En hemlighet

Kvinnans, moderns, uppgift att vara en kanal. Den fysiska som föder fram barnet. Kanalen mellan fader och barn, både vid befruktning men även sedan. Han är ansvarig för att vara närvarande och beskyddande och kärleksfull. Hon behöver berätta för honom vad han omöjligt kan känna eller förstå. Visa honom.

Ändå är det så mycket i att bära och föda ett barn som är en hemlighet mellan barn och mor. Kroppen som förändras på många sätt innan det syns. Bebisens rörelser långt innan de märks utifrån. Vetskapen om när bebisen vill ut. Och sedan, hur hela kroppen reagerar när barnet är hungrigt. 

Nu, för tredje gången, kan jag helt vila i att han inte kommer förstå allting. Det gör honom inte till en sämre man eller pappa. Nu njuter jag istället av det som bara sker mellan mig och bebis, det som bara andra kvinnor kan förstå. Det kommer snart en tid då hon inte är beroende av att jag förmedlar allt hon behöver. Det kommer snart en tid då hennes pappa kommer förstå sidor hos henne bättre än vad jag gör. Då hon är bådas vår hemlighet.

Immunförsvar och jämnmod

Vad det är svårt att ta först en seg och jobbig förkylning och sen en öroninflammation med jämnmod. Jag intalar mig att mitt immunförsvar är lågt nu, jag är extra känslig och det bästa jag kan göra är att vila och äta bra. Men jag är så trött på att ha ont (för såklart gjorde penicillinkuren att en rejäl svampinfektion bröt ut) och på att vara trött.

Så jag tittar på det som säger till mig att allt är som det ska. Bebisen som sparkar och är superstark. Min aptit. Att hemmet ändå håller en helt okej nivå av ordning, mest tack vare Kärleken. Mina friska glada barn.

Och jag tar en dag i taget. För jag kommer bli frisk en dag. Och då kommer våren vara kvar, basgångar att lära mig, lådor att rensa - allt finns där. 

Aldrig aldrig

Tanken på ett liv där jag faktiskt aldrig aldrig igen låter blicken svepa runt i varje lokal jag är i för att upptäcka potentiella ragg. Aldrig snackar mig till ett hångel, ett ligg. Aldrig förhålla mig till om jag vill bli förförd eller inte. 

Och ja, hormoncocktailen i min hjärna nu är inte att leka med. Kanske kommer det komma en tid då jag vill dit igen. Men just nu känns tanken på "aldrig igen" fantastisk. Det gör mig lycklig och trygg. Förvånad. Jag har alltid gillat jakten. Det är dock helt osannolikt att leka fram nya sätt att förföra en och samma man. Det är faktiskt mer spännande och utmanande än att ragga upp en ny varje månad. För nu handlar det inte bara om lek, eller om sex. Det handlar om närhet. Tröst. Utforskning. Sårbarhet. Vardag. Nyanser. Straff. Belöning. Längtan. Lust. Bekräftelse. Lite lite vana. 

Inget hade förberett mig på att jag skulle blomma så mycket i en relation. Jag blir en bättre förälder, även när jag är en kass förälder. När jag fräst eller skrikit på barnen fångar han in mig och kramar mig och säger med den mildaste kärlek precis vad jag behöver för att jag ska få perspektiv. Jag ser honom växa i sitt föräldraskap i takt med min mage. Och han kan föreslå att vi ska storstäda. Han kan ligga i sängen med mig en hel dag. Vi pratar helt genomskinligt om allt. Inget sopas bort. Han älskar min transparens. Jag älskar hans närvaro. Vardagskväll med barnen innebär numera långa enkla middagar. Han surfar gitarrer. Jag plöjer böcker. Vi sätter oss och har baslektion. Och trots allt detta som är så vardagligt och enkelt så finns det alltid en stilla strömförande ledning mellan oss. Och blöjbyten och det eviga plockandet och tidiga mornar och mitt humör - allt blir bättre när en enda blick kan få mina kinder att hetta.

Så att aldrig igen känna berusningen av en ny kropp nära min? Det är så väldigt lätt att ge upp. Det känns som ett löfte.

Överleva eller leva småbarnsår

Jag överlevde dagen.

Det trodde jag inte igår när jag bröt ihop över att storungens säng gått sönder, troligen pga av hennes...hur ska vi säga? Brist på förståelse för hur saker ska användas. Varje dag säger jag till henne att inte stå/kliva/hoppa/hänga på diverse ting och nu var det droppen.

Sen tyckte lillungen att det var morgon halv fyra på natten.

Och jag har en manisk fas som å ena sidan är kreativ och härlig...men å andra sidan gör att jag inte kan varva ner.

Och nu räknar jag timmarna inför ett par barnfria dagar för herregud vad jag behöver knäpptyst och stilla.

Denna känsla försöker jag att inte gå in i för mycket eftersom trebarnspaniken vilar strax där under. Jag längtar efter bebis och är inte ängslig för den tiden. Men sen? En ettåring, en fyraåring och en sjuåring? En treåring, en sjuåring och en tioåring? Jag kan inte föreställa mig något av detta. Och jag undrar om det någon gång kommer vara tyst hemma igen.