Kärleken

Den här magiska världen jag lever i nu - varje dag innehåller ett nytt möte som innebär något avgörande för mig. Det kan vara någon på gatan, som Petsson, det kan vara någon jag börjar mejla med. Men jag överdriver inte; varje dag skapar jag band med människor. I varje möte får jag chans att återskapa mig själv. Öva på att känna efter. Öva på att släppa taget. Öva på att släppa in.

Och det är intressant, för i samma takt som jag lärt mig att säga nej tack, sätta gränser och faktiskt tydligt klargöra om jag inte är intresserad så har detta hänt; jag har mycket lättare för att ta emot ett nej. För helt plötsligt vet jag i hela kroppen att ibland stämmer det bara inte. Det är inget personligt. Så jag rycker på axlarna och ler och ger personen en kram och går vidare. Kan tryggt säga att "jag tycker du verkar härlig, hör av dig om du ändrar dig" och lita på att det som ska hända, det kommer hända.

Och jag skapar luftslott och drömmar med människor som jag inte vet namnet på. Jag upplever intima berörande ögonblick med människor jag kanske aldrig mer kommer träffa. Jag släpper med öppen hand och öppet hjärta och ser med häpnad på hur många som kommer tillbaka och hur alla relationer är dynamiska och rörliga och helt oförutsägbara. 

Det är ljuvligt. I flera månader har jag svävat, skuttat, hoppat, flugit - ibland varit så högt ovan marken att jag inte ens sett den. Det är helt magiskt och jag njuter av varje sekund.