söndag 27 juli 2014

Vägskäl

Så sitter jag där, med en snygg kille som undrar om han får komma och hälsa på ikväll. Och jag tänker på Petsson och vårt långa samtal igår. Att han definitivt spelar i den monogama ligan. Att han stuvar om sin semester för att hinna träffa mig innan jag åker till Boom. Att han tycker om mig. Tycker jag är härlig. Vill vara min sexslav (hans ord, inte mina) på obestämd tid.

Så kände jag mig liksom tvingad att sms:a och liksom fråga om vi träffar andra än varandra? Vad är dealen? Jag har egentligen inget behov av att tvinga fram en definition men vill inte heller bete mig på ett sätt som kan få honom att känna att jag inte bryr mig.

"Jag träffar ingen annan. Du får göra vad du känner är okej."

Och jag tänker. Fokus är näring och nu riktar jag fokus på det jag helst vill ska växa. Så får vi se vad som händer.

My heart goes boom boom boom

Nu tänker jag mest på att om en vecka är jag på väg till Lund för att sammanstråla med mitt fina lilla gäng. Nästa måndag flyger vi till Madrid och hoppar sen på bussen som tar oss rakt in till Boom-land. Jag är så sinnessjukt peppad att det är mycket svårt att tänka på annat. Allt jag gör är en förberedelse. Och i år kör jag konceptet Ängel fullt ut; bara vita kläder, vingar och mängder med glitter. Går allt i lås kommer jag dessutom ha alla dreads färdiga.

Det finns så mycket jag ser fram emot. Hettan. Musiken. Dansen. Människorna. Föreläsningarna. Strand-hänget. Maten. Sammanhållningen. Enheten. Vi är alla ett, och aldrig känns det mer än att vara mitt bland tjugotusen glada lyckliga hippies.

lördag 26 juli 2014

En lördag i juli

Och jag tänker på honom mycket, Karlen som nu får byta namn till Petsson. Han ser nämligen ut som en ung, mycket vältränad Petsson. Och på sina lata dagar uppfinner han en soldriven hängmattegungare.

Igår insåg jag att jag behandlat honom som Göteborgaren, alltså förutsatt att han vill ha sitt space och inte alls hört av mig så mycket som jag kanske har velat. Men efter tre sms utan svar så hann jag ju...tvivla.

Och då ringer den jäkeln. Kanske har jag aldrig blivit så förvånad och så glad. Ljuvliga ljuvliga karl. 

torsdag 24 juli 2014

Och äntligen kommer vi till poängen!

Jo, vad jag försökte ringa in med de två senaste inläggen; det kan tyckas att min liv nu enbart består av dejter och sexuella äventyr, knark och dans. Så är det självklart inte. Men eftersom jag inte ser någon vits med att skriva om min vardag (mata barn, städa, diska, ringa samtal, gå på möten, planera, tvätta, söva barn, laga mat, umgås med vänner, konsumera populärkultur...osv osv) och dessutom har en adhd-hjärna som gör det svårt att skriva ner allt det där jag tänker mycket på (rymden, flödet, välsignelser, människans natur, behovet av varandra, yoga, magi os osv) OCH kombinerat med världens sämsta minne så fyller det ett stort syfte att skissa ner alla awesome upplevelser jag har.

Jag lär mig så mycket om mig själv varje dag. Och varje dag händer det mig något fantastiskt, oväntat och välkommet. Och blodet rinner som kolsyra i min kropp och vore det inte för min häck och mina barn skulle jag ständigt sväva högt upp i luften.

tisdag 22 juli 2014

ADHD-hjärnan slår till

Jag tänker fort och mycket och viktigt och hinner knappt blinka innan en tråd blivit ett nystan. Eller tvärtom. Och jag hinner tänka att detta är bra, det borde jag skriva ner och kanske hinner börja, men min förmåga att arbeta med en text? Obefintlig. Älskar ord och formuleringar men har icke förmågan att korrekturläsa min egen text, blir uttråkad på två sekunder.

Men det paradoxala - jag kan läsa mina texter om intensiva upplevelser jag haft hur många gånger som helst. Orden ger mig en strimma av känslan och jag kan plocka fram det i mig. Det är känslan jag vill åt och den hittar jag. Men att föra någon form av teori? Hålla en linje? Nä.

Om jag någon gång skulle skriva alla de böcker jag har i huvudet skulle jag behöva en medförfattare. En som antecknade och jag fritt kan prata utan behöva bry mig om sammanhang eller relevans. Att få spruta ur mig ur inspirationens flod och inte hindras av ord och stavning och meningsuppbyggnader.

Och aldrig kommer jag bli akademiker.
Inte heller en mingel-mästarinna. Det vardagliga om sysselsättning och jobb tråkar ut mig, och jag fastnar för länge i märkliga detaljer. Blir exalterad och ivrig, tappar känsla för momentum och den andra personens resonemang.

...vad var det nu jag ville säga med detta? Mer än att det bubblar så mycket inom mig och jag tycks aldrig kunna uttrycka det i den takt det rinner över. Och att det stundtals tjattrar så mycket i mitt huvud att jag inte riktigt kan lyssna på någon annan.

Mycket medvetet val

Det finns många anledningar till att jag inte har en sk "mammablogg". 

En av dem är ju att det är ju fruktansvärt tråkigt att läsa om. Ja, jag har mina barn hos mig hälften av all tid. Min planering innefattar såklart alltid dem. Jag älskar mina ungar så det gör ont och det händer hundra fina härliga saker varje dag. Och kanske vore det bra att dokumentera lite bättre, men samtidigt...den här lilla platsen i cyberrymden är liksom bara för mig. Och medvetet har jag valt att lyfta fram annat i mitt liv som definierar mig.

Ärligt talat tror jag att det är barnen som gör att jag kan kasta mig så handlöst ut på äventyr - de håller kvar mig på jorden och ser till att en del av tiden är rutinerad och trygg och vardaglig. Jord, att gräva ner rötterna i. 

måndag 21 juli 2014

Hehe - oj.

Insåg att mitt promiskuösa dygn snarare handlar om en vecka. Förra helgen började med en dejt torsdag kväll, inklusive hångel. Och sedan var det festival med ännu mer hångel. Några dagars vila och sedan ligg onsdag kväll, hångel onsdag natt och sen dejten med Karlen på torsdagen.

Detta är ju helt galet!

söndag 20 juli 2014

Om...

Om jag inte hade lämnat där jag var. Om jag inte satt mig på just den bussen. Om jag hade fått tag på min vän som jag egentligen skulle till. Om jag inte bestämt mig för att gå och käka när jag ändå var ute. Om jag valt något annat ställe. Om jag hade satt mig inne, vilket jag först tänkte. Om polisen inte stannat någon precis bredvid och därmed agerade perfekt samtalsstart.

Om inte allt det där, och säkert tusen saker till, samverkat
hade vi ändå mötts där på trottoaren, börjat prata och insett att vi har så mycket gemensamt. Den här galet snygga och märkliga Karl.

Och trots att stämningen enbart var vänskaplig så fanns det ju något som gjorde att jag dagen efter först åkte hem för att lasta av och packa om och sedan åka hela vägen tillbaka till Malmö. 

Hur vi sedan bäddade iordning hans säng och slog igång en film. Och det gick väl tio minuter innan vi började hångla. Och att det kändes så självklart och kravlöst och filmmusiken gav hela upplevelsen en lätt surrealistisk touch. Att  få av honom tröjan var något av det mest tillfredsställande jag varit med om - och med det fick jag inse att jag är ytligare än vad jag trott. För herrejävlar vad jag gick igång på väldefinierade axlar och bröst. Och magrutor. Jisses.

Och hur det var ömsint och fint, utan att bli romantiskt eller kladdigt. Hur det var precis lagom snuskigt och lagom intensivt och lagom trevande. Och ursäkta mitt språk, men få saker slår en rejäl kuk. Som jag längtat.

När vi tillslut låg där, pustande, genomblöta av svett och såg varandra i ögonen och log, rullade eftertexterna. Och det var kanske ett glas vatten emellan men vi var liksom redo igen, båda två. Och hans skägg rev min hals på en gudomligt sätt och hur vi rörde oss i en mjuk vågrörelse och hans skratt och förskräckta ssssch när han tyckte att jag lät för högt.

Och efter ett gäng orgasmer till låg han över mig, huvudet på mitt bröst och liksom bara vilade. Kysste min mage. Smekte mitt ben. Och när han ställde klockan och jag frågade om han räknat in tid för morgonsex - och han genast ändrade tiden.
Hur vi knappt kunde slita oss från varandra på morgonen. Hur han precis hade kommit, fortfarande var i mig och var tvungen att svara i telefon. Hur hysteriskt roligt jag tyckte att det var.
Och sedan, att hans föräldrar skulle plocka upp honom och jag kommer ut ur porten och jag ser hans mammas förvåning och nyfikenhet och jag log och sa hej hej och vi pratade om hundar och 

och och och

att han vill träffa mig igen. Det finns ingen jäkt, men en längtan. Och en förvåning. Välsignelse. För den där kvällen när vi möttes, det hade krävts så himla lite för att våra vägar inte alls skulle korsats. Eller om jag blivit sur för att min vän inte svarade i telefon - då hade jag inte alls varit på humör att prata med någon.

(En sista bild; vi ligger sammanslingrade i sängen och jag slår igång Emil Jensens "Så får du mig ändå" och vi ligger i tystnad med armarna om varandra och bara lyssnar.)



(Okej, sista på riktigt; han älskar rymden precis som jag. Och i ett av alla post coilitala ögonblick började vi prata om det. Oändligheten och tiden och att inget finns och allt finns och den närheten! Orgasmens vågor som är så besläktad med rymd och tid och...)

Wow.

lördag 19 juli 2014

Hipp hurra!

Idag är det min födelsedag!

Och alla som vill ha en liten utmaning; ha en het kärleksnatt och träffa sedan uteslutande människor du absolut inte pratar sex med. Intressant kontrast.

fredag 18 juli 2014

Mitt kanske mest promiskuösa dygn någonsin?

20.30 (onsdag) - Träffar och ligger med en av mina Friends with Benefits. Efterlängtat och vilt och ruskigt snuskigt.

23.30 - Sitter och käkar en hamburgare. Börjar småsnacka med en Karl och vi upptäcker fort att vi har mängder gemensamma vänner och intressen. Byter nummer.

00.45 - Nakenbadar och grovhånglar med Tågvärden.

02.00 - Sover hos och myser med tidigare nämnda vän med fördelar.

12.00 - Blir bjuden hem till Karlen.

18.00 - Ringer på porten

21.00-12.00 - Hånglar, ligger, sover, hånglar ligger sover osv. Några av de härligaste timmarna i mitt liv.

Och nu ska det ärligt talat bli skönt att få landa och smälta allt och bara umgås med familjen några dagar. Puh. Helt öm, inifrån och ut. Och nöjd. Och lycklig.

torsdag 17 juli 2014

Dread head

Så, igår påbörjade jag projektet Skaffa Dreadlocks. Fyra timmar, hälften av håret är nu ljuvliga axellånga korvar. Var sjukt nervös innan; här har ni tjejen som haft exakt samma frisyr i fjorton år.

Kan ju inte säga något riktigt för än det är klart men än så länge är jag så himla nöjd. Det känns helt rätt och nödvändigt. Tycker att hår inte borde spela så stor roll, men det är ju så mycket identitet. Nu är jag fullfjädrad hippie och en vän välkomnade mig i dread-familjen. Tydligen är det möte varje söndag kl 15.

Spontan borde vara mitt mellannamn

Om jag nu (midnatt) ska ha någon slags dejt med tågvärden som jag raggade upp på väg in till Malmö i eftermiddags?

Yes sir.

onsdag 16 juli 2014

Sexlust, här var det sexlust!

Med en libido som låg i dvala i flera år så har det tagit mig flera veckor att komma underfund med vad den här konstanta pirrigheten i min kropp är. Jag är kåt! I största allmänhet liksom. 

Hade helt glömt bort hur det kändes. Och allt jag kan säga nu är;
Bring it!!

tisdag 15 juli 2014

När jag går emot mina egna principer

När man går på rave och har gemensamt med nittiofem procent av alla där att man älskar musiken och att dansa så finns det en del oskrivna regler. 
Ett. På dansgolvet dansar man. Riktad mot dj:n. Man respekterar varandras space och det leder till regel
Två. Vill du prata, hångla, dricka öl, osv? Fint. Men gör det i chillen, inte på dansgolvet.
Regler slut.

Så i fredags kväll var det först en awesome spelning med Cleo och efter det ett riktigt bra elektroniskt set. Vi var ett gäng som verkligen ville dansa och vi samlades spontant i en cirkel på gräset och hade en helt fantastisk vibe. Dansen flöt och var helt sjukt peppig och kontakten mellan oss var lekfull och härlig. I gänget ingick en tjej som jag träffat lite, vi kan kalla henne Lotus. 
Och innan jag vet ordet av så dansar vi med varandra. Närmare och närmare och vi är exakt lika långa och musiken är hetsig och dov och liksom djurisk.

Mer än så krävdes inte, och jag bryter mot min egen princip och börjar hångla på dansgolvet. Till mitt försvar måste jag säga att vi fortsatte dansa, samtidigt som vi hånglade.

Sjukt härligt. Och ännu härligare att Lotus är poly, vilket innebär att det inte blir något jobbigt samtal efteråt. Bara "shit vad najs det var, vad tänd jag var på dig, kul, vi ses!"

Men ändå. Hångla på ett dansgolv. Vem är jag?

När man minst anar

Jag hade jobbat mina volontär-timmar och var så ruskigt sugen på att dansa. Struntade fullkomligt i regnet, sparkade av mig sandalerna och gav mig ut på jakt efter musik. Fångade de sista låtarna av något progg-band; regn och hav och hippies. Dans.
Bandet efter var mer i jazz/vis/folk-kategorin, vilket innebär att det egentligen inte alls var dansmusik. Om man inte blev uppbjuden till vals, vilket jag inte blev. Men jag dansade ändå. Och i den dansen blev jag helt betagen i mannen på scen som ansvarade för slagverk och rytm. Han var så sinnessjukt duktig och hans beats hade kunnat få min kropp att göra vad som helst.

Efteråt sprang jag på honom och var tvungen att säga hur bra jag tyckte att det var. En blick och
PANG
så exploderade en helt otrolig attraktion. Vi var båda lite tagna på sängen och jag gissar att en del av förvåningen berodde på den tämligen stora ålderskillnaden; trettio år eller så. Under resten av kvällen försökte vi komma åt att prata mer, vara närmare. Men några kramar och trevande kyssar och intresserade blickar var allt vi lyckades med.

Jag måste ju ändå säga det, att trots min grej för äldre män, så hade jag inte förväntat mig detta. Tack för facebook och att det nu finns en tråd
"Nästa gång du är i Skåne..."

måndag 14 juli 2014


För balansens skull

Det händer så otroligt mycket spännande och roligt och transformerande och känslosamt och viktigt just nu. För att balansera det så tänkte jag berätta om något extremt pinsamt först, innan allt magiskt.

Jag får ett litet kåtslag varje gång Martin Melin lägger ut en halvnaken selfie.

måndag 7 juli 2014

Matroulette

Tre dagar av sju äter jag inget alls.
Tre dagar av sju äter jag lite, i stil med nudelsoppa på kvällen.
En dag av sju äter jag var tredje timme.

Och detta slumpas runt, vilket innebär att det ibland oturligt nog kan gå när två veckor mellan "ätar-dagar", då jag nog egentligen äter så mycket som jag borde äta varje dag.

Spännande.

lördag 5 juli 2014

En baksida med cannabis

Avtändningen. Gud. I ett par timmar nu har jag gått med en fjärilslätt ångest i bröstet och inte fattat varför. Så slog det mig - ett dygn sedan senaste fetingen.

Och det är helt okej. Alltså, cannabis är lurigt. Det finns många fina effekter. Och ungefär lika många sämre effekter. Den otroligt långa vägen till att kroppen processat all THC är väl en av de sämre. 

Så nu. Dricka mängder med vatten och röra mig mycket de närmaste dagarna för att hjälpa kroppen. Och tacka för att jag har närvaron att förstå vad som händer.

torsdag 3 juli 2014

Jag är en ängel

Väldigt stor del av mitt liv har jag varit paniskt rädd för allt som finns i och under vatten. Själva vattnet är inga problem i sig, jag älskar att bada och har inga problem att vara nära och i havet.
Allt annat däremot. Båtar. Bryggor. Broar. Sjögräs och alger. Fiskar och valar och hajar. Manter (som jag dessutom är allergisk mot). Vrak. Minor. Osv osv i all oändlighet för faktum är att vi vet ju inte ens allt som finns på botten.
Det tog många gånger innan jag kunde titta på Hitta Nemo utan att tycka det var obehagligt. Fram tills för några år sedan började jag hyperventilera om jag var tvungen att gå genom en hamn. Har jag varit tvungen att åka båt har det krävt all disciplin att inte tänka på båtens storlek, hur den ser ut undertill eller vad som finns under oss.

Och allt detta är så olikt mig. Jag vet inte var det kommer ifrån. Jag förstår att det är irrationellt. Men eftersom jag faktiskt lärt mig acceptera sjögräs och alger och fiskar, det som faktiskt ska vara i vattnet, och nu inte får panik av båtar så anser jag ändå att blivit mycket bättre. Och det som inte blir bättre har jag accepterat. Okej, så jag kommer inte bli vrakdykare. Helt lugnt med mig.

Så idag la Millie upp en bild på instagram med texten (fritt citerad)
"I must be a mermaid because I have no fear of depts but a great fear of the shallow"

Som ett skämt parafraserade jag det till
"Jag måste vara en ängel för jag älskar universums tomhet och rymd men skräms av jordens djup"

Och tro det eller ej, men den lilla ordleken fick mig att inse att jag är rädd för grottor också. Havsdjup och grottor, det som tar en in under enorma mängder jord eller vatten - gör mig panikslagen. Och minnen som kopplas till detta. Hur jag i högstadiet vägrade följa med klassen på grottvandring. Hur jag aldrig fascinerat lusläst National Geographics artiklar om grottor utan snabbt bläddrat förbi.

Och jag gillar bilden. Om jag är en ängel är det ju uppenbart varför det som blir allt för djupt ner i jorden kväver mig. Varför jag hellre blickar uppåt och utåt och befinner mig i tillstånd där jag fritt kan röra mina vingar. Där jag kan vara ett med oändligheten.

måndag 30 juni 2014

Attraktion

Jag behöver verkligen få ner detta i ord, detta flyktiga, abstrakta. Konkreta och verkliga. Jag vet inte om det egentligen handlar om Killen Med Hatt eller om det bara var omständigheterna. Så, från början.

Oxen och jag bestämde oss för att gå på Husfest, nu när jag ändå var i Malmö. Med oss hade vi några gram svamp var och peppade vandrade vi genom stan till festen. Redan innan midnatt var det mycket folk och atmosfären var fantastisk. Med våra gram i systemet hörde vi ett band, minglade runt, dansade. Någonstans där stötte vi på Killen Med Hatt, Oxens vän och för mig en ny bekantskap. Oxen berättar att vi trippar och jag vet inte hur det kom sig med från den stunden var det vi tre. Killen Med Hatt drack öl i början men undan för undan sjönk vi ihop och vi drack bara vatten.

Det är ju lätt att känna sig lite förvirrad under en tripp och jag fann mig ofta hålla i Killen Med Hatts skjortkant. Jag kan fortfarande känna den mjuka flanellen i mina fingrar. Och ögonblicksbilderna. Att han tar sin arm runt mig och säger "När jag känner någon göra såhär vet jag att det är du". En high five. En varm hand om min. En kyss på en hals. Händer på mina höfter som rör sig i takt med hans. Och trots detta total balans i vår trehörning. Hur dessa män stöttar mig under hela kvällen. Hur jag omfamnar dem båda och säger att "Ni är så jävla fina" och hur han håller om mig och ser mig i ögonen och säger att jag är fin.

Och så. Tidigt tidigt på morgonen, den infernaliska hettan som gör att svetten rinner konstant. Stora dansgolvet och vattenpaus. Jag är hög efter en timmes frenetisk dans i det elektroniska rummet. Jag känner mig hög, stark, lyrisk och extatisk. Vill inte sluta röra mig. Kan inte ens sluta när jag ska dricka och musiken bär spår av salsa och tunga rytmer och jag vill få med mig dom, få med mig honom. Och han börjar dansa. Lockar sig till mig. Jag följer efter och rör mig rör mig rör mig. Vi rör inte varandra. Det är några millimeter mellan våra kroppar och i det mellanrummet byggs något upp som gör mig yr och lätt som en fjäder. I perfekt symbios, våra höfter i takt och tempot ökar och vi sjunker ner, lägre tyngdpunkt. Och hans lår mellan mina lår och hur jag backar och han följer efter. Hur han backar och jag sugs med. Och omgivningen som upphör att existera, det är bara jag och han och våra kroppar som rör sig och bildar en enhet som är omöjlig att bryta upp. Jag andas och vill aldrig aldrig sluta.Och det blir så viktigt för mig att försöka sätta ord på upplevelsen för jag vill inte glömma den. Det var så naket, så intimt, så fyllt av glädje och frigjordhet och lycka. Och jag hoppas innerligt att han är lika glad som jag är.

Favoritögonblick, del två

Klockan är fyra på morgonen. Lokalen är stor, många vinklar och vrår och små rum. Det är fullt med folk och säkert trettiofem grader. Vi är en liten kärna på tre personer som följts åt i natten; Oxen och Killen Med Hatt. Vi har precis varit ute och hämtat luft och beger oss nu med nya krafter till det elektroniska rummet.

BAM. Tryckvågorna lyfter mig. Jag flyter in bland de svettiga kropparna som rör sig som en. Någon fångar min blick och drar in mig, vi sugs mot varandra och rytmerna dunkar och hackar och vi dansar och möts och med ett leende skiljs vi åt och jag förs längre in, mot dj:n, mot högtalarna. Jag välsignar mina öronproppar och kastar mig ut i den mest högfrekventa dans jag någonsin dansat. Ljudet knorrar och vrider och skär in i hjärnan och får kroppen röra sig nästan spastiskt. Bakom mig sluter Oxen och Killen Med Hatt upp och vi bildar ett litet rum av ren lycka. 

Jag skrattar och skriker och dansar på ett sätt jag aldrig dansat förr. Musiken är helt galen och intensiteten stegras fast jag inte tror att det är möjligt och frekvensen vrider sig uppåt och mitt linne är genomblött av svett och lyckan lyckan lyckan. Den där sekunden på ett dansgolv när allt upphör, allt samspelar, energierna blir lika konkreta som högtalarna och golvet och samhörigheten. Samhörigheten. Enheten. Inga gränser finns, ingen skillnad på du och jag och tillslut kan jag inte hantera mer känslor.

Och då maxar musiken och jag släpper allt och dansar dansar dansar ännu mer.

fredag 27 juni 2014

Emotionell status

Om jag blickar in i mitt inre och frågar mig
"hur är mitt vatten?"
så är det någon slags stillhet. Jag pendlar mellan bilderna att jag står på en strand med fötterna stadigt förankrade i sanden och känner vågorna slå mot mina ben. Tidvattnet blir starkare och starkare och snart kommer jag svepas med ut till havs. I den andra bilden är jag djupt under ytan och följer en ström långt ut i ingentinget.
Upplever ett stort behov av att andas djupt. Har fjärilar i magen mest hela tiden. Varje ögonblick känns livsviktigt samtidigt som tiden flyger förbi. Livet är en berättelse och det finns ingen början och inget slut. Det fyller mig med tröst.

torsdag 12 juni 2014

Pollenchock

Jag ser inte mig själv som en allergisk person. Därför blir jag lika överraskad varje år under de veckorna allergin attackerar mig. Ligger därför mycket lågt nu, kan inte göra något där jag är stilla för länge för då somnar jag. 

Så idag möblerade jag om barnens rum istället för att plugga. Prokrastinering much?

måndag 9 juni 2014

Tack tack tack

Jag har det så fruktansvärt bra. Jag är i rörelse. Jag är stressad över pengar men prioriterar roliga saker. Jag åker på festival i Malmö och dansar i så många timmar att kroppen fortfarande är stum, två dagar senare. Jag är aldrig rädd. Jag är omgiven av människor som verkligen älskar mig. Jag planerar framåt, är på tok för tidig till möten och sätter mig i solen. Jag känner mig levande vibrerande lugn. Jag har famnar att sjunka in i. Jag är rik, så otroligt rik.
Tack.

tisdag 3 juni 2014

Favoritögonblick, del ett

Kroppen är dov och lugn och liksom sammankopplad efter många timmars dansande. Hjärtat är lätt och fladdrigt av tacksamhet. Hjärnan härligt bortkopplad. Solen har varit uppe sedan några timmar men det är kallare nu är mitt i natten. Många sover lite på diverse ställen men ännu finns det tappra själar som går runt och myser.
Vi dras ju naturligt till varandra, samlas runt elden. Vissa för ett högljutt samtal. Någon plinkar på gitarren.
Helt plötsligt dyker den upp, fetingen. Och trots att jag inte saknar något så spritter det till i mig. Precis vad jag längtar efter.
Det där första blosset. Djupt ner, svälja. Sakta andas ut. Och ett till. Och en mjuk matta sprider sig i själen, fingrarna pirrar och luften vibrerar. Som att falla bakåt i en mjuk hög av kuddar.
Gemenskapen. Skicka vidare, se nästa person gå igenom samma sak. 
Ytterligare senare börjar pusslandet. Någon har meck, någon rullar ett filter, någon har långa rullpapper. Någon har tobak. Resurserna samlas för att kunna dela ytterligare en. Generositeten.
Solens första värme. Och denna lilla kick som då och då skickas runt. Samtalen som flödar och tiden som försvinner.

söndag 1 juni 2014

Dialog för en regnig dag

- Jag har räknat ut att om två år är jag ett kap.
- Jasså. Får jag kapa dig då?
- Javisst?
- Ja, jag tror verkligen att du är ett kap.

fredag 30 maj 2014

Inte för att jag tror på lidande...

...men denna väntan. Vilken plåga. 
Ett test som visar negativt men en mens som inte kommer. En karl som är fantastisk men som inte vill ha barn.
Att jag är en knivsudd från att komma in på den utbildning jag vill gå. Min tvåårsplan. Min femårsplan.
Åh jösses.
En vän gav mig rådet att låta mig själv vara distraherad och disträ just nu. 
Men jösses vad jag behöver distraheras just nu.

torsdag 29 maj 2014

Ironin

Samma tjej som gick in på Apoteket häromdagen och köpte kondomer...


...går in nån dag efter och köper ett graviditetstest.

tisdag 27 maj 2014

Skydd

Hemma

När jag var yngre var det bästa jag visste i inredningsväg vita möbler och rosa detaljer. Eller för all del rosa väggar. Jag drömde om ett gult kök. Ordning. 

Det intressanta att jag sedan i varje hem jag skapat valt trä, jordiga färger, guld och mycket tyg. Mycket kuddar. Äkta mattor. Fortfarande kan jag dras till den där romantiska, går alltid in och sätter mig i de rummen på Ikea. 

Men trots att jag gillar det i teorin så är det inte jag. Och jag undrar, hur många andra grejor är det exakt samma sak med? Hur mycket tror jag att jag tycker om/vill/är som faktiskt inte stämmer i praktiken?

torsdag 22 maj 2014

Följa magkänslan är aldrig dåligt

I tisdags hade jag dejt nummer två med yogakillen. Och det var liksom lite ansträngt redan från början, men jag hade haft en lång dag, han hade haft en ännu längre dag så jag tänkte att det ger sig.

Så vi går hem till honom. Och väldigt snart börjar vi hångla. Han är inte överdrivet på, och med tanke på hur bra det var sist så förstod jag idéen med att ta det vidare. 
Men jag var verkligen inte där.
Det kändes inte dåligt, men inte heller bra och för första gången i mitt liv avbröt jag någon slags sexuell situation och sa just det; jag är inte där.

Först var det okej. Typ. I fem minuter. Och sedan blev det en sjukt konstig kväll där han krävde att få prata om "det" innan jag gick. Sen surade han mest. Och yttrade orden

"vad själviskt av dig att säga nej.."

Så att. Jag har aldrig känt mig mer nöjd med att gå med min känsla, även om det kändes jobbigt först. För ju mer han spelade upp sina sämsta drag så kände jag en enorm tacksamhet att jag inte kletat in mig mer i honom.

Sen att allt slutade med att jag stod i Malmö mitt i natten och fick kasta mig på sista tåget till Lund för att krascha hos min fina fina vän, ja, det är ju ytterligare en aspekt av historien.

måndag 19 maj 2014

En studie i konsten att dejta II

Det kan eventuellt vara så att jag är lite förälskad i Göteborgaren jag hade tre dejter med förra helgen. Och bara det är sjukt, att det bara gått en vecka sedan jag lämnade hans lägenhet och satte mig på bussen hem.

Trots att jag hade en dejt med en yogakille i torsdags och det var fint och mysigt på alla sätt och vi hånglade. Och trots att jag har en dejt ikväll, låt oss kalla honom Den Store, som jag faktiskt är väldigt pirrig inför. Och trots att jag mejlar med en tjej som är helt ljuvlig och att vi ska ses så fort vi kan...

...så blev jag inte riktigt riktigt glad och avslappnad förrän Göteborgaren äntligen skrev igår. Och vi skrev hela kvällen. Han är dryg och nonchalant och så snäll och rak och ärlig. Och han är inte alls särskilt snygg eller den bästa jag legat med, men djävulsk på att hångla och stark och vettig och smart. Och han är störig och distanserad och bra på att laga mat och händig och röstar på F! och läser mycket böcker och tycker inte om att dansa och ger mig få och fantastiska komplimanger.

Jag har inget emot att vara förälskad även om inte han är det. Vad jag har emot är att jag står vid ett gigantiskt buffébord och kan välja och vraka och är riktigt riktigt hungrig. Och han är som saltgurka. Absolut inte äckligt, men inte det godaste på bordet. Som lämnar efter sig en bismak som påverkar allt annat jag stoppar i munnen, pun intended. Som jag ändå vill ha mer av. 

Jag stör mig på honom. Ännu mer stör jag mig på mig. Och tänker att jag får göra det i en vecka och sen får jag fan ge mig.

fredag 16 maj 2014

Sånt jag glömt bort att jag tycker om

- att ständigt vara lite på väg. Att på rak arm veta minst tre tillfällen de närmaste veckorna då jag ska iväg på något nytt.

- att sitta på uteserveringar och prata, känna systerskap och samhörighet.

- att ligga omslingrade i en säng, och gå upp för att göra mat och inte ta på mig kläder. Bara svepa om mig täcket och gå runt i lägenheten, slå mig ner i ett hörn och ha långa samtal.

onsdag 14 maj 2014

Sitter på mina händer

Efter min förra uttalande dejt hade jag inga problem att hålla kontakten lätt och avslappnad. Det var han som efter en vecka nästan blev sur eftersom han tyckte att jag ignorerade honom. Det gjorde jag inte. Jag vara bara upptagen och liksom inte där.

Nu är jag uppenbarligen där. Vi har ju hörts sen i skildes åt, men nu ligger det ett mejl och ett sms i luften, från mig och...ingen respons. Och jag fattar att så fort jag får något annat att tänka på så kommer jag inte räkna timmarna. Hoppas så olidligt mycket varje gång jag öppnar telefonen. Om ett tag kommer jag inte ens minnas att jag kände såhär.

Slappna av.
Distrahera mig.
Andas djupt.
Allt är bra.

Och tänk inte på, för Guds skull, om det är så att vi faktiskt inte kommer höras eller ses mer.

måndag 12 maj 2014

Skåne, en kärlekshistoria

Det blir nog aldrig så tydligt som när jag varit iväg och återvänder. Hur landskapet blir plattare och plattare. Växterna förändras. Luften blir tätare, mer syrerik. Axlarna sjunker ner, andetagen blir djupare.

Skåne. Ibland blickar jag in i ögonen på andra inflyttade och undrar

- Kommer man någonsin ta sig härifrån?

Och de skrattar med samma vemod som jag känner och skakar på huvudet. Nä. Har du fastnat, är det för evigt. 

Jag börjar acceptera det. Att här kan mina rötter få fäste. Mina barn kan växa upp där de föddes. De kan få prata skånska. De kommer minnas sommar av raps och kossor och sand och långgrunt, inte ljung och krabbfiske och klippor och vatten så salt att håret knastrar efter bad. Det bohuslänska kommer vattnas ur.

Hemma. Platsen dit jag alltid kommer återvända. Skåne.

En studie i konsten att dejta

Jag kan verkligen rekommendera att intensivdejta någon med ungefär detta förlopp:

Träffas för en öl i solen lördag eftermiddag. Snacka i två timmar, och sitta närmare och närmare varandra hela tiden. Avsluta det hela med en liten hög kyssar.

Ta dejt två nio timmar senare, ute på lokal med lyckan bubblande i bröstet. Spendera ungefär hela tiden med att sitta  vid ett bord längst in i ett hörn och hångla så mycket att ens konturer börjar upplösas. Att likt en film slå följe till någons port, och trots regn stå och hångla där så länge att det inte längre var kallt att vara ute.

Och sedan, dejt tre, hemma hos honom söndag kväll. Te, hångel i soffan och ett förspel som varar så länge att när alla kläder väl är av är båda utmattande och somnar intrasslade i varandra. Avrunda med att väckas av vardagen väckarklocka, med en gång vara upphetsade bortom kontroll och äntligen ligga. Trippa runt i hans måndag med täcket om kroppen, dricka kaffe, prata böcker och slutligen ta dig lätt vimmelkantig genom staden med hans sista ord ringande i öronen

" Visst håller vi kontakten? "


tisdag 6 maj 2014

Livboj

Det enda som räddar mig just nu är att jag inte ens försöker reda i allt som händer, sätta ord på det eller förhålla mig till det. Jag följer bara med. Och denna våg för mig till det ena mötet efter det andra och inatt virvlar alla dessa människor för min inte syn. Så mycket bekräftelse, så mycket närhet. Så mycket uppskattning och så mycket trevande nyfikenhet.

De närmaste veckorna har jag fyra dejter med fyra olika människor. Och som sagt, det enda som håller samman mig är att jag inte försöker...någonting. Universum, bring it. Jag är redo. Och jag måste lösa frågan om preventivmedel. 

tisdag 29 april 2014

Är det bara jag som är förvånad?

Den senaste veckan har min kropp varit otroligt uttorkad. Jag dricker och dricker, kissar väldigt lite. Jag är ofta yr och illamående. Min mage stöter ifrån sig allt med enorm hastighet. Naglarna flisar sig. Håret har inte vuxit på månader. Jag är lättretlig och har svårt att fokusera. Ofta tycker jag att jag luktar märkligt, liksom djuriskt. Jag sover ofta oroligt och ryckigt.

Det tog mig till nu och se mönstret. Lägga ihop. Fråga runt lite. Och tydligen är det såhär kroppen reagerar när den svälter. Och helt plötsligt fick min dåliga aptit en annan dignitet. Det är inte bara idag jag bara fått i mig ett halvt päron och en tredjedels portion pasta. Det är många dagar nu, veckor, månader. Tillräckligt ofta för att jag ska hålla mig på fötter har jag någon form av ätar-dag då jag faktiskt har lust att äta.

 Så imorgon får jag börja ta tag i detta. Äta frukost. Be min massör och akupunktör att göra något som stimulerar aptiten. Bjuda folk på middag eftersom det är mitt säkraste sätt att faktiskt laga mat. Och absolut inte ge mig in i några fastor eller dieter. 

lördag 19 april 2014

Referenser som går hem

- Menne...du vet att jag är väldigt kurvig va? (Underförstått, tycker du om det?)

- Ja, du vet, jag klär mig inte så längre, men jag hiphopare.

- Aha, du tänker som Sir Mix-a-lot.

- Precis.

fredag 18 april 2014

En ordvåg i min mållöshet

Det senaste dygnet har varit något av det mest intensiva jag varit med om. Min första dejt på år. En kropp som är oskuld igen. En obefintlig sexlust som väcktes på tre minuter blankt och som jag ägnade arton timmar att tämja. Vi skulle egentligen inte ligga, men kunde inte sluta röra varandra.

Och det är så dubbelt, för på många sätt är han så långt ifrån vad jag brukar tända på. Men det var så laddat mellan oss att det suddades ut. Att se in i dessa mörka mörka ögon och se total åtrå och dyrkan - det gör under för ett knäckt självförtroende.

Att somna sent sent och vakna tidigt. Vända mig om och genast vilja vara nära. Att ligga i sängen hela förmiddagen och läsa, hångla, röka fetingar, äta jordgubbar, dricka te, kolla grejor på youtube, hångla ännu mer, prata prata prata och tillslut släppa efter och faktiskt ha sex. Och då knappt kunna sluta.

Jag har ingen aning om vad detta ska bli, men herrejävlartackgodegud vad jag behövde just detta.

onsdag 16 april 2014

Nu händer det.












....jag har en dejt på torsdag.

torsdag 10 april 2014

Min säng - en kärlekshistoria

Långt innan jag faktiskt flyttade hemifrån så visste jag att en ny stor säng, det skulle jag ha. Så det var det första jag köpte, och det enda jag köpte nytt. 180 cm bred, kontinental, köpt på EvaBäddar i Larv och jösses, vad jag älskar den.

Fortfarande får jag rysningar av lycka när jag kryper ner varje kväll. Jag är dessutom den typen som gör allt i sängen; äter, pluggar, surfar, ser på film, läser osv osv. Den har varit med om mycket sex, en del gråt och bråk, mängder mys och häng, långa nattliga samtal, värkar, sjukdom, amning kompanjerat av läckande bröst, barn och djur som travar runt och tre flyttar.

Mmm. Min säng. Det är ren lycka.

Jag ber och jag får

Alltså, jag ver ju att jag är bra på att manifestera saker. Brukar raljerande skoja att "jag alltid får som jag vill". Och inget är ju roligt om det inte är lite sant.
Med det som bakgrund - flödet jag haft den sista tiden....!!! Har inga ord för det.

1. Ber om att få förra klassens schema som går den utbildning jag vill gå. Och javisst, med några få undantag är det lektion två dagar i veckan. Precis som jag ville.

2. Ser ett avsnitt Sherlock (med Basil Rathbone) och hypnos var en del av storyn. Jag tänker "Hypnos, vad spännande, det hade jag velat göra."
Typ en vecka senare ringer jag en kompis för att boka en massage och vi hinner knappt komma överrens om det innan han säger "- Jo, jag går en utbildning i hypnos och har tio timmars klinisk träning kvar...är du intresserad?"

3. Är på väg till Malmö. Hör en härlig reggaeton på radio och tänker "Jag gillar ju verkligen sån här musik, hoppas Moriskan har någon spelning snart." En timme senare kliver jag in på Simpan och det första jag ser är att Syster Sol spelar på Moriskan 26 april.

Osv osv osv i all oändlighet. Jag gör eller tänker på något i förbifarten och sen ramlar det i knät på mig. Tilliten i detta. Att jag får precis vad jag behöver. Och att jag bara behöver be om det. 

måndag 7 april 2014

Till Anna - Om livet som förälder på halvtid

Sedan september-oktober bor jag och Mannen hundra meter ifrån varandra. Han i en tvåa, jag i en trea. Hos mig har barnen ett eget rum, hos honom delar de alla tre. 

I höstas satte vi oss och gjorde ett schema som ser ut som följer:
Måndag-Onsdag har jag barnen.
Onsdag-Fredag har han barnen.
Varannan helg.

Det innebär att jag som mest har barnen fredag eftermiddag till onsdag lunch. Och som mest är jag ifrån dem onsdag lunch till måndag morgon. Det innebär också att jag varje vecka har dagar där jag inte behöver anpassa mig efter barnen och hinner ha möten/sova/städa/umgås/träna osv helt som jag själv vill.

De första månaderna hade jag ett stort behov av att distansera mig och mannen och jag hade endast kontakt via sms. Vi bytte även barnen utan att ses.
Efter nyår hände något och sedan dess har schemat varit mycket mindre vattentätt. Vi kan åka och göra saker ihop, äta middag när det är bytesdag eller helt enkelt byta dagar med varandra. Detta funkar ju för att vi har lätt för att kommunicera och komma överrens gällande praktiska saker. Barnen tar det fint, vardagen är sig lik oavsett hos vem de är hos. Typ samma väg till dagis, samma rutiner.

Så till kärnan; är det jobbigt att inte ha barnen hos mig jämt? Ja. Men, vad skulle alternativet vara? Att de inte fick träffa sin pappa alls? Så jag försöker göra allt som är svårt att göra med barn när de är hos honom för att känna att jag inte bara väntar. Men det blir inte som det var innan barnen fanns. Den där uppmärksamheten, att man väntar på att någon ska behöva något och rusa upp, försvinner inte. Har jag suttit och gjort något blir jag efter en stund lite förvirrad, som när man glömt något men inte kommer på vad...tills jag inser att jag lärt mig att bli avbruten och liksom väntar på det.

Det jobbigaste är att behöva möta att det inte blev som jag ville. Att jag ville ha en hel familj. Att jag ofta när barnen är med mig känner att det inte är meningen att vi ska vara ensamma, fast allt går bra. Jag har det bra. Men jag sörjer allt det som inte blev. Och kan inte låta bli att hoppas att det kanske kan bli annorlunda en dag.

onsdag 2 april 2014

Light bulb-moment

Det finns flera anledningar att jag tycker om att träna på gym. Att jag kan göra det när det passar mig. Att det är rytmiskt och enkelt. Att jag tydligt märker framsteg. Att jag jobbar med mig själv, i mitt tempo.

Men ikväll kom jag på den största anledningen; att folk inte pratar med varandra. Jag är omgiven av människor som är fokuserade och det smittar. Det förväntas inte att man ska prata. Och idag blundade jag och hörde löpband som surrade, hårda utandningar, vikter som klinkar mot varandra. I övrigt; tyst.

Hehe. Typiskt mig att tycka om något för att jag slipper prata med folk.

fredag 28 mars 2014

Yogisk nostalgi

Min yoga nu förtiden; en handfull solhälsningar här och där när jag har några minuter över. När jag lägger barnen och väntar på att behöva gå in igen. Eller när vällingen kokar. Eller när jag får ont i kroppen efter för mycket bära/lyfta bebis.
Avslappning och djupandning innan jag somnar.

För fyra år sedan kunde jag ligga i Kobran i trettio minuter utan paus. Stå i trikonasana i sju minuter, på varje sida. Meditera i fyrtiofem minuter varje dag, och det kändes som fem.

Och jag kan sakna det. Men vad jag älskar med yogan är att den är flexibel och att mina små pauser här och var i vardagen ger mig precis lika mycket lugn och påfyllning som flera timmars pass gjorde för några år sedan. I tre års tid var yoga allt jag gjorde. Och jag känner fortfarande effekterna.

fredag 21 mars 2014

Njuteri

När barnen är hos sin pappa är ju mina mornar väldigt annorlunda. För det första helt tysta. För det andra väldigt lugna.

Så jag brukar öppna altandörren i mitt sovrum, hämta te och möta min morgon som alltid innan barnen. Läsandes och drickandes te. 

När morgonvärmen kommer tänker jag att jag går raka vägen ut och sätter mig i solen med mitt te.

torsdag 13 mars 2014

Helande vänskap

Min bästa vän och jag har känt varandra sedan vi var elva. Stora delar av den tiden har vi varit oskiljaktiga, levt hos varandra och delat allt allt allt.

De senaste åren har jag sörjt lite att vi verkade glidit för långt ifrån varandra; inget kändes riktigt som innan. Började förbereda mig på att det kunde vara slutet.

Så, börjar vi mejla igår kväll. Efter en stund med detta föreslår hon att vi rings istället 
och
på en sekund är allt som förut. Och vi är så nära så nära och pratar i munnen på varandra och la precis på. Halv fem på morgonen och det är truly som när vi var tonåringar. Prata hela natten, sova och sedan ses nästa dag och prata ännu mer.

För varje anekdot vi berättade, för varje minns du och för varje asgarv kände jag hur jag läkte. En mjuk smet bredde ut sig inom mig. Här står vi. Med barn och skilsmässor, fyllor, lugg, ligg, ragg, flyttar, familjefejder, inredningskriser, finnar, otaliga fikor och plugg bakom oss. Återigen på exakt samma punkt, helt i synk.

fredag 7 mars 2014

Möten

När man träffar någon och man under några timmar pratar om musik, språk, folkvandringar och differensen mellan självbild och hur andra uppfattar en?

Så kan det inte vara konstigt att man (jag)  är väldigt, låt oss säga berörd.