söndag 24 januari 2016

Jag vet inte vad som hände

Dagen börjar med en katastrof.
Det är inte riktigt sant. Min dag börjar som vanligt; strax innan ljusningen kommer små barn upptassande och klättrar upp i sängen till mig. Till oss. Det brukar ta ett par timmar för oss att vakna och vara redo för frukost. Först då väcker jag Kärleken, kaffet är klart och klockan strax innan nio.
Så fram till precis den stunden är allting precis som vanligt, kanske till och med extra bra. Tyvärr är hans reaktion på min väckning också helt som vanligt, ett grymtande jag måste vila en stund till.

Det är inte hans barn. Det är inte hans 'fel' att jag blir väckt i ottan hälften av alla dagar. Men vi talar ofta om solidaritet och jag tycker inte att det är solidariskt att sova två timmar längre än alla andra i ett hushåll man ingår i och sedan ändå ha mage att sura och be mer när man väl blir väckt. Det är inte okej. Jag har aldrig tyckt att det är okej.

Så jag säger det. Och han grymtar fram, fortfarande utan att öppna ögonen, då borde jag väl inte ens vara här och alla bägare rinner över. På en kvart packar han tre väskor och är ute genom dörren. Och jag gråter. Mumsan gråter. Jag kan inte alls läsa hans blick och han har inte sagt något från den stund han förstod att jag menade allvar med mina ord, gå!

Dagen förflyter på ett märkligt sätt. Jag diskar och tvättar och dammsuger och spelar spel med mina barn. Frukost mellanmål lunch dukas fram och tillbaka. Jag tänker inte. Jag känner mig ledsen och tung, men har inget begrepp om vad detta betyder. Betyder det något mer än att jag inte vill ha honom här på helgmornar när jag har barnen? Betyder det att han inte vill vara här alls? Betyder det att vi har gjort slut och att allt härifrån handlar om praktisk förflyttning av saker och kommunikation kring livet i min mage? Kan vi spela i samma band om så är fallet? Åkte han hem och blev full? Är han glad och lättad? Är jag lättad? Ångrar jag mig?

Vi har det ofantligt fint. Han bekräftar mig på helt fantastiska sätt. Jag känner ofta att vi är ett team när vardagssysslor och barn roddas. Hela tiden längtar jag efter de få men återkommande dagar då vi kan stanna i sängen hela dagen, det är som en varm oas av kärlek. Att spela musik med honom är det roligaste jag vet. Han lägger märke till ungefär varje detalj med mig och blir imponerad över en snygg eyeliner och hjälper mig välja kläder. Han bär när jag tycker det är tungt. När vi är med andra får jag inte titta för mycket på honom för då försvinner omvärlden. Han är tålmodig och står ut med allt konstigt jag gör, och belyser aldrig att jag kanske skulle göra samma sak för honom. Varje gång vi ligger med varandra känns det som första gången, på ett bra sätt.
Och jag kan se att det är inga stora saker som gör att det skär sig. Snarare tvärtom, skitsaker. Ändå känns det så viktigt och relevant. I stunden känns det verkligen som något att gå skilda vägar för.
Efteråt...är jag mest förvirrad.
Så nu sitter jag här och kan fortfarande inte andas ordentligt. Barnen leker och är ljuvligt överens. Katterna sover. Golvet är rent. Sängen är bäddad. Tvättmaskinen brummar. Och jag undrar om det är värt det. Allt är precis som jag vill ha det. Men han är inte här. Och jag försöker vänja mig.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar