lördag 29 juni 2013

Vidhåller att man inte får större prövningar än vad man klarar av

Alltså tacksamheten jag känner över att Lillebror sover i snitt 18h/dygn - enorm! För jag hade inte klarat av att inte få vila just nu. Att få sova minst fem sammanhängande timmar varje dygn, och kanske sju totalt. Att ha ytterligare några timmar då jag bara kan vara. Prata umgås duscha skriva andas. Jag är på gränsen av min kapacitet och utan vilan skulle det koka över. 

Så jag tackar mina barn och alla gudar och gudinnor, universum och livet och älvor och änglar och vad mer som kan vara inblandade för att de sover gott - och för att jag i skrivande stund lyssnar till deras djupa andetag. Tydligen är det inte bara jag som kan snarka ibland.

torsdag 27 juni 2013

Universums sätt att kompensera?

Är i behov av amningvänliga kläder. Går in i butik och rycker åt mig två klänningar med bra ringningar. Gör snabb överslagsräkning, tar också en hatt till Mumsan. 

I kassan reagerade jag lite på att det blev väldigt billigt (men hade fullt upp att betala med signatur pga ammat bort kod).

Ser när jag kommer hem att hon inte tog betalt för den dyraste klänningen. Men larmade av och stoppade ner i påsen.
Tack tack!

onsdag 26 juni 2013

Det psykosomatiska

De senaste dygnen har ju varit minst sagt turbulenta. Igår började jag känna mig konstig och idag var jag övertygad om att jag åkt på en riktig influensa.

Täppt i bihålorna. Huvudvärk. Ömmande hals. Illamående. En förlamande trötthet. Värk i varenda led och muskel i hela kroppen.

Sen slog det mig att det nog inte alls var influensa. Snarare en mycket fysisk reaktion på att först leva i känslomässigt vakuum i flera månader och sedan bli brutalt övergiven. Helt nyförlöst också, med allt vad det innebär. Och en lugn kväll och två panodil senare är alla symtom borta.

Utom värken i lederna.
Och jag tänker. Att min fibromyalgi utlöstes av det mycket traumatiska med Mumsans förlossning har jag inga tvivel om. Men kanske är det så att det var åren av anspänning, misströstan, tvivel och oro som skapade den. Att ständigt vara på min vakt, bli förbisedd, osedd, ohörd. Att vara så inkopplad i en annan att jag vaknade i princip varje natt, låg där i mörkret och visste att nu, nu har han sex med någon via datorn. Att försöka prata om att något var fel, det kändes inte bra, inte sunt, och få höra att det bara var min svartsjuka.

Så kanske sa min kropp ifrån till slut, på samma sätt som den kollapsat nu. (Och här håller jag alla tummar att mjölken inte sinar.) Och nu när jag är något på spåren finns ju faktiskt en ärlig chans att bli frisk, även om jag tror att rehabiliteringen tar ett par år.

måndag 24 juni 2013

Han vill skiljas. Vägrar ens prata om sätt att gå vidare.

Hur hände det? Hur blev jag ensamstående tvåbarnsmor?

På riktigt så känner jag mig på gränsen till ett sammanbrott. Det här är inte sant.

Dagens yoga

- uppvärmning
- talasana
- padahastasana
- adho mukha svanasana
och fyra övningar från appen Mammamagen.

Den här gången fick jag sällskap av Mumsan ungefär när jag var klar med uppvärmningen och det var ju trevligt och så, men ja, inte alls lika fokuserat och så. Därför fick jag inga stora känslomässiga upplevelser, det var bara skönt att sträcka ut kroppen. Jag är även lite förvånad över att jag känner mig såpass stark som jag gör, att kroppen känns följsam och smidig.

lördag 22 juni 2013

Och alla sjunger;

It's my blog and I write what I want to, about whom I want to
It's my blog and I write what I want to, about whom I want to

What would you do if it happened to you?

Lallalala!

fredag 21 juni 2013

Första yogan efter förlossning

Idag gjorde jag ett första trevande yogapass och jisses vad skönt det var. Samt lite läskigt. När man (jag) inte yogat ordentligt på ett tag så är det inte bara kroppen som stelnar till utan hela energisystemet. Då frigörs, i det här fallet, tre månaders skit och det gjorde mig både snurrig, illamående, matt och lycklig på samma gång. Och som efter varje gång frågar jag mig själv varför jag inte gör detta alltid?

Mitt pass såg ut som följer, efter en lättare uppvärmning;
- talasana (trädet)
- Padahastasana (hand till fot)
- liggande vridning
- prasarittamottasana med vridning
- marjariasana (katten)

och en liten meditation på det. Perfekt början, tog inte mer än trettio minuter.

onsdag 19 juni 2013

För minnet alt. BarnNytt

Lillebrors ungefärliga dygnsrytm nu, två veckor gammal;

00-06 - Sover
06-08 - Vaken och äter två gånger
08-11 - Sover
11-13 - Vaken och äter två gånger
13-16 - Sover
16-18 - Vaken och äter två gånger
18-21 - Sover
21-00 - Vaken och äter förhoppningsvis tre gånger innan natten.

Vi har det ganska gött alltså!
Samtidigt gör Mumsan stora utvecklingssprång; den senaste veckan har hon både bajsat och kissat i pottan. Stoltheten! För övrigt frågar hon efter Lillebror det första hon gör varje morgon och är väldigt mån om honom. Det bådar gott för stundande semester. 

lördag 15 juni 2013

Lite olika perspektiv

Ska träffa en bloggkompis nästa vecka. I samtalet planerar vi runt hennes tid hos barnmorskan. Jag säger att det är lugnt för mig att ta det senare, men att vi kan ta det en annan dag om hon tycker det blir stressigt. 

Haha, skrattar hon, och säger att det är ingen risk.

Och jag känner mig lite dum. För med min stresskänslighet hade jag absolut kunnat tycka att det blev för mycket. Träffa en ny person, på ny plats. Körningen. Gravid. Direkt efter en kontroll.

Det blir alltid märkligt för mig att möta att jag är ett undantag. Normala folk klarar saker. Normala folk blir inte stressade över samma saker som jag, inte heller lika mycket. Och min omsorg om andra säger helt klart mest om mig. Samt får mig att framstå som mesig och ängslig. 

Tack och lov känner jag mig långt från att identifiera mig med mina diagnoser. Men ibland är de lite mer närvarande om vi säger så.

torsdag 13 juni 2013

Yogaplaner

Man tror det inte om mig, men jag kan vara väldigt otålig. Ha svårt att ge saker tid. Framförallt mig och min kropp. För att komma runt det gör jag ständigt överenskommelser med mig själv. Idag fick jag göra dealen att jag får börja med asanas om tidigast en vecka. Tills dess får jag bara göra enkla ledrullningar.

Min nästa plan är att inte instruera till hösten utan lägga min tid på att vara elev på min yogaskola och läka. Förhoppningsvis kan jag bli antagen till deras yogalärarutbildning sen och i samband med det börja lära ut igen. Det är ju något jag älskar.

tisdag 11 juni 2013

Den säkra vägen

När jag fick M var jag mycket noga med att detta inte skulle bli en s.k mammablogg. Tycker jag har hållit en bra balans genom åren. Fram tills nu, då det enda jag tydligen kan skriva om rör bebis, förlossning eller saker däromkring. 

Tråkigt, men tryggt. För just nu är mitt liv mer än någonsin ett korthus och det känns som att om jag bara andas i fel riktning så kommer allt rasa. I transformationens namn behöver allt rasa, jag är väl medveten om detta, men just nu orkar jag inte. Just nu är det viktigare för mig med en vardag som fungerar och en kropp som ska läka än att reda ut flera års röra. 

Detta måste jag bestämma mig för varje dag, för det är så svårt att inte tänka på det. På vad jag vill. På vad som är bäst. På svek och lögner och tillit. På förlåtelse och respekt. Och vilket håll jag än tittar leder det bara till att jag blir yr i huvudet och än mer förvirrad.

Så därför. Texter om bebis, kroppen och att vara mamma är vad jag kan få ur mig. Må vara att det blir en mammablogg ett tag då.

måndag 10 juni 2013

Sånt jag glömt

- hur ömma, pulserande, levande, stenhårda och känsliga ammande bröst är. Hur de kan gå från helt vanliga, typ, till sprickfärdiga bara bebisen gnyr. Vet ju att det går över om några veckor, men just nu...oj oj oj.

- att förhålla sig till en ickerytm. Det kommer även här dröja några veckor innan möjliga sov- och ätvanor kan skönjas. 

- att det då och då några dagar efter födseln kan klumsa ner blodklumpar ur en när man går på toaletten. 

- det där med att känna sig så smal! Fast jag mest ser ut som en väldigt mjuk barbapappa.

- en viss...overklighetskänsla. Som att själv vara nyfödd. Ett hudlöst tillstånd, allt går rakt in, eller rakt igenom och det är svårt att veta vad som är viktigt och sant egentligen. Bubblan brukar den kallas. 

lördag 8 juni 2013

Summa sumarum

Kanske har jag börjat landa lite nu. Fatta att jag faktiskt gjort det igen - och överlevt. Vi har redan hunnit prata mycket om hur otroligt mycket bättre allt kändes den här gången. Rent fysiskt var det ju en lyckad förlossning sist med, men det var jobbigare på många sätt. Det som kändes bättre var;

- tiden; det tog ungefär en fjärdedel så lång tid. Tretton timmar är mycket mer lätthanterligt än två dygn. Nu räknar jag inte dagarna innan, då jag hade värkar men det stannade upp. 

- kontakten med min kropp. Det låter så himla fånigt, men det hjälpte mig verkligen att säga (stöna, skrika) JA med varje värk, särskilt när de blev mer intensiva. Jag uppfann även något slags mantra under dagen i stil med "kom ner kom ner" för att hela tiden komma ihåg vad som skulle ske. Det gjorde att jag inte försökte fly från min kropp utan kunde stanna i upplevelsen och välkomna det som hände. 

- TENS. Magisk! Hade den på mig hela dagen, var guld värt i bilen. Överlag var jag mycket mer proaktiv när det gällde smärtlindring vilket gjorde att jag var i kontroll och i fas med min kropp när vi kom in till förlossningen. Sist var jag panikslagen och utmattad.

- andningen. Samma sak här, det kändes lite fånigt innan, men jag är så himla glad att jag övade på och faktiskt lyckades använda djupandningen. Sen upplever jag att lustgasen (som jag andades de sista två-tre timmarna) hjälper till att hålla andningen närvarande. 

- barnmorskan. Vi hade lyckan att med en gång få en barnmorska som vi funkade perfekt med. Det var skönt att känna att vi pratade samma språk - det vill säga, mycket bilder och visuellt språk.

Fanns fler detaljer som gjorde detta till en bra och fin upplevelse men sammantaget känner jag att det var min egen inställning och förberedelse som gjorde mest skillnad. Och det här att jag nu är hemma (hann äta och sova fem timmar i sträck första kvällen/natten!) och förhåller mig till livet med två barn...makalöst. Sen att det finns en man, en medboende, en hund, en katt, ett hus, en bil, en trädgård och allt annat samtidigt. Det är välsignat och intensivt.

fredag 7 juni 2013

Föda lite barn del fyra

Så åkte vi in, redan kvart i ett var vi inhysta i ett rum och äntligen fick jag verkligen uppleva det där som man läser om; värkarna som vågor. Pauserna då jag faktiskt kunde slappna av och vila. Fram till nu hade timmarna innan vi satte oss i bilen varit de jobbigaste - tack och lov med fantastiskt stöd från både Milea och Mannen.

Så flöt timmarna - öppen fem centimeter, gött! Fin koll på andningen. TENSen som var en hjälte. Och beröringen, vet inte hur många gånger jag skrikit "klappa på mig!" . Kanske framförallt en helt perfekt barnmorska för oss som gjorde allt rätt.

Som sist var det som jobbigast precis innan krystvärkarna - som mörkast innan gryning. Och lättnaden när jag började trycka, kände bebisen så nära, vetskapen om att det snart skulle vara över. De fick mig ur sängen till stående, i tron att det fortfarande var ett tag kvar. En handfull värkar senare var han ute! Sensationen när han gled ur mig, blodet som bildade en pöl vid mina fötter och tomheten innuti. 

Summan nu är att alla mår bra. Han sover i sin balja. Jag ska försöka komma dit också.

torsdag 6 juni 2013

Föda lite barn del tre

Vaknade återigen av att värkarna kommit tillbaka samt tilltagit i styrka. Gick på toa och låg sedan i två timmar och sov mellan och igenom dem. För någon timme sedan blev det lite för mycket och Mannen fick hämta TENSen. Första gången jag testade i skarpt läge och tack och lov fungerar den utmärkt!

Har även haft kontakt med förlossningen och idag kommer vi åka in när det blir mer intensivt alt. om det stannar av igen. Känns bra med en plan.

onsdag 5 juni 2013

Föda lite barn del två

Ja, sen rann det ut i sanden. Sedan nio imorse har jag bara haft en handfull ordentliga värkar. Lite skönt att få vila, men så trött jag blir av att ständigt ligga i beredskap. Kroppen jobbar och jobbar men det händer inte mycket. Skulle gissa att jag är öppen ca fyra centimeter och snart kommer det behövas mycket mer kraft. 

Så nu får jag väl äta pasta. Och glass. Kolhydratladda liksom.

Föda lite barn

Tisdag kväll-igår kväll: ganska mesiga värkar, stundtals väldigt regelbundet men med en del uppehåll. Kunde utan problem somna och sova igenom dem.

Inatt vaknade jag av att jag gnydde. Det tog ändå några gånger innan jag förstod varför. Vid fem gick jag upp och upptäckte att teckenblödningen äntligen börjat. Värkarna är ungefär sju minuter emellan, men fortfarande lite oregelbundna. De är såpass starka att jag måste pausa och andas igenom dem men bara ca nittio sekunder långa.

Det kan säkert ta ett dygn till men nu är det igång!

måndag 3 juni 2013

The perks of being pregnant

Jag tror att jag hör till den skaran kvinnor som välsignats med så kallat gravidglow. För trots en del besvär (foglossning, halsbränna och myror i benen) så mår jag generellt sett otroligt bra under pregnansen. Knappt någon förkylning, någon av gångerna, faktiskt nästan inte alls ont i ryggen, ingen märklig hårväxt, ingen nästäppa, otroligt lite illamående samt helt superba värden hela tiden. 

Det jag kanske såg fram emot mest inför den här graviditeten var den helt felfria huden jag hade sist. Inte en endaste finne på tio månader, det är inte fy skam! Dock får jag inget preggohår - men jag slipper också sörja när det ramlar av under amningen. 

På det hela taget är jag alltså väldigt nöjd och tillfreds. 

söndag 2 juni 2013

Funderingar från badrummet

Ni vet när man i perioder blir fruktansvärt trött på mat? Trött på att komma på vad man ska äta, handla, laga och även själva ätandet. Det känns bara som ett nödvändigt ont för att underhålla kroppen. 

Jag har lite grann samma relation till att gå på toaletten. I perioder blir jag fruktansvärt trött på detta ständiga springande. Och att hela tiden behöva fråga sig om man behöver kissa innan man gör något. Att lite grann i bakhuvudet hålla koll på var det finns toaletter när man går på stan. 

Jösses alltså, vad mycket enklare det vore om man bara behövde gå en gång om dagen eller så - och dessutom kunde bestämma när!