Man måste inte prata om det

Av en så till synes banal och grund serie som Vänner har jag ändå lärt mig en del. Det största och viktigaste;

Man måste inte prata om allt.

Alltså, det är inte nödvändigt att pilla i varenda liten problem. Jag måste inte dissekera alla relationer och situationer. En konflikt behöver inte bli just det. Det handlar istället om att välja sina strider. Inte stänga av eller trycka undan - bejakar gärna känslorna i mig, och mina reaktioner. Men jag behöver inte "reda ut" saker så himla mycket - för hur mycket bli egentligen utrett?

Ska vi gå steget längre så har jag upptäckt att i de flesta relationer är större delen av alla gräl och problem egentligen kopplade till ett enda, eller några få. Mitt eget livs levande exempel är Mannens missbruk. Innan tycktes det som att vi bråkade jämt. Varannan dag. Tjafsade om städning och mat och livet. Nu när han har varit helt nykter i flera månader (heja!) så konstaterar vi att vi bråkar mycket mindre. Och kortare. Och på ett helt annat sätt.

Just detta gör det lättare för mig att släppa småsaker. Också kan jag göra det jag nämnde förut - fokusera på vad som händer i mig istället för vad som händer i relationen eller den andra personen. Jag tänker mig ett förfarande ungefär som så:

Markera - Bearbeta din reaktion - Släpp

Så Vänner alltså. Bra grejer!