Om...

Om jag inte hade lämnat där jag var. Om jag inte satt mig på just den bussen. Om jag hade fått tag på min vän som jag egentligen skulle till. Om jag inte bestämt mig för att gå och käka när jag ändå var ute. Om jag valt något annat ställe. Om jag hade satt mig inne, vilket jag först tänkte. Om polisen inte stannat någon precis bredvid och därmed agerade perfekt samtalsstart.

Om inte allt det där, och säkert tusen saker till, samverkat

hade vi ändå mötts där på trottoaren, börjat prata och insett att vi har så mycket gemensamt. Den här galet snygga och märkliga Karl.

Och trots att stämningen enbart var vänskaplig så fanns det ju något som gjorde att jag dagen efter först åkte hem för att lasta av och packa om och sedan åka hela vägen tillbaka till Malmö. 

Hur vi sedan bäddade iordning hans säng och slog igång en film. Och det gick väl tio minuter innan vi började hångla. Och att det kändes så självklart och kravlöst och filmmusiken gav hela upplevelsen en lätt surrealistisk touch. Att  få av honom tröjan var något av det mest tillfredsställande jag varit med om - och med det fick jag inse att jag är ytligare än vad jag trott. För herrejävlar vad jag gick igång på väldefinierade axlar och bröst. Och magrutor. Jisses.

Och hur det var ömsint och fint, utan att bli romantiskt eller kladdigt. Hur det var precis lagom snuskigt och lagom intensivt och lagom trevande. Och ursäkta mitt språk, men få saker slår en rejäl kuk. Som jag längtat.

När vi tillslut låg där, pustande, genomblöta av svett och såg varandra i ögonen och log, rullade eftertexterna. Och det var kanske ett glas vatten emellan men vi var liksom redo igen, båda två. Och hans skägg rev min hals på en gudomligt sätt och hur vi rörde oss i en mjuk vågrörelse och hans skratt och förskräckta ssssch när han tyckte att jag lät för högt.

Och efter ett gäng orgasmer till låg han över mig, huvudet på mitt bröst och liksom bara vilade. Kysste min mage. Smekte mitt ben. Och när han ställde klockan och jag frågade om han räknat in tid för morgonsex - och han genast ändrade tiden.

Hur vi knappt kunde slita oss från varandra på morgonen. Hur han precis hade kommit, fortfarande var i mig och var tvungen att svara i telefon. Hur hysteriskt roligt jag tyckte att det var.

Och sedan, att hans föräldrar skulle plocka upp honom och jag kommer ut ur porten och jag ser hans mammas förvåning och nyfikenhet och jag log och sa hej hej och vi pratade om hundar och 

och och och

att han vill träffa mig igen. Det finns ingen jäkt, men en längtan. Och en förvåning. Välsignelse. För den där kvällen när vi möttes, det hade krävts så himla lite för att våra vägar inte alls skulle korsats. Eller om jag blivit sur för att min vän inte svarade i telefon - då hade jag inte alls varit på humör att prata med någon.

(En sista bild; vi ligger sammanslingrade i sängen och jag slår igång Emil Jensens "Så får du mig ändå" och vi ligger i tystnad med armarna om varandra och bara lyssnar.)

(Okej, sista på riktigt; han älskar rymden precis som jag. Och i ett av alla post coilitala ögonblick började vi prata om det. Oändligheten och tiden och att inget finns och allt finns och den närheten! Orgasmens vågor som är så besläktad med rymd och tid och...)

Wow.