Babymoon och känslomässigt arbete

Det var för några veckor sedan som jag snubblade över termen känslomässigt arbete, eller emotional labour, och med det var det mycket som föll på plats. En liten perspektivförskjutning så att detta med samtal om relation och känslor, att ta hand om de egna och varandras mående fick en egen term, en egen plats, i familjelivets logistik.

Detta jag burit på i en månad och varit tyst om, det jag långsamt hittade ord till; jag förstod att det skulle krävas en del för oss att gå igenom det. Tid och engagemang och fokus. Med den förestående resan till Warzsawa tänkte jag att det är idealiskt för känslomässigt arbete. Inget hem som ska skötas, mat som ska lagas eller barn som ska hämtas.

Vid elva igår började vi prata, liggande sida vid sida i sängen. Vid tre hämtade Kärleken pizza som vi åt med händerna. Med blodsockret stabilt tog jag ett djupt andetag och började leta mig fram. Kastade mig ut. Beskrev så gott jag kunde. Fick bita mig i tungan för att inte förminska mina behov. Att stå stadig i dem även om det skulle innebära att han inte vill/kan möta dem.

Och allt kom. Ilska och frustration. Sorg och förvirring. Ångest och irritation. Ord för ord närmade vi oss varandra, backade, förtydligade, förklarade. Grät. Andades. Förvaltade varandras innersta. Och precis vid gränsen där jag nästan gav upp hoppet och förhöll mig till möjligheten att här tar det slut - genombrottet.

Därefter låg vi panna mot panna och grät, tackade varandra för att vi gjort detta. Vi vandrande genom det snårigaste av oss själva och hittade varandra på andra sidan. Åtta på kvällen och en hel arbetsdag till detta. Lönen är omedelbar och väl värd mödan. Det som gör mig mest rörd är hur stolta vi är. Det var inget gräl, inget bråk, även om det inte alls var behagligt så var det så nödvändigt. Och det känns helt rätt att lämnar det i Warszawa och åker hem rena och klara och med en ännu större kärlek till varandra än när vi åkte.