Något viktigt

Man kan ju tänka, med tanke på min vår och sommar, att jag kärat ner mig till höger och vänster. Så är inte fallet, inte ens nära. Jag har levt i fullkomlig kärlek till människor jag mött och jag har utforskat attraktion i alla dess former. En makalös resa där jag lär mig något varje dag.

Men så kom det, ögonblicket, då jag kände den där klumpen i magen. Längtan. Jag vill bli kär. Jag vill faktiskt det. Den stunden var lite plågsam, med mycket sorg knutet till sig. Jag gjorde inget direkt med känslan, bara lät den finnas.

Och nästa dag kom, och timme efter timme var jag med Henne. Vi öppnade oss så för varandra, särskilt hon för mig. 

Idag väckte hon mig genom att lägga sig bakom mig och hålla om mig. Snusa mig i nacken. Vi låg och spann i en hög och sedan berättade jag om min galna natt.

Orden försvinner för mig. 

Men det var någonstans här det gick upp för mig att den här pirrande känslan, den känner jag igen. Det kändes som jag tystnade.

Jag gick till Hennes kyrka och det var då jag visste, först när jag kunde betrakta Henne på avstånd. På vägen hem höll vi varandra i handen och vi pratade men allt som hände i mig var brottningsmatchen att faktiskt berätta för henne. En lång lång kram och med ankaret i hand kunde jag säga

Jag är förälskad i dig.