Lite mer om det där att leva med en (sex)missbrukare...

...som ju kan låta som att jag lever i en misär. Men så är det självklart inte. Vi har det bra och har på något vis alltid haft det bra. Just det har varit lite förrädiskt och jag har ibland känt att jag luras.

För ungefär två år sedan gick det upp för Mannen att hans relation till sex och porr inte var det minsta sund. Då hade jag i arton månaders tid försökt att sätta fingret på det, men blivit totalt bortpratad. Han hade nämligen otroligt bra argument, och jag höll med om de flesta. I teorin. Men jag tyckte det var något fel med praktiken...

...sedan dess har det varit sjukt kämpigt, just den sexuella biten. För bara att komma till insikten att det inte är ett bra beteende är det inte lika med att det löser sig. Men så, efter ytterligare en incident, tog det stopp. Antingen separerar vi eller så får det verkligen vara ändring.

Och det fina med min man är att han verkligen gör saker när han väl bestämmer sig. Möte med familjerådgivningen. Kontakt med kriscentrum. Och det som hjälpt kanske mest av allt; SLAA. Sedan i höstas har han gått på ett möte i veckan och inte tagit ett enda återfall. Och på tal om det här, så har han inte heller bytt ut sitt missbruk mot cannabis, tobak eller datorspel. Sedan årsskiftet har vi dessutom skurit ner på socker.

Missbruk sitter inte i substansen eller aktiviteten. Det är inte heroinet eller alkoholen eller spelet i sig som gör oss beroende. Det är en personlighet, en egenskap. Vissa pallar inte någon form av stress. Andra kan inte vara ensamma. En del utvecklar ett osunt beroende till saker, och i princip vad som helst.

Men just nu är det ganska lugnt, hemma hos oss. Jag kan känna att en viss spänning håller på att byggas upp, men jag tror att det kan hanteras i tid, innan ett återfall. Ännu har jag inte riktigt landat att den där jobbiga perioden faktiskt är över och att vi verkligen kan närma oss sexuellt igen, men det känns inte bråttom. Vi har ju hela livet på oss.