Dag 17 - Mitt favoritminne

Alltså förlåt mig, men det måste faktiskt bli när Lilla M föddes. Det kan man läsa om här, här och här.

Det allra allra starkaste var när jag faktiskt krystade fram henne. Att jag visste att det var så himla nära och jag kunde känna hennes kropp pressas ur mig. Lättnaden när all spänning och värk släppte. Hennes otroliga tyngd när hon lades på min mage. Jag minns att jag var så förvånad över att det var så hon såg ut. Fortfarande kan jag bli lite häpen när jag tittar in i hennes kloka ögon och ser henne ligga och leka med sina händer över att hon är här. Att hon är en sådan perfekt blandning av mig och Mannen.

När jag väl kom upp i sittande ställning, eller halvsittande, och faktiskt började ta i henne var det väldigt svårt. All min energi var borta och min kropp var helt urlakad. Jag hade knappt någon muskelstyrka kvar men höll henne tryckt (tryggt) mot mitt bröst och redan från första stund åt hon ordentligt och mycket.

Att föda var absolut det häftigaste jag någonsin gjort och jag längtar tills jag får göra om det.

Förlossningen, del 3

Jag sitter på stolen och andas djupa andetag och nu har det precis blivit onsdag den 10:e november. Mannen sitter bakom och masserar min rygg. För varje värk rinner vattnet ur mig mer och mer och jag får en otrolig kontakt med det lilla Livet. Varje värk är en fråga om hon faktiskt får komma, och vi verkligen vill ha henne och mitt jobb är att säga ja. Lustgasen hjälper mig att slappna av och släppa efter. När jag andats mig igenom kanske tio värkar börjar jag till och med känna att jag är lite hungrig, hittills har jag ju bara kräkts upp allt. Mellan värkarna blir jag då matad med macka och nyponsoppa.

Ungefär här börjar min tidsuppfattning försvinna, jag är så helt inne i vad jag gör och vad som händer i min kropp. De mäter värkarna och kommer fram till att min livmoder börjar bli trött och sätter ett dropp på mig. Jag sitter inte på stolen längre utan ligger i sängen och andas andas andas. Slutar Mannen massera mig ens för en minut gör det genast så mycket ondare så han masserar masserar masserar. I periferin förstår jag att barnmorskan och sköterskan är oroliga för Liv, hennes hjärtrytm är alldeles för lugn. Mannen berättar för mig efteråt att de började prata om att om inget händer snart så får de tillkalla läkaren.

Lite smygande så ändrar värkarna karaktär. Jag vill verkligen krysta och börjar göra det lite i smyg. Det tar några värkar innan jag inser att det faktiskt är krystvärkar och meddelar detta. Barnmorskan undersöker, och minnsann! Jag är öppen alla 10 cm och klockan är 04. Jag börjar krysta med värkarna, vilken fantastisk känsla. Helt plötsligt fylls rummet av heja-rop och långsamt fylls jag upp av en lycka. Äntligen gör jag något aktivt och för varje värk känner jag henne närmare och närmare. Jag känner huvudet tydligt när det tränger fram, men när hela hon glider ut så känner jag också varje del av hennes kropp. Hon kommer upp på min mage och jag pustar ut. Mannen gråter men jag är bara trött och nöjd. Äntligen liksom. Klockan är 05.05, onsdagen den 10:e november och vi är föräldrar.

Förlossningen, del 2

Runt klockan 14 tisdagen den 9:e november satt vi äntligen i bilen på väg till förlossningen. Jag hade nu helt tappat greppet om andningen och bitvis skrek jag högt. Det gjorde ont konstant och spände och drog runt höfterna och jag kunde inte slappna av ens mellan värkarna. Mannen var tyst och sammanbiten och försökte allt vad han kunde att koncentrera sig på vägen. När vi var halvvägs kom han på att han glömt sin väska (med dator och kamera och sina kläder). Av någon anledning tyckte jag inte att det utgjorde något större problem utan uppmanade honom att vända. Denna extra tur tog 40 minuter.

Strax efter 15 var vi äntligen uppe på förlossningen och det var som att något slappnade av i mig när vi kom dit och jag började gråta för att det gjorde så ont. Jag kräktes även upp frukosten ungefär här. Vi fick vårt rum och blev tilldelade en barnmorska och undersköterska. Barnmorskan gjorde de vanliga undersökningarna på mig och konstaterade bara att mina värkar ju faktiskt inte alls var särskilt starka. Jag var inte heller öppen mer än dagen innan, alltså 2-3 cm. Sen ryckte hon lite på axlarna och sa att 'vi kan ju vänta lite och se vad som händer'.

Nu i efterhand är jag väldigt besviken på det här mötet. I fyra timmar var jag på det där rummet och kved av smärtor. Hon föreslog ingen smärtlindring utan ville att jag skulle berätta vad jag ville att hon skulle göra. Till slut undrade hon om jag ville ta ett bad och insisterade på det när jag var tveksam, eftersom jag helt enkelt hade svårt att föreställa mig att jag ens skulle kunna ta mig ner i ett badkar. Hur gör man det när man inte känner sina ben?

Badet var i vilket fall ljuvligt, och för första gången på åtta timmar kunde jag slappna av mellan värkarna. Jag tror till och med att jag somnade emellanåt. Mannen fick även tillfälle att gå iväg och äta. Efter badet undersökte hon mig igen och nu var jag äntligen öppen mer, ca 5 cm. Mycket tack vare att jag fått slappna av lite och därför kunde värkarna göra sitt jobb.

Någon timme senare var det skiftbyte på förlossningen och det blev även ett skifte i min egen process. In kommer en ny barnmorska som börjar med att undersöka mig. Sedan sätter hon sig och berättar att 'såhär gör vi'. Vilken skillnad! Hon tog helt kommandot och gav mig ett helt annat fokus. Smärtan fick en mening och jag började förstå varför jag var där. Hur konstigt det än kan låta så hade jag glömt bort att det skulle komma ut en bebis.

De följande tre timmarna promenerar vi till toaletten, Mannen börjar massera mina ben och min rygg och värkarna blir starkare och starkare. Jag blöder även mer och mer, men fortfarande så har inte vattnet gått. Vid midnatt spräcker vår nya fantastiska barnmorska hinnan och jag får sedan sätta mig gränsle över en stol och börja andas lustgas.

Förlossningen, del 1

Det lilla Livet i min mage var beräknad till 1:a november.
Redan den sista oktober började jag känna någon, det började liksom röra på sig. Likadant den 1:a. Som mensvärk fast inte lika konstant. Likadant den 2:e. Likadant varje dag fram tills måndagen den 8:e november då vi hade tid hos barnmorskan för vanlig kontroll. Jag berättade för henne hur veckan hade varit. Vid det här laget var både Mannen och jag ganska trötta och samtidigt på helspänn för det handlade ju ändå om any minute now!

Barnmorskan var dock vid gott mod och tyckte att vi skulle ta oss en titt. Till både vår och hennes häpnad visar det sig att jag är öppen 2-3 cm. För att sätta igång det hela gjorde hon en såkallad hinnsvepning där hon helt enkelt tar bort hinnorna runt livmodertappen. Detta gjorde långt mycket ondare än vad jag hade föreställt mig.

Detta hjälpte och vid lunchtid på måndagen så började det komma svaga regelbundna, mensvärksliknande värkar som till skillnad från veckan innan inte försvann efter en stund utan fortsatte. På måndagskvällen gick vi hem till en granne där jag fick låna badkaret och då var det ungefär 5 minuter mellan. Jag hade även börjat få mer och mer ont i mina lår, en smärta som strömmade ner från höfterna som kändes ganska krampliknande.

Mannen började här tycka att vi borde åka in, men jag kände att det var lugnt. Innan vi gick och la oss ringde vi till förlossningen för att bara kolla och berätta att vi tänkte sova lite innan vi åkte in. Att sova gick väl sådär, värkarna blev allt starkare och väckte mig titt som tätt. Men jag var trött efter en lång dag och behövde vilan.

När vi gick upp på tisdagen den 9:e november var värkarna fortfarande lika starka men kom med 3 minuters mellanrum. Smärtan i benen hade tilltagit och var nu konstant, inte bara under en värk. I efterhand så tror jag att en nerv kom i kläm som gjorde att jag mer och mer tappade kontakten med mina ben. Vi försökte äta frukost, duscha och packa iordning allt för att åka, allt medans jag bara fick mer och mer ont. Vi hade övat att 'dansa' under värkarna, men detta blev omöjligt då smärtan i benen gjorde att jag knappt kunde stå.

Det går långsamt, men det går

Idag var vi på kontroll hos barnmorskan, på tiden som vi bokade in för två veckor sedan trots att vi satt och sa att det inte skulle behövas. För vi det här laget skulle vi ju redan fått vår bebis...

...men jag har ju gått som jag har gjort i mer än en vecka med sammandragningar och 'menvärk', och slemproppen som har lossnat, så det var skönt att få komma dit. Hon undersökte och faktum är att jag har öppnat mig ca 3 cm! Så gjorde hon en hinnsvepning på mig. Det gjorde så ont att jag nästan kräktes.

Nu är vi återigen på banan, peppade och redo. Sammandragningarna avlöser varandra och förhoppningsvis så går det inte tillbaka nu utan att bebis faktiskt kommer ut inom ett par dygn. *håller alla tummar*