Har läst mitt förra inlägg en miljon gånger. Och tänker att det säger en del om mig det där. Men också utelämnar jag mycket. Jag besvarar inte den stora frågan varför. Jag håller människor på armlängds avstånd för att jag inte orkar med vad det innebär att släppa nära.
Exempel: Under mitt första friska år gjorde jag mycket. Jag flyttade hemifrån och började plugga och träna. Men framförallt koncentrerade jag mig på mitt sociala liv som till dess varit nästintill obefintligt. Jag kompisdejtade hej vilt, låg med män till höger och vänster, lärde känna människor på tåget, bussen, utestället, gymmet, plugget. En tjej som jag träffade genom det sistnämnda träffade jag i det senare.
Hon var, förstår jag nu senare, helt beroende av drama. Hela hennes liv var drama, och hon tog mycket tydligt olika roller. Horan. Den smarta tjejen. Den världsvana. Mamman. Frun. Älskarinnan. Och mitt i allt det kom jag och mig öste hon över allt på. Ganska intressant - ett tag. Förutom att hon gjorde misstaget att kategorisera in mig i ett fack. Allt för att jag skulle passa in i hennes drama. Vår relation var kort och instensiv; inledd och över på inte ens ett år. Det slutade genom att jag, efter att ha våndats några veckor, faktiskt satte mig ner och berätta allt jag kände.
Att jag kände mig låst av henne. Att det saknades dynamik och balans. Att jag hela tiden utvecklats medan hon ville hålla mig kvar. Åh, vilket samtal. Hon gick från chockad till ledsen till skitförbannad. Och självklart var ingenting detsamma efter det. För såsom jag hanterar saker - rakt och ärligt och ibland en smula burdust, och det enda jag har för ögonen är utveckling det är det ärligt talat inte så många som pallar. Har man inte sett den sidan hos mig är det nog lätt att tro att jag är lite menlös. Snäll. Lättstyrd. Särskilt om man vill tror det.
För i förra inlägget kunde det låta som att jag är konflikträdd. Det upplever jag verkligen inte. Utan jag har helt enkelt gett upp att 'reda ut saker' eftersom det inte är så många som strävar efter det. De är nöjda med sina röror och dramor och kaos. Det raka, sunda, ärliga och harmoniska är skitläskigt. Det innebär ju att man måste börja vara det med sig själv. Och ärlighet skrämmer folk mer än något annat.
Tråkigt? Kanske inte. Men lite party pooper blir det över det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar