Här och var och ganska ofta mellan föräldrar diskuteras ju det här med sömn. Sin egen och barnets. Tillsammans eller i egen säng. Och en aspekt som jag inte tänkt på, det här med att sova i olika rum. Jag tycker att de allra flesta skriver vettiga saker om det och alla verkar vilja att alla ska sova gott.
Redan på BB visade Lilla M att hon ville sova själv. Dessutom på mage. Hur? Jo, vi lade ner henne i baljan eftersom ingen av oss kunde hålla henne vid något tillfälle. Hon somnade som en stock. När vi kom hem försökte jag under ett hemskt dygn få henne att sova på rygg. Av en slump hamnade hon på mage och somnade med en gång.
Det jag tror på, att alla bebisar visar vad de vill. När Lilla M var ca åtta månader (och sov oavbrutna 12 timmar per natt sedan flera månader) var det tydligt att vi störde hennes sömn med lampor, ljud och rörelser. Därför flyttade vi in i rummet intill.
Det har aldrig handlat om att tvinga, men i vissa perioder har vi ju fått vara lite extra tydliga med rutinerna. Vi har tillämpat 'metoden' att lyssna på bebisen. Det innebär i praktiken att vi lägger. Lyssnar. Lägger om. Lyssnar. Gråter hon får hon göra det någon minut, för att se vart det tar vägen. Är hon alldeles otroligt ledsen får hon sitta i famnen och lugna sig.
Detta för med sig att det aldrig är några problem att sova för natten, oavsett vart vi är. Dock kan hon inte alls somna med oss, hos oss, ens när vi försöker. Enda gången det har hänt var när hon var sjuk och hade mycket feber.
Och så läser jag om att det är onaturligt att sova separerade, att vi är flockdjur och att flocken sover tillsammans. Jösses. Jag som tycker att jag gjort något naturligt eftersom jag lyssnat på mitt barn. Alltså. När ska vi bestämma att alla sätt är bra om alla mår bra? Känner mig lite utpekad och oduglig här, som inte sovit med mitt barn en enda natt.
Om hon mår bra av det är det väl absolut bäst för henne? Jag tycker du gör helt rätt!
SvaraRaderaMiss UD