde hål i en kroppsdel. Nivån på nöjdheten är skyhög. Och ganska mycket fåraktighet. Varför har jag inte gjort detta långt tidigare? Ibland kan jag vara mer än lovligt trög.

torsdag 22 januari 2015

Och kroppen

Jag har ju hostat av och till sedan augusti. Först damm och rök från Boom, sedan en seg infektion, följt av bihåleinflammation och nu en torrhosta som hindrat mig från att sova på flera dagar. Imorse ringde jag vårdcentralen och nästan grät i telefonen; jag är så trött på att hosta. Och nu då, trött för att jag inte får sova.
Fina sköterskan bad mig inte ens komma in utan sa att under dagen kommer läkaren skriva recept på hostmedicin och det är bara för mig att hämta ut. Cocillana.

Så efter min yogalektion ikväll åkte jag hem och tänkte att äntligen, en hel natts ostörd sömn. Tog en dos. Slutade iofs hosta efter en stund, men blev pigg. Tog en till dos och är nu oerhört trött i kroppen men pigg i huvudet. Så, det som gör alla andra mjuka och groggy och sömniga gör mig pigg. Min hjärna alltså, orimligt ovanlig.

(Och det är märkligt, för trots hosta och grejor så har jag ju varit väldigt energisk under hösten. Det är som att allt fysiskt varit sekundärt och liksom inte bekommit mig.)


söndag 18 januari 2015

Vanans makt

Jag har en enorm förmåga att se det positiva.Glaset är halvfullt, allt har en mening, allt är en lärdom, bakom alla moln finns sol och alla moln har en silverkant. Jag kan inte minnas om jag liksom övat in detta eller om jag bara förstärkt en medfödd egenskap. Ofta är jag så glad och positiv att folk inte riktigt tar mig på allvar.
"Tycker du om allt?"
frågar de och ser skeptiska ut.
Det är klart som fan att jag inte tycker om allt. Är jag stressad eller otrygg så blir jag mer än lovligt anti. Och säkerligen är det så att många gånger kan min primära reaktion var emot något, men eftersom det är så tråkigt så hittar jag snabbt som attan en väg runt det. Detta att vara optimismen personifierad medför sig dock några saker som jag inte riktigt vet hur jag ska bemöta.

1. Jag blir fruktansvärt kränkt och sur när någon ifrågasätter mig om jag faktiskt tar avstånd från en person eller situation. När jag faktiskt väl inte är okej med något, eller faktiskt inte mår bra. För om jag säger att jag inte mår bra, då är det inget som viftas bort. Hade det gått hade jag gjort det med en gång. Om jag inte mår bra, och säger det, då kan man vara säker på att jag är lätt suicidal. Att jag leker med olika tankar på destruktivitet. Även om det idag är långt från ett agerande så kommer tankarna som ett brev på posten. Och på grund av det så blir jag in i själen ledsen när jag inte tas på allvar. När det känns som att jag måste förstärka och gå ännu mer in i det jobbiga, som för att bevisa att det är på riktigt.

2. Jag har väldigt svårt för att sätta gränser. Eftersom jag så lätt anpassar mig, så lätt ser det bra, så lätt sätter mitt eget välmående lite åt sidan så är det väldigt lätt att hamna i ett tillstånd där jag liksom varken är för eller emot. Det är ofta först efteråt, då jag får lite distans, som jag inser att jag gick med på mycket som faktiskt inte var okej.

3. Vanan att tänka positivt är starkare än vanan att tänka realistiskt. Detta är en svår punkt för mig eftersom jag verkligen tror på att jag skapar min egen verklighet. Men det fungerar endast om man använder tankarna till att konkretisera det hjärtat längtar efter, inte när man bara har ett mentalt band på repeat; gränsen till förnekelse är stor. Och jag tror detta är en stor anledning till att jag i hela mitt liv inte fattat hur illa något är förrän det har gått orimligt lång tid. Jag gick med konstant smärta i kroppen i arton månader innan det slog mig att det nog inte är normalt. Innan det inte bara var en dålig dag. Flera gånger har jag varit i en depression utan att ens fatta det och därför faktiskt inte heller kunna göra något åt det. Mitt mående beror dessutom sällan på yttre omständigheter, utan min inre balans och är därför extra svårt att upptäcka. Jag kan titta omkring mig och se mitt fantastiska hem, magiska vänner, fina barn, allt härligt jag gör och otroligt som händer, räkna upp allt jag är tacksam för och allt som är bra med mig och mitt liv. Och med det skapar jag en fin glittrig hinna över det som eventuellt inte är bra. Här kommer grejen; det som faktiskt är issues på riktigt, det försvinner inte bara för att de är täcka i glitter.

Just nu känns det generellt så, att allt det som jag ansett vara mina största gåvor och förtjänster visar sig också vara mina största utmaningar och förbannelser.

lördag 17 januari 2015

Nej, jag har ingen koll.

Jag kraschar i sängen efter en sjukt intensiv dag och förstår inte hur jag ska orka något mer, någonsin. En timme senare har jag inte rört en muskel. Och jag tänker att kanske är det nu jag faktiskt aldrig reser mig igen, nu jag ger upp. Inser att jag får se till att minimera alla slags stressmoment just nu när jag är så känslig. Inga uppsatser om folkmord och terrorism.

Så två minuter senare får jag en idé till ett konstprojekt och börjar spåna på hur det kan förverkligas. 

Samtidigt som jag tackar nej till yoga-jobb. Samtidigt som jag skapar fester som ett projekt. Samtidigt som jag inte ens orkar gå igenom barnens kläder. Samtidigt som jag vill bli full på bubbel och dansa hela natten. Samtidigt som jag  vill vara ensam i något tyst och varmt.
Samtidigt som jag vill resa resa resa. Samtidigt som jag aldrig vill lämna min säng.
Nästa gång jag påstår att jag vet vad jag pysslar med och vet vad jag vill, påminn mig om detta. Jag har faktiskt ingen koll.








fredag 16 januari 2015

Svart svart

Föll gjorde jag och ner i ett hål av så mycket känslor jag inte orkar känna. Att jag är så inkompetent, att jag förmodligen aldrig kommer kunna ha ett vanligt jobb i hela mitt liv. Och bär jag känner så blir jag arg, för jag tycker ju inte ens att det är jobb som är meningen med något. Men vad är då meningen? Och så fastnar jag i en ny loop och allt känns totalt meningslöst. Jag känner mig motsatsen till genuin, fejkad och plastig och feg. Kanske mest feg. Och rädd. Och med allt detta känner jag mig även orolig och trött. Jag misstror allas omtankar om mig, tror inte på snälla ord. Är bitter och cynisk och igen; trött trött trött. I ett år var jag pigg, är det nu jag ska betala för det? Och mest av allt en total förvirring; jag vet att jag borde göra något åt detta men har ingen aning om vad. Bromsa? Gasa? Vara ensam? Aldrig ensam? 

Jag kan dricka johannesört iaf. Och äta choklad. Försöka att ha lite mindre påträngande ångest.

tisdag 13 januari 2015

Äntligen vardag

Jag visste inte att jag längtat så. Men, åh vad skönt med en helt vanlig vecka. Utan röda dagar. Att få vakna av Lillungens babbel och mjuka kramar. Långsamt gå till dagis. Ha möten och scheman och rytm och rutin. Min aptit har återvänt. Jag söker jord och trygghet nog att fatta beslut om vad jag vill förändra i mitt liv. Det jag vill ska växa. Vem jag vill vara. 


lördag 10 januari 2015

Ord att spara

Och hon sa

Vet du, jag kommer gärna hem till dig innan jag flyttar

Och jag lös upp som ett barn på julafton, mållös och så glad så glad så glad
Och hon skrattade 
Och hon sa

Alltså dina ögon...de är helt fantastiska!

Och hade jag varit en person som rodnar hade jag gjort det då, samtidigt som min själ sjöng av fröjd.

fredag 9 januari 2015

Så lätt att tänka dramatiskt...

...att det är sista natten med Henne. Men faktum är att om några veckor flyttar hon till Norrland och jag vet inte nästa gång jag kommer ligga nära nära under hennes täcke. Jag var stora skeden och höll Henne i mitt hjärta och det enda som fanns i mitt huvud var att snart försvinner hon. Och jag insåg att så vill jag inte tänka, det finns ingen närvaro i det.

Istället kom det

jag vill ge dig mitt lugn
jag vill ge dig min eld

om och om igen. Och jag kände hur hon mjuknade i min famn, hur jag sjönk in i Henne och öppnade hela mitt väsen för hennes varelse. En plats djupt inne i mitt hjärta där jag vet att hon för alltid kommer finnas. Så jag öppnade och tog Henne under mina vingar, in i mitt skal och såg hennes skörhet och hennes styrka och älskade med allt vad jag hade.

Den kärleken kastade mig in i min egen process som jag lite lyckats förtränga under några dagar. Helt stilla började jag gråta för jag insåg att jag längtar. Jag längtar efter någon som älskar som jag gör. Och hon vände sig om och vi låg panna mot panna och viskade berättade om det som vilar i våra hjärtan. Om rädslor och längtan. Om frihet och evig kärlek. Hon fick mig att se vad som är min väg fram. Förstå det jag behöver förstå. Det gör ont och det läker och mitt hjärta mitt hjärta det brister nu. Men dess sång kommer aldrig tystna.

torsdag 8 januari 2015

"Egentid"

Den senaste tiden har jag befunnit mig nära flera samtal där det pratats om vikten att vara själv. Vara bekväm med att umgås med sig själv. Trivas i sitt skinn.

Jag har aldrig haft några problem med det, men å andra sidan så är det inte som att jag sitter stilla i min egen uppenbarelse. Ikväll har jag druckit folköl, käkat rester, sporadiskt kollat på HIMYM, mejlat med folk, tvättat, städat och slutligen planerat mina kommande två dygn. Det där med att inte planera in något gick...sådär. Hursomhelst, jag kam spendera hur mycket tid som helst på detta vis. Till slut får jag ta mig i kragen och umgås med någon, för till slut börjar jag undvika människor, och det gör mig inget gott.

Men kvällar som denna; så härliga. 

onsdag 7 januari 2015

Vila

Fem barnfria dygn från och med nu. Och jag ska planera så lite som möjligt. Göra det som känns bra. Vara tyst. Spara alla fina ord vänner säger till mig. Sova. Yoga ikväll. Och någondera dag ge mig in och ut i en resa med hjälp av Hofmans medicin.
På måndag. Då är allt bättre. Då vet jag vart jag ska, vad jag är, vad jag vill. Nu behöver jag bara andas. Och landa. Jord, välkomna mig. Slut in mig. Vårda mig. 

tisdag 6 januari 2015

Krasch boom bang

Sedan mars förra året har jag inte haft mycket kontakt med jorden. Svävat, vilat på moln, fallit och flugit fritt. Och redan under tiden så undrade jag hur länge det skulle kunna sitta i. Blev förvånad och häpen när det bara fortsatte och blev mer mer mer och...

...det kanske är tidigt att säga att jag är tillbaka. Att jag är jordad. Men, något brast under dessa första dagar av det nya året. Självbilden föll och med den alla illusioner. Aj. Vad ont det gör. Jag har gråtit för första gången på ett år. 

Andas. Det kommer bli bra.
Jag har mina älskade Systrar, där allt får finnas. Jag får finnas. Så mycket kärlek och det är det enda som håller mig uppe nu.

söndag 4 januari 2015

The deal

Alltså, jag är ju på inget sätt på väg att "bli ihop" (just nu fattar jag inte ens vad det skulle innebära) med varken Snickaren eller Pianisten eller någon annan. Men. Jag försöker sätta ord på den här processen. Vad som egentligen hände mig i torsdags. Att det var så oändligt mycket mer än sex. Och även om det var mer än sex, så var sexet ändå det mest intensiva jag varit med om. Och det är svårt att inte längta. Att inte vilja ha mer. Begär. Jag arbetar stenhårt på att frikoppla mig och maximera tacksamheten och vet att det är svårast nu och kommer bli lättare varje dag.

Men Pianisten är alltså en person som självmant ringer och vill reda ut vart vi har varandra, en person som är tydlig och ärlig och som säger saker som "vi har hittat varandra på ett andligt plan, nu behöver vi bara lista ut hur vi förhåller oss till resten" och "i ett annat universum" och jag häpnar och sörjer att jag uppenbarligen inte är redo för en relation med en man som den här. Det gör mig ledsen att jag tycks mer benägen att välja en man som hellre väjer för känslomässiga samtal än att gå in i dem. Snickaren och Pianisten är lika på många sätt, samma känslighet, en stor intelligens, stort hjärta. Men där slutar alla likheter. En missbrukare och en medberoende. En stadsbo och en lantis. En blond som solen och en brunhårig. En lång och muskullös, en kortare och senigare.

Jag känner mig misslyckad och feg som skapat en sådan här situation för mig själv. Där jag är öppen och redo och tillgänglig och vill  och känner så mycket. Och de män jag vill ha ber om distans och space. Det utmanar allt jag tror på, allt jag vill vara. Det är extas och oro, sida vid sida. Hopp och likgiltighet. Så jag ber om vägledning och styrka och kärlek. Bara kärlek.

lördag 3 januari 2015

En enda fråga

Vad är det egentligen jag är så rädd för?

fredag 2 januari 2015

Ögonblick

I svart spets-bh och svarta string trasslar jag mig lös från varm och svettig man. Vi är mitt i något, och också mitt i en paus. Jag är mest sjukt kåt men även en ganska stor del frustrerad. Han kan det här med att bygga upp saker långsamt, Pianisten.
Så jag lägger mig på mage och sträcker mig efter askfatet och tänder min feting. Känner mig snygg som satan och kastar en blick på honom där han halvligger bredvid mig.
Hans min. Hans blick. Obetalbar. Och han liksom halvskrattar och häpnar och jag bara blänger

så betraktar han mig bara helt stilla

tills jag mjuknar

och ler. Och han ler och fångar in mig i sin famn.

Ibland går det fort. Ibland inte.

När jag sommaren tvåtusenåtta bestämde att jag skulle flytta till Skåne gjorde jag genast det varje internet-kvinna gör; började leta folk på nätet i Malmö. Fick inom kort kontakt med en kille, vi kan kalla honom Pianisten, och under kommande år sågs vi då och då. Och sedan av någon anledning, som ingen av oss vet, hade vi ingen kontakt alls under fem års tid. Men vi har haft kvar varandra på Facebook under hela tiden.

I somras började vi skriva till varandra, sporadiskt. Bytte nummer igen. Försökt att ses, inte lyckats. 

Och nu sover det en halvnaken Pianist i min säng. Jag är blown away. Golvad. Från inget till allt på en kväll. En man som bekräftar och ser varje del av min varelse. En känslig, intelligent och rolig. Det nya året börjar mycket bra. Och sannerligen, allt kan verkligen hända.

tisdag 30 december 2014

Allt Kan Hända

Lite är det dom tre orden som beskriver mitt liv just nu. Jag vet aldrig vad nästa dag kommer innebära. Imorse var jag trött och försoven och hade ingen entusiasm inför nyår, alls. Det har florerat mängder av olika planer i ett par veckor nu och jag har knappt tänkt.

Så helt plötsligt föll allt på plats. Hemmadag, knytis med vänner, maskerad ute på landet. Och allt kan hända. Och det känns så himla härligt. För allt vi vill mest är att vara med varandra och det är en utmärkt utgångspunkt.

måndag 29 december 2014

Måste vara hormoner?

Det är nitton månader och tre veckor sen jag födde barn. Sist det hade gått såhär lång tid var jag gravid igen. Och tro fan att jag inte senaste veckorna fått ett överraskande stort sug efter en bebis. Att vara gravid.

Nyss när jag läste om en förlossning kände jag till och med hur det fucking ryckte i livmodern.

Herregud.

söndag 28 december 2014

Allt betyder något

Jag lever ju då i en verklighet där allt hänger ihop, allt har en mening, allt är magiskt och allt kan tolkas symboliskt. De senaste dagarna har jag varit golvad av en öroninflammation med tillhörande lock för öronen. Alla yttre ljud är diffusa och långt borta. Och det kom dessutom när jag satt och pratade med goda vänner och jag tänkte att vad konstigt, är det inte meningen att jag ska lyssna på andra?

Så självklart ändå. Just nu är jag i en ganska osäker övergångsfas, min relation till Snickaren tar upp mycket känslor och jag stöter på intressanta och ibland krävande reaktioner hos mig. Och faktum är ju att jag nu mer än någonsin behöver lyssna inåt. Vad känner jag? Vad vill jag? Och inte lyssna på vad andra tycker och tänker. Eftersom min och Snickarens kontakt ofta är begränsad och sporadisk har jag hängt upp mig osunt mycket på information våra vänner förmedlar och nu behöver jag frigöra mig från det. Lite störigt bara att det krävdes en öroninflammation för att jag skulle fatta detta.

fredag 26 december 2014

Från tack till tack

En mjuk julafton och en lång natts sömn och ett hem i ordning. Och jag vaknade igår och kände att jag nog inte är helt frisk. Behöver lugn. Så ringer Nasse på dörren och far in med energi och ordnar i köket och trollar fram mängder fantastisk mat och vi hänger och äter och hänger och äter hela dagen.

Och en annan vän kommer över och vi pratar och dansar och äter
och här någonstans får jag öroninflammation. Ont gör det, men glad är jag ändå.

Vi ligger i min soffa och tittar på film och mitt i natten bäddar jag om mina vänner och går och lägger mig. Vaknar idag av att de gör kaffe och donar och jag känner i hela kroppen vilken lycka det är. Dessa juveler. Så mycket kärlek och välvilja. Vi tar hand om varandra och varje dag tackar jag för det.

onsdag 24 december 2014

Precis lagom

Och det är julafton och barnafadern sov över här inatt. Och vi åt julgröt till frukost och öppnade paket och badade samtliga barn. Och dagen lufsar på i sin enkelhet; i skrivande stund har jag fötterna i ett fotbad, stora spelar spel, lilla sover och pappan slår in paket. Och det är precis lagom takt och rim och reson.

Och i bröstet har jag ett fladdrande vibrerande hjärta som är så stort att det spränger sig ut ur bröstet. Och jag är nervös och förväntansfull och häpen och det suger i magen och det är som att snart snart händer...något. Jag har ingen aning om vad. Eller när. Så jag bär min känsla och låter mig berusas av den. 

God jul!

tisdag 23 december 2014

Inte min plan

Tydligen har jag slutat sova på nätterna igen. För tredje natten i rad vaknar jag efter ett par timmar och är sedan i ett mycket märkligt tillstånd. Jag är väldigt vaken samtidigt som jag känner att jag verkligen behöver sova. Och jag tycker inte att jag har marginaler nog att hantera detta just nu; huvudet är tungt, halsen river, bihålorna trycker. Benhinnorna ömmar, och kroppen skriker efter sömn. 
Och återigen hänger det ihop med mat - för äter, det gör jag inte det heller. Och det har jag inte heller marginal för.
Jag ber till allt jag känner att jag är beskyddad och att detta inte är en destruktiv process, och om så, att jag hittar vägar att göra det konstruktivt.

söndag 21 december 2014

Christiania och kärleken

Så igår var stora utflyktdagen; vi var ett helt gäng som hade siktet inställt på Christiania. Och jag var nervös pga ny stor stad och pga av att det var första gången Snickaren och jag gjorde något tillsammans på det viset. Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av någonting men bad om att få hålla i någon när vi gick genom stan.

Och vi klev av tåget och Snickaren ger mig sin hand och senare sin arm och jag får bestämma takten och vi promenerar genom Köpenhamn. Vännerna omkring oss. Och Snickaren som berättade om allt när vi gick, om hus och platser och historia och det började regna och vi kom ifrån dem andra och det var alltså bara vi två när vi klev in på Christiania.

Det var verkligen som en helt annan värld, en mycket tydlig förändring i energi. Vi möttes upp alla igen och efter feting och öl gick vi till julmarknaden och herrejösses, vad roligt jag hade. Stenad och full och med hans trygga jord precis nära hela tiden och fina saker överallt

och ofta han och jag själva

och sedan

hak och fler vänner som slöt upp och mer öl och mer fet och långa samtal och mycket kramar och ett hak till och dans och kärlek och ett hak till och ännu mer öl och ännu mer dans. Kan inte förstå hur vi lyckades hålla ihop. Kan inte heller riktigt förstå hur jag orkade. Idag har jag ont i hela kroppen samtidigt som jag varit helt mjuk och steglös.

En tradition är född. Relationer har fördjupats. Jag ser på mig själv i ett nytt ljus och känner att jag gör ett bra jobb. Jag lever verkligen.

Om alkohol

Min relation till alkohol har förändrats mycket det här året. Innan tvåtusenfjorton hade jag varit ordentligt full kanske bara ett tiotal gånger i mitt liv, och för det mest inte haft så himla roligt. Jag tror att det hade mer med att vara ung och osäker att göra än med själva drogen. Och sedan när jag faktiskt hittade mig själv och vad jag tycker om i rejvkulturen så ledde det till att jag inte drack alkohol alls under flera år. Särskilt inte på fest - det finns ju annat som är mycket roligare och med bättre eftereffekter.

Så kom det här året då allt förändrades, fördjupades. Och sedan i somras har jag konstant varit påväg till en ny fest, festival eller rejv. Och jag har hittat att jag har en otrolig uthållighet, jag kan vara på mitt bästa festhumör i minst tolv timmar i sträck. Jag har lärt mig hur fort jag kan dricka, i kombination med annat. Jag är dålig på att äta men bra på att dricka resorb. Och jag lyckas med konststycket att vara perfekt lagom full i ett halvt dygn, utan att bli nykter, trött eller må dåligt.

Genom detta har faktiskt upptäckt det roliga med alkohol. Har dessutom genom undersökningar insett att jag är precis som vanligt i berusat tillstånd, bara aningen mer avslappnad, lite luddigare och mjukare i kanterna. Och i och med det känner jag mig helt bekväm med det slags festande jag deltar i för tillfället. 

fredag 19 december 2014

Planer

Kängor, benvärmare, jeans. Lång trikåtröja. Lång stickad tröja. Min gröna parkas med stora fickor. Handledsvärmare. Stickad halsduk. Ingen väska, men en tygpåse för förnödenheter. Det mesta i fickorna.
Nytt paket cigg. Ny tändare. Nyfärgade ögonbryn. Nytvättat hår.
Fjärilar i magen.

Imorgon åker vi till Christiania, jag och Snickaren och Nasse och Grannen och en hel hög vänner till. Och jag har sett fram emot det i flera veckor. Och nu är jag som ett barn kvällen före julafton.

torsdag 18 december 2014

Dröm

Mens och barnfri dag och därför vilar jag så mycket jag kan. Har lite projekt på lut om jag får feeling, annars bara soft och lugnt. Så jag somnade såklart. Och drömde (säkerligen inspirerad av kommande utflykt till Köpenhamn) att Snickaren och jag och ett par vänner skulle ut och tälta. Och det kändes som en milstolpe och i drömmen gick jag runt och var så glad och tänkte på hur mysigt det skulle bli att sova i tält ihop. Ligga nära för att inte frysa. Grejen att vi gjorde saker som ett par var överväldigande och jag vaknade helt lycklig.
Sån perfekt dröm.