tisdag 15 juli 2014

När man minst anar

Jag hade jobbat mina volontär-timmar och var så ruskigt sugen på att dansa. Struntade fullkomligt i regnet, sparkade av mig sandalerna och gav mig ut på jakt efter musik. Fångade de sista låtarna av något progg-band; regn och hav och hippies. Dans.
Bandet efter var mer i jazz/vis/folk-kategorin, vilket innebär att det egentligen inte alls var dansmusik. Om man inte blev uppbjuden till vals, vilket jag inte blev. Men jag dansade ändå. Och i den dansen blev jag helt betagen i mannen på scen som ansvarade för slagverk och rytm. Han var så sinnessjukt duktig och hans beats hade kunnat få min kropp att göra vad som helst.

Efteråt sprang jag på honom och var tvungen att säga hur bra jag tyckte att det var. En blick och
PANG
så exploderade en helt otrolig attraktion. Vi var båda lite tagna på sängen och jag gissar att en del av förvåningen berodde på den tämligen stora ålderskillnaden; trettio år eller så. Under resten av kvällen försökte vi komma åt att prata mer, vara närmare. Men några kramar och trevande kyssar och intresserade blickar var allt vi lyckades med.

Jag måste ju ändå säga det, att trots min grej för äldre män, så hade jag inte förväntat mig detta. Tack för facebook och att det nu finns en tråd
"Nästa gång du är i Skåne..."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar