tisdag 29 april 2014

Är det bara jag som är förvånad?

Den senaste veckan har min kropp varit otroligt uttorkad. Jag dricker och dricker, kissar väldigt lite. Jag är ofta yr och illamående. Min mage stöter ifrån sig allt med enorm hastighet. Naglarna flisar sig. Håret har inte vuxit på månader. Jag är lättretlig och har svårt att fokusera. Ofta tycker jag att jag luktar märkligt, liksom djuriskt. Jag sover ofta oroligt och ryckigt.

Det tog mig till nu och se mönstret. Lägga ihop. Fråga runt lite. Och tydligen är det såhär kroppen reagerar när den svälter. Och helt plötsligt fick min dåliga aptit en annan dignitet. Det är inte bara idag jag bara fått i mig ett halvt päron och en tredjedels portion pasta. Det är många dagar nu, veckor, månader. Tillräckligt ofta för att jag ska hålla mig på fötter har jag någon form av ätar-dag då jag faktiskt har lust att äta.

 Så imorgon får jag börja ta tag i detta. Äta frukost. Be min massör och akupunktör att göra något som stimulerar aptiten. Bjuda folk på middag eftersom det är mitt säkraste sätt att faktiskt laga mat. Och absolut inte ge mig in i några fastor eller dieter. 

lördag 19 april 2014

Referenser som går hem

- Menne...du vet att jag är väldigt kurvig va? (Underförstått, tycker du om det?)

- Ja, du vet, jag klär mig inte så längre, men jag hiphopare.

- Aha, du tänker som Sir Mix-a-lot.

- Precis.

fredag 18 april 2014

En ordvåg i min mållöshet

Det senaste dygnet har varit något av det mest intensiva jag varit med om. Min första dejt på år. En kropp som är oskuld igen. En obefintlig sexlust som väcktes på tre minuter blankt och som jag ägnade arton timmar att tämja. Vi skulle egentligen inte ligga, men kunde inte sluta röra varandra.

Och det är så dubbelt, för på många sätt är han så långt ifrån vad jag brukar tända på. Men det var så laddat mellan oss att det suddades ut. Att se in i dessa mörka mörka ögon och se total åtrå och dyrkan - det gör under för ett knäckt självförtroende.

Att somna sent sent och vakna tidigt. Vända mig om och genast vilja vara nära. Att ligga i sängen hela förmiddagen och läsa, hångla, röka fetingar, äta jordgubbar, dricka te, kolla grejor på youtube, hångla ännu mer, prata prata prata och tillslut släppa efter och faktiskt ha sex. Och då knappt kunna sluta.

Jag har ingen aning om vad detta ska bli, men herrejävlartackgodegud vad jag behövde just detta.

onsdag 16 april 2014

Nu händer det.












....jag har en dejt på torsdag.

torsdag 10 april 2014

Min säng - en kärlekshistoria

Långt innan jag faktiskt flyttade hemifrån så visste jag att en ny stor säng, det skulle jag ha. Så det var det första jag köpte, och det enda jag köpte nytt. 180 cm bred, kontinental, köpt på EvaBäddar i Larv och jösses, vad jag älskar den.

Fortfarande får jag rysningar av lycka när jag kryper ner varje kväll. Jag är dessutom den typen som gör allt i sängen; äter, pluggar, surfar, ser på film, läser osv osv. Den har varit med om mycket sex, en del gråt och bråk, mängder mys och häng, långa nattliga samtal, värkar, sjukdom, amning kompanjerat av läckande bröst, barn och djur som travar runt och tre flyttar.

Mmm. Min säng. Det är ren lycka.

Jag ber och jag får

Alltså, jag ver ju att jag är bra på att manifestera saker. Brukar raljerande skoja att "jag alltid får som jag vill". Och inget är ju roligt om det inte är lite sant.
Med det som bakgrund - flödet jag haft den sista tiden....!!! Har inga ord för det.

1. Ber om att få förra klassens schema som går den utbildning jag vill gå. Och javisst, med några få undantag är det lektion två dagar i veckan. Precis som jag ville.

2. Ser ett avsnitt Sherlock (med Basil Rathbone) och hypnos var en del av storyn. Jag tänker "Hypnos, vad spännande, det hade jag velat göra."
Typ en vecka senare ringer jag en kompis för att boka en massage och vi hinner knappt komma överrens om det innan han säger "- Jo, jag går en utbildning i hypnos och har tio timmars klinisk träning kvar...är du intresserad?"

3. Är på väg till Malmö. Hör en härlig reggaeton på radio och tänker "Jag gillar ju verkligen sån här musik, hoppas Moriskan har någon spelning snart." En timme senare kliver jag in på Simpan och det första jag ser är att Syster Sol spelar på Moriskan 26 april.

Osv osv osv i all oändlighet. Jag gör eller tänker på något i förbifarten och sen ramlar det i knät på mig. Tilliten i detta. Att jag får precis vad jag behöver. Och att jag bara behöver be om det. 

måndag 7 april 2014

Till Anna - Om livet som förälder på halvtid

Sedan september-oktober bor jag och Mannen hundra meter ifrån varandra. Han i en tvåa, jag i en trea. Hos mig har barnen ett eget rum, hos honom delar de alla tre. 

I höstas satte vi oss och gjorde ett schema som ser ut som följer:
Måndag-Onsdag har jag barnen.
Onsdag-Fredag har han barnen.
Varannan helg.

Det innebär att jag som mest har barnen fredag eftermiddag till onsdag lunch. Och som mest är jag ifrån dem onsdag lunch till måndag morgon. Det innebär också att jag varje vecka har dagar där jag inte behöver anpassa mig efter barnen och hinner ha möten/sova/städa/umgås/träna osv helt som jag själv vill.

De första månaderna hade jag ett stort behov av att distansera mig och mannen och jag hade endast kontakt via sms. Vi bytte även barnen utan att ses.
Efter nyår hände något och sedan dess har schemat varit mycket mindre vattentätt. Vi kan åka och göra saker ihop, äta middag när det är bytesdag eller helt enkelt byta dagar med varandra. Detta funkar ju för att vi har lätt för att kommunicera och komma överrens gällande praktiska saker. Barnen tar det fint, vardagen är sig lik oavsett hos vem de är hos. Typ samma väg till dagis, samma rutiner.

Så till kärnan; är det jobbigt att inte ha barnen hos mig jämt? Ja. Men, vad skulle alternativet vara? Att de inte fick träffa sin pappa alls? Så jag försöker göra allt som är svårt att göra med barn när de är hos honom för att känna att jag inte bara väntar. Men det blir inte som det var innan barnen fanns. Den där uppmärksamheten, att man väntar på att någon ska behöva något och rusa upp, försvinner inte. Har jag suttit och gjort något blir jag efter en stund lite förvirrad, som när man glömt något men inte kommer på vad...tills jag inser att jag lärt mig att bli avbruten och liksom väntar på det.

Det jobbigaste är att behöva möta att det inte blev som jag ville. Att jag ville ha en hel familj. Att jag ofta när barnen är med mig känner att det inte är meningen att vi ska vara ensamma, fast allt går bra. Jag har det bra. Men jag sörjer allt det som inte blev. Och kan inte låta bli att hoppas att det kanske kan bli annorlunda en dag.

onsdag 2 april 2014

Light bulb-moment

Det finns flera anledningar att jag tycker om att träna på gym. Att jag kan göra det när det passar mig. Att det är rytmiskt och enkelt. Att jag tydligt märker framsteg. Att jag jobbar med mig själv, i mitt tempo.

Men ikväll kom jag på den största anledningen; att folk inte pratar med varandra. Jag är omgiven av människor som är fokuserade och det smittar. Det förväntas inte att man ska prata. Och idag blundade jag och hörde löpband som surrade, hårda utandningar, vikter som klinkar mot varandra. I övrigt; tyst.

Hehe. Typiskt mig att tycka om något för att jag slipper prata med folk.