Lite mer om det där att leva med en (sex)missbrukare...

...som ju kan låta som att jag lever i en misär. Men så är det självklart inte. Vi har det bra och har på något vis alltid haft det bra. Just det har varit lite förrädiskt och jag har ibland känt att jag luras.

För ungefär två år sedan gick det upp för Mannen att hans relation till sex och porr inte var det minsta sund. Då hade jag i arton månaders tid försökt att sätta fingret på det, men blivit totalt bortpratad. Han hade nämligen otroligt bra argument, och jag höll med om de flesta. I teorin. Men jag tyckte det var något fel med praktiken...

...sedan dess har det varit sjukt kämpigt, just den sexuella biten. För bara att komma till insikten att det inte är ett bra beteende är det inte lika med att det löser sig. Men så, efter ytterligare en incident, tog det stopp. Antingen separerar vi eller så får det verkligen vara ändring.

Och det fina med min man är att han verkligen gör saker när han väl bestämmer sig. Möte med familjerådgivningen. Kontakt med kriscentrum. Och det som hjälpt kanske mest av allt; SLAA. Sedan i höstas har han gått på ett möte i veckan och inte tagit ett enda återfall. Och på tal om det här, så har han inte heller bytt ut sitt missbruk mot cannabis, tobak eller datorspel. Sedan årsskiftet har vi dessutom skurit ner på socker.

Missbruk sitter inte i substansen eller aktiviteten. Det är inte heroinet eller alkoholen eller spelet i sig som gör oss beroende. Det är en personlighet, en egenskap. Vissa pallar inte någon form av stress. Andra kan inte vara ensamma. En del utvecklar ett osunt beroende till saker, och i princip vad som helst.

Men just nu är det ganska lugnt, hemma hos oss. Jag kan känna att en viss spänning håller på att byggas upp, men jag tror att det kan hanteras i tid, innan ett återfall. Ännu har jag inte riktigt landat att den där jobbiga perioden faktiskt är över och att vi verkligen kan närma oss sexuellt igen, men det känns inte bråttom. Vi har ju hela livet på oss.

Med stubin kort som en jointfimp

De senaste veckorna har jag varit väldigt arg. På allt. På inget särskilt. Av förklarliga anledningar har jag ju tagit ut min ilska på Mannen, men faktum är att han har verkligen tagit tag i saker och ting.

Han tar långa promenader så gott som varje dag. Han har inte varit ute på sexsajter, kollat porr eller runkat på minst en månad. Förutom lite röka runt hans födelsedag har han varit ren i flera månader. Han är pappaledig och är verkligen den av oss som har 'huvudansvar' för Lilla M just nu.

Så. Lite grann kan jag tro att det är gammal lagrad ilska som väller upp. För på något vis har jag inte kunnat bli arg innan, när han var mitt uppe i det. När han aktivt missbrukade något fanns ju hela tiden urskuldandet, rättfärdigandet. Det var mycket svårt att reagera så mycket som jag ville. Nu kan han ta det. Han kan bråka tillbaka om det behövs, han kan trösta mig, han kan höra mig och förstå.

Men nu hoppas jag ändå att jag är klar med att vara arg. Det är inte alls så roligt som det låter.

Mönster

Och som alltid när det varit lite mycket och det är lite pressat och stressat och ångest över ekonomi så kommer det små tecken på att mönstret upprepar sig.
Som att han säger att han är sugen på att röka.
Och när jag frågar varför så är bristen på intresse där, vill inte orkar inte gå in i det.

Och jag vet, är han sugen på att röka och inte tar tag i det nu, så kommer det inom en två-tre veckor resultera i något annat. Oavsett hur missbruket tar sig i uttryck så resulterar det i samma sak; sabbar energierna totalt.

Och lagom när vi lyckats bygga upp och höja energinivån börjar det om igen.
Men han säger att för varje vända så förstår han mer och mer om sig själv och det blir längre och längre tid mellan återfallen.

Kanske, säger jag. Men jag tycker ändå att man borde lära sig någon gång.

Va?

Och lite prat på det och lite sömn så är det som inget har hänt.
Vad har egentligen hänt?

En registrering på en sida av väldigt sexuell karaktär. Orden '...söker älskarinna...' någonstans i profiltexten. Ett påhittat namn. En påhittad mejl. Allt startat 12 februari. Allt avslutat den 19.

Han började prata om en stödgrupp igår. Först tänkte jag 'äh', men nu så är det mer 'jo'. Det är nog bra. För han skäms så mycket och vågar knappt prata med mig om det, än mindre någon av sina vänner.

Och sen måste ju jag ta tag i det där med medberoende. Bara besvärligt eftersom allt är utformat efter alkohol/andra droger. Bara besvärligt eftersom det är så himla jobbigt. Bara besvärligt eftersom jag måste se att jag också har med saken att göra.

Tänker ibland att det vore bättre att vi delade på oss. Att lämna, välja bort. Men min erfarenhet och intuition säger mig att då kommer jag bara upprepa mönstret med någon annan en annan gång. Lika bra att ta det nu, tänker jag. Hur besvärligt det än är.

Nä.

Det är fan inte alls bra nu.

Och jag tittar uppåt innåt och undrar vad det är som får mig att välja det här? Vad är det jag ska lära mig? Varför skapar jag den här verkligheten om och om igen?

Så trött. Orkar inte ens bli arg längre. Orkar inte ens bråka ordentligt. Det var bara sex veckor sen sist och det känns som ingenting. Ingenting har förändrats. Allt är bara tomma ord och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det.

Lite avslaget kollar jag lägenheter. Men jag vet att det inte blir något med det. Inte tillräckligt arg. Inte tillräckligt med energi för att faktiskt agera.
Och jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken.

Förälskelser är bra att ha

Jag har nog minsann en lite crush på en person som just nu vaktar en granngård. Vi var volontärer tillsammans på en festival i somras så egentligen känner vi inte varandra. Och kanske just därför. Han är ganska lång och smal och snyggt lent skägg och halvlång rufsigt hår. Han pratar en sån där lagom skön småländska, sådär lite eftertänksamt. Han är tvilling och arbetar med permakultur. Han bor i husvagn.

Det känns skönt att veta att det fortfarande går att få lite pirr i magen. Och det var av just den anledningen som jag tänkte mig att någon form av öppet förhållande är något jag vill ha. Att när det händer, när man träffar någon där det finns spänning, så kan man om man vill.

Fast när vi gjorde dealen om ett öppet förhållande hade ju varken jag eller Mannen förstått att sex också kunde vara ett missbruk för honom. Och det tog två år innan vi förstod det. Så nu är det lite så att även om jag gillar tanken på att kunna inleda något lätt med någon annan så känns det just nu inte riktigt värt det. För mycket kludd. För mycket känslor. För lite bearbetat.

Men trots det. Att förälska sig är skönt.

Att leva med en missbrukare

Eentligen känner jag mig mest tom. Ordlös. Vad finns det mer att säga?
Mannen är alkoholist, har varit nykter i sex år.
Nikotinist, har varit nykter i ett år.
Sen är det allt det andra. Cannabis. Sex. Porr.

Rökat kan jag på något vis hantera, för han är helt ren i långa perioder och det är tydligt när han gör det. Det är inget som sker i hemlighet och vi pratar mycket om det. Effekterna, abstinensbesvären. Ilskan och våldsamheten som kommer efteråt. Sen går det över och det är bra.

Det värsta är missbruket av sex och porr. Han har varit ren i mer än ett halvår, men så tog att ett återfall, i princip så fort jag klivit på tåget till mina föräldrar över jul. Registrering på en snusksida. Telefonsamtal med nån brud.
Och allt är helt förstört.

Jag orkar inte mer. Jag vet inte riktigt vad det faktiskt innebär att vara medberoende, har inte orkat läsa om det. För jobbigt. Tills vidare flyttar jag in i gästrummet och gör mig ett bo där. Som det känns nu så är vår sexuella kärleksrelation definitivt över. Sen får vi se vad vi gör med resten.