onsdag 27 juli 2016

Sommardagar

Ett stort barn har feber. Ett litet barn har upptäckt iPad i kombination med hörlurar. Ett stycke man spelar gitarr. Och jag då, jag stånkar mest runt och sittligger på olika ställen. Är piggare, gladare. Tyngre, sömnigare. Men generellt så känner jag igen mig själv mer nu. Häromdagen tog jag mig till och med till stranden, ja, Kärleken bar allt och bäddade åt mig men det alltså; bada i havet. Sova på en filt. Äta improviserad lunch. Sen åka och göra ultraljud och få reda på att bebis (just då iaf) ligger med huvudet ner! Det var en bra dag.

Fler bra dagar. Också mer förvärkar vilket är najs för jag är så himla pepp på att föda barn nu. Vi har gjort en så fin höstplan, vi har gjort en lista på vad vi vill göra för att må så bra som möjligt. Och förutom att rodda barn är det vad vi ska göra; ta hand om oss. Promenera. Laga mat ihop. Kramas mycket.

Framtiden känns nära. Närsomhelst börjar världen om igen. För tredje gången vänder jag ut och in på mig själv - det är en välsignelse att få göra det.

lördag 16 juli 2016

Vad gör ångest med hjärnan? Jag har svårt att relatera till den som en emotionell reaktion, det är mycket mer fysiskt än så. Det gör ont i hjärnan. All slags information tar konstiga vägar. Ibland vet jag inte om jag tänker intensivt på något eller om jag säger det högt. 
Alltså.
Jag är van vid detta. Jag är också van vid att vara ensam när det är som intensivast. När jag levde med mitt ex så gick det för att han var uppslukad i sitt. På ett sätt gillade jag det. Nu märks det. Det är jobbigare för mig att det märks, att  en annan blir påverkad. En person som märker att jag försvinner. Att jag tappar greppet om verkligheten - lite. Ibland.
Och jag vill inte prata.
Det är för rörigt i huvudet, och samtidigt helt tomt och stilla. Det går inte att prata då - inte på ett sätt så jag kan stå för det jag säger. Och jag är van. Jag vet att det går över. Jag kan hantera mig själv i det. Däremot är jag inte kapabel att leda någon annan genom min egen ångest. 









torsdag 14 juli 2016

Väntan

Jag förstår inte hur jag kan vara så otålig, jag har ändå gjort detta två gånger förut. Jag vet att det händer när det händer och jag litar på min kropp men herrejösses vad jag vill ha ut den här ungen. Nu. Allt är klart, verkligen allt. Kärleken har två kapitel kvar i Childbirth-boken och vi skulle kunna göra mer yoga ihop. Men det är verkligen detaljer i sammanhanget.
Det är inte undra på att jag är så trött eftersom jag är på helspänn - varje liten grej kroppen gör reagerar jag på. Försöker känna efter om det är 'på riktigt' eller om livmodern bara övar. Dessutom börjar jag äta som ett barn, likadant med de båda andra veckorna innan förlossningen. Havrepuffar med sylt och mjölk, ostmackor och chokladmjölk. Är tämligen ointresserad av all annan mat.
Jag försöker se det som ett tecken.
Otålig otålig.
Dels för att jag vill ha tillbaka min kropp. Jag vill kunna ha sex och gå och liksom, röra mig med en lätthet igen.
Sen vill jag verkligen ha min bebis.
Sen är jag pepp på själva förlossningen, har lärt mig så mycket nytt som jag vill testa.





lördag 9 juli 2016

När det brister

Många dagar går, min kapacitet minskar mer och mer. Det tär på mig. Jag är stor och tung och det är väl okej; yrseln och illamåendet är värre. Tröttheten. Bebisen tar all energi. När det bara är Kärleken och jag så är det inga problem - men jag står inte ut med att bli en så dålig mamma. Att barnen har sommarlov och jag kan inte göra någonting, inte ens laga mat.

En dag brister det. Det är något med tvätten och jag skäller och han blir torr i blicken. Hittar mig en stund senare sittande med en blöt t-shirt i handen. Gråtande och stum och inkapabel att slutföra det jag påbörjat. Han börjar hänga. Jag sitter där. Känner att jag tappar all förmåga att förstå vad som händer. Varför vi gör det vi gör. Vad som är poängen. Situationen känns så låst. Han är där, jag är där jag är och jag kan inte hitta tillbaka.
Han frågar saker.
Jag kan inte svara.
Då släpper han allt han har i händerna och utbrister 'Men lilla gumman!' och tar mitt huvud mellan sina händer och kysser  min panna. Faller på knä framför mig och håller om mig, vilar huvudet mot mitt bröst, kysser magen. Säger saker. Älskar mig, hyllar mig. Leder mig till sängen och sveper in mig i ett täcke. Hämtar choklad.

Senare frågar jag hur han gör; hur han dyrkar upp en situation som för mig är omöjlig att låsa upp.
"- När jag märker att jag håller kvar i något av ren envishet, när det handlar mer om att positionera sig; då vet jag att det enda som gäller är att göra en helvändning. Stolthet har ingen plats där. Jag älskar dig, det är viktigast."

Var jag mållös av ångest innan, är jag nu ordlös av kärlek. 





lördag 2 juli 2016

Små njutningar

För ett år sedan satt jag i en bil på väg upp till Värmland för fest och festival. Jag var fortfarande full efter kvällen innan och det var ändå mitt nyktraste de kommande dagarna. Den helgen hade jag helt makalöst bra sex i en husvagn, dansade så min rygg pajade, badade i sjöar, äventyrsvandrade i skogen och till slut somnade jag i en bil och vaknade hemma i Skåne igen.

Jag njöt då. Jag vet att jag njöt av den sortens frihet som bara kommer av att inte ha någon att förhålla sig till. Ingen som undrar när jag kommer hem. Som vill veta vart jag är. Som saknar och längtar. Jag passade på. Maxade. Med det växande skavet att det kommer inte vara såhär för evigt. Med bävan och förväntan i bröstet tog jag mig an sommaren med frenesi.

Nu ligger jag med min höggravida kropp och svettas i sängen. Lägenheten är precis nystädad och luktar fantastiskt. Så jag njuter av det. Vi är bjudna på fest ikväll men jag är inte intresserad. Jag vill maxa detta nu. Att bygga och förvalta en relation, att en annan människa vill leva med mig. Att bygga och föda ett barn - med stor sannolikhet det sista. Kanske. Förmodligen. Och det är nu det händer. Glittret och lösögonfransarna ligger i sin låda. Amningsbh på och svullna fötter i knät på en skäggig man som masserar och trycker. Ett välstädat ordnat hem, inte en plats som jag lämnar vid första bästa lucka. Olika. Samma bra. Och om de senaste åren varit stora gester och grandiosa upplevelser är detta de små njutningarnas tid.