På Boom är det också helt rimligt att gå fram till vem som helst och ge dem en kram. Den här veckan har jag kramat och kindpussat och pussat så många att jag är ett enda nystan av oxytocin. Det är också helt rimligt att dela med sig av det man har; har man hejat på dansgolvet är det självklart att dela på vatten, feting, öl. Alla tar hand om alla. Och ja, det låter klyschigt men är verkligen sant. Någon natt var jag ute och dansade utan mitt gäng och min rygg kollapsade och genast stod det människor omkring mig som hjälpte mig.
Fyrtiotusen människor. Hundra procent kärlek. Nakenbad och nybakade pizzor. Skavsår och skrattanfall. Myshögar och strandhäng. Disco-nap 22-02 för att sedan dansa till gryningen. Ingen som helst uppfattning om vilken veckodag det är. Hettan som gör att alla rör sig som under vatten, svetten som rinner konstant och dammet är överallt. Luften är liksom torr och smakar jord. Människorna har sina finaste kläder på sig, glittrar och lyser och blänker. Och folk dansar. I timmar och överallt. Skriker av lycka när dj:n droppar basen och höjer takten. Hjärtat slår så hårt och stadigt och tusentals människor rör sig som en enda organism och vänder sig mot varandra och ler i extas och följande samtal utspelar sig
- Var jag tvungen att välja mellan musik, knark och sex hade jag lätt valt musik.
- Verkligen! Musik!
- Ja, lätt. Dansar hellre än ligger.
I vanliga fall när jag är iväg så kan jag lite grann längta hem. Denna resa har jag inte ens tänkt på hemma. Att packa och åka var en liten chock. Och i skrivande stund ligger jag på ett hotellrum i Madrid, med en halvnaken kille bredvid mig och kan inte helt förlika mig med att det är slut. Boom, i mitt hjärta, för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar