Hur det gick

Jag stod och väntade på den livligaste gatan i stan och undrade om jag skulle se henne innan hon var typ bredvid mig. Så blev det som på film. Sekunden hon svängde in på gatan lyfte jag blicken mot henne och hon lös. Och svepte bort sin lugg på det där sättet som redan gör mig knäsvag.

Ni vet hur man alltid letar tecken i början? Och minsta lilla antydan till...något...står ut och blir viktig. Som att hon beställde mat, och ursäktade sig för att det nog var vitlök i. Tar en gaffel till mig, om jag ändå vill smaka. Sätter sig bredvid, inte mittemot. Lutar sig mot mig, med öppet bröst. Tar min hand. Vilar mot min axel.

Våra samtal är så bra, lätta och okomplicerade och intressanta. Men jag är så uppfylld av Hennes närvaro att jag aldrig riktigt kan återge det. Den sista kvarten stod vi och kramades och jag kunde till slut inte avgöra var jag slutade och hon började. Ändå kändes det som att kasta mig ut i en okänd rymd att kyssa Henne adjö; inget är ännu förutbestämd eller vant. 

Och att hon frågar om jag kommer på jammet på lördag. Jag kan bara tänka på hur fantastiskt det är att denna makalösa kvinna vill vara nära mig.