Humlan

Så sitter jag och försöker sätta ord på vad jag känner. Jag pratar om Snickaren, om allt som känns. Det är första gången som jag inleder något med någon som är en del i min vänkrets, eller, i just den här specifika kretsen. En person flera av mina vänner har varit med. En person som många har åsikter och känslor kring, såsom det är med vänner.

Så är det hans blick som ser hela min själ, hans trygghet som får hela min varelse att slappna av. Och jag pratar med en vän; beskriver hur det pirrar i kroppen, hur jag känner en enorm förväntan. En stor varm vibrerande humla i bröstet 

och hon avbryter mig och säger

att det är inte en fråga om att jag kommer bli kär.

Och jag börjar gråta och går helt upp i känslan. Rädslan. Glädjen. Övertygelsen. Allt känns nytt med honom. Han tar fram många av mina bästa sidor. Och klockan är fyra på morgonen och jag kan inte sova för att allt känns så jäkla mycket.