måndag 31 januari 2011

Disiplin och motivation och sånt

När jag ger mig den på saker är jag ganska bra på det.

Nu har jag gett mig den på att bli stark igen. Så därför har jag idag tränat pilates till en klämkäck video istället för att titta på film och äta choklad.

När våren kommer ska jag ge mig den på att börja springa igen. Fast springa är nog att överdriva. Jogga? Röra på mig.

Här hemma har vi diskuterat det här med träning en del. Mannen har gått upp massor, och han förstår inte riktigt hur man tränar 'själv'. Jag försöker förklara, ge lite tips, men i slutändan handlar det ju faktiskt om att göra det. Och för att faktiskt göra det så behöver man ha en stor dos motivation, ett par kilo lust och några nypor disiplin. Hur man skaffar det? Ingen aning. Hos mig är det bara där helt plötsligt.

Tips mottages tacksamt.

Ketchupeffekten

Alltså på riktigt, kan det bli värre? Jobbigare? Mer oroande?

I augusti trodde jag att "bara vi fixar det här, så löser det sig sen". Mannen hade inget jobb, vi väntade på Lilla M, vi flyttade till huset samtidigt som vi inte fick sålt lägenheten.

Så fick Mannen jobb. Och vi sålde lägenheten, även om vi gick back.

Och veckan innan Lilla M kom så kvaddade Mannen vår bil. Så vi blev tvungna att köpa en ny bil. Dessutom var det ju vinter så det var dags för pelletsinköp.

Och efter det, när vi faktiskt fixade det utan att gå i personlig konkurs och att Mannen skulle jobba hela jul och nyår så trodde jag att nu vänder det.

Sen får vi elräkningen för december.
Och behöver köpa mer pellets.
Och försäkra bilen.
Och betala för krocken av den andra bilen.
Och pelletsbrännaren bestämmer sig för att sluta fungera.
Och tusen andra räkningar.

Och nu förstår jag helt ärligt inte hur detta ska lösa sig.

lördag 29 januari 2011

Resans gång - i korthet

När jag var 14 år och fem månader gick jag in i en depression.
När jag var 14 år och nio månader försökte jag ta livet av mig.
När jag var 15 år och nio månader var jag fortfarande deprimerad och gjorde abort.
När jag var 16 år och nio månader gick jag på gymnasiet och det var bättre men inte bra.
När jag var 17 år och tre månader blev jag sjukskriven för utbrändhet. Jag skar i mig själv för första gången.
När jag var 17 år och sex månader fick jag remiss till Barn-neuro och började processen som skulle utreda om jag hade någon form av Neuropsykiatrsikt Funktionshinder (NPF).
När jag var 17 år och 8 månader var jag intagen på psyket en period.
När jag var 17 år och 10 månader fick jag mina diagnoser.
När jag var 18 år och fem månader var jag i USA och skar mig själv för sista gången.
När jag var 18 år och 10 månader friskförklarade jag mig själv från min utbrändhet och depression.
När jag var 19 år och en månad började jag plugga igen.
När jag var 19 år och tre månader föreläste jag för första gången om mina funktionshinder.
När jag var 19 år och fem månader flyttade jag hemifrån.

Jag drömmer, alltså finns jag

Mannen och jag skulle av någon anledning till ambassaden. Det framgår inte riktigt vilken ambassad eller vad vi hade för ärende. Vi var oss själva, men vi verkade ändå ha något uppdrag. Det var sent på kvällen och vi sprang in dit på vägen till ett ställe där vi skulle hålla en kurs.
Inne på ambassaden åker vi hiss och smyger oss runt. Någon får syn på oss och i villervallan tappar vi bort varandra. Jag tar mig ut och försöker se söt ch oskyldig ut. Hittar en cykel som jag ger mig av på. Kommer inte längre än till parkeringen förrens en av ambassadmännen kommer ikapp mig. Han puttar av mig från cykeln alltmedans jag bedyrar han fått tag på fel person. Under samtalets gång ställer jag mig mot en sådan här stålpinne som nätstaket brukar sitta fast i, fast denna står bara själv, utan nät.
Från sin ryggsäck drar mannen upp något slags vapen, en blandning mellan kedja och piska. Jag går en kampsportsmannöver, drar upp stålpinnen, slår ner mannen med den och tar hans vapen. Hoppas sedan upp på cykeln och cyklar iväg.

Kommer till platsen vi ska ha kursen på. Känner mig vilsen. Känner inte igen någon direkt. Hittar till slut och äntligen Mannen, som är skitförbannad. I hans kamp med ambassadörsmännen har de snott eller lagt beslag på hans Ipone. Som ju han, tydligen, behöver för att jobba. Vi tycker båda att detta är ett stort problem.

Sedan är vi någon annanstans där vi sitter på en lång bänk. Det framgår inte riktigt om vi väntar på något men på den här bänken sitter massor av annat folk. Det är festliknande stämning. På min vänstra sida sitter en tjej som helt plötsligt stoppar ner sin hand i mina byxor. Vi börjar på nåt vis greja med varandra och hånglar till och med, hela tiden utan att jag ser hennes ansikte. Till slut tar hon min hand och drar iväg med mig. Jag följer med men blir mer och mer tveksam. Jag tvingar henne att vända på sig och ser att det är en man med peruk och tjejkläder. OBS! Ingen transvestit. Blir förbannad och går tillbaka. Mannen skrattar åt mig.
Mannen börjar såflörta med ett gäng femtonåringar som sitter bredvid oss och har lite grann glömt av mig. Jag blir ännu mer förbannad och skäller ut honom efter noter.

fredag 28 januari 2011

Att vara mamma, del 7

Lilla M har en Pingu som sedan hon föddes har suttit vid kanten av skötbädden. Den är svart och vit, med en stor röd näsa och sitter mot en vit vägg. Så redan från början har hon sett den.

För några veckor sedan började hon vifta med armen i riktning mot Pingu. När jag satte fast honom i handen på Lilla M förstod hon inte grejen...tills förra veckan någon gång. Hon höll fast, slickade, skakade.

Och i morse låg hon på bädden och jag gick på toa och när jag vände mig om så hade hon Pingu i handen. Hon hade tagit honom alldeles själv och låg och gosade!

Jag blir så himla glad.
Så himla himla glad. Vilken tjej!

Jag och mina diagnoser

-Hej, jag heter S.W och jag har Asperger syndrom och ADHD.

Nä, så brukar jag inte presentera mig. Numera dröjer det ganska länge innan jag berättar, när och om det känns nödvändigt. Jag har levt med mina funktionshinder i hela mitt liv, men har bara haft diagnoser i ca fem år. Hur jag fick mina diagnoser blir ett eget inlägg.

OmAsperger syndrom kan man läsa mer om här, och om ADHD här.

Jag måste förvarna er om att när jag beskriver hur det är att ha AS och ADHD så kommer ni känna igen er. Ibland mycket, ibland mindre. Någon av er kommer till och med utbrista att ni säkert också har det. Och ja, jag har problem och svårigheter med helt vanliga saker som 'neurotypiska' också kan ha problem med. Jag är ingen läkare, jag vet egentligen väldigt lite om att ställa diagnos eller vad det egentligen är som är annorlunda. Men jag vet att bara för att du "känner igen dig", så är det inte samma sak som att det är ett funtionhinder. Funktionshinder som i att det hindrar dig i din funktion.

Jag är än sålänge (men inte så länge till, tack till nya regeringen) försörjd av Försäkringskassan. Eller försörjd och försörjd, 5900 i månaden är väl inget att hurra för. Men detta för att jag inte kan ta vilket jobb som helst. Jag kan inte jobba hur mycket som helst, eller under vilka förutsättningar som helst. Mycket av min habilitering går ut just på att undersöka vad jag kan och i vilken utsträckning och under vilka omständigheter.

Så, från och med nu så kör vi. Jag outar mitt liv som utomjording, och ni får fråga på så mycket ni orkar. Inget är för privat eller personligt. Let's go!

torsdag 27 januari 2011

Rösten i mitt huvud

På onsdag nästa vecka ska jag föreläsa om mina funktionshinder (har jag skrivit om dem? Det kanske jag inte har. Då får jag göra det.) på MAH, för tredje gången nu. Jag är ju väldigt glad för att de vill att jag kommer tillbaka varje termin men samtidgt är det så tråkigt.

Är jag otacksam nu?

Men det är tråkigt att berätta samma story over and over och aldrig få utveckla. För just det här uppdraget är alltid för studenter som läser en viss kurs - vilket innebär att de i princip inte har några förkunskaper. Vilket innebär att det bara är det mest basic jag kan prata om. Inte sväva ut och berätta om teorier, diskutera med dem, skoja. Det tar det på sånt allvar. PK-allvar. "Här är någon med ett funktionshinder, vi måste visa respekt och får absolut inte skratta eller reagera på något vis ifall hon finner det stötande..." Lite som det avsnittet i Grey's där den otroligt feta mannen kommer in och alla ska öva sig på att inte röra en min. Vilket gör att mannen bara känner sig ännu mer utanför.

Jag vill ju prata om den andliga aspekten! Jag vill berätta om hur det funkar i relationer. Jag vill visa utveckligen och ge verktyg och tips på hur man faktiskt lever ett fantastiskt liv ändå. Också.

Så låt oss säga att jag inte är så himla inspirerad.

Baby boot camp

Idag vände sig Lilla M från mage till rygg inför ögonen på BVC-sköterskan och läkaren. Mycket väldrillad bebis jag har.

Undrar vad vi ska öva på för konst till nästa undersökning?

onsdag 26 januari 2011

Det där med stavning

För ett par år sedan var jag en hejare på att stava, en hejare på språk överhuvudtaget. Ströläste grammatikböcker och gick en konversationskurs i franska för att jag tyckte det var roligt. Jag kunde stava nästan vad som helst på både svenska, engelska och franska. I sömnen.

Nu är allt borta. Jag tvekar inför de enklaste ord, tittar på dem och undrar -Ska det verkligen se ut sådär? Det ser konstigt ut. Provar annan stavning. Ser fortfarande konstigt ut. Ger upp.

Nägon som har en förklaring på vad som hände?

Update: Jag tror jag vet vad som hände. Jag tror hasch hände. Men jag kan ju glädja mig själv att jag inte rökt på över ett år, och inte har några planer på att göra det heller.

tisdag 25 januari 2011

Det jämnar ju ut sig

Jag är ansvarig för fikat till min älskade Shakti-grupp morgon och ska bjuda på hälsomackor (grovt bröd, sallad, kokt ägg, tomat, keso, purjolök, citronpeppar), lyxig chokladkaka med smält choklad i, samt kex och ost och vindruvor. Således idag har jag bakat både bröd och kaka för jag kan inte med att bjuda om jag inte gjort det själv.

Vad jag ätit idag?
Jo, wokade grönsaker från en påse, med korv.
Och nu till kvällen pulversoppa och knäckebröd. Dricker desstom fanta till.
Tydligen så går det alldeles utmärkt att bjuda mig själv på halv- och helfabrikat.

Förlossningen, del 3

Jag sitter på stolen och andas djupa andetag och nu har det precis blivit onsdag den 10:e november. Mannen sitter bakom och masserar min rygg. För varje värk rinner vattnet ur mig mer och mer och jag får en otrolig kontakt med det lilla Livet. Varje värk är en fråga om hon faktiskt får komma, och vi verkligen vill ha henne och mitt jobb är att säga ja. Lustgasen hjälper mig att slappna av och släppa efter. När jag andats mig igenom kanske tio värkar börjar jag till och med känna att jag är lite hungrig, hittills har jag ju bara kräkts upp allt. Mellan värkarna blir jag då matad med macka och nyponsoppa.

Ungefär här börjar min tidsuppfattning försvinna, jag är så helt inne i vad jag gör och vad som händer i min kropp. De mäter värkarna och kommer fram till att min livmoder börjar bli trött och sätter ett dropp på mig. Jag sitter inte på stolen längre utan ligger i sängen och andas andas andas. Slutar Mannen massera mig ens för en minut gör det genast så mycket ondare så han masserar masserar masserar. I periferin förstår jag att barnmorskan och sköterskan är oroliga för Liv, hennes hjärtrytm är alldeles för lugn. Mannen berättar för mig efteråt att de började prata om att om inget händer snart så får de tillkalla läkaren.

Lite smygande så ändrar värkarna karaktär. Jag vill verkligen krysta och börjar göra det lite i smyg. Det tar några värkar innan jag inser att det faktiskt är krystvärkar och meddelar detta. Barnmorskan undersöker, och minnsann! Jag är öppen alla 10 cm och klockan är 04. Jag börjar krysta med värkarna, vilken fantastisk känsla. Helt plötsligt fylls rummet av heja-rop och långsamt fylls jag upp av en lycka. Äntligen gör jag något aktivt och för varje värk känner jag henne närmare och närmare. Jag känner huvudet tydligt när det tränger fram, men när hela hon glider ut så känner jag också varje del av hennes kropp. Hon kommer upp på min mage och jag pustar ut. Mannen gråter men jag är bara trött och nöjd. Äntligen liksom. Klockan är 05.05, onsdagen den 10:e november och vi är föräldrar.

Förlossningen, del 2

Runt klockan 14 tisdagen den 9:e november satt vi äntligen i bilen på väg till förlossningen. Jag hade nu helt tappat greppet om andningen och bitvis skrek jag högt. Det gjorde ont konstant och spände och drog runt höfterna och jag kunde inte slappna av ens mellan värkarna. Mannen var tyst och sammanbiten och försökte allt vad han kunde att koncentrera sig på vägen. När vi var halvvägs kom han på att han glömt sin väska (med dator och kamera och sina kläder). Av någon anledning tyckte jag inte att det utgjorde något större problem utan uppmanade honom att vända. Denna extra tur tog 40 minuter.

Strax efter 15 var vi äntligen uppe på förlossningen och det var som att något slappnade av i mig när vi kom dit och jag började gråta för att det gjorde så ont. Jag kräktes även upp frukosten ungefär här. Vi fick vårt rum och blev tilldelade en barnmorska och undersköterska. Barnmorskan gjorde de vanliga undersökningarna på mig och konstaterade bara att mina värkar ju faktiskt inte alls var särskilt starka. Jag var inte heller öppen mer än dagen innan, alltså 2-3 cm. Sen ryckte hon lite på axlarna och sa att 'vi kan ju vänta lite och se vad som händer'.

Nu i efterhand är jag väldigt besviken på det här mötet. I fyra timmar var jag på det där rummet och kved av smärtor. Hon föreslog ingen smärtlindring utan ville att jag skulle berätta vad jag ville att hon skulle göra. Till slut undrade hon om jag ville ta ett bad och insisterade på det när jag var tveksam, eftersom jag helt enkelt hade svårt att föreställa mig att jag ens skulle kunna ta mig ner i ett badkar. Hur gör man det när man inte känner sina ben?

Badet var i vilket fall ljuvligt, och för första gången på åtta timmar kunde jag slappna av mellan värkarna. Jag tror till och med att jag somnade emellanåt. Mannen fick även tillfälle att gå iväg och äta. Efter badet undersökte hon mig igen och nu var jag äntligen öppen mer, ca 5 cm. Mycket tack vare att jag fått slappna av lite och därför kunde värkarna göra sitt jobb.

Någon timme senare var det skiftbyte på förlossningen och det blev även ett skifte i min egen process. In kommer en ny barnmorska som börjar med att undersöka mig. Sedan sätter hon sig och berättar att 'såhär gör vi'. Vilken skillnad! Hon tog helt kommandot och gav mig ett helt annat fokus. Smärtan fick en mening och jag började förstå varför jag var där. Hur konstigt det än kan låta så hade jag glömt bort att det skulle komma ut en bebis.

De följande tre timmarna promenerar vi till toaletten, Mannen börjar massera mina ben och min rygg och värkarna blir starkare och starkare. Jag blöder även mer och mer, men fortfarande så har inte vattnet gått. Vid midnatt spräcker vår nya fantastiska barnmorska hinnan och jag får sedan sätta mig gränsle över en stol och börja andas lustgas.

Förlossningen, del 1

Det lilla Livet i min mage var beräknad till 1:a november.
Redan den sista oktober började jag känna någon, det började liksom röra på sig. Likadant den 1:a. Som mensvärk fast inte lika konstant. Likadant den 2:e. Likadant varje dag fram tills måndagen den 8:e november då vi hade tid hos barnmorskan för vanlig kontroll. Jag berättade för henne hur veckan hade varit. Vid det här laget var både Mannen och jag ganska trötta och samtidigt på helspänn för det handlade ju ändå om any minute now!

Barnmorskan var dock vid gott mod och tyckte att vi skulle ta oss en titt. Till både vår och hennes häpnad visar det sig att jag är öppen 2-3 cm. För att sätta igång det hela gjorde hon en såkallad hinnsvepning där hon helt enkelt tar bort hinnorna runt livmodertappen. Detta gjorde långt mycket ondare än vad jag hade föreställt mig.

Detta hjälpte och vid lunchtid på måndagen så började det komma svaga regelbundna, mensvärksliknande värkar som till skillnad från veckan innan inte försvann efter en stund utan fortsatte. På måndagskvällen gick vi hem till en granne där jag fick låna badkaret och då var det ungefär 5 minuter mellan. Jag hade även börjat få mer och mer ont i mina lår, en smärta som strömmade ner från höfterna som kändes ganska krampliknande.

Mannen började här tycka att vi borde åka in, men jag kände att det var lugnt. Innan vi gick och la oss ringde vi till förlossningen för att bara kolla och berätta att vi tänkte sova lite innan vi åkte in. Att sova gick väl sådär, värkarna blev allt starkare och väckte mig titt som tätt. Men jag var trött efter en lång dag och behövde vilan.

När vi gick upp på tisdagen den 9:e november var värkarna fortfarande lika starka men kom med 3 minuters mellanrum. Smärtan i benen hade tilltagit och var nu konstant, inte bara under en värk. I efterhand så tror jag att en nerv kom i kläm som gjorde att jag mer och mer tappade kontakten med mina ben. Vi försökte äta frukost, duscha och packa iordning allt för att åka, allt medans jag bara fick mer och mer ont. Vi hade övat att 'dansa' under värkarna, men detta blev omöjligt då smärtan i benen gjorde att jag knappt kunde stå.

Varför jag inte pratar om min andlighet och vad som händer när jag gör det

Jag har kommit på mig själv ett flertal gånger att redigera ut det andliga och spirituella ur händelser när jag berättar det för någon som jag tror inte skulle förstå. Tydligen så ger jag mig själv egenskapen att bedömma människors andliga uppfattning och anpassar mig utifrån det. Berättar inte. Väljer bort. Och jag har upptäckt att jag gör samma sak här på bloggen trots att en av orsakerna till att den startades var att jag ville kunna skriva om det. Om utveckling och medialitet och yoga och meditation och chakran och energier.

Till saken hör att när jag av en eller annan anledning struntar i att ta "hänsyn" till människor och berättar som det är för mig - ja, då får jag alltid en helt annan respons än vad jag hade kunnat förvänta mig. Som när jag berättade för min barnmorska att jag låter Mirjam sova på mage på grund av att den första tiden är det rotchakrat som ska aktiveras och bli strakt (de andra chakrorna är bara små knoppar) och att sovpositionen som är kopplad till rotchakrat är på mage. Hon tyckte det var jätteintressant och tittade inte alls på mig som om jag var konstig.

Så från och med nu ska jag verkligen försöka berätta hela storyn, med energifält, andar, intuitiva budskap och allt. Ingen cencur.

måndag 24 januari 2011

Bloglovin'

En av mina favoriter i bloggvärlden är Kristina. Hon fick Axel några månader innan jag fick Lilla M, men förutom det lever hon ett helt annat liv och det är det jag verkligen tycker om. Hennes vardagsbetraktelser och krassa sätt att betrakta sig själv är väldigt fnissvänligt.
Hon inspirerade mig dessutom att tidigt ha koll på bebisens sovvanor och att inte bara följa med. Det har lett till att Lilla M, 10 veckor, nu sover mellan 22- ca 06 varje natt och har en bra sömnrytm på dagarna med. Dessutom får hon alla sina timmar. Tack Kristina!

Tycka om.

Och mina drömmar slår alltid in

Här skrev jag om en dröm jag hade för ett tag sedan.

Idag hittade jag chokladbruna handdukar! Så nu börjar badrummet bli riktigt mysigt, särskilt med de hangjorda mattorna från min mormor. Detta är egentligen en parentes, för det riktigt intressanta är att jag inatt igen drömde att jag hade sex med en tjej. Eftersom det där med handdukarna slog in, kan jag då räkna med att jag faktiskt träffar en fin tjej snart?

Man kan ju alltid hoppas, tänker jag.

söndag 23 januari 2011

Long time no feed

Alltså det här med att bara ha ett litet ynka mobilt bredband med kass täckning är liksom det...kass. Vi har hittills, på grund av vår minst sagt anstränga ekonomiska situation, rationaliserat bort bredband. Men hur länge kommer det fungera? Mannens företag, mina kommande studier, möjlighet till kontakt med världen? Då vi varken har fast telefon, tv eller tidningar så är ju internet grejen.

Så nu funderar jag allvarligt på att knipa åt budgeten lite till och ha råd med bredband.

torsdag 20 januari 2011

Vardagsglamouren är total

Mannen är och hjälper en granne att handla.
Sen ska vi äta stekt potatis och ägg till lunch.
Hänga lakan.
Gå ut med skräpet.
Åka till lilla staden och veckohandla.

Jag menar, spänningen! Måste ju erkänna att jag är ett stort fan av vardag, men ibland blir det liksom för mycket av det.

onsdag 19 januari 2011

Mångalen

Lilla M är ju så fruktansvärt lik sin far. (Och jag hörde häromdagen att bebisar brukar vara väldigt lika sina fäder när de är nya - helt enkelt för att papporna ska känna igen dem och känna att de är deras. En fin tanke, tyckte jag.)
Men, idag har jag fått beviset på att hon faktiskt har drag från mig också.

Jag kan nämligen inte heller sova gott när det är fullmåne.

Hälsningar
Trött mamma och ännu tröttare bebis

tisdag 18 januari 2011

Att vara mamma, del 6

Jag vet inte hur andra mammor med tioveckorsbebisar gör, men jag tar med mig min överallt. Ikväll hängde hon med till kören och satt mest i en babysitter och gurglade. Imorgon (och överiga onsdagar) är hon med på yogan och ligger på en filt bredvid mig. Hon följer med på möten, manifestationer och middagar.

Jo, det blir ju lite annat att ha en bebis med sig. Avbryta det man håller på med för att mata/byta blöja/gosa. Men att se det som ett hinder och inte åka någonstans alls? Nej tack.

Men som sagt, hur brukar folk göra?

Dricka mig pigg

På morgonen har jag alltid väldigt lågt blodsocker och blir ganska lätt yr och vinglig. Dessvärre tycker jag ofta att det är extremt jobbigt att tugga saker innan jag varit vaken ett tag (är detta ett vanligt problem?). Men smoothin har räddat mig! Min favorit är följande:

Ett par nävar cashewnötter
Ett par skedar vardera solrosfrön, linfrön och vetekli
Eventuellt någon sked kokos och/eller kakao
En banan eller två.
Och sedan valfri mängd (ca 8 dl)havremjölk med chokladsmak
Toppar eventuellt med sesamfrön

Först mixar jag ihop alla nötter och frön, det blir lite som krämigt mjöl. Sen häller jag på havremjölken och lägger i bananen. Färdigt!
Jag går alltid på känsla och tar lite av vad jag har hemma. Har jag bara vanlig havremjölk tar jag i mer kakao och ibland även en näve Odense mörka chokladknappar.

Kan verkligen rekomendera, särskilt som man verkligen tycker om choklad.

söndag 16 januari 2011

Fördelar, nackdelar och bakdelar

Idag instruerade jag Solhälsningen; och jösses vad yoga är härligt! En stor fördel med det är att det går att instruera även om man själv inte kan utföra positionen fullt ut. Vilket jag inte kan eftersom min formsvacka efter graviditeten är djupare än djup.
En nackdel är att jag alltid tar i mycket mer när jag instruerar och därmed kommer ha träningsvärk imorgon. Särskilt i rumpan. Pinsamt.

torsdag 13 januari 2011

Post-gravid-cravings

Mi skriver om hur hon ätit årets första semla.
Och herregud!
Salivproduktionen i min mun ökade med 150% och trots att jag åt nyss har jag en glupande aptit. På semlor.
Konstigt nog är jag inte så förtjust i vare sig grädde, mandelmassa eller vetebröd...var för sig. Men ihop!

Jag vet en som ska springa till bageriet imorgon efter BVC.

Really? Wanna go there?

Igår var det meningen att vi skulle ha en återträff med föräldragruppen och ses utan mage med bebis och beundra varandra. "Var meningen", för att mer en hälften hade glömt så vi fick boka om.
Men vi var där och en tjej till med sin son. Det var inte förrens sent igår kväll som jag reflekterade över att samtalet med henne helt gick ut på att hon skulle berätta hur fantstisk hennes Oscar är.

"Och häromdagen började han vända sig från mage till rygg och han är ju bara tio veckor"

"Förlossningen gick jättefort, bara några timmar"

"Han sover mest hela tiden, och alla andra barn verkar vara vakna mycket mer, men det är ju ganska skönt"

"Han har verkligen upptäckt sina händer!"


On and on and on. Inte en enda fråga till oss om någonting alls! Handlar det om dåligt hyfs, ointresse eller att man har huvudet så långt inkört i bebisbubblan att inget annat existerar?

Förmodligen är det dessutom dumt av mig att ens bli upprörd.

onsdag 12 januari 2011

Egokicken!

Underbara Underlandet har länkat till mig. Jag blir så glad att jag lite grann nästan kräks.
Det var bara det jag ville säga.

Första dagen i mitt nya liv...

...som jag har planerat massa saker som jag gjorde i mitt förra liv, det vill säga Innan Bebis.
Först ska vi till barnmorskan och ha återträff med föräldragruppen där vi gick I.B för att förbereda (?) oss. Ganska ofta var vi där sista tiden.
Sen ska vi till Malmlö! Glädjen!
Där ska vi på tantran och sen har jag min Shakti-grupp.
Innan vi åker hem så ska vi eventuellt hem till en vän som jag inte träffat på evigheters evigheter. Äta mat och kramas och så.

Förhoppningsvis är vi hemma någon gång inatt.
Förhoppningsvis har jag även under dag lyckats få en Herman.

tisdag 11 januari 2011

Åh åh åh, tjejer!

Inatt drömde jag att jag var inne i en affär och hittade äntligen chokladbruna handdukar till mitt badrum. På något vis började jag sedan förföra expedtiten. Hon tyckte jag var fantastisk på att slicka (vilket jag faktiskt är)och ja...sen hann det liksom inte bli mer än så.

Säger det här något?

måndag 10 januari 2011

Träningsvärk, fast ändå inte

Gjorde yoga igår. Inget avancerat alls, inte ens jobbigt. Kobran (Bhujangasana) var lite ansträngande för mina numera otroligt klena armar, men annars lugnt.

Min förvåning idag då det liksom...spänner och sträcker och ömmar i kroppen. Magmuskler. Baksida ben. Nacke.

För att ta tillvara på tillfället gjorde jag mer yoga idag. Åt sedan sallad till lunch och kände mig för första gången på länge ordentlig och ren. Stark. Drömmer om att isen försvinner och det blir lite lite varmare och joggingskorna åker fram och jag kan börja springa igen. Oh, the joy.

Inte bara ingenting

Nej, det är inte bara tomt och trött. Det är förbannad och ledsen och besviken också. Men jag orkar liksom inte ta tag i det. Vi har pratat så himla mycket och det är samma tugg. Men ändå. Varje gång han faktiskt berättar vad han gjort får jag liksom lite andnöd. Någonstans viner tanken genom mitt huvud att det inte är sant. Det är för absurt.

Det värsta är att jag inte tror honom längre. Jag tror inte på att han kan hålla sig ifrån det, inte in the long run. Ändå skulle jag vilja kunna hjälpa.

Hur lever man med någon utan sex?
För jag orkar inte med något som har med sex att göra.
Och kanske ännu värre, jag blir bara mer och mer avtänd på män. Det var så länge sedan jag hade riktigt bra sex med en tjej och det är fan det enda jag fantiserar om nuförtiden.

Att leva med en missbrukare

Eentligen känner jag mig mest tom. Ordlös. Vad finns det mer att säga?
Mannen är alkoholist, har varit nykter i sex år.
Nikotinist, har varit nykter i ett år.
Sen är det allt det andra. Cannabis. Sex. Porr.

Rökat kan jag på något vis hantera, för han är helt ren i långa perioder och det är tydligt när han gör det. Det är inget som sker i hemlighet och vi pratar mycket om det. Effekterna, abstinensbesvären. Ilskan och våldsamheten som kommer efteråt. Sen går det över och det är bra.

Det värsta är missbruket av sex och porr. Han har varit ren i mer än ett halvår, men så tog att ett återfall, i princip så fort jag klivit på tåget till mina föräldrar över jul. Registrering på en snusksida. Telefonsamtal med nån brud.
Och allt är helt förstört.

Jag orkar inte mer. Jag vet inte riktigt vad det faktiskt innebär att vara medberoende, har inte orkat läsa om det. För jobbigt. Tills vidare flyttar jag in i gästrummet och gör mig ett bo där. Som det känns nu så är vår sexuella kärleksrelation definitivt över. Sen får vi se vad vi gör med resten.

söndag 2 januari 2011

2011, men inte nytt år

När man hänger på facebook och läser väldigt mycket bloggar så går det ju inte att ungå alla som ska börja sina nya liv på olika sätt. En del skriver lite skämtsamt om det, en del är helt allvarliga. Sen går det också en våg av tillbakablickande, bokslut av 2010. Nyår är en gräns, ett skifte till något nytt.

Jag delar inte alls den känslan. Nyår är bara en dag då man byter kalender, kan titta på fyrverkerier och måste börja lära sig att skriva en ny siffra vid datumnoteringar. Möjligtvis äter man även extra god mat.

Mitt nyår, mitt skifte, är i mars. Lite oklart när i mars, men definitivt då. Under de senaste åtta åren har det alltid varit då som en cykel fullbordats och en ny börjat. Mars har många gånger varit väldigt traumatisk och har alltid inneburit stora förändringar, även om jag inte alltid insett det just då. För varje mars så ser jag hur mycket jag vuxit och utvecklats och gått framåt. Att arbeta med sig själv tar aldrig slut, men resultaten låter inte heller vänta på sig.

Så jag tror jag väntar med mitt bokslut tills dess. Även löfterna och hoppet och målen för nästkommande år får vänta. Nu är det ju vinter och jag njuter av mitt ide. Det jag tänker mest på är att träna och använda min kropp, men det har jag ju tänkt på sen i augusti.

lördag 1 januari 2011

Att vara mamma, del 5

...är också att vagga och vyssja och känna fullkomlig maktlöshet när Lilla M skriker av smärta. Hennes mage har bråkat mycket de senaste dagarna, men igår tog priset. Så där sitter jag vid tolvslaget med en väldigt ledsen bebis som inte kan komma till ro och är väldigt förbannad på hennes far för att han inte är där. Som om det skulle hjälpa? Min hjärna vill inte alls vara rationell och se att anledningen till att han inte är här är att han jobbat som ett djur hela jul och hela nyår. Med den känslan jag hade igår så förstår jag verkligen hur förhållandet kan komma att frestas till det yttersta under det första året. Man kan ju inte ta ut sina känslor på det lilla barnet och då gör man det på sin partner. Som att det är dennes fel att bebis har ont i magen.
Idag har jag dock tagit mitt förnuft till fånga.

(Till slut somnade hon och när vi vaknade i morse sken hon som solen. Som alltid. Det är ju kvällarna som är värst. )