Skuggslagsmål

För att beskriva egot kan man säga att det är min skugga. Det är en aspekt som avbildar mig men likväl är det inte jag. Men så ibland, eller oftare än så, går man upp i denna skugga och börjar på riktigt identifiera sig med den. Man fastnar i allt man tycker, tänker och tror. Man fastnar i principer och rätt och fel, bra och dålig, över och under. Man fastnar i att kategorisera.

Må så vara.

För det riktigt löjliga inträffar ju när man kommer i närkontakt med någon annans skugga. Då man bestämmer sig för att hålla sig till någon slags princip för att inte ge den andra skuggan rätt. För då skulle ju du ha fel. Och det går inte för sig.

Och om man inte passar sig så kan man vara inblandad i ett skuggslagsmål som egentligen inte har någon substans allt. Om det inte har framgått så är 'man' JAG. Mitt ego är så stort (och tyvärr obalanserat) just nu att jag sällan sett på maken. Detta gick upp för mig igår och jag kan ännu inte se någon rimlig förklaring till varför. Men jag vet ju vad lösningen är;

sublimering, sublimering, sublimering.

Små ord på en papperlapp

För några månader sedan, inför det stora Bloggeventet, beställde jag visitkort. Big deal tänker ni. Men se, när man faktiskt inte har någon färdig utbildning, inget diplom, ingen yrkestitel, inget företag...det kändes lite som en dröm att ha ett visitkort. Så när jag skapade det struntade jag högaktligen i allt sådant. Istället skrev jag mitt förnamn och under står det

Samtal ~ Yoga ~ Tarot ~ Föreläsningar

Och det är så märkligt att sedan de korten blev verkliga, de där orden blev tryckta, så har jag fått en rejäl dos ökat självförtroende. För det är faktiskt det jag gör, det jag livnär mig på. Det är mina styrkor, mina gåvor, min kunskap. Och en naturlig konsekvens är ju att jag har mer uppdrag än någonsin. Att göra visitkort blev den största affirmationen någonsin.

Det gör mig lycklig.

Litet smakprov av min helg

Tjugo otroligt vackra kvinnor i ett hus på landet. Intressanta och lärorika seminarier om Kvinnlig Orgasm och Den Occulta Kraften Hos Yonin. Morgonyoga. Tantrisk massage. Skogspromenad. Härliga överdådiga måltider. Massor av kramar kyssar komplimanger skratt öppenhet kärlek. En helig ritual.

Jag är så högt upp just nu.

Regression

Häromveckan gjorde jag mitt livs första guidade regression. Jag var nervös innan, hela dagen var ett pärlband av spännande roliga och härliga händelser. Dock inte pressat, så jag befann mig på Nya Andrum i god tid innan själva sessionen. Jag hade grundat med både lunch och fika för att ge mig själv lite extra jord.

Allt inleddes med ett samtal där Violeta förklarade vad som skulle hända, hur det skulle gå till. Bland annat förklarade hon att om hon har tur så får hon se det jag ser och är med om, lite som att se en film. Hon guidas av min guide som berättar för henne vad som är viktigt att fokusera på och som bestämmer vilket eller vilka liv man ska hamna i. Min fina vän Fredrik praktiserar där och var med i början, vilket var ett skönt stöd. Jag fick även möjlighet att berätta om varför jag var där, om jag sökte något särskilt osv. Ett av mina 'problem' var att jag aldrig minns min kropp när jag minns. Möjligtvis kan jag se mig själv utifrån, men jag ser aldrig ner på min kropp. Mycket märkligt, tyckte jag.

Så fick jag ligga på en bänk, med kudde och filt och allt sånt. Violeta satt vid mitt huvud. Det var någon slags musik på i bakgrunden som jag störde mig lite på först men som sedan försvann helt. Jag fick andas efter hennes ledning och jag tyckte att jag kom ner i ett meditativt tillstånd väldigt fort. Sen började hon guida mig neråt, över en äng, in i ett hus, in i ett väntrum. Där fick jag se en dörr som ledde in till det liv jag behövde se.

Vad som kändes märkligt under hela upplevelsen var att jag skulle prata, jag skulle svara på hennes frågor hela tiden. Beskriva hur dörrarna såg ut, vad jag såg, hur jag kände mig. Förklara hur saker låg till.

Först kom jag till en händelse i mitt nuvarande liv då jag var ungefär tre år. Det var ingen särskild händelse egentligen, men min upplevelse av den var otroligt stark och nästa steg i regressionen var att jag fick förklaringen på varför.

Då hamnade jag i England i början av medeltiden. Jag var pojke och näst yngst i en stor familj. Min stora kärlek och den jag hade bäst kontakt med var min lillasyster. Vi hade det väldigt fattigt och mina föräldrar tog på olika sätt ut sin frustration. Min far jobbade väldigt mycket och var ganska frånvarande. Min mor var mest bitter och trött och brydde sig inte så mycket om något alls. Detta ledde till att en dag några år senare så dog min syster på grund av att ingen såg henne när hon av hunger åt något som var giftigt och ingen hejdade henne. Min syster som är min dotter i detta livet.

Detta ledde till att jag drog slutsatsen att när man inte syns då kan man dö. Denna otroliga skräck har jag fortfarande med mig. Att inte synas är i mig något på riktigt farligt och i min nuvarande barndom skapade jag nya blockeringar i mig utifrån denna rädsla.

Vidare i det livet gick jag i kloster och i många år kände jag mig osynlig även där. Jag kunde inget särskilt, jag kunde inte läsa eller skriva och det gick inte bra när jag försökte lära mig. Jag hade inte någon särskild bra hand med människor och jag kunde inte laga mat. Så länge hade jag bara de enklaste sysslor. Tills jag av någon anledning upptäckte träsnideri. Och jag snidade och snidade och folk åkte långt för att köpa mina radband. Jag dekorerade hela kyrkorummet, hela klostret, jag gjorde portar och dörrar och valv med snidade vackra rosor och rankor och blad och levande organisk rörelse.

Så dog jag, fullkomligt nöjd, gammal. Jag fick uppleva dödsögonblicket och jag fick möta min syster igen. Jag fick se min begravning och jag fick för första gången se allt jag gjort, se att jag varit bäst på något, att jag lämnat något efter mig. När jag levde kunde jag nämligen bara se den bit trä jag arbetade med, jag såg inget annat.

Sen fick jag sakta vakna upp och alla bindus och nervknutor och punkter i hjärnan var så aktiverade att det kändes som träningsvärk och jag hade en duktig huvudvärk. Jag fick befästa vad jag hade med mig; mitt behov av att faktiskt vara väldigt duktig på något och att synas. Med mig i detta livet har jag min Lilla M som finns för att ständigt påminna mig om det, och jag ska bekräfta att hon syns, att jag ser henne.

Att göra en regression var otroligt stark och jag kan rekommendera det väldigt mycket. Hon sa att jag var 'lätt' att arbeta med och jag tror att det dels handlar om min vana att meditera och min starka visuella förmåga.
Har ni frågor, ställ gärna dom.

En liten vecka

För en vecka sedan var jag på en yogadag.
Dagen efter höll jag yoga.
I onsdags gjorde jag en regression.
I går reste jag på svamp.
Imorgon ska jag leda yoga och hålla en ceremoni.

Så alltså. Just det här ögonblicket är det lite svårt att klämma in andra saker. Som internet. Men snart så, då ska jag skriva allt vad jag kan om mina upplevelser. Särskilt regressionen, det var enormt.

Andlighet i kubik

En gång fick jag frågan 'Hur andligt utövande är du?'

Just vid det tillfället låg jag lågt med yogan, mediterade mer sällan än jag ville erkänna och var inte någon aktiv del i en andlig gemenskap. Men jag tänkte till och insåg att trots det så utövar jag och lever i min andlighet hela tiden varje dag. Jag är medveten om vad jag äter. Jag gör min reningsövningar (kriyas). Jag pratar om och är i utveckling. Jag använder tarot som ett verktyg. Jag tänker på astrologin och på hur det påverkar mig. Generellt kan jag säga att det inte finns något som inte är andligt för mig, eller som kan få den aspekten.

Dessutom tror jag inte att det finns människor som inte är andliga. Att vara människa är att ha en förbindelse med Alltet, även om vi inte är medvetna om det. Och det är okej. Jag vill aldrig övertala någon att tro, inte heller har jag ett stort behov av att alla måste tro som jag. Gemenskap kan finnas ändå. Nyckeln är acceptans.

Sanningen är dock att jag verkligen lever upp när jag aktivt utövar det jag tror på. När jag gör min yoga flera gånger i veckan. När jag gör mina auyrvediska kurer. När jag förbereder och genomför ceremonier (som den på söndag). När jag planerar fastan, den som börjar nästa vecka.

Jag är i mitt rätta element och jag vet att detta är jag född att göra. Jag är född att guida, instruera, lära ut, initiera. Jag är född att kommunicera med många dimensioner samtidigt. Jag är född att väcka de som sover. Jag är född att hela tiden vara i rörelse, att alltid utmana mitt ego. Jag är född att vara öppen och ta emot allt det universum ger mig.

En liten insikt sådär i ottan

Jag står och gör mina kriyas och tänker på handlingar, situationer och saker som är 'slöseri' med energi och energitjuvar. Vi gör ju alla många gånger saker på ganska ineffektiva sätt. Nästa led i min tankegång blir att dessa handlingar borde ju rimligtvis föda fler, i enlighet med lagen av attraktion, att vi får vad vi sänder ut och så vidare.

Alltså borde varje sak vi gör utan ordentligt syfte fokus mening intention så skapar vi mer av det. Genom att applicera det här skulle jag effektivt kunna eliminera alla energitjuvar. Och om jag 'måste' göra något som jag upplever är slöseri borde jag kunna väga upp det med tre saker som jag gärna lägger min energi på. På saker som ger mer energi.

Till Kristina (Livet runt 3...5)

Böcker att läsa:

- Samtal med Gud av Neale Donald Walsh
- Crystal Children av Doreen Virtue
- Earth Angels av Doreen Virtue
- Något av Eckhart Tolle

...fyller på i dagarna. Men fortsätt läsa!

Lite mer om det där att leva med en (sex)missbrukare...

...som ju kan låta som att jag lever i en misär. Men så är det självklart inte. Vi har det bra och har på något vis alltid haft det bra. Just det har varit lite förrädiskt och jag har ibland känt att jag luras.

För ungefär två år sedan gick det upp för Mannen att hans relation till sex och porr inte var det minsta sund. Då hade jag i arton månaders tid försökt att sätta fingret på det, men blivit totalt bortpratad. Han hade nämligen otroligt bra argument, och jag höll med om de flesta. I teorin. Men jag tyckte det var något fel med praktiken...

...sedan dess har det varit sjukt kämpigt, just den sexuella biten. För bara att komma till insikten att det inte är ett bra beteende är det inte lika med att det löser sig. Men så, efter ytterligare en incident, tog det stopp. Antingen separerar vi eller så får det verkligen vara ändring.

Och det fina med min man är att han verkligen gör saker när han väl bestämmer sig. Möte med familjerådgivningen. Kontakt med kriscentrum. Och det som hjälpt kanske mest av allt; SLAA. Sedan i höstas har han gått på ett möte i veckan och inte tagit ett enda återfall. Och på tal om det här, så har han inte heller bytt ut sitt missbruk mot cannabis, tobak eller datorspel. Sedan årsskiftet har vi dessutom skurit ner på socker.

Missbruk sitter inte i substansen eller aktiviteten. Det är inte heroinet eller alkoholen eller spelet i sig som gör oss beroende. Det är en personlighet, en egenskap. Vissa pallar inte någon form av stress. Andra kan inte vara ensamma. En del utvecklar ett osunt beroende till saker, och i princip vad som helst.

Men just nu är det ganska lugnt, hemma hos oss. Jag kan känna att en viss spänning håller på att byggas upp, men jag tror att det kan hanteras i tid, innan ett återfall. Ännu har jag inte riktigt landat att den där jobbiga perioden faktiskt är över och att vi verkligen kan närma oss sexuellt igen, men det känns inte bråttom. Vi har ju hela livet på oss.

Man måste inte prata om det

Av en så till synes banal och grund serie som Vänner har jag ändå lärt mig en del. Det största och viktigaste;

Man måste inte prata om allt.

Alltså, det är inte nödvändigt att pilla i varenda liten problem. Jag måste inte dissekera alla relationer och situationer. En konflikt behöver inte bli just det. Det handlar istället om att välja sina strider. Inte stänga av eller trycka undan - bejakar gärna känslorna i mig, och mina reaktioner. Men jag behöver inte "reda ut" saker så himla mycket - för hur mycket bli egentligen utrett?

Ska vi gå steget längre så har jag upptäckt att i de flesta relationer är större delen av alla gräl och problem egentligen kopplade till ett enda, eller några få. Mitt eget livs levande exempel är Mannens missbruk. Innan tycktes det som att vi bråkade jämt. Varannan dag. Tjafsade om städning och mat och livet. Nu när han har varit helt nykter i flera månader (heja!) så konstaterar vi att vi bråkar mycket mindre. Och kortare. Och på ett helt annat sätt.

Just detta gör det lättare för mig att släppa småsaker. Också kan jag göra det jag nämnde förut - fokusera på vad som händer i mig istället för vad som händer i relationen eller den andra personen. Jag tänker mig ett förfarande ungefär som så:

Markera - Bearbeta din reaktion - Släpp

Så Vänner alltså. Bra grejer!

Efter storm och dimma

Idag har jag mest tänkt på varför vissa människor och vissa beteenden provocerar mig så hemskt mycket. För mig finns det något litet skamset med att bli provocerad, att bli så negativt berörd av någon annans liv och sätt. Så istället för att klappa mig på bröstet och döma personen (vilket ju en del av mig vill) så försöker jag vända på det.

Vad säger det om mig?

Och jag säger dig, den där frågan är jobbigare än vad den kan verka.

Dans och dekonstruktion

I helgen åkte vi ut och dansade, för första gången på ett år. Lilla M var hemma med barnvakt och jag var piffad till tänderna. Rejvbyxor, rejvtröja, fantastisk håruppsättning, makalöst smink med mängder av glitter, dansbälte, såpbubblor och öronproppar. Helt redo för en natt i skogen. Och om det var fantastiskt! Något av det bästa med skogsfester är när man vaknar upp efter någon timmes slummer i gryningen, sträcker på sig, hör musiken och dansar in den nya dagen. Borde börja varje morgon med dans.

Min självbild förändrades rätt rejält under natten. Kan inte helt sätta fingret på det, men när jag mediterat mer på det ska det absolut beskrivas i ord. En liten smygande ego-upplösning.

Kräftans tid

Vi är nu mitt uppe i Kräftan vilket i stort innebär lite extra pådrag med känslor, familj och inkännande. Kräftan styrs av månen som ju också styr vårt känsloliv. Under den här perioden är det mycket bra att arbeta med olika aspekter av sig själv som kan vara lite svårare att 'känna' annars. Även att göra fint och pyssla om ditt hem och din familj är gynnsamt.

Dock är det även så att vi är mitt uppe i den starkaste yang-tiden på året; så passa på att i solen ladda på med aktiv, dynamisk och målsättande manlig energi. Detta kan du göra genom att vara mycket i solen och att göra så fort du får en impuls att ordna något.

Plötsligt händer det

Det har varit min ambition ganska länge att fasta två dagar i veckan. (Detta bör man endast göra om man är vital.) Och så förra söndagen så hände det bara. Ett litet tankefrö kvällen innan och när morgonen kom tänkte jag att jag får se hur det går. Det gick fantastiskt! Så numera fastar jag torsdagar och söndagar. Ännu har jag inte märkt några större effekter - men det känns bra.

Optimalt vore om jag endast drack vatten, men jag mjukstartar och dricker även lite juice, te och i undantagsfall smoothie och buljong.

Punkt med stor igenkänning

Den där checklistan igår; mycket användbar! Det är väldigt lätt att kolla av vart man ligger. Vi kände igen oss i en del som alltid är, en del som kommer och går och en del som vi faktiskt inte tänkt på.

Det som var mest igenkänning på är det här med att ett spirituellt par märks. På fest, möten, sammankomster. Vi märks. Vi har aldrig arbetat för att märkas och inte ens i början när jag var alldeles ny in i gemenskapen hängde jag särskilt nära Mannen på fest. Jag försökte hitta andra att hänga med och lära känna. Vi kanske inte ens kysstes på hela kvällen. Ändå visste alla med en gång och med stor tydlighet att det var Vi.

Och vi får också många komplimanger. För vår trygghet, styrka, energi. För förmågan att se och hjälpa andra. Att vi tydligen kommunicerar väldigt rakt med varandra (hur man nu annars ska kommunicera?) och gör det samma med andra. Och stundtals kan dessa fina ord kännas lite som att vi ljuger folk rakt i ansiktet, särskilt när det varit jobbigt. Men faktum är ändå att ingen av oss har ansträngt oss för att ge en viss bild. Vi bara är.

Lucid Dreams

Igår var jag på en workshop som med namnet The Art of Lucid Dreaming. Det handlar i korthet om att vara medveten att man drömmer. Lucid dreams är något vi ibland har spontant men är även något vi kan träna oss till. Vid en hög grad av medvetenhet kan man t.ex kommunicera med sina drömkaraktärer och därigenom kommunicera med sitt undermedvetna. Detta kan lösa upp knutar och blockeringar som ger effekt även i vårt vakna liv.

Det var en otroligt intressant och intensiv dag och efter ett tag så blev det lite overkligt alltsammans. Vi pratade om drömmar som om det var 'verkligt' och gränserna mellan verkligt och medvetet liksom suddades ut lite.

Ett första steg i att uppnå klardrömmar är att börja arbeta med att minnas sina drömmar. Ett knep är att innan du rör på dig gå igenom drömmen i ditt huvud flera gånger och sedan skriver du ner den. Ha block och penna bredvid sängen. Skriv helst ner drömmen med en gång. Om detta inte går så har du redan 'fäst' drömmen i ditt medvetande genom att gå igenom den så du kan även göra det senare under dagen.

Happy dreaming!

Balanserat Liv

När Mannen utbildade sig till coach fick alla bidra med övningsklienter som de sedan bytte med varandra. Ulrika blev min coach - jösses vilken spännande resa! Under de år som gått har vi alla hjälpt varandra i omgångar och vi ser varandras olika styrkor. Med henne befäste jag för några veckor sedan att det är med kvinnor och kvinnors resa i kvinnligheten som jag vill arbeta med; det var så fantastiskt att hjälpa Ulrika i hennes resa.

Ulrika var också den som visade mig vägen in i konsten. Jag hade varit sugen länge och med hennes otroliga inuition visade hon mig vägen, guidade och gav mig utrymme. Min allra första tavla målade jag i hennes ateljé och den tavlan säger så väldigt mycket om den process jag var inne i just då.

Ni märker vilken fantastisk person hon är va? Tänkte väl det. Och därför tänkte jag att ni kunde kika inte på hennes blogg tillika hemsida. Gör med fördel de övningar hon bjuder på!

Mer

Har läst mitt förra inlägg en miljon gånger. Och tänker att det säger en del om mig det där. Men också utelämnar jag mycket. Jag besvarar inte den stora frågan varför. Jag håller människor på armlängds avstånd för att jag inte orkar med vad det innebär att släppa nära.

Exempel: Under mitt första friska år gjorde jag mycket. Jag flyttade hemifrån och började plugga och träna. Men framförallt koncentrerade jag mig på mitt sociala liv som till dess varit nästintill obefintligt. Jag kompisdejtade hej vilt, låg med män till höger och vänster, lärde känna människor på tåget, bussen, utestället, gymmet, plugget. En tjej som jag träffade genom det sistnämnda träffade jag i det senare.

Hon var, förstår jag nu senare, helt beroende av drama. Hela hennes liv var drama, och hon tog mycket tydligt olika roller. Horan. Den smarta tjejen. Den världsvana. Mamman. Frun. Älskarinnan. Och mitt i allt det kom jag och mig öste hon över allt på. Ganska intressant - ett tag. Förutom att hon gjorde misstaget att kategorisera in mig i ett fack. Allt för att jag skulle passa in i hennes drama. Vår relation var kort och instensiv; inledd och över på inte ens ett år. Det slutade genom att jag, efter att ha våndats några veckor, faktiskt satte mig ner och berätta allt jag kände.

Att jag kände mig låst av henne. Att det saknades dynamik och balans. Att jag hela tiden utvecklats medan hon ville hålla mig kvar. Åh, vilket samtal. Hon gick från chockad till ledsen till skitförbannad. Och självklart var ingenting detsamma efter det. För såsom jag hanterar saker - rakt och ärligt och ibland en smula burdust, och det enda jag har för ögonen är utveckling det är det ärligt talat inte så många som pallar. Har man inte sett den sidan hos mig är det nog lätt att tro att jag är lite menlös. Snäll. Lättstyrd. Särskilt om man vill tror det.

För i förra inlägget kunde det låta som att jag är konflikträdd. Det upplever jag verkligen inte. Utan jag har helt enkelt gett upp att 'reda ut saker' eftersom det inte är så många som strävar efter det. De är nöjda med sina röror och dramor och kaos. Det raka, sunda, ärliga och harmoniska är skitläskigt. Det innebär ju att man måste börja vara det med sig själv. Och ärlighet skrämmer folk mer än något annat.

Tråkigt? Kanske inte. Men lite party pooper blir det över det.

Åh, Kali.

To all those who are discontent with the slow progress that is imposed by the rhytm of life, invoke Kali:

"Most of the time this happens when the being starts to feel the strokes that transforms the disorder or the chaos within them into the pure and perfect truth. For she attacks with an irresistible power only that which is wrong and depraved within them, purfiying through the fire of pain what is impure and faulty. She can do a single day, in no matter what respect, what would have otherwise lasted for centuries" (Sri Aurobindo)

Buddha verkar vara en cool kille, men Buddhismen är inget för mig

Vi har en gammal vän till Mannen på besök i helgen. Hans andliga uppvaknande skedde genom Vipassana. Han ville komma och besöka oss för att få ytterligare stöd, inspiration och gudining i sin utveckling. I det inledande samtalet började han med att förklara att han ju egentligen kände att den Buddhistiska traditionen för honom var vattentät och mellan raderna kom det fram att han inte var intresserad av andra filosofier. Inte utan att jämföra det med det Buddhistiska.

För det första är det det här med att inte ha några begär. Efter något. Det innebär att du inte ska ha några mål eller sträva efter något annat sinnestillstånd än det du är i just nu. För det är när du fullt ut accepterat nuet som du kan uppnå lycka. Det är motsträvigheten att acceptera som gör oss olyckliga. Om man upptäcker obalanser och/eller blockeringar i sin kropp behöver man inte utforska de vidare (för att ta reda på hur de uppstod och hur de påverkar en och vad lösningen är) utan du ska bara meditera, observera, acceptera. Sen försvinner det av sig själv. Allt är lidande och poängen med livet är att inte lida.

Eh? Helt ärligt hade jag inte trott att de Yogiska och Tantriska traditionerna (som härstammar från Hinduismen) var så olika Buddhismen. Men hej, vad fel jag hade. Jag säger inte att det är fel eller inte fungerar. Men det är inte min väg. Jag tror på att längta och sträva och jag tror att det kan ske samtidigt som jag helt omfamnar nuet. Jag tror på att utforska mig själv, min kropp, min själ, mitt sinne. Jag tror på att uppleva så mycket som möjligt. Framförallt tror jag på chakrasystemet och genom det systematiskt kunna arbeta med mig.

Dessutom upptckte jag att det är väldigt svårt att kommunicera och arbeta med någon som har en sådan annorlunda verklighetsuppfattning. Våra olika kunskaper har kommit till oss på olika sätt. Han började med att intellektuellt lära sig metoden och filosofin, sedan kände han att det var rätt. Jag kände att det var rätt först, och sedan började jag studera det. Mycket olika approach.

Jag är inte Buddhist i alla fall.