torsdag 12 januari 2012

Lite mer om det där att leva med en (sex)missbrukare...

...som ju kan låta som att jag lever i en misär. Men så är det självklart inte. Vi har det bra och har på något vis alltid haft det bra. Just det har varit lite förrädiskt och jag har ibland känt att jag luras.

För ungefär två år sedan gick det upp för Mannen att hans relation till sex och porr inte var det minsta sund. Då hade jag i arton månaders tid försökt att sätta fingret på det, men blivit totalt bortpratad. Han hade nämligen otroligt bra argument, och jag höll med om de flesta. I teorin. Men jag tyckte det var något fel med praktiken...

...sedan dess har det varit sjukt kämpigt, just den sexuella biten. För bara att komma till insikten att det inte är ett bra beteende är det inte lika med att det löser sig. Men så, efter ytterligare en incident, tog det stopp. Antingen separerar vi eller så får det verkligen vara ändring.

Och det fina med min man är att han verkligen gör saker när han väl bestämmer sig. Möte med familjerådgivningen. Kontakt med kriscentrum. Och det som hjälpt kanske mest av allt; SLAA. Sedan i höstas har han gått på ett möte i veckan och inte tagit ett enda återfall. Och på tal om det här, så har han inte heller bytt ut sitt missbruk mot cannabis, tobak eller datorspel. Sedan årsskiftet har vi dessutom skurit ner på socker.

Missbruk sitter inte i substansen eller aktiviteten. Det är inte heroinet eller alkoholen eller spelet i sig som gör oss beroende. Det är en personlighet, en egenskap. Vissa pallar inte någon form av stress. Andra kan inte vara ensamma. En del utvecklar ett osunt beroende till saker, och i princip vad som helst.

Men just nu är det ganska lugnt, hemma hos oss. Jag kan känna att en viss spänning håller på att byggas upp, men jag tror att det kan hanteras i tid, innan ett återfall. Ännu har jag inte riktigt landat att den där jobbiga perioden faktiskt är över och att vi verkligen kan närma oss sexuellt igen, men det känns inte bråttom. Vi har ju hela livet på oss.

3 kommentarer:

  1. Kram, och vad fint att du vågar berätta.

    SvaraRadera
  2. Vad glad jag blir över att det går i rätt riktning! Och att du delar med dig såklart, det är starkt och viktigt.

    Jag har levt med en annan typ av missbrukare... Det var hemskt, för just då kunde han inte räddas. Det gjorde han först efter att jag stack (efter några år).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för uppmuntran. Det är viktigt för mig att det inte är tabu och jag vill inte upprätthålla det förhållningssättet. Det är inte bara en blogg-grej - jag är lika öppen i verkliga livet. Gällande allt.

      Och det är ju bara att inse - ALLA känner en missbrukare. Vare sig man vet om det eller ej.

      Radera