torsdag 31 juli 2014

Jag gör det ändå

Idag rotade jag fram mina gamla inlines. Sist jag åkte, för sju-åtta år sedan, var jag mitt mest vältränade och hade åkt regelbundet i flera år.

Och märkligt nog, det gick ganska bra. Jag ramlade inte en enda gång. Och det tog tre sekunder för mig att känna att det är ju jävligt kul.

Sen blev jag skiträdd när det gick lite nerför, eftersom jag inte kan stanna. Och jag tänkte på det, när jag lyckades svänga och inte krocka att det är såhär jag tar mig an det mesta. Tycker jag det är roligt så gör jag det - oavsett hur läskigt det är. Eller om jag fixar alla moment. För det där jag inte fixar...det löser sig. Som i detta fallet är lyktstolpar mina bästa vänner, bara att grabba tag i när det går för fort.

onsdag 30 juli 2014

"If you want to evolve, change your mind about something significant every day"

Jag har sett Gilmore Girls sedan det började gå på tv för femton år sedan eller så. För ett tag sedan köpte jag dvd-boxen och är nu inne på andra omgången att se från början till slut.

Och jag måste säga det, jäklar vad ens perspektiv ändras. Som att jag alltid tyckt Lorelie är så perfekt och nu inser att hon porträtteras med mängder av rätt rejäla flaws. Men mest av allt så blir jag mer och mer störd på Dean, som ska vara den perfekta första pojkvännen men han är bara...tråkig. Platt och trist och onyanserad. 

Det mest intressanta är att detta ofta händer mig på riktigt. Jag tror jag ofta ser människor som karaktärer och efter ett tag kan jag upptäcka att wow, nu hände något annat. Som Psykologens charm och sociala förmåga - till slut blev det för mycket. Substanslöst, utan överraskningar. Att veta att denna människa kommer aldrig säga emot mig och aldrig tala sitt hjärtas mening. 

Detta handlar inte om att inte tycka om någon, mer om att relationer och personer förändras. Ofta fastnar den inledande schablonbilden vi får av någon och det är synd - många gånger finner jag att jag blivit nära vän med någon och det har liksom smugit sig på. Som Jess (Gilmore Girls); han är störig och irriterande men han liksom växer på en. Och såna människor älskar jag. Där man får jobba lite för att hitta vaniljklicken i mitten.

tisdag 29 juli 2014

Just nu känner jag mig som ett socialt underverk

Jo, så jag gick med i en hög grupper om dreads på Facebook när jag började göra mina. Och nog för att jag varit en del av hippiesfären och tyckt att den varit magisk - så är denna gemenskap ännu skarpare och öppnare och peppigare.

Folk pratar om sina dreads som om det är en person och man har en relation. Eller ett barn. Typ "idag har jag haft dem i fyra år" och happy birthday dreads.

Så igår kommenterade jag något peppigt på någons foto - och då mejlade han mig. Och vi mejlade hela kvällen och han bor i USA och älskar att resa och jag bjöd hit honom och vi pratade musik och dans och...under hela tiden kunde jag inte sluta tänka på hur lätt det är. Att kasta ut ett hej i rymden och få kontakt och även om vi faktiskt inte ses så känns det så fantastiskt. Hur sånt här tycks hända mig hela tiden nu, vart jag än kommer börjar jag prata med någon och byter nummer och tar de första stegen in i en vänskap. Im lovin this vibe.

måndag 28 juli 2014

En definitiv början

Och att få ett sms, från denna fåordiga, kärva, lätt nojiga, intelligenta, snälla, svårlästa, djävulskt snygga man

bara fyra dagar kvar

Och om jag tänker på detta som en film, så känner jag att vad som än händer så kan jag bevara det vackra i denna berättelse. Att mötas på en gata i Malmö, mitt i natten, hur är det ens möjligt? 

Det ljuva i att spendera ett dygn med varandra innan jag tar min ryggsäck och beger mig bortom sms och telefon och veta att under tiden jag är borta kan allt hända. 

söndag 27 juli 2014

Vägskäl

Så sitter jag där, med en snygg kille som undrar om han får komma och hälsa på ikväll. Och jag tänker på Petsson och vårt långa samtal igår. Att han definitivt spelar i den monogama ligan. Att han stuvar om sin semester för att hinna träffa mig innan jag åker till Boom. Att han tycker om mig. Tycker jag är härlig. Vill vara min sexslav (hans ord, inte mina) på obestämd tid.

Så kände jag mig liksom tvingad att sms:a och liksom fråga om vi träffar andra än varandra? Vad är dealen? Jag har egentligen inget behov av att tvinga fram en definition men vill inte heller bete mig på ett sätt som kan få honom att känna att jag inte bryr mig.

"Jag träffar ingen annan. Du får göra vad du känner är okej."

Och jag tänker. Fokus är näring och nu riktar jag fokus på det jag helst vill ska växa. Så får vi se vad som händer.

My heart goes boom boom boom

Nu tänker jag mest på att om en vecka är jag på väg till Lund för att sammanstråla med mitt fina lilla gäng. Nästa måndag flyger vi till Madrid och hoppar sen på bussen som tar oss rakt in till Boom-land. Jag är så sinnessjukt peppad att det är mycket svårt att tänka på annat. Allt jag gör är en förberedelse. Och i år kör jag konceptet Ängel fullt ut; bara vita kläder, vingar och mängder med glitter. Går allt i lås kommer jag dessutom ha alla dreads färdiga.

Det finns så mycket jag ser fram emot. Hettan. Musiken. Dansen. Människorna. Föreläsningarna. Strand-hänget. Maten. Sammanhållningen. Enheten. Vi är alla ett, och aldrig känns det mer än att vara mitt bland tjugotusen glada lyckliga hippies.

lördag 26 juli 2014

En lördag i juli

Och jag tänker på honom mycket, Karlen som nu får byta namn till Petsson. Han ser nämligen ut som en ung, mycket vältränad Petsson. Och på sina lata dagar uppfinner han en soldriven hängmattegungare.

Igår insåg jag att jag behandlat honom som Göteborgaren, alltså förutsatt att han vill ha sitt space och inte alls hört av mig så mycket som jag kanske har velat. Men efter tre sms utan svar så hann jag ju...tvivla.

Och då ringer den jäkeln. Kanske har jag aldrig blivit så förvånad och så glad. Ljuvliga ljuvliga karl. 

torsdag 24 juli 2014

Och äntligen kommer vi till poängen!

Jo, vad jag försökte ringa in med de två senaste inläggen; det kan tyckas att min liv nu enbart består av dejter och sexuella äventyr, knark och dans. Så är det självklart inte. Men eftersom jag inte ser någon vits med att skriva om min vardag (mata barn, städa, diska, ringa samtal, gå på möten, planera, tvätta, söva barn, laga mat, umgås med vänner, konsumera populärkultur...osv osv) och dessutom har en adhd-hjärna som gör det svårt att skriva ner allt det där jag tänker mycket på (rymden, flödet, välsignelser, människans natur, behovet av varandra, yoga, magi os osv) OCH kombinerat med världens sämsta minne så fyller det ett stort syfte att skissa ner alla awesome upplevelser jag har.

Jag lär mig så mycket om mig själv varje dag. Och varje dag händer det mig något fantastiskt, oväntat och välkommet. Och blodet rinner som kolsyra i min kropp och vore det inte för min häck och mina barn skulle jag ständigt sväva högt upp i luften.

tisdag 22 juli 2014

ADHD-hjärnan slår till

Jag tänker fort och mycket och viktigt och hinner knappt blinka innan en tråd blivit ett nystan. Eller tvärtom. Och jag hinner tänka att detta är bra, det borde jag skriva ner och kanske hinner börja, men min förmåga att arbeta med en text? Obefintlig. Älskar ord och formuleringar men har icke förmågan att korrekturläsa min egen text, blir uttråkad på två sekunder.

Men det paradoxala - jag kan läsa mina texter om intensiva upplevelser jag haft hur många gånger som helst. Orden ger mig en strimma av känslan och jag kan plocka fram det i mig. Det är känslan jag vill åt och den hittar jag. Men att föra någon form av teori? Hålla en linje? Nä.

Om jag någon gång skulle skriva alla de böcker jag har i huvudet skulle jag behöva en medförfattare. En som antecknade och jag fritt kan prata utan behöva bry mig om sammanhang eller relevans. Att få spruta ur mig ur inspirationens flod och inte hindras av ord och stavning och meningsuppbyggnader.

Och aldrig kommer jag bli akademiker.
Inte heller en mingel-mästarinna. Det vardagliga om sysselsättning och jobb tråkar ut mig, och jag fastnar för länge i märkliga detaljer. Blir exalterad och ivrig, tappar känsla för momentum och den andra personens resonemang.

...vad var det nu jag ville säga med detta? Mer än att det bubblar så mycket inom mig och jag tycks aldrig kunna uttrycka det i den takt det rinner över. Och att det stundtals tjattrar så mycket i mitt huvud att jag inte riktigt kan lyssna på någon annan.

Mycket medvetet val

Det finns många anledningar till att jag inte har en sk "mammablogg". 

En av dem är ju att det är ju fruktansvärt tråkigt att läsa om. Ja, jag har mina barn hos mig hälften av all tid. Min planering innefattar såklart alltid dem. Jag älskar mina ungar så det gör ont och det händer hundra fina härliga saker varje dag. Och kanske vore det bra att dokumentera lite bättre, men samtidigt...den här lilla platsen i cyberrymden är liksom bara för mig. Och medvetet har jag valt att lyfta fram annat i mitt liv som definierar mig.

Ärligt talat tror jag att det är barnen som gör att jag kan kasta mig så handlöst ut på äventyr - de håller kvar mig på jorden och ser till att en del av tiden är rutinerad och trygg och vardaglig. Jord, att gräva ner rötterna i. 

måndag 21 juli 2014

Hehe - oj.

Insåg att mitt promiskuösa dygn snarare handlar om en vecka. Förra helgen började med en dejt torsdag kväll, inklusive hångel. Och sedan var det festival med ännu mer hångel. Några dagars vila och sedan ligg onsdag kväll, hångel onsdag natt och sen dejten med Karlen på torsdagen.

Detta är ju helt galet!

söndag 20 juli 2014

Om...

Om jag inte hade lämnat där jag var. Om jag inte satt mig på just den bussen. Om jag hade fått tag på min vän som jag egentligen skulle till. Om jag inte bestämt mig för att gå och käka när jag ändå var ute. Om jag valt något annat ställe. Om jag hade satt mig inne, vilket jag först tänkte. Om polisen inte stannat någon precis bredvid och därmed agerade perfekt samtalsstart.

Om inte allt det där, och säkert tusen saker till, samverkat
hade vi ändå mötts där på trottoaren, börjat prata och insett att vi har så mycket gemensamt. Den här galet snygga och märkliga Karl.

Och trots att stämningen enbart var vänskaplig så fanns det ju något som gjorde att jag dagen efter först åkte hem för att lasta av och packa om och sedan åka hela vägen tillbaka till Malmö. 

Hur vi sedan bäddade iordning hans säng och slog igång en film. Och det gick väl tio minuter innan vi började hångla. Och att det kändes så självklart och kravlöst och filmmusiken gav hela upplevelsen en lätt surrealistisk touch. Att  få av honom tröjan var något av det mest tillfredsställande jag varit med om - och med det fick jag inse att jag är ytligare än vad jag trott. För herrejävlar vad jag gick igång på väldefinierade axlar och bröst. Och magrutor. Jisses.

Och hur det var ömsint och fint, utan att bli romantiskt eller kladdigt. Hur det var precis lagom snuskigt och lagom intensivt och lagom trevande. Och ursäkta mitt språk, men få saker slår en rejäl kuk. Som jag längtat.

När vi tillslut låg där, pustande, genomblöta av svett och såg varandra i ögonen och log, rullade eftertexterna. Och det var kanske ett glas vatten emellan men vi var liksom redo igen, båda två. Och hans skägg rev min hals på en gudomligt sätt och hur vi rörde oss i en mjuk vågrörelse och hans skratt och förskräckta ssssch när han tyckte att jag lät för högt.

Och efter ett gäng orgasmer till låg han över mig, huvudet på mitt bröst och liksom bara vilade. Kysste min mage. Smekte mitt ben. Och när han ställde klockan och jag frågade om han räknat in tid för morgonsex - och han genast ändrade tiden.
Hur vi knappt kunde slita oss från varandra på morgonen. Hur han precis hade kommit, fortfarande var i mig och var tvungen att svara i telefon. Hur hysteriskt roligt jag tyckte att det var.
Och sedan, att hans föräldrar skulle plocka upp honom och jag kommer ut ur porten och jag ser hans mammas förvåning och nyfikenhet och jag log och sa hej hej och vi pratade om hundar och 

och och och

att han vill träffa mig igen. Det finns ingen jäkt, men en längtan. Och en förvåning. Välsignelse. För den där kvällen när vi möttes, det hade krävts så himla lite för att våra vägar inte alls skulle korsats. Eller om jag blivit sur för att min vän inte svarade i telefon - då hade jag inte alls varit på humör att prata med någon.

(En sista bild; vi ligger sammanslingrade i sängen och jag slår igång Emil Jensens "Så får du mig ändå" och vi ligger i tystnad med armarna om varandra och bara lyssnar.)



(Okej, sista på riktigt; han älskar rymden precis som jag. Och i ett av alla post coilitala ögonblick började vi prata om det. Oändligheten och tiden och att inget finns och allt finns och den närheten! Orgasmens vågor som är så besläktad med rymd och tid och...)

Wow.

lördag 19 juli 2014

Hipp hurra!

Idag är det min födelsedag!

Och alla som vill ha en liten utmaning; ha en het kärleksnatt och träffa sedan uteslutande människor du absolut inte pratar sex med. Intressant kontrast.

fredag 18 juli 2014

Mitt kanske mest promiskuösa dygn någonsin?

20.30 (onsdag) - Träffar och ligger med en av mina Friends with Benefits. Efterlängtat och vilt och ruskigt snuskigt.

23.30 - Sitter och käkar en hamburgare. Börjar småsnacka med en Karl och vi upptäcker fort att vi har mängder gemensamma vänner och intressen. Byter nummer.

00.45 - Nakenbadar och grovhånglar med Tågvärden.

02.00 - Sover hos och myser med tidigare nämnda vän med fördelar.

12.00 - Blir bjuden hem till Karlen.

18.00 - Ringer på porten

21.00-12.00 - Hånglar, ligger, sover, hånglar ligger sover osv. Några av de härligaste timmarna i mitt liv.

Och nu ska det ärligt talat bli skönt att få landa och smälta allt och bara umgås med familjen några dagar. Puh. Helt öm, inifrån och ut. Och nöjd. Och lycklig.

torsdag 17 juli 2014

Dread head

Så, igår påbörjade jag projektet Skaffa Dreadlocks. Fyra timmar, hälften av håret är nu ljuvliga axellånga korvar. Var sjukt nervös innan; här har ni tjejen som haft exakt samma frisyr i fjorton år.

Kan ju inte säga något riktigt för än det är klart men än så länge är jag så himla nöjd. Det känns helt rätt och nödvändigt. Tycker att hår inte borde spela så stor roll, men det är ju så mycket identitet. Nu är jag fullfjädrad hippie och en vän välkomnade mig i dread-familjen. Tydligen är det möte varje söndag kl 15.

Spontan borde vara mitt mellannamn

Om jag nu (midnatt) ska ha någon slags dejt med tågvärden som jag raggade upp på väg in till Malmö i eftermiddags?

Yes sir.

onsdag 16 juli 2014

Sexlust, här var det sexlust!

Med en libido som låg i dvala i flera år så har det tagit mig flera veckor att komma underfund med vad den här konstanta pirrigheten i min kropp är. Jag är kåt! I största allmänhet liksom. 

Hade helt glömt bort hur det kändes. Och allt jag kan säga nu är;
Bring it!!

tisdag 15 juli 2014

När jag går emot mina egna principer

När man går på rave och har gemensamt med nittiofem procent av alla där att man älskar musiken och att dansa så finns det en del oskrivna regler. 
Ett. På dansgolvet dansar man. Riktad mot dj:n. Man respekterar varandras space och det leder till regel
Två. Vill du prata, hångla, dricka öl, osv? Fint. Men gör det i chillen, inte på dansgolvet.
Regler slut.

Så i fredags kväll var det först en awesome spelning med Cleo och efter det ett riktigt bra elektroniskt set. Vi var ett gäng som verkligen ville dansa och vi samlades spontant i en cirkel på gräset och hade en helt fantastisk vibe. Dansen flöt och var helt sjukt peppig och kontakten mellan oss var lekfull och härlig. I gänget ingick en tjej som jag träffat lite, vi kan kalla henne Lotus. 
Och innan jag vet ordet av så dansar vi med varandra. Närmare och närmare och vi är exakt lika långa och musiken är hetsig och dov och liksom djurisk.

Mer än så krävdes inte, och jag bryter mot min egen princip och börjar hångla på dansgolvet. Till mitt försvar måste jag säga att vi fortsatte dansa, samtidigt som vi hånglade.

Sjukt härligt. Och ännu härligare att Lotus är poly, vilket innebär att det inte blir något jobbigt samtal efteråt. Bara "shit vad najs det var, vad tänd jag var på dig, kul, vi ses!"

Men ändå. Hångla på ett dansgolv. Vem är jag?

När man minst anar

Jag hade jobbat mina volontär-timmar och var så ruskigt sugen på att dansa. Struntade fullkomligt i regnet, sparkade av mig sandalerna och gav mig ut på jakt efter musik. Fångade de sista låtarna av något progg-band; regn och hav och hippies. Dans.
Bandet efter var mer i jazz/vis/folk-kategorin, vilket innebär att det egentligen inte alls var dansmusik. Om man inte blev uppbjuden till vals, vilket jag inte blev. Men jag dansade ändå. Och i den dansen blev jag helt betagen i mannen på scen som ansvarade för slagverk och rytm. Han var så sinnessjukt duktig och hans beats hade kunnat få min kropp att göra vad som helst.

Efteråt sprang jag på honom och var tvungen att säga hur bra jag tyckte att det var. En blick och
PANG
så exploderade en helt otrolig attraktion. Vi var båda lite tagna på sängen och jag gissar att en del av förvåningen berodde på den tämligen stora ålderskillnaden; trettio år eller så. Under resten av kvällen försökte vi komma åt att prata mer, vara närmare. Men några kramar och trevande kyssar och intresserade blickar var allt vi lyckades med.

Jag måste ju ändå säga det, att trots min grej för äldre män, så hade jag inte förväntat mig detta. Tack för facebook och att det nu finns en tråd
"Nästa gång du är i Skåne..."

måndag 14 juli 2014


För balansens skull

Det händer så otroligt mycket spännande och roligt och transformerande och känslosamt och viktigt just nu. För att balansera det så tänkte jag berätta om något extremt pinsamt först, innan allt magiskt.

Jag får ett litet kåtslag varje gång Martin Melin lägger ut en halvnaken selfie.

måndag 7 juli 2014

Matroulette

Tre dagar av sju äter jag inget alls.
Tre dagar av sju äter jag lite, i stil med nudelsoppa på kvällen.
En dag av sju äter jag var tredje timme.

Och detta slumpas runt, vilket innebär att det ibland oturligt nog kan gå när två veckor mellan "ätar-dagar", då jag nog egentligen äter så mycket som jag borde äta varje dag.

Spännande.

lördag 5 juli 2014

En baksida med cannabis

Avtändningen. Gud. I ett par timmar nu har jag gått med en fjärilslätt ångest i bröstet och inte fattat varför. Så slog det mig - ett dygn sedan senaste fetingen.

Och det är helt okej. Alltså, cannabis är lurigt. Det finns många fina effekter. Och ungefär lika många sämre effekter. Den otroligt långa vägen till att kroppen processat all THC är väl en av de sämre. 

Så nu. Dricka mängder med vatten och röra mig mycket de närmaste dagarna för att hjälpa kroppen. Och tacka för att jag har närvaron att förstå vad som händer.

torsdag 3 juli 2014

Jag är en ängel

Väldigt stor del av mitt liv har jag varit paniskt rädd för allt som finns i och under vatten. Själva vattnet är inga problem i sig, jag älskar att bada och har inga problem att vara nära och i havet.
Allt annat däremot. Båtar. Bryggor. Broar. Sjögräs och alger. Fiskar och valar och hajar. Manter (som jag dessutom är allergisk mot). Vrak. Minor. Osv osv i all oändlighet för faktum är att vi vet ju inte ens allt som finns på botten.
Det tog många gånger innan jag kunde titta på Hitta Nemo utan att tycka det var obehagligt. Fram tills för några år sedan började jag hyperventilera om jag var tvungen att gå genom en hamn. Har jag varit tvungen att åka båt har det krävt all disciplin att inte tänka på båtens storlek, hur den ser ut undertill eller vad som finns under oss.

Och allt detta är så olikt mig. Jag vet inte var det kommer ifrån. Jag förstår att det är irrationellt. Men eftersom jag faktiskt lärt mig acceptera sjögräs och alger och fiskar, det som faktiskt ska vara i vattnet, och nu inte får panik av båtar så anser jag ändå att blivit mycket bättre. Och det som inte blir bättre har jag accepterat. Okej, så jag kommer inte bli vrakdykare. Helt lugnt med mig.

Så idag la Millie upp en bild på instagram med texten (fritt citerad)
"I must be a mermaid because I have no fear of depts but a great fear of the shallow"

Som ett skämt parafraserade jag det till
"Jag måste vara en ängel för jag älskar universums tomhet och rymd men skräms av jordens djup"

Och tro det eller ej, men den lilla ordleken fick mig att inse att jag är rädd för grottor också. Havsdjup och grottor, det som tar en in under enorma mängder jord eller vatten - gör mig panikslagen. Och minnen som kopplas till detta. Hur jag i högstadiet vägrade följa med klassen på grottvandring. Hur jag aldrig fascinerat lusläst National Geographics artiklar om grottor utan snabbt bläddrat förbi.

Och jag gillar bilden. Om jag är en ängel är det ju uppenbart varför det som blir allt för djupt ner i jorden kväver mig. Varför jag hellre blickar uppåt och utåt och befinner mig i tillstånd där jag fritt kan röra mina vingar. Där jag kan vara ett med oändligheten.