Plötsligt, ingenmansland.

Så uppstår ett sånt där ögonblick, då jag somnat tidigt, men vaknat igen av hostande barn. Och jag borde somna om men påminns om de där veckorna när jag inte sov mer än tre timmar varje dygn och hjärtat fullt av känslor och hjärnan full av minnen och förhoppningar.

Är något någonsin så nervpirrande krispigt intensivt som början på en relation? Det är som att jag skapar två parallella historier av varje möte; en där vi är lyckliga tillsammans och en där vi skiljs åt. För ännu känns det som att det kan gå åt vilket håll som helst. Jag har ingen trygghet att vila i, inga löften eller överenskommelser. Bara ett fritt fall från möte till möte. 

Och nu en sådan stund då jag är mitt i ett ingenting. Jag faller. Jag svävar. Allt är viktlöst. Kärlek är luft; rent och förgängligt och starkt. Och just den här sekunden finns ingen riktning och jorden är långt borta. Himlen är nära.