Jag behöver verkligen få ner detta i ord, detta flyktiga, abstrakta. Konkreta och verkliga. Jag vet inte om det egentligen handlar om Killen Med Hatt eller om det bara var omständigheterna. Så, från början.
Oxen och jag bestämde oss för att gå på Husfest, nu när jag ändå var i Malmö. Med oss hade vi några gram svamp var och peppade vandrade vi genom stan till festen. Redan innan midnatt var det mycket folk och atmosfären var fantastisk. Med våra gram i systemet hörde vi ett band, minglade runt, dansade. Någonstans där stötte vi på Killen Med Hatt, Oxens vän och för mig en ny bekantskap. Oxen berättar att vi trippar och jag vet inte hur det kom sig med från den stunden var det vi tre. Killen Med Hatt drack öl i början men undan för undan sjönk vi ihop och vi drack bara vatten.
Det är ju lätt att känna sig lite förvirrad under en tripp och jag fann mig ofta hålla i Killen Med Hatts skjortkant. Jag kan fortfarande känna den mjuka flanellen i mina fingrar. Och ögonblicksbilderna. Att han tar sin arm runt mig och säger "När jag känner någon göra såhär vet jag att det är du". En high five. En varm hand om min. En kyss på en hals. Händer på mina höfter som rör sig i takt med hans. Och trots detta total balans i vår trehörning. Hur dessa män stöttar mig under hela kvällen. Hur jag omfamnar dem båda och säger att "Ni är så jävla fina" och hur han håller om mig och ser mig i ögonen och säger att jag är fin.
Och så. Tidigt tidigt på morgonen, den infernaliska hettan som gör att svetten rinner konstant. Stora dansgolvet och vattenpaus. Jag är hög efter en timmes frenetisk dans i det elektroniska rummet. Jag känner mig hög, stark, lyrisk och extatisk. Vill inte sluta röra mig. Kan inte ens sluta när jag ska dricka och musiken bär spår av salsa och tunga rytmer och jag vill få med mig dom, få med mig honom. Och han börjar dansa. Lockar sig till mig. Jag följer efter och rör mig rör mig rör mig. Vi rör inte varandra. Det är några millimeter mellan våra kroppar och i det mellanrummet byggs något upp som gör mig yr och lätt som en fjäder. I perfekt symbios, våra höfter i takt och tempot ökar och vi sjunker ner, lägre tyngdpunkt. Och hans lår mellan mina lår och hur jag backar och han följer efter. Hur han backar och jag sugs med. Och omgivningen som upphör att existera, det är bara jag och han och våra kroppar som rör sig och bildar en enhet som är omöjlig att bryta upp. Jag andas och vill aldrig aldrig sluta.Och det blir så viktigt för mig att försöka sätta ord på upplevelsen för jag vill inte glömma den. Det var så naket, så intimt, så fyllt av glädje och frigjordhet och lycka. Och jag hoppas innerligt att han är lika glad som jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar