Också att komma ut, fast ändå inte

För tio år sedan eller så träffade jag en tjej som var gay och polyamorös. Av någon anledning minns jag glasklart en grej hon sa till mig:

" För mig var det inte alls en stor grej att komma ut som flata. Men att berätta för min familj att jag är poly, det var svårt. Och det är fortfarande det svåraste att berätta för människor."

Och jag börjar förstå det. På riktigt. För nu när jag får frågan om jag är singel så är svaret inte självklart. Jag ser mig själv som singel så tillvida att jag inte lever monogamt med någon. Men jag är inte ensam, tvärtom.

Jag har flera pågående relationer som är viktiga för mig, men på olika sätt. Och allt är väldigt avslappnat och kravlöst på ett fint sätt. Som att Petsson inte hört av sig på ett tag (och det är så lätt att ta det personligt) men så kom det ett sms med fina ord, att han gärna vill träffa mig snart. 

Mina funderingar kretsar mest kring mig själv. Hur är jag tydlig med att jag inte lever monogamt men inte heller bara vill ha lösa ligg? När kan jag ändra status på Facebook, som får symbolisera att komma ut ur den polyamorösa garderoben?

Jag mår så bra i detta. Ändå får jag för mig att det är som att jag fuskar. Det ska inte få vara såhär lätt och bra, enligt normen. Det är konstigt.