Runt klockan 14 tisdagen den 9:e november satt vi äntligen i bilen på väg till förlossningen. Jag hade nu helt tappat greppet om andningen och bitvis skrek jag högt. Det gjorde ont konstant och spände och drog runt höfterna och jag kunde inte slappna av ens mellan värkarna. Mannen var tyst och sammanbiten och försökte allt vad han kunde att koncentrera sig på vägen. När vi var halvvägs kom han på att han glömt sin väska (med dator och kamera och sina kläder). Av någon anledning tyckte jag inte att det utgjorde något större problem utan uppmanade honom att vända. Denna extra tur tog 40 minuter.
Strax efter 15 var vi äntligen uppe på förlossningen och det var som att något slappnade av i mig när vi kom dit och jag började gråta för att det gjorde så ont. Jag kräktes även upp frukosten ungefär här. Vi fick vårt rum och blev tilldelade en barnmorska och undersköterska. Barnmorskan gjorde de vanliga undersökningarna på mig och konstaterade bara att mina värkar ju faktiskt inte alls var särskilt starka. Jag var inte heller öppen mer än dagen innan, alltså 2-3 cm. Sen ryckte hon lite på axlarna och sa att 'vi kan ju vänta lite och se vad som händer'.
Nu i efterhand är jag väldigt besviken på det här mötet. I fyra timmar var jag på det där rummet och kved av smärtor. Hon föreslog ingen smärtlindring utan ville att jag skulle berätta vad jag ville att hon skulle göra. Till slut undrade hon om jag ville ta ett bad och insisterade på det när jag var tveksam, eftersom jag helt enkelt hade svårt att föreställa mig att jag ens skulle kunna ta mig ner i ett badkar. Hur gör man det när man inte känner sina ben?
Badet var i vilket fall ljuvligt, och för första gången på åtta timmar kunde jag slappna av mellan värkarna. Jag tror till och med att jag somnade emellanåt. Mannen fick även tillfälle att gå iväg och äta. Efter badet undersökte hon mig igen och nu var jag äntligen öppen mer, ca 5 cm. Mycket tack vare att jag fått slappna av lite och därför kunde värkarna göra sitt jobb.
Någon timme senare var det skiftbyte på förlossningen och det blev även ett skifte i min egen process. In kommer en ny barnmorska som börjar med att undersöka mig. Sedan sätter hon sig och berättar att 'såhär gör vi'. Vilken skillnad! Hon tog helt kommandot och gav mig ett helt annat fokus. Smärtan fick en mening och jag började förstå varför jag var där. Hur konstigt det än kan låta så hade jag glömt bort att det skulle komma ut en bebis.
De följande tre timmarna promenerar vi till toaletten, Mannen börjar massera mina ben och min rygg och värkarna blir starkare och starkare. Jag blöder även mer och mer, men fortfarande så har inte vattnet gått. Vid midnatt spräcker vår nya fantastiska barnmorska hinnan och jag får sedan sätta mig gränsle över en stol och börja andas lustgas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar