Alltså.
Jag är van vid detta. Jag är också van vid att vara ensam när det är som intensivast. När jag levde med mitt ex så gick det för att han var uppslukad i sitt. På ett sätt gillade jag det. Nu märks det. Det är jobbigare för mig att det märks, att en annan blir påverkad. En person som märker att jag försvinner. Att jag tappar greppet om verkligheten - lite. Ibland.
Och jag vill inte prata.
Det är för rörigt i huvudet, och samtidigt helt tomt och stilla. Det går inte att prata då - inte på ett sätt så jag kan stå för det jag säger. Och jag är van. Jag vet att det går över. Jag kan hantera mig själv i det. Däremot är jag inte kapabel att leda någon annan genom min egen ångest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar