onsdag 31 juli 2013

Prima bebis

På läkarbesöket idag kunde sköterskan och doktorn inte sluta berömma min bebis;

"Oh, vad han är pigg och vaken!"
"Vad han ler och skrattar!"
"Åh, han har gått upp så bra i vikt!"
"Sover han redan hela nätter? Nämen!"

Osv, osv tills det nästan blev lite löjligt. Men han är fantastisk, det är han ju. Symmetriska hudveck hade han också.

tisdag 30 juli 2013

Sånt jag ska göra när jag bor själv

- äta kyckling! Sjukt sugen på flygande Jacob.

- fylla på med skivor, böcker och film.

- bjuda in vänner och prata så mycket strunt jag vill. Kanske till och med över ett glas vin!

- bannlysa pappershögar, kaktusar och obäddade sängar.

Den andliga klyschan

Nu ska jag försöka reda ut något som jag grunnat på en tid. Det handlar om flera saker samtidigt; andlighet och mänsklighet. Balans. Reaktion och konstruktion. Känslor och vilja. Egot, hjärtat, sinnet och själen. Samhället och tron. Val.

Jag tror på att allt vi upplever är något vi har valt, någon gång. Jag tror på att allt som händer oss har ett högre syfte, en högre funktion. Jag har full tillit till att allt blir som det ska, att jag är stöttad och skyddad. Jag tror på att jag varje dag blir guidad i vem och hur jag ska vara.

Med allt det sagt, för att understryka att jag i grund och botten har total tillit, så vill jag prata om några saker jag inte tror på. Att trycka ner sina känslor. Att inbilla sig att det går att koppla bort sig och sina handlingar från sin omgivning. Att använda begrepp som "det blir som det ska" och "allt har en mening" för att inte på riktigt känna att man faktiskt sårar någon annan. Eller för att inte helt ta ansvar för vad man själv vill. Hela vår funktion som människor är att vi är sociala varelser. Flockdjur. Tanken att vi kan göra något oberoende av vår omgivning blir skev.

Ja, ibland behöver man göra saker fast det kommer såra någon. Som att avsluta en relation. Och det är helt okej. Men om du har vetskapen om att du gör något som kommer göra någon annan illa är det ditt ansvar att försöka göra det så schysst som möjligt. För den andra. Och blir jag själv utsatt för något, är det mitt ansvar att ta vara på min reaktion. Om det finns något som är "mer andligt" än något annat så är det att faktiskt vara närvarande i vad som händer, utan att gömma sig bakom klyschor. För hur stora sanningar det än må vara, så blir det bara schablonartat när det används utan förståelse.

Jag kan tillåta mig själv att vara riktigt arg och ledsen just nu. För jag vet att jag kommer inte vara det för evigt. Och jag vet att om jag inte är det nu kommer jag behöva vara det någon annan gång. För känslor försvinner inte. Att värdera känslor och tillstånd som bra eller dåliga tror jag kan skapa ett märkligt förhållningssätt till dem.

Här blir arketyperna viktiga för mig igen. Och kanske är det första gången jag verkligen kommer i kontakt med hjältinnan i mig. Hon som kämpar. Hon som inte ger efter för det behagliga utan står ut i smärtan. Märkligt nog har jag nog aldrig känt mig så stark som jag gör nu. Övergiven och sorgsen och förbannad och svartsjuk och sur - och samtidigt fullt tillfreds i vetskapen om att jag alltid gjort mitt allra bästa. Och är det inte tillräckligt, är jag inte tillräckligt, då är det inte min förlust.

Jag har ingen andlig sida. Jag är andlig hela jag, i minsta cell. I varje tillstånd, i varje känsla, i varje humör och situation är jag i kontakt med alltet, universum, gud. I varje sekund är jag gud. Och det är ingen ansträngning. Det är att aldrig någonsin vara vilse.

måndag 29 juli 2013

Tre snabba

1. Jag har mens. Hur fertil/vital/viril får man vara?

2. Jag tänker nästan oavbrutet på min lägenhet. Det är det enda som inte gör ont i allt det här.

3. Jag längtar efter lusten att laga mat igen. Som med allt annat just nu tänker jag att till hösten, då!

lördag 27 juli 2013

Dagdrömmeri - lite av min paradgren

Scenario - jag ärver en ganska stor summa pengar av min biologiska pappa som jag inte känner. En såpass stor summa att jag med den och mina föräldrar som borgenärer kan köpa en lägenhet i Malmö (området mellan Sorgenfriskolan och St Knuts torg vore fint). Väl där hittar jag någon trevlig förskola/skola till ungarna, arbetstränar/praktiserar/jobbar på Nya Andrum samt börjar träna på mitt gamla gym. För att inte tala om att jag skulle hänga på yogaskolan typ hela tiden.

Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar!

torsdag 25 juli 2013

Insikt

Har jag kontroll över mig själv försvinner behovet att kontrollera andra.

onsdag 24 juli 2013

Tvåbarnsmor

För någon vecka sedan slog det mig att jag (kanske) fått alla mina barn innan jag fyllt tjugofem. Om femton år är jag alltså fyrtio och har har tonåringar som förhoppningsvis är ganska självgående. Det är märkligt att tänka så. För det betyder att den här bebisen är min sista och att allt jag gör och upplever potentiellt är för sista gången. Vet att det bara blir roligare men en viss sentimental sorg ligger på lur.

Och helt plötsligt förstår jag till fullo hur ens yngsta barn alltid "förblir" en bebis. Även om jag verkligen hoppas jag kan avhålla mig från en sådan behandling.

Hursomhelst är det lite märkligt att vara klar. Nu behöver inte bebiskläder sparas och läggas undan - för även om det blir ett barn till så lär det dröja. Min plan är dock att spara några få plagg i varje storlek och lägga undan. Och förutom det ska jag verkligen njuta av att snusa bebis, att kunna bära honom på magen, amningen osv osv. För kanske är det sista gången.

tisdag 23 juli 2013

Vad var det egentligen som hände?

Jo, jag åkte ju till akuten häromdagen med avsikt att bli inlagd. Just då kändes det som att jag skulle behöva ligga på nån psyk-avdelning i flera månader - sådant kaos var det inom mig. Under resan ner var jag samtidigt ganska orolig över om jag faktiskt skulle få hjälp - mina erfarenheter kring sjukvården är lite så och så kring den punkten.

I väntrummet försökte jag hålla ihop mig själv (gick sådär, och jag förstår inte riktigt hur jag både körde bil, parkerade och betalde biljett i det tillståndet) och när jag väl kom in till mottagningsluckan bara brast det för mig. Och vilket bemötande jag fick! Makalöst!

När kvällen kom, efter många turer (Mannen kom och lämnade Bebisen, jag blev skeppad till ett annat sjukhus, fick prata med många olika personer längs vägen) installerades jag till slut i ett rum på barnmedicin och fick ligga där över natten. Redan på kvällen kände jag att det inte skulle bli något långvarigt och dagen efter blev jag utskriven och kunde åka hem med återgärder som lite lugnande tabletter vid behov samt en akutkontakt i väntan på att min egen kurator kommer tillbaka från semestern.

Och det som fick det att vända för mig, från att tro att jag höll på att bli galen, till att finna ett mycket trevligt rationellt lugn, var bekräftelsen. Att de såg mig och sa att jag är i en kris, det är inget konstigt att reagera starkt, vi hjälper dig osv. Att få ord på vissa saker. Och även fast jag själv gått igenom krisens olika stadier någon dag innan hade jag inte riktigt tagit till mig att det var mig det handlade om. Men nu förstår jag - och vet att det kommer kännas annorlunda. Detta handlar inte om att bli deprimerad igen. Det handlar om att jag behöver tillåta mig att känna, och på något vis är jag starkare än någonsin.

Och de lugnande tabletterna? Har jag inte ens hämtat ut.



(En läkare sa att jag hade det viktigaste verktyget av dem alla; humor. Höhö.)

söndag 21 juli 2013

Kom systrar bröder - dansa för att hjärtat blöder

Kärleken jag känt de senaste dagarna - så välbehövlig. Har liksom bomull i hjärtat över att jag i en kris upplever att mina vänner känns som en arme som sluter upp kring mig - och jag är general. På given order skulle de följa mig varsomhelst.

Väldigt förenklat naturligtvis. Men på något plan mår jag bättre än på länge - jag fungerar bäst när jag vet vad som gäller, hur jobbiga saker det än är jag får veta. Då kan jag reagera och sedan som vanligt lista ut hur jag gör det bästa av det. Strategi. Plan. Struktur. Sånt går jag igång på. Har jag det får ingen ångest plats. 

Och inatt drömmer jag om mina trupper, och dansen och en tung bas.

torsdag 18 juli 2013

Äntligen känner jag igen mig!

Mannen skäller på mig för att jag inte tagit tag i det här med lägenheter. Min pust gick lite grann ur mig för ett par veckor sedan när den lägenheten jag ville ha tydligen inte var "aktuell" för mig.

Så visar det sig idag att den blivit tillgänglig igen, och jag skriver kontrakt på stående fot, utan att ens tittat på lägenheten. För jag visste så fort jag såg den att där skulle jag bo. Och äntligen funkar jag och universum så som jag är van vid - jag tänker, universum gör, jag säger ja tack! när det kommer. Som alltid.

(För bara det att säga upp huset man bor i innan man har någon annanstans att bo - det verkar vara så jag rullar. Tredje gången nu.)

Och när jag väl flyttat och landat...då ska jag bli så totalt jävla fantastisk som jag är och Mannen kan ångra sig hela vägen hem till henne.

onsdag 17 juli 2013

En skymt av meningen

Även om jag är fruktansvärt ledsen (och arg och förbannad och frustrerad och häpen och chockad och tusen andra känslor) så upplever jag faktiskt inte ett uns av tankar i stil med vad kommer det bli av mig? Jag är inte en som är ensam, jag omges hela tiden av människor som bekräftar och utmanar och uppmuntrar. Inte heller har jag några problem med mitt eget sällskap. Så ensam kommer jag aldrig bli. 

Och genom alla moln så har jag flera gånger sett en guldklimp i fjärran; denna erfarenhet kommer göra mig otroligt mycket bättre på det där jag nu kommer arbeta med. Ovärderligt. Jag räknar alltså med att jag kommer vara mer förstående, inkännande och ödmjuk. För jag vet. Jag vet hur det känns när hela ens värld rämnar och allt är kaos. Och någon gång kommer jag veta hur det känns när allt lagt sig. 

Därför ger jag mig själv tillåtelse att känna allt jag känner och jag ber om styrkan att våga vara närvarande i det. Ingen känsla är dålig.

tisdag 16 juli 2013

Så outsägligt ledsen

Igår blev det för mycket. Sorgen, ilskan, vanmakten, maktlösheten, frustrationen, förvirringen. Kanske mest förvirringen. För de orden som kommer ut hur hans mun stämmer inte med något i min världsbild. Ni vet den där delen i boken Vattenmelonen då James försöker få tillbaka Claire genom att berätta att allt är hennes fel? Och om hon bara ändrar hela sin person blir allt bättre. Och hur hon sedan får reda på genom gemensamma vänner att han är förkrossad - det hon får är en lugn självbelåten man som klappar henne nedlåtande på huvudet och gör hans svek till hennes. Den förvirringen lever jag i.

Till slut blev det för mycket. Det spelade tydligen ingen roll att jag bönade om någon slags frist för jag kan inte hantera det här. Det är för mycket känslor och ord och tankar att jag får panik. Och då såg jag allvaret i det. Mina flyktkänslor. Min ångest. Min panik. Min outsägliga sorg. Mitt självskadebeteende, att straffa mig, för allt detta är mitt fel...

Så jag åkte till akuten. Själv. (Och den jobbigaste parentesen i mitt liv; jag åkte ifrån bebisen. Gud. Vem gör så?) Nu är jag inlagd - genom psyk men jag får ligga på barn eftersom de tyckte det var bäst att bebisen var hos mig. Att alla skulle må bättre av det.

Och nu vet jag inget annat än att jag klarar inte av att hantera detta själv. Och jag har bett om hjälp. Kris kallar dom det, det jag är i. Jösses vad det ordet känns futtigt.

söndag 14 juli 2013

Identitetens olika lager

Av någon anledning får jag hem en tjock tidning fyra gånger om året om friluftsliv. Kan vara för att jag handlat på Naturkompaniet någon gång? Jag älskar i vilket fall att läsa den. Skildringarna av olika naturupplevelser. Vandring. Skidåkning. Hundspann. Kajak. Långfärdsskridskor. Tält.
Mycket är det nog för att jag gillar smarta saker och friluftsvärlden kryllar av sådana. 

Sen älskar jag nog de där stunderna eftersom jag kan upprätthålla en liten önskan om att jag är en sådan där frilufsig person. Som tycker det är avkopplande att vandra en helg. Som har funktionella skor och inte mjuka ballerinas. Som har shorts och inte långa fladdriga kjolar. 

Och kanske kan jag vara en sån person, jag har ju faktiskt aldrig provat. Det jag vet är att jag tycker om att paddla och åka skidor. Men det är vandringen som lockar mest. Så enkelt och lättillgängligt. Och jag lovar mig att någon gång ska jag ha de där väl ingådda kängorna, funktionella kläderna och många mil i benen. För först då kommer jag veta om jag faktiskt "är sådan" eller om det är önsketänkande.

14 juli

Idag är vår bröllopsdag. 

För ett år sedan lovade vi varandra att leva, stötta och älska varandra. Jag har aldrig varit så lycklig.

Vad mycket som kan hända på ett år.

lördag 13 juli 2013

Om inte nu, så finns det ett sen

Andra gången jag träffade Mannen åkte jag de trettio milen ner till Malmö. En ganska varm och solig majdag möter han mig vid bussen och sen går vi hem till honom genom stan. Han jobbar fortfarande och pratar i telefon hela vägen och går två steg före hela tiden.
Detta ger mig möjligheten att verkligen insupa staden - och där har vi en förälskelse som aldrig dör. Utan den hade jag aldrig flyttat så bestämt som jag gjorde.

I vilket fall så kommer vi fram till slut och klättrar upp för de där trapporna jag sedan sprungit i hundratals gånger. Han låser upp och jag kliver in och i mitt sinne, hjärta och själ fanns bara ett enda ord. 

Hemma.

Och så är det fortfarande. Han är för alltid mitt hemma, min hamn och min bästa vän. Och jag vet, know it in my bones, att vi kommer bli gamla tillsammans. Aldrig har jag tvivlat på det. Inget av det som händer nu känns på riktigt, så därför drar jag slutsatsen att det inte är det. En fas. En paus. Ett utvecklingssprång. Kalla det vad som helst men inget är över.

Dagens yoga och MammaMage

- första nivån i appen MammaMagen (fyra övningar)
- Katten
- Padahastasana
- Sittande padahastasana
+ ett par olika hantelövningar

Idag kändes det extra skönt att få sträcka ut och hitta muskler - i allt kaos har jag så lätt för att glömma min kropp och jag mår så himla mycket bättre när jag är i kontakt med den. Fibromyalgins stumhet har börjat komma krypande men den här gången vet jag att det inte hjälper att lyssna på den. Lugnt men målmedvetet är min plan, små steg i taget.

fredag 12 juli 2013

Älskade barn

Ungen min badar tills hon är blå om läpparna. Till slut får jag upp henne ur vattnet med löfte om glass. Sen står hon där insvept i handduken och huttrar. Och svarar mina förslag på att hon kanske vill ha te eller varm choklad med att hon vill ha glass. Efter långt förklarande går hon med på te - när hon försäkrat sig flera gånger om att det inte var antingen eller som gällde.

Sen frågade hon när hon skulle bada igen.

torsdag 11 juli 2013

Dagens yoga

Mina post-preggo-yogaambitioner fick sig ju en liten törn, men när man väntar på grannen i dennes trädgård så är det ju ett ypperligt tillfälle att börja igen.

Det blev mycket mjukt och stilla, med bara stående övningar ungefär så som följer;
- padahastasana
- trikonasana
- talasana (två variationer)

och diverse enkla coreövningar och balansövningar. Sjukt vilken stor skillnad det är att hitta balans utan en bebis i magen. Lätt som en plätt!

tisdag 9 juli 2013

Något slags genombrott

Igår pratade jag. I timmar. Jag pratade på stranden, i en säng, vid köksbordet. Jag pratade om väder, bebisar och mat. Men mest av allt pratade jag om vår relation. För även om det var olika personer som lyssnade så var det oöverträffat rekord i att sätta ord på vad jag känner. Tänker. Tycker. Hoppas. Aldrig förr har jag satt ord på så mycket. 

På något sätt är det som jag bara blivit tystare och tystare det här året. Och gårdagen var otroligt förlösande. Kanske är saker lite tydligare. Lite mer förstår jag varför jag känner som jag gör. 

Så. Kanske hundra till sådana dagar så har jag fått rätsida på detta.

lördag 6 juli 2013

Min gåva

När jag var femton gjorde jag en abort. Det var chockartat och intensivt, men gav inga djupare sår. Från det jag fick reda på att jag var gravid till att jag inte var det gick det inte mer än nån vecka. Min kille fick bara allt dumpat i knät; beslutet att göra abort tog jag helt utan att ens konsultera honom. Vi bodde dessutom tjugo mil från varandra och jag tror inte ens vi hann ses innan det väl var gjort.

När vi väl sågs kände jag att jag ändå ville prata om det, bearbeta. Även om jag inte ångrade mig så fanns det ett behov hos mig att få berätta allt jag kände och tänkte på. Han betedde sig skitkonstigt, inte alls som på telefon. Nu var han stöddig och kall och sa saker som att det  var bäst att vi bara glömde hela grejen och aldrig mer nämnde det. 

Jag blev helt rasande. Inte så mycket över vad han sa, utan att jag såg och visste att han inte ens trodde på det själv. Eller, det var liksom inte hans ord. Han försökte övertyga sig själv lika mycket som mig. Där och då stod han på sig att han visst tyckte så. Senare kom det fram att han pratat med nån kompis som gjort abort och upprepade helt enkelt det hon sagt till honom. 

Det var första gången jag minns att det hände. Sedan dess har det hänt oräkneliga gånger - att jag bara vetat huruvida personen framför mig talar sanning/själv är övertygad/är programmerad eller inte. Och för varje ord Mannen yttrar i den här soppan slår alla mina larm igång på full skala. Han må låta lugn och säker och kunna argumentera för sin sak i all oändlighet och låta mycket övertygande, men det spelar ingen roll. För jag vet. Och jag har aldrig fel. 

Och på något sätt är det det som är svårast. Att jag inte ens tror på det han säger. Konsekvenserna är ändå att vi separerar, men det där skitsnacket han försöker få mig att köpa...nej. Det är en sak att han nu förändrar hela min framtid, jag går inte med på hans sätt att skriva om det förflutna enbart för det ska vara lättare för honom att lämna mig. 

torsdag 4 juli 2013

"Hemma"

Kan med stor lättnad konstatera att jag fortfarande kan manifestera - gårdagens bilresa blev precis som jag önskat mig. Båda barnen somnade inom fyrtio minuter, sen var det bara jag, Sommarpratarna och en godispåse med nästan bara choklad.

Så nu är jag "hemma". Och utmaningen är att inte falla in i gamla vanor. Så himla svårt.

tisdag 2 juli 2013

Ledord

Do no harm

but take no shit

måndag 1 juli 2013

Vad som gör ont

Jag minns inte sista gången vi kysstes. 

För det skulle ju bli tusentals till.

Aldrig mer.