söndag 21 februari 2016

Färgerna och nyanserna

Jag tycker om att flörta och få till det.
Men det som några gånger i mitt liv kommit sedan - jag gör mig inte där. Jag vill vidare och har svårt att njuta av det där som porträtteras som så åtråvärt. För ett halvår sedan började jag meningar med jag längtar till vi känner varandra så väl att eller sen, då kommer vi
och han log och svarade att nu håller vi oss i nuet. Så jag höll mig i nuet. Och njöt och gick sönder och läkte men med en oro. En rastlöshet.

Så en kväll, som smälter ihop av mängden likadana kvällar, när dagen gått som en dans och vi har parerat varandra och omfamnat och utmanat och låtit vara - då jag lutar mig mot honom och läser en bok och han lyssnar på något och min fot letar sig in under hans täcke och han lyfter på benet för att jag ska komma åt att lirka in den under honom. Då känner jag att vi känner varandra nu. Och det är ju detta jag är bra på. Det är detta jag längtat till. Den där tryggheten.

Då får han överraska mig varje dag. Då har jag ro att reda i allt jag möter i mig själv. Jag kan gå in i mig och stänga honom ute och vandra i min öken och när jag är färdig och vänder mig mot honom ser jag att han gjort samma vandring och han öppnar sin famn och tröstar mig och viskande berättar om allt han känner. Hur han längtat efter mig i hela sitt liv; men att detta att älska och bli älskad inte är så lätt som det låter.

Och morgon efter morgon och kväll efter kväll, där han jagar barn för att få på dom pyjamas när jag gör middag. Där han ligger i mitt knä och jag kliar honom på ryggen. Då han gör kaffe och väcker mig med mackor och vad jag råkar ha begär efter för tillfället. Då han är sur på morgonen och gör mig sur och jag klampar runt och muntrar om vad det här är för sätt att starta en dag och morgontrötta män är det värsta jag vet. Och storhandlingar och småhandlingar och lyx och bruna bönor och ibland ser han mig endast i mjukiskläder helt osminkad dagar i sträck. Jag vet att han älskar när jag fixar mig. Det är som ett hemligt vapen. En ordentlig eyeliner och han blir lycklig.

Det var detta jag längtade efter.








torsdag 4 februari 2016

Dagar som går

Ibland önskar jag att jag hade för vana att skriva om mina dagar, vad jag gör och vad som händer. 
Jag sover så mycket jag kan dessa dagar. Jag spelar musik och blir faktiskt mycket bättre hela tiden. Jag saknar mina barn när de är hos sin pappa. Jag äter, faktiskt. Jag är så kär att det gör mig yr. Jag går i skolan och jobbar med festivalen. Jag köper vårytterkläder till barnen och pyttesmå bodies till bebisen. Jag städar inte lika mycket som jag brukar, istället kramas jag. Jag har inte tagit ner adventsstjärnorna eller rensat min garderob. Jag planerar klassresa till Polen i april. Och pusslar och plockar och berättar om olika länder för min dotter, och låter Lillebror dammsuga så mycket han vill, skrubbar rent spisen, viker filtar, bäddar sängar. Lyssnar på böcker, promenerar grannens hund, yogar en kvart om dagen. Köper födelsedagspresent till Kärleken, planerar utekvällar med vänner. Har möten, får jobb, avbokar jobb, är pank, får pengar, undviker samtal, sorterar papper.
Och försöker minnas att detta tunga och obekväma jag upplever faktiskt troligen beror på tiden på året. Detta är min jobbigaste tid. Mörkt och blött och kallt. Det blir bättre.