söndag 24 april 2016

Babymoon och känslomässigt arbete

Det var för några veckor sedan som jag snubblade över termen känslomässigt arbete, eller emotional labour, och med det var det mycket som föll på plats. En liten perspektivförskjutning så att detta med samtal om relation och känslor, att ta hand om de egna och varandras mående fick en egen term, en egen plats, i familjelivets logistik.

Detta jag burit på i en månad och varit tyst om, det jag långsamt hittade ord till; jag förstod att det skulle krävas en del för oss att gå igenom det. Tid och engagemang och fokus. Med den förestående resan till Warzsawa tänkte jag att det är idealiskt för känslomässigt arbete. Inget hem som ska skötas, mat som ska lagas eller barn som ska hämtas.

Vid elva igår började vi prata, liggande sida vid sida i sängen. Vid tre hämtade Kärleken pizza som vi åt med händerna. Med blodsockret stabilt tog jag ett djupt andetag och började leta mig fram. Kastade mig ut. Beskrev så gott jag kunde. Fick bita mig i tungan för att inte förminska mina behov. Att stå stadig i dem även om det skulle innebära att han inte vill/kan möta dem.

Och allt kom. Ilska och frustration. Sorg och förvirring. Ångest och irritation. Ord för ord närmade vi oss varandra, backade, förtydligade, förklarade. Grät. Andades. Förvaltade varandras innersta. Och precis vid gränsen där jag nästan gav upp hoppet och förhöll mig till möjligheten att här tar det slut - genombrottet.

Därefter låg vi panna mot panna och grät, tackade varandra för att vi gjort detta. Vi vandrande genom det snårigaste av oss själva och hittade varandra på andra sidan. Åtta på kvällen och en hel arbetsdag till detta. Lönen är omedelbar och väl värd mödan. Det som gör mig mest rörd är hur stolta vi är. Det var inget gräl, inget bråk, även om det inte alls var behagligt så var det så nödvändigt. Och det känns helt rätt att lämnar det i Warszawa och åker hem rena och klara och med en ännu större kärlek till varandra än när vi åkte.








fredag 22 april 2016

Vanka i Warszawa

Vet ni hur lång tid det tar att gå tre kvarter när man är gravid i sjunde månaden? Lång tid. Mycket lång. Tack för taxi.

Det märkliga är att jag har inte ont, ingen foglossning eller annat. Men jag är stel och mjuk och tung och att vagga är det enda sätt att ta mig fram till fots. Med tredje barnet på sex år kanske det inte är konstigt att jag upplever stor tyngd neråt, som att gå runt med en medicinboll i bäckenet.

Warszawa är fint. Lätt och rörigt, vackert och pampigt, förfallet och rent. Lagom billigt. Fruktansvärt god mat. Trevliga människor. Lätt att hitta. Lätt att trivas. Och min kärlek vankar med mig i sakta mak, bär och stöttar och försöker få mig att köpa en klänning 'för att jag förtjänar det' fast vi inte har råd. En babymoon mitt i klassresan.

tisdag 19 april 2016

Och så vidare

Noll sex trettio pip och vi är båda klarvakna med en gång. Det är fortfarande tystare mellan oss, men inte iskyla. Han vet vad det handlar om, fast jag inget sagt. Jag märker att han bearbetar. Så då skapas rum för allt det andra ändå, som att titta på varandra i häpenhet över att inte ett enda barn är vaket. Och när de båda sitter i sängen en kvart senare har vi det mysigt. Pratar. Skojar. Diskuterar bebisnamn.

Solen är framme och det är som en liten försmak av en sommar. I mejlen plingar en påminnelse om att det är dags att packa väskor, imorgon är vi i Warsawa. Vi värmer kaffe från igår, satans äckligt. Barnen är lediga och får film och frukost i soffan. Kärleken tar tidiga bussen, jag återvänder till sängen. Andas mig in i dagen. Bär på en allt större nervositet. Packa och flyga och innan det möten och barn och städning och har jag glömt något?

En dag ska vi prata. En dag här nu har jag hittat orden jag behöver för att beskriva vad det verkligen handlar om. Förr hade jag fått panik av detta. Nu har jag börjat vänja mig vid att detta får plats i vår relation, tålamod för att låta saker ta sin tid. Jag får ta min tid. Han stressar mig inte. Och kopplar inte ur. Han bara är. Och jag övar på att omfamna det. Vila.








onsdag 13 april 2016

Tystnaden

Sällan känner jag mig som en mer typisk Kräfta som när jag på alla de sätt drar mig in i mitt skal. Hur vass och hård och ointaglig jag blir när jag väljer att dra mig undan. Stenansikte, undviker ögonkontakt, monoton låg röst, fåordig. Inget för att ge minsta tecken på vad som händer innanför.

Just nu vet jag inte ens varför jag är här, egentligen. Men det har gått ganska många dagar och kylan börjar bli påtaglig. När han försöker närma sig mig på något sätt möter jag honom inte och jag ser hans förvirring. Jag hör hans tankar. Fascineras över hans tålamod. Det lättar när vi har haft besök, jag lockas fram tillräckligt för att uppföra mig normalt. Relativ normalt.

En dag kommer tystnaden att brytas och jag bävar lite. Det är på något sätt skönt här. Hanterbart. Stilla. Och jag har ingen aning om hur jag bryter detta utan att bryta ihop.

lördag 2 april 2016

Vardagssex

Ligga med P3 startade taggen #vardagssex häromveckan och det har satt igång en del tankar. Min första reaktion var att jag faktiskt har ett vardagssexliv, som för mig nog i grund och botten handlar om att inte behöva jaga. Liksom, det är lika stor chans att jag får ligga när jag är osminkad och i hemmakläder som när jag fixar och förför. Så ville jag dela detta med Kärleken, och prata om detta. Varpå han är så fantastiskt oförstående. Jag hävdade att vi har ett sexmönster som vi följer tre av fyra gånger. Han skakade bara på huvudet och sa att nej, varje gång är ny. Det finns inget vardagligt i det.

Jag har aldrig mött någon med en sexualitet som hans. Det finns något oskyldigt och nästan naivt i det. Inga manus som följs. Inga fantasier som ska uppfyllas. Knappt några fantasier alls. Jag satte på en porrfilm för att leka lite. Han ligger och tittar med mig en stund och säger sen nä, jag vill hellre titta på dig. Så vänder han sig om och kysser mig med sån kärlek och hetta och där ligger jag. Gravid i sjätte månaden och tredje veckan utan vettiga kläder ens en stund. Och jämfört med allt detta känner jag mig  nästan...smutsig. Jag har lärt mig att män har en agenda. Jag har utgått ifrån det. Och på många sätt har jag gått inför att vara den där tjejen som är okej med allt. Gränslös. Det har varit kul ibland men faktiskt oftast själlöst. Det är sånt sex som är kul en eller två gånger med en person, sedan blir det platt.

För att inte tala om att jag levde med en sexmussbrukare i flera år. En människa som faktiskt knappt tog i mig om det inte var för att ha sex. Som konsumerade stora mängder porr. Som alltid hade något slags manus i huvudet, som inte ville bli överraskad med nya saker. På fem år kanske vi hade sex tio gånger där han faktiskt var närvarande och verkligt kärleksfull.
Såklart att detta sätter sina spår. Och det är ytterligare en aspekt som jag får läka. Sidor i mig som jag måste möta. Att vi nästan varje kväll ligger och hånglar en stund men utan att det alltid är ett förspel. Att Kärlekens närvaro tvingar mig till detsamma - det visar sig att jag inte är så bra på det som jag trodde. Jag är van vid att kunna gömma mig. Och nu...även om det är en vanlig tisdag och jag varit sur och gnällig eller skällt på honom eller varit hyperaktiv och speedad så drar han in mig sin famn och när han tittar på mig finns det bara vördnad och kärlek och lycka i blicken.

Så vardagssex kanske inte är den bästa termen. Men för mig att ha ett sexliv med en och samma person i vardagen öppnar upp ett helt nytt rum av upplevelser. Tacka gudarna för det.