Men det paradoxala - jag kan läsa mina texter om intensiva upplevelser jag haft hur många gånger som helst. Orden ger mig en strimma av känslan och jag kan plocka fram det i mig. Det är känslan jag vill åt och den hittar jag. Men att föra någon form av teori? Hålla en linje? Nä.
Om jag någon gång skulle skriva alla de böcker jag har i huvudet skulle jag behöva en medförfattare. En som antecknade och jag fritt kan prata utan behöva bry mig om sammanhang eller relevans. Att få spruta ur mig ur inspirationens flod och inte hindras av ord och stavning och meningsuppbyggnader.
Och aldrig kommer jag bli akademiker.
Inte heller en mingel-mästarinna. Det vardagliga om sysselsättning och jobb tråkar ut mig, och jag fastnar för länge i märkliga detaljer. Blir exalterad och ivrig, tappar känsla för momentum och den andra personens resonemang.
Känner igen det där. Både att inte kunna korrekturläsa och att bli så ivrig att en får svårt att lyssna på andra. Men jag uppfattar inte dig så! Hur kan du dessutom vara en så bra vägledare om du inte tog in andras berättelser ? :)
SvaraRaderaEnkelt - det är inte "jag"! Är jag i mitt flöde så får jag ju de förmågor jag behöver av universum. Och tack <3
Radera