onsdag 30 juli 2014

"If you want to evolve, change your mind about something significant every day"

Jag har sett Gilmore Girls sedan det började gå på tv för femton år sedan eller så. För ett tag sedan köpte jag dvd-boxen och är nu inne på andra omgången att se från början till slut.

Och jag måste säga det, jäklar vad ens perspektiv ändras. Som att jag alltid tyckt Lorelie är så perfekt och nu inser att hon porträtteras med mängder av rätt rejäla flaws. Men mest av allt så blir jag mer och mer störd på Dean, som ska vara den perfekta första pojkvännen men han är bara...tråkig. Platt och trist och onyanserad. 

Det mest intressanta är att detta ofta händer mig på riktigt. Jag tror jag ofta ser människor som karaktärer och efter ett tag kan jag upptäcka att wow, nu hände något annat. Som Psykologens charm och sociala förmåga - till slut blev det för mycket. Substanslöst, utan överraskningar. Att veta att denna människa kommer aldrig säga emot mig och aldrig tala sitt hjärtas mening. 

Detta handlar inte om att inte tycka om någon, mer om att relationer och personer förändras. Ofta fastnar den inledande schablonbilden vi får av någon och det är synd - många gånger finner jag att jag blivit nära vän med någon och det har liksom smugit sig på. Som Jess (Gilmore Girls); han är störig och irriterande men han liksom växer på en. Och såna människor älskar jag. Där man får jobba lite för att hitta vaniljklicken i mitten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar