När jag gick i skolan var jag aldrig den mest populära. Stundtals ganska retad och i perioder var just det väldigt jobbigt. Men under hela mitt liv har jag haft minst en bra vän och jag har liksom nöjt mig med det. Större delen av tiden och lektionerna kunde glidas igenom utan allt för mycket socialt samspel.
Så var det då idrotten. Där det skulle tävlas, väljas in i lag och testa nya saker. Inte min favoritgrej direkt. Särskilt inte som de fysiska talanger jag har innefattar att vara bra på att simma, har grym koordination och vara vig inte var saker som prioriterades. Så jag valdes ju inte först om vi säger så.
Men faktum är att jag valdes inte heller sist. Anledningen till det slog mig idag; jag valdes för att jag alltid gjorde mitt allra bästa. Jag sprang så fort jag kunde och sa aldrig nej till att springa 60 meter mot någon. Jag valde att vara back och hejade på alla andra. Jag blev en jävel på räck trots blåsor i händerna. Och när jag var helt slut efter femte varvet i stafett-hinderbanan - gjorde jag ett varv till.
Idag är jag lite mer försiktig när det gäller träning, men jag gör ändå mitt allra allra bästa. Jag hoppas att det gäller i andra sammanhang också. Den energin smittar andra. Och om jag faktiskt gör mitt yttersta och ändå inte lyckas så tycks människor omkring vara mer benägna att hjälpa än om jag inte ens försöker. Och mer benägna att uppmuntra. Och bjuda in. För det var mig och ingen annan killarna bad vara med på rasterna när de skulle spela fotboll eller något annat. Och det ligger fortfarande som varm bomull runt hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar