BOOM - musiken och dansen

Jag hade faktiskt inte förväntat mig att jag skulle tycka om musiken så mycket som jag gjorde, och då har jag ändå lyssnat och dansat till elektronisk musik i sju år. Men detta var en vecka som utvecklade och förvånade mig på alla sätt. Som att dansa när det är trettiofem grader varmt - ljuvligt, inte jobbigt. Att stå på ett dansgolv och ha tusentals människor omkring mig - upplyftande, inte klaustrofobiskt.

Att jag dessutom återupptäckte gemenskapen på dansgolvet. Hur mycket jag älskar att glida från mitt gäng och röra mig framåt och hitta en plats bland främlingar och känna mig som hemma. Att få ett leende och ett hej, en kram och en öl. Det är obeskrivligt att dansa bredvid någon i timmar och nästan vara avundsjuk på hur härligt hen dansar och sedan få höra personen säga "I love your vibe darling!" och mötas i en underbar kram.

42 000 människor och alla älskar att dansa. En vecka av musik non stop. Marken vibrerar, inte bara av basen utan även för att det varje sekund stampat tusentals fötter mot den. Känslan av att vakna på morgonen och att det är så sinnessjukt bra musik att fötterna genast börjar röra sig. 

Jag dansade med främlingar. Jag dansade med en kärleksdrake. Jag dansade med min nyfunna Bror. Jag dansade så snabbt att jag knappt kände marken. Jag dansade så långsamt och gungande att jag blev ledlös. Jag dansade mig sömnig. Jag dansade mig varm. Jag dansade på stranden och i vattnet. Jag dansade liggande. Jag dansade in till mig själv och jag dansade ut till alla omkring mig. Jag dansade tills jag ramlade omkull av skratt.

Det finns inget som gör mig lika tillfredsställd. Det finns inget som alltid lär mig något om mig. Det finns inget jag kan göra helt nykter, stenad, full, syrad, e-ad eller svampad och ändå få samma effekt av. Det finns inget som får mig känna mig så komplett och hel. Inget, förutom dansen.