En lördag i oktober

Alla barnen hemma och det är härligt och fruktansvärt. Bestämmer mig tidigt, efter att ha insett att stormen utanför begränsar utomhushäng, att vi ska åka till lekland.

Fyra (okej) timmar senare kommer vi iväg.

En dryg timmes körning och sedan möts vi av en vägg av ljud. Herrejösses. Okej att det var skitstort och mycket folk, det hade varit hanterbart om det fanns någon form av ljudisolering.

Barnen leker och leker och leker. Ballar ur, på ett fint sätt och jag blir glad. Så glad så jag gråter. Sitter och ammar och behöver inte stävja bråk samtidigt.

Resan hem är som man kan tänka sig, lite svajig. Helt förståeligt.

Senare, när stora barnen sover och vi är i köket och fixar kvällsmat börjar vi nästan gräla. Det är isande i fyrtiofem sekunder, så kysser han mig i nacken och säger att vi är nog lite trötta. Allt bra.

En timme senare sitter jag nästan och somnar i soffan - bebis klarvaken. Räcker henne till Kärleken och säger typ "gör vad du vill, jag måste iaf få blunda i tjugo minuter".

Vaknar två timmar senare, i ett mörkt sovrum av att bebisen vaknar och Kärleken ligger bredvid. Då har han alltså, i mörkret och blåsten gått ut och gått med henne och fått henne att sova för att jag skulle få vila. Och när jag yrvaket sätter mig upp hämtar han henne, vatten, extra kudde osv osv. När han somnar nära mig medan hon äter så häpnar jag.

Är det möjligt att vara så kär efter en dag som denna? Där vi roddat oss igenom saker vi båda avskyr, utan att bråka med varandra? Där vi faktiskt tagit varje möjlighet att istället visa extra omtanke för att underlätta. Tillvaron känns så lätt då. Den känns lätt nu. När alla sover och jag klämmer i mig en macka innan min sömn. Han gör mig bättre. Och jag har stunder där jag är en så bra förälder jag kan, tack vare honom.