Hallå?

Jag behöver öva mig på att hitta ord.

Den där overklighetskänslan som tog tag i mig i slutet av juli håller i sig. Vardagen är så påtagligt verklig och så många guldkorn och ljusglimtar i det ångestgrå och trötthetsmatta. Det är fint. Och det är distraherande då jag inte kan få försvinna iväg särskilt länge. Jag tror nämligen att det alltid varit så jag hanterat min inre tyngd, sovit bort den. Sträckkollat något, arton timmar per dygn. Försvunnit, tillräckligt länge för att hitta tillbaka. Nu krävs min närvaro och vad mera är, att vara med honom trumfar nästan alltid att försvinna. 

Allt

Jag kan i ögonblick önska att tiden får vara stilla, frysa. Men i stort är jag vilsamt pirrig inför livet med denna fantastiska man. Vi är inne på vårt andra år ihop och inget har mattats av, tvärtom. Och jag förfinar inget, jag behöver inte fokusera på det positiva, inget behov av att redigera. För det är helt sant att diskhon är full med disk och barnen leker/bråkar/lever om och pastavattnet kokar och jag är osminkad i ful mjölkfläckig t-shirt och vi hånglar i köket. Och om nätterna är det en ren belöning att få krypa ner i sängen, alltid tillsammans, alltid ihop. Det är så realistiskt riktigt och jag tror inte att vi är oförstörbara. Men åh, vi har de bästa av förutsättningar att leva ett helt liv ihop. Jag är så kär. Allt som är genomsyras av det. Allt.

Ångesten

Detta är en höst då jag klär min livslånga ångest i ord. Den har alltid böljat inom mig, från knappt märkbar till ohanterlig. Från något som avhjälps med en positiv tanke till något där jag krampaktigt håller i mig i väntan på att sobrilen ska verka.

Jag har aldrig tidigare problematiserat ångesten utan varit upptagen av dess biverkningar - nedstämdhet, rastlöshet, humörsvängningar, ilska, apati, trötthet. Ett ständigt gytter av känslor och tillstånd med den dova dimmiga ångesten i botten. Vad är vad? Upptagen att hitta orsaker utom mig, inom mig. Anledningar och lösningar.

Men så sitter jag där och inga anledningar finns. Allt är bra. Bättre än bra. Och ändå sitter jag med bultande hjärta utan att riktigt få luft. Jag är glad och tacksam. Jag känner det. Detta är inget som försvinner genom att tänka rätt, fokusera på det fina, be om 'rätt' saker. Möjligen gör det att ångesten får större spelrum.

Så nu tittar jag den i ögonen. Kallar den vid namn. Omfamnar, bjuder in, öppnar upp. Om den nu är här för alltid så är det lika bra att ge plats. Här får du bo, tillsammans med allt annat i mig.

En lördag i oktober

Alla barnen hemma och det är härligt och fruktansvärt. Bestämmer mig tidigt, efter att ha insett att stormen utanför begränsar utomhushäng, att vi ska åka till lekland.

Fyra (okej) timmar senare kommer vi iväg.

En dryg timmes körning och sedan möts vi av en vägg av ljud. Herrejösses. Okej att det var skitstort och mycket folk, det hade varit hanterbart om det fanns någon form av ljudisolering.

Barnen leker och leker och leker. Ballar ur, på ett fint sätt och jag blir glad. Så glad så jag gråter. Sitter och ammar och behöver inte stävja bråk samtidigt.

Resan hem är som man kan tänka sig, lite svajig. Helt förståeligt.

Senare, när stora barnen sover och vi är i köket och fixar kvällsmat börjar vi nästan gräla. Det är isande i fyrtiofem sekunder, så kysser han mig i nacken och säger att vi är nog lite trötta. Allt bra.

En timme senare sitter jag nästan och somnar i soffan - bebis klarvaken. Räcker henne till Kärleken och säger typ "gör vad du vill, jag måste iaf få blunda i tjugo minuter".

Vaknar två timmar senare, i ett mörkt sovrum av att bebisen vaknar och Kärleken ligger bredvid. Då har han alltså, i mörkret och blåsten gått ut och gått med henne och fått henne att sova för att jag skulle få vila. Och när jag yrvaket sätter mig upp hämtar han henne, vatten, extra kudde osv osv. När han somnar nära mig medan hon äter så häpnar jag.

Är det möjligt att vara så kär efter en dag som denna? Där vi roddat oss igenom saker vi båda avskyr, utan att bråka med varandra? Där vi faktiskt tagit varje möjlighet att istället visa extra omtanke för att underlätta. Tillvaron känns så lätt då. Den känns lätt nu. När alla sover och jag klämmer i mig en macka innan min sömn. Han gör mig bättre. Och jag har stunder där jag är en så bra förälder jag kan, tack vare honom.

Skriva mer! Mer!

Ibland vill jag verkligen samla allt jag skriver på ett och samma ställe men det känns svårt. Jag skulle väl kunna förena instagram och bloggen men jag vet inte vilka effekter det skulle få? Vilka läser nu? Vilka skulle läsa då? Det gick upp för mig igår att jag inte gjort något alls med design eller annat sedan jag startade bloggen 2008. Och även om det är glest ibland så skriver jag ju. Så det känns som en uppryckning är på sin plats!

Nästa vecka har jag en första träff med en psykolog och jag försöker använda tiden innan till att vara närvarande i hur det verkligen är. Hur jag verkligen mår. För jag har en orimlig tendens att vänja mig och förminska och tro att allt är bra, men sen krävs det ungefär inget för att jag ska kollapsa. Och så börjar det om. Nytt för mig, tack vare denna närvaro, är att jag börjar faktiskt fatta hur min ångest uttrycker sig när den inte kommer ut som ledsenhet. Ångest kan vara rastlöshet och irritation, håglöshet och trötthet. En diffus känsla av att allt är stort och svårt och jobbigt - och samtidigt att det inte spelar någon roll. Eller ingen roll. Ett tillstånd av ytterligheter och intigheter. Och vad jag har upptäckt med detta är att när jag faktiskt sätter ord på det, uppmärksammar att det är ångest - så blir tillvaron tydligare. Då försvinner den obehagliga känslan av att jag inte fattar vad som är fel. Då är det okej att mina vanliga uppmuntringstekniker inte fungerar. Då är det inte bara en dålig dag, eller ett humör jag behöver hitta en orsak till. Iallafall beror min ångest sällan på att något är fel, och ibland kan det till och med spä på olusten. Att jag tittar på mitt liv och ser allt som är bra, och ändå är jag inte glad. Men det funkar ju inte så och det är så jäkla viktigt för mig att komma ihåg. Och därför tror jag på att skriva mer. Mer om hur jag faktiskt känns mig, hur ologiskt jag än tycker att det är. 

Små andetag av frihet

Idag smet jag iväg en sväng till affären när bara två barn var vakna och i bilen på vägen hem drabbades jag av lusten att bara fortsätta köra. En doft av hur det är att inte ha någon annan än mig själv att tänka på. Att jag bara kunde köra någonstans. Kanske ringa en vän och säga 'hej jag är i trakterna, kan jag komma förbi' och låta saker liksom hända. Detta är inget sentimentalt dravel om att det aldrig kommer hända igen, men inom överskådlig amningstid kommer det inte ske. Men den där känslan av frihet, när jag känt mig låst så länge, var som frisk luft.

Utöver det, samtalet om fler barn dök upp. Jag bearbetar ju att detta är min sista silkesmjuka sockervaddsbebis och den panikkänsla jag får bara jag ser en gravid person och till slut fick jag ju ändå fråga Kärleken. Han svarade att jo, han kan tänka sig fler barn, så fort han glömt hur jobbig graviditeten var...så om tio år sådär. Kanske lite som ett skämt men ändå inte. Så vi testar oss igenom utbudet av kondomer. Överväger p-piller. Och gosar med vår unge som det inte fanns en morgondag.

Framtidsdrömmar

Innan bebisen föddes hade vi några samtal om framtiden. Om fler barn. För även om det är mitt tredje så är det hans första och vad händer om han vill ha ett till barn om några år? Faktum är att det är jag som aktivt hållt den dörren öppen, han verkar inte tänka på framtiden på så vis.

Vad jag inte vågat säga är att nu efteråt så känner jag en stor aversion mot att någonsin vara gravid igen. Föda igen. Jag ser andra gravida och tänker tack herregud att jag slipper. Att jag är klar. Och jo, jag minns att efter lillebror var jag totalt osugen till helt plötsligt en dag när han var 18 månader då jag kände att åh, en bebis till tack. Så det kan möjligen ändra sig. Men denna...avsmak är ny. Och jag vågar inte säga något för jag vill inte att han ska stänga dörren och därmed inte låta sina önskningar och drömmar sväva fritt. Han skulle nämligen acceptera det utan diskussion, utan eftertanke. Jag vill ge honom plats att drömma. Bara det.

Gryning

När hon vaknar är det ännu mörkt. 05.30 och hon har sovit sedan 22 men det är svårt att avgöra om det är morgon eller natt. Kärleken går upp och hämtar henne och lägger henne i min famn. Hungrig. Varm. Tung.

Det ljusnar. Och Kärleken har lagt sig så nära att jag känner hans andedräkt mot min höft. Det är helt tyst, förutom olika andetag. Hennes är korta och målmedvetna. Fast hon kanske sover redan?

Jag accepterar att det är morgon när Lillebror kommer tassande. Om ett par timmar ska jag skjutsa Mumsan till skolan. Kanske med kaffe i en mugg. Och radion på.

Hon somnar i min famn. Och jag hinner lägga mig under täcket en liten stund innan det är dags.

Jämföra relationer

Är det för att jag i fem år var i en sådan påtagligt dålig relation som jag jämför den med min nuvarande? Kommer det gå över? Varje dag upptäcker jag saker som får mig att häpna över hur olika det kan vara. Hur vissa saker inte var problem förut, men som är lättare nu. Som att Mannen alltid störde sig på att jag lämnade slattar av allting. Idag insåg jag att även om Kärleken inte sagt något kanske han tänker likadant, så jag frågar. I detta förenas vi ett ett ögonblick av samförstånd - han lämnar också slattar och ser inget orimligt i detta. 

Det är inte som det pågår någon slags lista i mitt huvud där jag bockar av saker. Eller? Nä. Och jag funderar över relevansen. En relation som är över, är ju över. Oavsett hur det var när den pågick finns det ju anledningar att den tog slut. Möjligen blir detta aktuellt för att jag har kontakt med Mannen nästan varje dag. Han är inte bara en person i mitt förflutna, han är närvarande, om än i annan form, även nu. Det gör kontrasterna så stora. Hur bara en suck från mig gör att Kärleken stänger av musiken och frågar vad som är fel. Tio minuter senare måste jag bokstavera något för Mannen för att han ska förstå vad jag säger. Insikten att det alltid varit så, när det handlat om mig.

Att vara nyförlöst med Mannen var inga problem. Han var hemma, han följde med på allt. Han bar och handlade och gullade bebis.

Att vara nyförlöst med Kärleken, ja herregud. Det har varit så tuffa veckor och vi har det ändå så fint. Han tar ansvar för hur jag mår, jag känner mig aldrig ensam. Och jag inser att det var tur att jag hade så otroligt lätta veckor efter förlossningarna förut, för jag tror inte att Mannen alls hade kunnat bemöta något annat på ett adekvat sätt.

Exempel på skillnad: Mannen klockade veckorna till vi kunde ha sex igen efter bebis (jag ville vänta till efter efterkontrollen), men gjorde inget vare sig före under eller efter för att jag skulle känna mig redo.

Kärleken vänder sig om efter mig varje kväll. Tio dagar efter förlossningen hade vi (penetrerande) sex igen - så milt och mjukt och försiktigt och mycket tack vare att även om han visar att han vill ha mig så finns inga krav. Ett nej är alltid okej. Det är mer som att han bara öppnar upp och säger 'jag är här när du är redo'.

Det är talande tycker jag. Möjligen säger det också mycket om hur jag utvecklats. Allt detta en pågående analys där jag hoppas komma fram till något riktigt bra någon gång.

När världen började om

Så kom dagen (natten) då hon föddes, Fnurpan, Knorvas, Lillasyster, Ers Majonäs. Och två veckor har aldrig gått så fort och långsamt.

Det finns ingen linjär berättelse, ingen kronologi. Allt tycks pågå samtidigt.

Just precis nu sover en bebis på mig och jag arbetar med en mjölkstockning i höger bröst. Det är en enorm kontrast mellan det mysigaste och mjukaste och det vidrigaste jag varit med om.

Det känns så självklart att hon ska vara här med oss. Så genom en bruten kropp, feber, smärtor, sorg, vardagslogistik och dimma så finns en glädje och kärlek, och faktiskt även en förnöjsamhet. Vi gjorde det! Nu är hon här!

Vad jag längtar efter

Såhär en dryg vecka över tiden längtar jag massor efter min bebis, att få gå vidare i livet, att vilja ha mer kläder än inga alls, att kunna börja promenera, röra mig osv osv osv.

Vad jag längtar efter mest? Missionären. Ärligt talat, vad jag saknar den närheten. Under tidigare graviditeter har jag inte ens varit i närheten av sexuell samvaro den sista tiden (eller alls) och det är så fint att vända sig om efter varandra trots magen. Och att ha makalöst bra sex som höggravid känns inte självklart; det bådar gott inför tid som nyförlöst och ammande och bebisföräldrar. För om vi lyckas tillfredsställa varandra nu lär resten vara en promenad i parken.

Men ärligt. Missionären, bara så. Jag vill ha honom över mig nu, inte bakom.

Ny upplevelse

Höggravid och feber. Är inne på andra dygnet av att pendla mellan 36,6 och 38,5 upp och ner upp och ner upp och ner. Lägg till frossa och kopiösa svettningar. Lägg också till huvudvärk, ofantlig smärta runt ögonen och öm hals.

Jag vågar inte prata med nån barnmorska för jag är så rädd att dom ska tycka att jag behöver komma in. Därifrån är nästa rädsla att detta på något vis ska vara farligt och dom behöver sätta igång förlossningen. Föda barn med feber - inte en dröm.

På tal om det, inatt sov jag en timme i stöten och drömde helt bisarra feberdrömmar. Konstiga och läskiga och, eftersom jag vaknade hela tiden, så minns jag massor med skumma detaljer.

Sommardagar

Ett stort barn har feber. Ett litet barn har upptäckt iPad i kombination med hörlurar. Ett stycke man spelar gitarr. Och jag då, jag stånkar mest runt och sittligger på olika ställen. Är piggare, gladare. Tyngre, sömnigare. Men generellt så känner jag igen mig själv mer nu. Häromdagen tog jag mig till och med till stranden, ja, Kärleken bar allt och bäddade åt mig men det alltså; bada i havet. Sova på en filt. Äta improviserad lunch. Sen åka och göra ultraljud och få reda på att bebis (just då iaf) ligger med huvudet ner! Det var en bra dag.

Fler bra dagar. Också mer förvärkar vilket är najs för jag är så himla pepp på att föda barn nu. Vi har gjort en så fin höstplan, vi har gjort en lista på vad vi vill göra för att må så bra som möjligt. Och förutom att rodda barn är det vad vi ska göra; ta hand om oss. Promenera. Laga mat ihop. Kramas mycket.

Framtiden känns nära. Närsomhelst börjar världen om igen. För tredje gången vänder jag ut och in på mig själv - det är en välsignelse att få göra det.

Vad gör ångest med hjärnan? Jag har svårt att relatera till den som en emotionell reaktion, det är mycket mer fysiskt än så. Det gör ont i hjärnan. All slags information tar konstiga vägar. Ibland vet jag inte om jag tänker intensivt på något eller om jag säger det högt. 

Alltså.

Jag är van vid detta. Jag är också van vid att vara ensam när det är som intensivast. När jag levde med mitt ex så gick det för att han var uppslukad i sitt. På ett sätt gillade jag det. Nu märks det. Det är jobbigare för mig att det märks, att  en annan blir påverkad. En person som märker att jag försvinner. Att jag tappar greppet om verkligheten - lite. Ibland.

Och jag vill inte prata.

Det är för rörigt i huvudet, och samtidigt helt tomt och stilla. Det går inte att prata då - inte på ett sätt så jag kan stå för det jag säger. Och jag är van. Jag vet att det går över. Jag kan hantera mig själv i det. Däremot är jag inte kapabel att leda någon annan genom min egen ångest. 

Väntan

Jag förstår inte hur jag kan vara så otålig, jag har ändå gjort detta två gånger förut. Jag vet att det händer när det händer och jag litar på min kropp men herrejösses vad jag vill ha ut den här ungen. Nu. Allt är klart, verkligen allt. Kärleken har två kapitel kvar i Childbirth-boken och vi skulle kunna göra mer yoga ihop. Men det är verkligen detaljer i sammanhanget.

Det är inte undra på att jag är så trött eftersom jag är på helspänn - varje liten grej kroppen gör reagerar jag på. Försöker känna efter om det är 'på riktigt' eller om livmodern bara övar. Dessutom börjar jag äta som ett barn, likadant med de båda andra veckorna innan förlossningen. Havrepuffar med sylt och mjölk, ostmackor och chokladmjölk. Är tämligen ointresserad av all annan mat.

Jag försöker se det som ett tecken.

Otålig otålig.

Dels för att jag vill ha tillbaka min kropp. Jag vill kunna ha sex och gå och liksom, röra mig med en lätthet igen.

Sen vill jag verkligen ha min bebis.

Sen är jag pepp på själva förlossningen, har lärt mig så mycket nytt som jag vill testa.

När det brister

Många dagar går, min kapacitet minskar mer och mer. Det tär på mig. Jag är stor och tung och det är väl okej; yrseln och illamåendet är värre. Tröttheten. Bebisen tar all energi. När det bara är Kärleken och jag så är det inga problem - men jag står inte ut med att bli en så dålig mamma. Att barnen har sommarlov och jag kan inte göra någonting, inte ens laga mat.

En dag brister det. Det är något med tvätten och jag skäller och han blir torr i blicken. Hittar mig en stund senare sittande med en blöt t-shirt i handen. Gråtande och stum och inkapabel att slutföra det jag påbörjat. Han börjar hänga. Jag sitter där. Känner att jag tappar all förmåga att förstå vad som händer. Varför vi gör det vi gör. Vad som är poängen. Situationen känns så låst. Han är där, jag är där jag är och jag kan inte hitta tillbaka.

Han frågar saker.

Jag kan inte svara.

Då släpper han allt han har i händerna och utbrister 'Men lilla gumman!' och tar mitt huvud mellan sina händer och kysser  min panna. Faller på knä framför mig och håller om mig, vilar huvudet mot mitt bröst, kysser magen. Säger saker. Älskar mig, hyllar mig. Leder mig till sängen och sveper in mig i ett täcke. Hämtar choklad.

Senare frågar jag hur han gör; hur han dyrkar upp en situation som för mig är omöjlig att låsa upp.

"- När jag märker att jag håller kvar i något av ren envishet, när det handlar mer om att positionera sig; då vet jag att det enda som gäller är att göra en helvändning. Stolthet har ingen plats där. Jag älskar dig, det är viktigast."

Var jag mållös av ångest innan, är jag nu ordlös av kärlek. 

Små njutningar

För ett år sedan satt jag i en bil på väg upp till Värmland för fest och festival. Jag var fortfarande full efter kvällen innan och det var ändå mitt nyktraste de kommande dagarna. Den helgen hade jag helt makalöst bra sex i en husvagn, dansade så min rygg pajade, badade i sjöar, äventyrsvandrade i skogen och till slut somnade jag i en bil och vaknade hemma i Skåne igen.

Jag njöt då. Jag vet att jag njöt av den sortens frihet som bara kommer av att inte ha någon att förhålla sig till. Ingen som undrar när jag kommer hem. Som vill veta vart jag är. Som saknar och längtar. Jag passade på. Maxade. Med det växande skavet att det kommer inte vara såhär för evigt. Med bävan och förväntan i bröstet tog jag mig an sommaren med frenesi.

Nu ligger jag med min höggravida kropp och svettas i sängen. Lägenheten är precis nystädad och luktar fantastiskt. Så jag njuter av det. Vi är bjudna på fest ikväll men jag är inte intresserad. Jag vill maxa detta nu. Att bygga och förvalta en relation, att en annan människa vill leva med mig. Att bygga och föda ett barn - med stor sannolikhet det sista. Kanske. Förmodligen. Och det är nu det händer. Glittret och lösögonfransarna ligger i sin låda. Amningsbh på och svullna fötter i knät på en skäggig man som masserar och trycker. Ett välstädat ordnat hem, inte en plats som jag lämnar vid första bästa lucka. Olika. Samma bra. Och om de senaste åren varit stora gester och grandiosa upplevelser är detta de små njutningarnas tid.

Värmen och hettan

Vi slutade skolan, vi åkte på roadtrip, vi hade barnen. Men sen var det som att vi tog varandra i händerna och hoppade; rakt ut i frenetiskt uppstrukturerat fixande. Skrev flera olika listor och bockade av, punkt efter punkt. Och sen kom värmen och det gör inget att det finns hundra småprojekt för allt viktigt är gjort. Allt är klart inför bebisen. Kärleken har äntligen alla sina saker här. Och framförallt har vi hittat dit att vi fattat hur vi bäst jobbar ihop - och vilket team! 

Så genom alla hormondimmor blir jag mer kär. Särskilt när han kysser mig i nacken och säger att det ska bli spännande att dejta mig när jag inte är gravid. Så kärlekfullt, så närvarande. Tillförsikt.

En natt är det åskoväder och vi älskar tysta med alla lampor släckta. Efteråt går jag ut naken och ställer mig i regnet och känner mig så hel och integrerad. Han möter mig med en handduk i dörren och snart är det nog så att varje cell av mig tillhör oss. Inget annat bär någon tyngd, såren är läkta och till och med ärren börjar blekna.

Femtio dagar kvar

Ibland vill jag rymma ur min kropp, så tung så tung. Otymplig. När jag rör mig tänker jag att jag simmar, att jag flyter. Jag ber till all slags guddom att slippa gå över tiden den här gången, att kanske till och med få föda lite tidigare än utsatt datum. Det hade varit välsignat.

Om mindre än två månader finns bebis på utsidan av min kropp.

Och amningen, tolv timmar om dygnet, avslag och ömma bröst och törsten och den sönderhackade sömnen; inga problem. För detta att kunna mata mitt barn proppmätt och ge henne till sin pappa och jag vet inte; GÅ UT. Promenera till affären. Köpa en glass. Åka en sväng. Eller skicka ut dom, seså, gå på promenad. Och långsamt långsamt finna min kropp igen.

Femtio dagar.

Kanske mindre.

Och hon som bökar så mycket därinne kan böka här ute. Och aldrig igen kommer jag vara höggravid med en trulig sexåring och energisk treåring på samma gång. Faktum är att treåringen är inga problem alls, men kombinationen är intensiv.

Femtio dagar.

En hel människa

Jag har alltid trivts och blommat som singel och har varit rädd för att det betyder att jag borde leva så. Att det är bäst för mig, att jag behöver friheten. Men samtidigt är ju frihet en inre upplevelse, inte yttre omständigheter. Igår gick det långsamt upp för mig varför jag tycker det är lättare, varför jag fått skav i relationer, vad jag byggt mina polygama tankegångar kring; varför denna relation är så annorlunda.

Jag är en hel person i hans ögon. Han ser hela mig. Allt. Och han vill ha allt. Jag har svårt att greppa detta, och här kommer kärnan - innanhavet jag delat upp mig. Haft en eller ett par relationer som handlat om sexuell attraktion, dom vill ha min kropp. Och jag vill ju ha deras, så det är helt ömsesidigt. Så då är jag en Sexuell Person. Sen har jag relationer som grundar sig i ett intellektuellt utbyte. Andliga och själsliga relationer. Och några enstaka som nästan uteslutande handlar om lek och fest. Och i min relation med Mannen så var det ju faktiskt så att vi möttes bäst och lättast kring logistik och praktiskt tänkande.

I vissa fall kombineras ett par av dessa olika sidor och det går ganska bra. Och det är ju självklart inte vattentätt mellan dem. Men detta, att kunna vara ALLT...jag blir mållös. Jag kan inte greppa att han tänder på mig även om jag inte framhäver min sexualitet. Att jag inte behöver välja bort något. Jag får vara en hel människa, hela tiden. 

Motståndslöst

Han håller på att flytta in; han gör det själv. Tar hit böcker och ställer in i bokhyllan. Möblerar om bland prylar. Hänger upp gitarrer och sorterar i garderoben. Lägger sitt pass med mitt pass. Städar även bland mina saker, förstår mitt behov av att stuva undan och bibehålla öppna ytor.

Det är rörande att betrakta en annan människas process att bo in sig. Liksom veckla ut sig. För medan har plockar och ordnar börjar han prata med mig om sitt liv. Sitt mående, sina relationer. Och jag ställer tusen frågor och låter honom berätta och återuppleva och kanske släppa taget lite grann. Det är som att jag inte är jag, jag är bara någon som lyssnar.

Vi pratar om bebisen. Vi packar väskan, vi skriver förlossningsbrev. Inget är svårt just nu. Han är rädd, påminner mig om att han aldrig gjort detta förut. Igår kväll låg jag länge med ryggen mot honom och pratade om mönster jag ser hos mig, mönster jag vill bryta. Det var lättare just då att inte titta på honom.

Min mamma påminde mig om att han är i ett främmande land, jag måste vara snäll. Och att detta med en jämlik relation är nytt för mig också; jag behöver upptäcka kompromissens förlovade land. Jag måste våga backa utan att vara rädd för att inte få tillbaka. Ge utrymme utan att förlora mig själv.

Snart kommer vi vara tre. Snart kommer vi vara fem; men treenigheten känns större. Två eller tre barn är inte lika stor omställning som att gå från bara vi två till att ha en bebis mellan oss i sängen. Kanske redan om en månad. Definitivt om två. En sommar. Och en familj som liksom fogas ihop. Och en framtid som ska skönjas - här får vi inte plats hur länge som helst. Nästa bo bygger vi ihop.

Pre-förlossningsbubbla

Inget är viktigt, förutom det som pågår under min hud och i mitt hjärta. Få tankar hänger samman. Få saker fångar mitt intresse. Jag har svårt att lyssna, svårt att höra. Inget tycks riktigt relevant; snart kommer världen börja om. Och att ligga nära babypappan, låta honom göda mig med mat och kärlek; att älska mina stora barn och verkligen lyssna och se dom - det är det enda jag finner mening i. Jag är åter en lejoninna som kryper längst in i grottan med sin flock - och denna gången har jag faktiskt en man som vaktar ingången. 

Det är inte bara någon slags överlevnad - det handlar också mycket om ett slags generellt ludd i hjärnan. Tid försvinner. Jag glömmer allt. Jag minnas att det var något jag tänkt att jag skulle göra...? 

Jag borde verkligen mata och klä mina barn, men lillungen leker så nöjt med sina födelsedagspresenter och storungen tittar på film. Det känns liksom onaturligt att störa med trivialiteter som frukost och påklädning.

Natten och nu

En intensiv och lång dag och vi somnar först närmare noll två, efter mer än en timme av välbehövlig fysisk närhet och ett samtal som är långsamt och flödande. Många pauser. Mjuka händer i ett mörkt rum.

Halv fyra tror jag att det är morgon, men det är bara stora barnet som kissat på sig. Händer så sällan numera men att joxa lakan och madrass i ett mörkt rum sitter i ryggmärgen.

Klockan noll sex femtiotre tassar lillungen upp. Vill ligga bredvid. Ger mig sin napp. Det ljust som dag ute, ytterligare en som andas sommar.

Noll sju fyrtio ligger jag i sängen igen. Båda barn tvättade och klädda och kammade och lämnade, en sådan exotisk tilldragelse som att äta frukost på dagis. Jag förstår inte allt som han hända på fyrtiofem minuter - potträning, tröjbyte, pussar och kramar och vart är bilnyckeln, diskussion om huvudbonader som landar i att min son lämnar hemmet med en regnhatt på huvudet.

Nu har jag en liten stund för min dagliga habilitering. Sen ska jag upp och iväg och jobba och köra bil och slänga återvinning och hämta ungar och mata rodda krama prata lägga. Men just precis nu är det helt tyst. En varm man ligger tätt intill och sover med mitt lår som snuttefilt. En katt ligger på honom och sover. Och jag andas. För jag för precis exakt det liv jag vill leva. Nu.

Första Gången eller Har jag sagt detta förr?

Så tjatigt, men hellre tjata om lyckligheter än älta problem. Detta som händer när jag läker och får perspektiv är svindlande på riktigt. Och när jag utbrister saker som 'Vi somnar ihop varje natt!' och möts av milda leenden för vi bor ju ihop. Det drabbar mig att det är nytt för mig. Det är första gången. 

Min allra första relation i tonåren varande iofs i ett par år men vi bodde sexton mil ifrån varandra större delen av tiden.

Min andra relation var kort men intensiv, vi satt ihop i ett halvår av passion.

Sen Mannen och fem år av mitt liv. Min första vuxna relation, ack så tongivande. Min förmåga att anpassa mig gjorde ju att jag gjorde mesta möjliga av det som fanns, men också att jag inte förrän nu verkligen inser hur konstigt många saker var.

Det är ju inte relevant att älta detaljer i det, men det är bakgrunden till mina utrop i glädje. Han tar på mig hela tiden! Han ger mig komplimanger varje dag! Han bekräftar alla mina känslor och möter mig! Han surfar inte på nätterna (eller annars heller)! Han är monogam! Vi somnar och vaknar ihop! Jag stör inte honom! Osv osv.

Helt normala saker som jag är lyrisk och nästan hög av. För det är första gången. Jag trodde att män och relationer som denna var en myt. Att älska honom är det bästa val jag gjort. Och det är inte undra på att jag så ofta känner mig som en oskuld med honom, en fumlig tonåring som inte kan tro sin stora tur. För jag var aldrig den tonåringen. Och även det får jag läka. Det är som första gången varje gång, allt vi gör.

Hjärtats vägar

Jag tittar på porr ibland. Jag vill tro att det är normaliserat, vem gör inte det? Vilket inte spelar någon roll. Vad jag mest försöker säga är att från mitt perspektiv behöver inte porrkonsumtion av något slag vara stigmatiserande. Däremot upplever jag att det ändå är ett virrvarr av positiv utforskande sexualitet och en destruktiv flykt. Jag tror det är problematiskt om man är i en relation och kunsumerar mer porr än vad man är fysisk med sin partner. Det kan också vara problematiskt om man håller det hemligt och skäms. Det kan också vara något som är härligt att ha för sig själv, eller tillsammans.

Eftersom jag är en periodare är det inte svårt att se skillnader i min relation då jag tittar på porr och då jag inte gör det. Kanske inbillar jag mig, men jag får för mig att vi får det lite lite sämre då porr finns med. Jag kan komma med en hög teorier om varför, energifrekvenser och ett förändrat sexuellt uttryck. Men så undrar jag om det inte så enkelt att Kärleken känner sig otillräcklig på något vis. Han vill inte dela det med mig, tittar inte själv men bedyrar att det är fritt fram för mig. Och jag väljer ju aldrig porr före honom, eller blir mindre benägen att vilja ha sex, snarare tvärtom. Men ändå. Ändå. Något är det, och även om det är subtilt så är jag inte nöjd med det. Alls.

Synd och skam och en jävla massa kärlek

Jag upptäcker att jag har en hel rad med bristningar längs baksidan av höften. De är inte nya, men nu när allt spänns ut så kommer allt fram i nytt ljus. Jag frågar Kärleken om han sett dem - vilket är en konstig fråga, inser jag nu, men jag hade nån slags idé om att han skulle ha sagt något. 'Nej' svarar han och jag står tyst och suckandes framför spegeln. Vrider och vänder. Ser min kropp återigen göra en resa som jag inte har så mycket makt över.

Jag tror att han har lärt sig av mig att inte bara släppa saker när man känner att det ligger mer bakom. Han börjar fråga mig saker. 'Är dom nya?' 'Hur känner jag inför att dom är där?'
Jag slingrar mig, blir obekväm. Vill gömma mig. Skäms.

'- Är det så att du blir orolig för att jag inte ska tända på dig mer? Att jag ska springa ut på stan och hitta mig någon annan? Att jag ska tycka att du är ful?'

Det är så jobbigt att höra det. Dels för att det är sant. Dels för att han får säga det, jag vågar inte. Dels för att jag känner mig banal och genomskinlig. Och dels för att jag faktiskt inte var helt medveten om att det var dom känslorna jag försökte gömma mig från. Jag kan stå och spegla mig allt jag vill i en skiva glas, det är ingenting mot att spegla sig i en annan människa. Det är befriande och förgörande på samma gång, för när det väl var ute i det fria kan jag prata om hur jag skäms över min rädsla. Skäms över att vara en medveten, stark kvinna och att jag ändå bär dessa rädslor. Jag bär dom utanpå mig. Och det handlar inte om hans kärlek eller bekräftelse. Men att vara i en nära, monogam relation är det mest utmanade jag vet. Med tillfälliga förbindelser, hur långvariga och innerliga de än må vara, så blir det inte samma sak. Man kan gömma sig. Polera och putsa och bara visa upp det man är stolt över. Visa svagheter och sprickor kontrollerat och successivt.

Så jag står där med min skam. Känner skuld inför alla kvinnor som jag känner att jag sviker genom att reducera mitt värde, min attraktionskraft, mig själv till några ränder på höfterna. Och jag bestämmer mig för att låta hans kärlek läka detta i mig. Inte för att det är bekräftelsen som på något magiskt sätt gör att min självbild förändras. Hans kärlek till hela mig gör det möjligt för mig att se mig själv från hans ögon. Jag kan få perspektiv. Framförallt så har vi skapat ett heligt rum där att får finnas. Jag kan lägga vad som helst på bordet och vi kan titta på det tillsammans, utan att döma, utan att värdera. Och min själ sjunger när jag ser att i detta rum så växer han. Han går ut i världen och möter människor med en helt ny ärlighet och öppenhet. Han blir mindre rädd. Jag blir å andra sidan mer rädd, men jag tror att det är för att jag nu tillåts vara det. Så jag litar på att det är övergående. Och jag övar på att släppa skam och skuld ut i det fria.

Babymoon och känslomässigt arbete

Det var för några veckor sedan som jag snubblade över termen känslomässigt arbete, eller emotional labour, och med det var det mycket som föll på plats. En liten perspektivförskjutning så att detta med samtal om relation och känslor, att ta hand om de egna och varandras mående fick en egen term, en egen plats, i familjelivets logistik.

Detta jag burit på i en månad och varit tyst om, det jag långsamt hittade ord till; jag förstod att det skulle krävas en del för oss att gå igenom det. Tid och engagemang och fokus. Med den förestående resan till Warzsawa tänkte jag att det är idealiskt för känslomässigt arbete. Inget hem som ska skötas, mat som ska lagas eller barn som ska hämtas.

Vid elva igår började vi prata, liggande sida vid sida i sängen. Vid tre hämtade Kärleken pizza som vi åt med händerna. Med blodsockret stabilt tog jag ett djupt andetag och började leta mig fram. Kastade mig ut. Beskrev så gott jag kunde. Fick bita mig i tungan för att inte förminska mina behov. Att stå stadig i dem även om det skulle innebära att han inte vill/kan möta dem.

Och allt kom. Ilska och frustration. Sorg och förvirring. Ångest och irritation. Ord för ord närmade vi oss varandra, backade, förtydligade, förklarade. Grät. Andades. Förvaltade varandras innersta. Och precis vid gränsen där jag nästan gav upp hoppet och förhöll mig till möjligheten att här tar det slut - genombrottet.

Därefter låg vi panna mot panna och grät, tackade varandra för att vi gjort detta. Vi vandrande genom det snårigaste av oss själva och hittade varandra på andra sidan. Åtta på kvällen och en hel arbetsdag till detta. Lönen är omedelbar och väl värd mödan. Det som gör mig mest rörd är hur stolta vi är. Det var inget gräl, inget bråk, även om det inte alls var behagligt så var det så nödvändigt. Och det känns helt rätt att lämnar det i Warszawa och åker hem rena och klara och med en ännu större kärlek till varandra än när vi åkte.

Vanka i Warszawa

Vet ni hur lång tid det tar att gå tre kvarter när man är gravid i sjunde månaden? Lång tid. Mycket lång. Tack för taxi.

Det märkliga är att jag har inte ont, ingen foglossning eller annat. Men jag är stel och mjuk och tung och att vagga är det enda sätt att ta mig fram till fots. Med tredje barnet på sex år kanske det inte är konstigt att jag upplever stor tyngd neråt, som att gå runt med en medicinboll i bäckenet.

Warszawa är fint. Lätt och rörigt, vackert och pampigt, förfallet och rent. Lagom billigt. Fruktansvärt god mat. Trevliga människor. Lätt att hitta. Lätt att trivas. Och min kärlek vankar med mig i sakta mak, bär och stöttar och försöker få mig att köpa en klänning 'för att jag förtjänar det' fast vi inte har råd. En babymoon mitt i klassresan.

Och så vidare

Noll sex trettio pip och vi är båda klarvakna med en gång. Det är fortfarande tystare mellan oss, men inte iskyla. Han vet vad det handlar om, fast jag inget sagt. Jag märker att han bearbetar. Så då skapas rum för allt det andra ändå, som att titta på varandra i häpenhet över att inte ett enda barn är vaket. Och när de båda sitter i sängen en kvart senare har vi det mysigt. Pratar. Skojar. Diskuterar bebisnamn.

Solen är framme och det är som en liten försmak av en sommar. I mejlen plingar en påminnelse om att det är dags att packa väskor, imorgon är vi i Warsawa. Vi värmer kaffe från igår, satans äckligt. Barnen är lediga och får film och frukost i soffan. Kärleken tar tidiga bussen, jag återvänder till sängen. Andas mig in i dagen. Bär på en allt större nervositet. Packa och flyga och innan det möten och barn och städning och har jag glömt något?

En dag ska vi prata. En dag här nu har jag hittat orden jag behöver för att beskriva vad det verkligen handlar om. Förr hade jag fått panik av detta. Nu har jag börjat vänja mig vid att detta får plats i vår relation, tålamod för att låta saker ta sin tid. Jag får ta min tid. Han stressar mig inte. Och kopplar inte ur. Han bara är. Och jag övar på att omfamna det. Vila.

Tystnaden

Sällan känner jag mig som en mer typisk Kräfta som när jag på alla de sätt drar mig in i mitt skal. Hur vass och hård och ointaglig jag blir när jag väljer att dra mig undan. Stenansikte, undviker ögonkontakt, monoton låg röst, fåordig. Inget för att ge minsta tecken på vad som händer innanför.

Just nu vet jag inte ens varför jag är här, egentligen. Men det har gått ganska många dagar och kylan börjar bli påtaglig. När han försöker närma sig mig på något sätt möter jag honom inte och jag ser hans förvirring. Jag hör hans tankar. Fascineras över hans tålamod. Det lättar när vi har haft besök, jag lockas fram tillräckligt för att uppföra mig normalt. Relativ normalt.

En dag kommer tystnaden att brytas och jag bävar lite. Det är på något sätt skönt här. Hanterbart. Stilla. Och jag har ingen aning om hur jag bryter detta utan att bryta ihop.

Vardagssex

Ligga med P3 startade taggen #vardagssex häromveckan och det har satt igång en del tankar. Min första reaktion var att jag faktiskt har ett vardagssexliv, som för mig nog i grund och botten handlar om att inte behöva jaga. Liksom, det är lika stor chans att jag får ligga när jag är osminkad och i hemmakläder som när jag fixar och förför. Så ville jag dela detta med Kärleken, och prata om detta. Varpå han är så fantastiskt oförstående. Jag hävdade att vi har ett sexmönster som vi följer tre av fyra gånger. Han skakade bara på huvudet och sa att nej, varje gång är ny. Det finns inget vardagligt i det.

Jag har aldrig mött någon med en sexualitet som hans. Det finns något oskyldigt och nästan naivt i det. Inga manus som följs. Inga fantasier som ska uppfyllas. Knappt några fantasier alls. Jag satte på en porrfilm för att leka lite. Han ligger och tittar med mig en stund och säger sen nä, jag vill hellre titta på dig. Så vänder han sig om och kysser mig med sån kärlek och hetta och där ligger jag. Gravid i sjätte månaden och tredje veckan utan vettiga kläder ens en stund. Och jämfört med allt detta känner jag mig  nästan...smutsig. Jag har lärt mig att män har en agenda. Jag har utgått ifrån det. Och på många sätt har jag gått inför att vara den där tjejen som är okej med allt. Gränslös. Det har varit kul ibland men faktiskt oftast själlöst. Det är sånt sex som är kul en eller två gånger med en person, sedan blir det platt.

För att inte tala om att jag levde med en sexmussbrukare i flera år. En människa som faktiskt knappt tog i mig om det inte var för att ha sex. Som konsumerade stora mängder porr. Som alltid hade något slags manus i huvudet, som inte ville bli överraskad med nya saker. På fem år kanske vi hade sex tio gånger där han faktiskt var närvarande och verkligt kärleksfull.

Såklart att detta sätter sina spår. Och det är ytterligare en aspekt som jag får läka. Sidor i mig som jag måste möta. Att vi nästan varje kväll ligger och hånglar en stund men utan att det alltid är ett förspel. Att Kärlekens närvaro tvingar mig till detsamma - det visar sig att jag inte är så bra på det som jag trodde. Jag är van vid att kunna gömma mig. Och nu...även om det är en vanlig tisdag och jag varit sur och gnällig eller skällt på honom eller varit hyperaktiv och speedad så drar han in mig sin famn och när han tittar på mig finns det bara vördnad och kärlek och lycka i blicken.

Så vardagssex kanske inte är den bästa termen. Men för mig att ha ett sexliv med en och samma person i vardagen öppnar upp ett helt nytt rum av upplevelser. Tacka gudarna för det.

En hemlighet

Kvinnans, moderns, uppgift att vara en kanal. Den fysiska som föder fram barnet. Kanalen mellan fader och barn, både vid befruktning men även sedan. Han är ansvarig för att vara närvarande och beskyddande och kärleksfull. Hon behöver berätta för honom vad han omöjligt kan känna eller förstå. Visa honom.

Ändå är det så mycket i att bära och föda ett barn som är en hemlighet mellan barn och mor. Kroppen som förändras på många sätt innan det syns. Bebisens rörelser långt innan de märks utifrån. Vetskapen om när bebisen vill ut. Och sedan, hur hela kroppen reagerar när barnet är hungrigt. 

Nu, för tredje gången, kan jag helt vila i att han inte kommer förstå allting. Det gör honom inte till en sämre man eller pappa. Nu njuter jag istället av det som bara sker mellan mig och bebis, det som bara andra kvinnor kan förstå. Det kommer snart en tid då hon inte är beroende av att jag förmedlar allt hon behöver. Det kommer snart en tid då hennes pappa kommer förstå sidor hos henne bättre än vad jag gör. Då hon är bådas vår hemlighet.

Immunförsvar och jämnmod

Vad det är svårt att ta först en seg och jobbig förkylning och sen en öroninflammation med jämnmod. Jag intalar mig att mitt immunförsvar är lågt nu, jag är extra känslig och det bästa jag kan göra är att vila och äta bra. Men jag är så trött på att ha ont (för såklart gjorde penicillinkuren att en rejäl svampinfektion bröt ut) och på att vara trött.

Så jag tittar på det som säger till mig att allt är som det ska. Bebisen som sparkar och är superstark. Min aptit. Att hemmet ändå håller en helt okej nivå av ordning, mest tack vare Kärleken. Mina friska glada barn.

Och jag tar en dag i taget. För jag kommer bli frisk en dag. Och då kommer våren vara kvar, basgångar att lära mig, lådor att rensa - allt finns där. 

Aldrig aldrig

Tanken på ett liv där jag faktiskt aldrig aldrig igen låter blicken svepa runt i varje lokal jag är i för att upptäcka potentiella ragg. Aldrig snackar mig till ett hångel, ett ligg. Aldrig förhålla mig till om jag vill bli förförd eller inte. 

Och ja, hormoncocktailen i min hjärna nu är inte att leka med. Kanske kommer det komma en tid då jag vill dit igen. Men just nu känns tanken på "aldrig igen" fantastisk. Det gör mig lycklig och trygg. Förvånad. Jag har alltid gillat jakten. Det är dock helt osannolikt att leka fram nya sätt att förföra en och samma man. Det är faktiskt mer spännande och utmanande än att ragga upp en ny varje månad. För nu handlar det inte bara om lek, eller om sex. Det handlar om närhet. Tröst. Utforskning. Sårbarhet. Vardag. Nyanser. Straff. Belöning. Längtan. Lust. Bekräftelse. Lite lite vana. 

Inget hade förberett mig på att jag skulle blomma så mycket i en relation. Jag blir en bättre förälder, även när jag är en kass förälder. När jag fräst eller skrikit på barnen fångar han in mig och kramar mig och säger med den mildaste kärlek precis vad jag behöver för att jag ska få perspektiv. Jag ser honom växa i sitt föräldraskap i takt med min mage. Och han kan föreslå att vi ska storstäda. Han kan ligga i sängen med mig en hel dag. Vi pratar helt genomskinligt om allt. Inget sopas bort. Han älskar min transparens. Jag älskar hans närvaro. Vardagskväll med barnen innebär numera långa enkla middagar. Han surfar gitarrer. Jag plöjer böcker. Vi sätter oss och har baslektion. Och trots allt detta som är så vardagligt och enkelt så finns det alltid en stilla strömförande ledning mellan oss. Och blöjbyten och det eviga plockandet och tidiga mornar och mitt humör - allt blir bättre när en enda blick kan få mina kinder att hetta.

Så att aldrig igen känna berusningen av en ny kropp nära min? Det är så väldigt lätt att ge upp. Det känns som ett löfte.

Överleva eller leva småbarnsår

Jag överlevde dagen.

Det trodde jag inte igår när jag bröt ihop över att storungens säng gått sönder, troligen pga av hennes...hur ska vi säga? Brist på förståelse för hur saker ska användas. Varje dag säger jag till henne att inte stå/kliva/hoppa/hänga på diverse ting och nu var det droppen.

Sen tyckte lillungen att det var morgon halv fyra på natten.

Och jag har en manisk fas som å ena sidan är kreativ och härlig...men å andra sidan gör att jag inte kan varva ner.

Och nu räknar jag timmarna inför ett par barnfria dagar för herregud vad jag behöver knäpptyst och stilla.

Denna känsla försöker jag att inte gå in i för mycket eftersom trebarnspaniken vilar strax där under. Jag längtar efter bebis och är inte ängslig för den tiden. Men sen? En ettåring, en fyraåring och en sjuåring? En treåring, en sjuåring och en tioåring? Jag kan inte föreställa mig något av detta. Och jag undrar om det någon gång kommer vara tyst hemma igen.

Färgerna och nyanserna

Jag tycker om att flörta och få till det.

Men det som några gånger i mitt liv kommit sedan - jag gör mig inte där. Jag vill vidare och har svårt att njuta av det där som porträtteras som så åtråvärt. För ett halvår sedan började jag meningar med jag längtar till vi känner varandra så väl att eller sen, då kommer vi

och han log och svarade att nu håller vi oss i nuet. Så jag höll mig i nuet. Och njöt och gick sönder och läkte men med en oro. En rastlöshet.

Så en kväll, som smälter ihop av mängden likadana kvällar, när dagen gått som en dans och vi har parerat varandra och omfamnat och utmanat och låtit vara - då jag lutar mig mot honom och läser en bok och han lyssnar på något och min fot letar sig in under hans täcke och han lyfter på benet för att jag ska komma åt att lirka in den under honom. Då känner jag att vi känner varandra nu. Och det är ju detta jag är bra på. Det är detta jag längtat till. Den där tryggheten.

Då får han överraska mig varje dag. Då har jag ro att reda i allt jag möter i mig själv. Jag kan gå in i mig och stänga honom ute och vandra i min öken och när jag är färdig och vänder mig mot honom ser jag att han gjort samma vandring och han öppnar sin famn och tröstar mig och viskande berättar om allt han känner. Hur han längtat efter mig i hela sitt liv; men att detta att älska och bli älskad inte är så lätt som det låter.

Och morgon efter morgon och kväll efter kväll, där han jagar barn för att få på dom pyjamas när jag gör middag. Där han ligger i mitt knä och jag kliar honom på ryggen. Då han gör kaffe och väcker mig med mackor och vad jag råkar ha begär efter för tillfället. Då han är sur på morgonen och gör mig sur och jag klampar runt och muntrar om vad det här är för sätt att starta en dag och morgontrötta män är det värsta jag vet. Och storhandlingar och småhandlingar och lyx och bruna bönor och ibland ser han mig endast i mjukiskläder helt osminkad dagar i sträck. Jag vet att han älskar när jag fixar mig. Det är som ett hemligt vapen. En ordentlig eyeliner och han blir lycklig.

Det var detta jag längtade efter.

Dagar som går

Ibland önskar jag att jag hade för vana att skriva om mina dagar, vad jag gör och vad som händer. 

Jag sover så mycket jag kan dessa dagar. Jag spelar musik och blir faktiskt mycket bättre hela tiden. Jag saknar mina barn när de är hos sin pappa. Jag äter, faktiskt. Jag är så kär att det gör mig yr. Jag går i skolan och jobbar med festivalen. Jag köper vårytterkläder till barnen och pyttesmå bodies till bebisen. Jag städar inte lika mycket som jag brukar, istället kramas jag. Jag har inte tagit ner adventsstjärnorna eller rensat min garderob. Jag planerar klassresa till Polen i april. Och pusslar och plockar och berättar om olika länder för min dotter, och låter Lillebror dammsuga så mycket han vill, skrubbar rent spisen, viker filtar, bäddar sängar. Lyssnar på böcker, promenerar grannens hund, yogar en kvart om dagen. Köper födelsedagspresent till Kärleken, planerar utekvällar med vänner. Har möten, får jobb, avbokar jobb, är pank, får pengar, undviker samtal, sorterar papper.

Och försöker minnas att detta tunga och obekväma jag upplever faktiskt troligen beror på tiden på året. Detta är min jobbigaste tid. Mörkt och blött och kallt. Det blir bättre.

Det djuriska

Tänk att jag helt glömt bort hur djurisk jag blir när jag är gravid. Eller så blir det faktiskt mer varje gång? Hur jag styrs av de mest primitiva krafter, revir och beskydd och flock och hot. Det gick upp för mig igår. Att detta oförsonliga i mig är någon slags överlevnadsinstinkt. Den insikten gör att jag mjuknar lite. Blir snällare mot mig. Blir snällare mot Kärleken. Och sakta tror jag att jag kapitulerar inför att jag faktiskt helst är i min grotta. Skyddad. Jag har festat i två år - och jag mår väldigt bra av dans och liv och rörelse. Men nu är en ny tid. Nu kanske jag mår bra av andra saker.

Liknelse för att balansera alla känslor i mig

Jag har en orkidé i mitt köksfönster. Den ser ganska spretig och intetsägande ut, bladen är långa och liksom knäcker sig och det finns lite döda gamla stänglar.

När jag köpte den så blommade den och knoppade länge, till slut ramlade den sista av.

Det gick en tid. Min roomie undrade om vi inte skulle slänga den, så krasslig som den såg ut. Men jag härdade ut, för jag har hört att orkidéer gör så. Och jag mindes blommorna.

Så en dag kom en stängel.

Och några knoppar.

Och till slut helt fantastiska lilaröda blommor med vitt leopardmönster.

Jag var så tacksam och triumferande över att jag haft tålamod och tillit. Nu när blommorna vissnat ner igen är jag inte lika ledsen, för jag vet att med kärlek kommer de igen.

Kan vi minska tidsintervallet på denna historia och överföra det på relationer? För jag skulle verkligen behöva minnas att vara för att det inte känns blomstrande och fantastiskt varje stund, eller ens varje dag; så betyder inte det att allt är dött. Det finns stänglar och knoppar och rötter som gror och allt bara vill leva.

Sitt lugnt i båten, mänska.

Jag vet inte vad som hände

Dagen börjar med en katastrof.

Det är inte riktigt sant. Min dag börjar som vanligt; strax innan ljusningen kommer små barn upptassande och klättrar upp i sängen till mig. Till oss. Det brukar ta ett par timmar för oss att vakna och vara redo för frukost. Först då väcker jag Kärleken, kaffet är klart och klockan strax innan nio.

Så fram till precis den stunden är allting precis som vanligt, kanske till och med extra bra. Tyvärr är hans reaktion på min väckning också helt som vanligt, ett grymtande jag måste vila en stund till.

Det är inte hans barn. Det är inte hans 'fel' att jag blir väckt i ottan hälften av alla dagar. Men vi talar ofta om solidaritet och jag tycker inte att det är solidariskt att sova två timmar längre än alla andra i ett hushåll man ingår i och sedan ändå ha mage att sura och be mer när man väl blir väckt. Det är inte okej. Jag har aldrig tyckt att det är okej.

Så jag säger det. Och han grymtar fram, fortfarande utan att öppna ögonen, då borde jag väl inte ens vara här och alla bägare rinner över. På en kvart packar han tre väskor och är ute genom dörren. Och jag gråter. Mumsan gråter. Jag kan inte alls läsa hans blick och han har inte sagt något från den stund han förstod att jag menade allvar med mina ord, gå!

Dagen förflyter på ett märkligt sätt. Jag diskar och tvättar och dammsuger och spelar spel med mina barn. Frukost mellanmål lunch dukas fram och tillbaka. Jag tänker inte. Jag känner mig ledsen och tung, men har inget begrepp om vad detta betyder. Betyder det något mer än att jag inte vill ha honom här på helgmornar när jag har barnen? Betyder det att han inte vill vara här alls? Betyder det att vi har gjort slut och att allt härifrån handlar om praktisk förflyttning av saker och kommunikation kring livet i min mage? Kan vi spela i samma band om så är fallet? Åkte han hem och blev full? Är han glad och lättad? Är jag lättad? Ångrar jag mig?

Vi har det ofantligt fint. Han bekräftar mig på helt fantastiska sätt. Jag känner ofta att vi är ett team när vardagssysslor och barn roddas. Hela tiden längtar jag efter de få men återkommande dagar då vi kan stanna i sängen hela dagen, det är som en varm oas av kärlek. Att spela musik med honom är det roligaste jag vet. Han lägger märke till ungefär varje detalj med mig och blir imponerad över en snygg eyeliner och hjälper mig välja kläder. Han bär när jag tycker det är tungt. När vi är med andra får jag inte titta för mycket på honom för då försvinner omvärlden. Han är tålmodig och står ut med allt konstigt jag gör, och belyser aldrig att jag kanske skulle göra samma sak för honom. Varje gång vi ligger med varandra känns det som första gången, på ett bra sätt.

Och jag kan se att det är inga stora saker som gör att det skär sig. Snarare tvärtom, skitsaker. Ändå känns det så viktigt och relevant. I stunden känns det verkligen som något att gå skilda vägar för.

Efteråt...är jag mest förvirrad.

Så nu sitter jag här och kan fortfarande inte andas ordentligt. Barnen leker och är ljuvligt överens. Katterna sover. Golvet är rent. Sängen är bäddad. Tvättmaskinen brummar. Och jag undrar om det är värt det. Allt är precis som jag vill ha det. Men han är inte här. Och jag försöker vänja mig.

Tidsuppfattning känns ju ändå väldigt överskattat

Den där stressen som låg över mig som en blöt filt i höstas, den dunstade bort under jullovet. Nu är vissa dagar lite tunga men en enorm skillnad ändå. Visst tappar jag dagar och timmar ibland, glömmer mer än vanligt men jag känner att jag har kontroll över tillvaron. Att jag bestämmer helt själv och ingen annan har med vad jag gör att göra.

Illusion, såklart. Men det hjälper.

Det snöar ute. Om en timme ska vi vara på rep med bandet. Jag och lillebror vilar fortfarande middag. Det ska tas på kläder. Ges mellanmål. Packas bil. Handla. Åka. Kommer inte vara i tid - men jag vägrar stressa upp mig.

Utan skam i kroppen

Nakensovandet har så många fördelar. Som att ett förspel kan börja under täcket, med barnet nyvaket på andra sidan. Så kan det hända att man sätter på en film i vardagsrummet och mutar med kex och juice och därigenom får tio ostörda minuter - vem har sagt att man inte kan ha morgonsex när man har barn?

Små lyckor

Jag har fått en litet deltidsjobb under några månader och det är en välsignelse. Fyra dagar i veckan klär jag av mig alla kläder och sitter på ett podium i ett upplyst rum - att vara modell på konstskola.

Idag märkte jag en oväntat bonus med att jag i fyra dagar ställt klockan tidigt och gått upp; när jag blev väckt av barnen idag gjorde jag samma sak. Att vakna tidigt är en sak, att inte hålla sig kvar i sömnen (som att den där timmens halvsömn spelar någon roll) är en annan.

Så jag vaknade med Kärleken tätt intill och trodde först att jag vaknat av honom...innan tassande steg hördes.

Och innan jag visste ordet av låg mina barn mellan oss och tittar på film. Jag höll om dem och tänkte på fröet i magen och att vi faktiskt nästan är fem personer i sängen den här morgonen.

Kärlek i januari

Nätterna vi sover ifrån varandra blir färre och färre. När det händer sover jag nästan ihoprullad högt upp i hörnet - sover gott men känner mig lite förvirrad när jag vaknar.

Att ha honom bredvid mig i sängen är en glädje och trygghet. Vi är sällan tysta en längre stund, oavsett om vi pysslar med olika saker eller tittar på något avsnitt. Men framför allt rör vi alltid vid varandra, även i sömnen. Inatt vaknade jag av att han kilade in handen mellan min mage och mitt lår och liksom tryckte in ansiktet mot min hals.

Häromdagen träffade jag en god vän och jag försökte hitta ord för hur jag har det. Hur vi har det. Till slut klämmer jag fram han är så snäll mot mig och hon ler och tittar på mig. Säger, som en blandning av en fråga och ett påstående och du låter honom vara det?

Sanningen i detta drabbade mig hårt. För jag får inte panik och klaustrofobi när vi somnar och sover ihop slingrade. När han ställer sig bakom mig och kysser mig i nacken när jag lagar mat. När jag återvänder till sängen en tidig vardagsmorgon efter att ha satt på kaffet och han drar ner mig i sängen och säger jag vill ha dig innan du klär på dig.

Jag kollapsar i lyckan över att inte behöva be om kärlek. Jag behöver inte begränsa min egen. Vi bråkar mindre och mindre, väntat nog i takt med att jag känner mig tryggare och tryggare. Och hjärtat som inte vet vart det ska ta vägen när han tar med min son in i sovrummet och sköter nattningen (galant!). Och när jag snyftande frustrerat ger uttryck för att min förändrade kropp gör att jag inte får orgasm lika lätt; och jag minns inte ens vad han sa exakt, mer än att det var helt rätt.

Januari i Skåne är en tung grå filt. Jag är glad för det. Mörkret gör det så legitimt att tillbringa mycket tid i vår bubbla, med varandra, under täcket. Jobb och skola och möten är en transportsträcka dit. Tillbaka hem. Och hans händer som håller om mig utan att hålla fast mig.

Ge tillbaka min hjärna!

De säger att eftervärkarna blir värre efter varje förlossning.

Börjar också ana att hormonstormarna blir större varje graviditet. Är nio veckor in och redan trött på surhet och trötthet och glömska och ilska och glädjetårar och sentimentalitet och herregud. I alla appar står det att hormonbelastningen kommer minska snart och jag hoppas att det stämmer.

Är dessutom övertygad att jag känner bebisen växa och röra sig. Jojo.

Om gräl

Vi bråkar. Inte varje dag, men ofta. Och jag skriker och får vass blick och stampar i golvet och vet att jag formulerar argument i rasande fart på stående fot, argument som inte går att slå hål på.

Och jag andas knappt och hjärnan rusar och jag blir mer upprörd över vad jag tror att detta har för möjlig påverkan på en potentiell framtid (herregud) att jag inte är här och nu.

När jag fått slut på ilska så kramas vi. Sätter oss. Ser varandra i ögonen.

Och pratar. På riktigt. Och jag skäms och säger förlåt och han säger förlåt och även om jag inte gillar gräl, jag tycker vi bråkar för ofta; det känns bra. En snabb urblåsning och så kan vi berätta vad vi lärt oss. Vad vi vill jobba med. Lägga ribban på en rimlig nivå.

Och inget är mjukare än mitt hjärta när han håller mig och säger på olika sätt med olika ord;

jag älskar dig, hela dig, alltid.

Andningen

Det är liksom inte officiellt än.

Och det finns väl ännu någon slags variant av framtid då vi väljer att inte behålla barnet.

Men.

När jag tänker på det så pirrar det i hela min kropp

det suger till i magen och jag blir yr.

Ett okontrollerat fniss.

Just nu vilar varje dag på en guldvåg och allt som sägs och allt som känns lägger en grund till något som ska vara länge.

Jag är hårdare än jag någonsin varit för jag vet precis vart mina gränser går. Och jag ställer krav. Hejar på och beundrar och dyrkar och samtidigt har jag noll tolerans mot bullshit. Och detta fantastiska; jag kan skälla på honom och vara rasande arg och efteråt säger han bara

Kom

Låt mig hålla om dig

Och jag kan inte tacka nog för hans stora hjärta. Att han tröstar mig när jag är arg på honom. Så ilskan rinner bort. Murar rasar och vi ligger hjärta mot hjärta och möts. Så jag kan tvivla och vara arg och hysteriskt lycklig och orolig och tvär och sur och lekfull och sensuell och mjuk och mild och han är där. 

Genomskärning

Jag ligger i mörkret i sovrummet med min son och väntar på att han ska somna. Samtidigt via text instruerar jag Kärleken hur han navigerar i mitt kök.

När jag kommer ut är maten nästan klar. Jag tar en liten mun kall öl.

Vi äter middag med levande ljus på bordet och övar engelska ord med Mumsan.

Barnen sover. Vi ligger i sängen och diskuterar arrangemang på låtar.

Tittar på Solsidan.

Han masserar min rygg.

Vi delar på den sista chokladen.

Djupt inne i min kropp finns en liten grodd vi skapat tillsammans.

Visst gör det ont när sår läker

Det är en natt mitt i veckan, mitt i november. Kolsvart sedan många timmar, ute är det regn och vinden viner - trots allt är det Skåne på hösten.

Jag är så trött så det värker i kroppen och det är många veckor det varit så nu. Men inuti är det något annat som sker, under den vardagliga stressen. Jag läker. Han läker mig. Det gör ont. Det är skönt.

Och det är natt i november och kvällen har varit ångestgråt

från min sida

och vettiga ord från hans sida. 

Och jag släcker lampan och vänder mig om liksom tom och ensam och tyst och han lägger sig bakom mig, nära, utan att tränga sig på. Och det är tyst.

Långsamt mjuknar jag.

Sjunker in i hans famn.

Hittar orden där i mörkret.

Han omfamnar hela mig och allt är så självklart enkelt magiskt fantastiskt otroligt vill du älska?

Ja.

Efteråt kliar jag hans rygg och nacke tills han somnar. Det är en natt i november och vinden lever utanför och jag läker.