Regression

Häromveckan gjorde jag mitt livs första guidade regression. Jag var nervös innan, hela dagen var ett pärlband av spännande roliga och härliga händelser. Dock inte pressat, så jag befann mig på Nya Andrum i god tid innan själva sessionen. Jag hade grundat med både lunch och fika för att ge mig själv lite extra jord.

Allt inleddes med ett samtal där Violeta förklarade vad som skulle hända, hur det skulle gå till. Bland annat förklarade hon att om hon har tur så får hon se det jag ser och är med om, lite som att se en film. Hon guidas av min guide som berättar för henne vad som är viktigt att fokusera på och som bestämmer vilket eller vilka liv man ska hamna i. Min fina vän Fredrik praktiserar där och var med i början, vilket var ett skönt stöd. Jag fick även möjlighet att berätta om varför jag var där, om jag sökte något särskilt osv. Ett av mina 'problem' var att jag aldrig minns min kropp när jag minns. Möjligtvis kan jag se mig själv utifrån, men jag ser aldrig ner på min kropp. Mycket märkligt, tyckte jag.

Så fick jag ligga på en bänk, med kudde och filt och allt sånt. Violeta satt vid mitt huvud. Det var någon slags musik på i bakgrunden som jag störde mig lite på först men som sedan försvann helt. Jag fick andas efter hennes ledning och jag tyckte att jag kom ner i ett meditativt tillstånd väldigt fort. Sen började hon guida mig neråt, över en äng, in i ett hus, in i ett väntrum. Där fick jag se en dörr som ledde in till det liv jag behövde se.

Vad som kändes märkligt under hela upplevelsen var att jag skulle prata, jag skulle svara på hennes frågor hela tiden. Beskriva hur dörrarna såg ut, vad jag såg, hur jag kände mig. Förklara hur saker låg till.

Först kom jag till en händelse i mitt nuvarande liv då jag var ungefär tre år. Det var ingen särskild händelse egentligen, men min upplevelse av den var otroligt stark och nästa steg i regressionen var att jag fick förklaringen på varför.

Då hamnade jag i England i början av medeltiden. Jag var pojke och näst yngst i en stor familj. Min stora kärlek och den jag hade bäst kontakt med var min lillasyster. Vi hade det väldigt fattigt och mina föräldrar tog på olika sätt ut sin frustration. Min far jobbade väldigt mycket och var ganska frånvarande. Min mor var mest bitter och trött och brydde sig inte så mycket om något alls. Detta ledde till att en dag några år senare så dog min syster på grund av att ingen såg henne när hon av hunger åt något som var giftigt och ingen hejdade henne. Min syster som är min dotter i detta livet.

Detta ledde till att jag drog slutsatsen att när man inte syns då kan man dö. Denna otroliga skräck har jag fortfarande med mig. Att inte synas är i mig något på riktigt farligt och i min nuvarande barndom skapade jag nya blockeringar i mig utifrån denna rädsla.

Vidare i det livet gick jag i kloster och i många år kände jag mig osynlig även där. Jag kunde inget särskilt, jag kunde inte läsa eller skriva och det gick inte bra när jag försökte lära mig. Jag hade inte någon särskild bra hand med människor och jag kunde inte laga mat. Så länge hade jag bara de enklaste sysslor. Tills jag av någon anledning upptäckte träsnideri. Och jag snidade och snidade och folk åkte långt för att köpa mina radband. Jag dekorerade hela kyrkorummet, hela klostret, jag gjorde portar och dörrar och valv med snidade vackra rosor och rankor och blad och levande organisk rörelse.

Så dog jag, fullkomligt nöjd, gammal. Jag fick uppleva dödsögonblicket och jag fick möta min syster igen. Jag fick se min begravning och jag fick för första gången se allt jag gjort, se att jag varit bäst på något, att jag lämnat något efter mig. När jag levde kunde jag nämligen bara se den bit trä jag arbetade med, jag såg inget annat.

Sen fick jag sakta vakna upp och alla bindus och nervknutor och punkter i hjärnan var så aktiverade att det kändes som träningsvärk och jag hade en duktig huvudvärk. Jag fick befästa vad jag hade med mig; mitt behov av att faktiskt vara väldigt duktig på något och att synas. Med mig i detta livet har jag min Lilla M som finns för att ständigt påminna mig om det, och jag ska bekräfta att hon syns, att jag ser henne.

Att göra en regression var otroligt stark och jag kan rekommendera det väldigt mycket. Hon sa att jag var 'lätt' att arbeta med och jag tror att det dels handlar om min vana att meditera och min starka visuella förmåga.
Har ni frågor, ställ gärna dom.

Sömnyoga

På workshopen häromdagen fick bland annat göra Yoga Nidra, sömnyoga. Det är en djupmeditation som är skrämmande effektiv och för det mesta så somnar man. Eller, för det mesta somnar jag när jag gör den.

Men det var annorlunda nu. För det första hade vi ju pratat så mycket om sömn och drömmar att så fort jag började glida in i det första sömnstadiet så frågade jag mig själv är jag vaken nu? Bara frågan gjorde ju att jag inte somnade och istället sjönk djupare in i mediationen.

Mot slutet började jag märka effekterna rejält. Hela mitt chakrasystem var fullt aktiverat och min kropp vibrerade av energi. Kraftigast var det på baksidan av kroppen - som vilade tungt mot golvet. Det vibrerade och pirrade och pulserade och det kändes nästan som jag lyfte från golvet. Eller sjönk in i det.

Efteråt insåg jag att jag var långt bort - högt upp. Hela min varelse var på en annan frekvens, ungefär som när jag landar efter en tripp. Tanken var att vi skulle äta lunch men jag kunde inte få ner en bit. Mat är ju jord och i det tillståndet skulle det bara dragit ner mig. Och jag ville inte ner så fort.

Yoga Nidra. Rekommenderas.

En nygammal kärlek

Igår låg vi i flera timmar och mediterade med Kali. Jag har ett mycket ambivalent förhållande till henne men insåg igår att jag flörtat med henne hela mitt liv. Jag älskar spännande berättelser där döden och rädslan för den och ens inre manipulerar människor till konstiga saker. Hon är Tiden och Transformationens gudinna och det fick jag verkligen känna av.

Nästa vecka blir jag initierad i hennes mantra och börjar en tapas då jag ska meditera med henne varje dag i 49 dagar. Hon kan ju vara ganska burdus och skrämmande men jag försöker ha tillit till processen. Lite förändring har ju ingen dött av.

Dag 25 - En första

Mannen och jag har inte träffats än när detta händer utan vi mejlar och har daglig telfonkontakt. Redan det första samtalet börjar vi (mest han) prata om andlighet, meditation, yoga och chakran. Jag lyssnar förundrat och kan med lätthet följa det han pratar om, känna igen mig och ge mina egna tankar och erfarenheter. Tills den stunden hade jag lite omedvetet trott att jag var ensam om att tänka på livet och existensen såsom jag gjorde; här inser jag att det finns en hel växande levande kultur med massor av fantastiska människor som delade min livssyn. Det var ju många saker som jag aldrig hört talas om. Som chakrasystemet t.ex. Mannen berättar om hur han först upplevt det genom en chakrabalanseringmeditation. Livligt beskriver han hur han ett i taget känt sina chakran uppifrån och ner och hur de pulserat och vibrerat och blivit en högst fysisk förnimmelse. Han skickar över musiken och ber mig testa.

Ja tjenare, tänker jag. Han kanske kan känna sina chakran bara sådär, men det är ju inget som händer normala människor. Som mig.

Så jag lägger mig tillrätta på sängen, blundar, musiken i mp3:n och hörlurarna i. Katten är utestängd ur sovrummet, ljuset är behagligt. Jag trycker på play. Musik, eller ljud rättare sagt börjar låta. Det finns ingen direkt melodi eller rytm, men tydliga harmonier och frekvenser. Kan inte ens urskilja några instrument, men en del tydliga röster.

En varm känsla börjar sprida sig i mitt bäcken. En punkt, ungefär vid svanskotan känns mer än resten. En liten varm boll.

Inbillning, tänker jag.

Musiken ändrar karaktär, går upp en frekvens. Som på en given signal liksom skjuter en ljus varm stråle upp från den varma bollen ungefär en decimeter upp, vid blygdbenet. Den varma strålen liksom tänder en eld så jag har en intensiv liten eldboll i min kropp.

Inbillning, tänker jag, men får ändå påminna mig själv om att andas och slappna av.

Musiken ändrar sig igen, ytterligare en frekvens upp. Ljusstrålen (som jag också ser för min inre syn) fortsätter upp till lite ovanför naveln. En till eldboll tänds.

Inbillning? Tänker jag, men börjar bli mer osäker. Ännu mer osäker blir jag när musiken höjer sig ytterligare och aktiverar mitt hjärtchakra. Då blir jag dessutom lite orolig över hur det kommer kännas när den är elden kommer tändas i mitt huvud, för dit är den obönhörligen på väg.

Halschakrat aktiveras och hela min tunga och kinder liksom domnar bort, pirrar och vibrerar av kraften i mitt chakran. När tredje ögat mitt i pannan väcks blir det en ljusexplotion i mitt huvud och för min inre syn finns bara ljus. Kronchakrats aktivering känns bara som en mild smekning över hjässan i jämförelse.

Allt det här sker på femton minuter. Hela meditationen är på fyrtiofem och jag kan ju helt ärligt säga att det är de fyrtiofem minuterna som mest radikalt har ändrat min syn på mig själv och min varelse. Det var också första och enda gången jag känt mina chakran så kraftigt. Nu kan jag å andra sidan aktivera vilket av dem som helst enbart genom att fokusera på det.

Tankar om tankar

En vanligt förkommande uppfattning är att målet med meditation är att reducera tankarna till i princip inga alls. Att sinnet bli helt blankt.

Jo, ja, lycka till. Lyckas du med det är du sannerligen en mästare.

Men det som egentligen är målet (eller verktyget, beroende på hur man ser det) är att inte fästa sig vid tankarna. En vanlig visualisering är att tänka sig tankarna som moln som bara seglar förbi på en sommarhimmel. Att låta tankarna finnas men inte styras av dem. Att betrakta dom men inte påverkas.

Många människor mediterar dagligen utan att veta om det. När de tränar (mycket vanligt!), låter sig uppslukas av en uppgift, pysslar med något praktiskt, målar, pusslar, syr, städar, lagar mat. Då vi bara är och inte ger tankarna något speciell uppmärksamhet alls. Så om ni mediterar 'medvetet', är det den känslan ni är ute efter.

Har också hört en fin liten berättelse om varför människan upptäckte meditation.
De ville helt enkelt uppnå sinnestillståndet man är i under en orgasm, fast utan sex.

Meditation för ovana

Tydligen har jag helt tappat min förmåga att meditera. Har jag någonsin kunnat? Av någon anledning har jag inte kommit igång med yogan än, ens lite grann. Försökte göra en enkel avslappning men det var lögn.
Det får mig att fundera hur jag gjorde sist, när jag aldrig mediterat?

Å andra sidan så känns varje amning som en meditation.
Men det är ändå inte samma.
Planen är dock att börja gå på tantran igen nu i januari så då lär jag ju få hjälp och guidning.

Vad göra?

Dagen efter nätterna före

Min kropp känns som en välanvänd disktrasa. Till mitt försvar måste jag säga att jag dansade inte ens särskilt på festen, jag tog det väldigt lugnt och försökte faktiskt sova. Lönlöst med fantastisk techno dunkandes i närheten. De hade byggt upp dansgolvet på stranden, vilket var helt fantastiskt. Dock besvärligt att dansa i sand.

Meditationstältet var bra. Det blev många fina samtal och jag tror att vi hjälpte en del faktiskt. Det kom ett par vid ett tillfälle som ville ha en ledd meditation, och det är en himla tur att improvisation är en av mina specialiteér. Borde fila på den och skriva ner den.

Och nu är det tydligen söndag och jag känner mig helt mörbultad. Vill mest äta massa grönsaker och annan nyttig mat och ligga i sängen. Hoppas det är okej.

Kalas i skogen

Strax bär det av till årets första skogsfest. Här ska dansas som det inte finns en morgondag, för det var så himla länge sedan sist. Hoppas verkligen på bra musik.

Dessutom ordnar Mannen och jag en meditationsplats, så vi håller på att packa för fullt inför allt vi ska ha med till det. Det kommer bli fint, med tarot och healing och bra samtal.

Hormonkaos

Min hjärna har slutat fungera. På riktigt. När jag antog den här utmaningen så trodde jag inte att punkt fem blott några dagar senare skulle kännas så avlägset. Planera? Effektiv?

Så förut satte jag mig för att meditera lite med bebisen. Samla ihop mig. Och klart som kristall så kom det till mig att det måste vara såhär nu. Jag ska inte organisera upp omvärlden och fatta massa beslut. Jag ska bara fokusera på mig och mitt lilla Liv, kommande förlossning och mamma-liv. Äta, vila, vara snäll. Göra yoga. Meditera. Kramas.

Har redan gråtit två gånger idag. Känns som att det kan bli fler. Men Mannen är snäll och säger bra saker och jag blir glad igen.

Ett rutinerat liv

Skummade precis en artikel om meditation, och om hur många det är som mediterar på morgonen och hur bra det är.
Jag skulle så gärna vilja pröva det! Men med mitt liv, då det inte finns någon rutin alls så blir det svårt. Ena dagen vaknar jag sju. Andra dagen sover jag till elva. Tredje dagen är jag inte ens hemma. Ungefär så.
Och om vi nu ska prata om Malmös alla ljud igen så är det ganska omöjligt att meditera mitt på dagen när det inte är tyst en sekund. Och dessutom 30 grader varmt, nowdays.

Jag får fundera lite på det här.