fredag 19 juni 2015

Eventuellt är jag dum i huvudet.

Häromdagen föll det sig så att jag skickade ett sms till Petsson. Vi har ju i princip inte haft något kontakt på sex månader och jag dömmer honom lite för att han kastade sig på cykeln i regnet mitt i natten bara för att jag skriver

Ikväll?

Också skulle jag kunna tänka på att han måste tycka att jag är det hetaste på denna jord; det är så han ser på mig och tar i mig. Sexet var fantastiskt, som alltid. Han är snygg och lyhörd och stor och bossig och uthållig och jag har inget alls att invända.

Men jag tänkte på Savanten hela tiden. En ganska stor turn off, och jag vet ej vad jag ska göra med detta. Borde kanske analysera varför jag ens skrev till Petsson eller varför det inte kändes helt rätt efteråt men jag orkar inte. Jag vill på något sätt bara säga till Savanten att nu vet jag att jag bara vill vara med dig, ännu mer vilket inte alls är rättvist mot honom. Vi har en eventuell deal (vi vill ses och höras och allt finns på bordet, än så länge) men i det ingår inga former av...begränsningar. Förväntningar. Krav.

Så nu. Längtar jag efter att Savanten kommer hem ifrån Dalarna och hoppas att jag kan hålla mig i skinnet tills dess och inte balla ur och göra nåt dumt. Lycka till!

måndag 15 juni 2015

Eventuellt ett karmiskt kvitto?

Jag glömmer bort sånt jag gör för folk. Kan ej förklara hur, men kan berätta om känslan att vara fullkomligt utbytbar, både den sköna och mindre sköna aspekten. Häromkvällen berättade Grannen om när hon inte mådde så bra förra vintern. Hur jag hämtade henne från sjukhuset, bestämde att hon skulle bo hos mig, satte henne på johannesörtskur och satt sedan kväll efter kväll och pratade. Såg depressionen rakt i ögonen och tvingade henne göra roliga saker. Jobbiga saker, som att skaffa lägenhet, slå rötter och finna jord.

Hade helt glömt detta.
Har säkert glömt mycket annat.
Men vad jag har lagt märke till är de ofantliga mängder bekräftelse jag fått den senaste tiden. Stora ord som altruist, genuin, fantastisk, strålande, magisk, sagolik, magnifik. Ord om min kompetens, person, utseende. Och jag står där med gapande mun och liksom

har jag faktiskt blivit den där personen jag alltid drömt om att vara?

I tio år har jag dagligen arbetat med att utveckla min person. Skärskådat mig själv. Skalat ner. Lagt på. Korsat gräns efter gräns, tappat principer och åsikter. Varit irriterad på att vara så styrd av blodsocker, sömn och kyla; har lyckats släppa det. Kan fortfarande lägga märke till det, men har en distans. Undersökt och testat vem jag vill vara i sociala sammanhang. Blivit tystare. Roligare. Mer avslappnad. Omfamnar mina vänner utan att döma, störs av min fortfarande alltför närvarande kantighet och lättstötthet. Tar upp mer plats, skapar mer plats åt andra. Tar ansvar för vad jag tror på. Att alltid vara generös med min tid, mina känslor, min energi.

Och nu är det tydligen dags för detta: att ta emot. Bekräftelse och kärlek och hjälp. Ibland går det bra. Men jag tucker det är svårt. Och jag är rädd som fan.

lördag 13 juni 2015

Vakuum

Jag önskar mig ord. Så jag läser. Artiklar, låttexter, böcker, dikter, bloggtexter. Meter efter meter med ord och det funkar faktiskt. Efter en stund känner jag hur tiden saktar ner. Jag kan andas. Djupt och lugnt. Jag inser vidden av distans, av rymd. Att mina känslor är mina. Jag behöver inte kväva allt jag tänker och vill, eller kommunicera det till honom (Savanten!) heller. Jag behöver bara skapa större utrymme för allt detta att existera i.

Långsamt.

Stilla.

Lugn.

Dessa dagar har virvlat omkring mig. Varje låt handlar om honom. Allt jag upplever vill jag berätta. Allt jag inte förstår vill jag fråga om. Jag vill blotta mig totalt. Belysa varje skrymsle och vrå. Och i detta möter jag så mycket rädsla och sorg. Det gör mig hudlös, skör och stark, darrig, ofokuserat, galet lycklig. En lycka som kommer ur något obstinat. En övertygelse om frihet och kraft.

fredag 12 juni 2015

Rimligheten?

Sitter med andnöd och sockerdricksblod och väntar på...ja, vad ska vi kalla honom? Ni är ändå några stycken som hänger här. Han är 36, musiker, intelligent på savantnivå, brunhårig, blå ögon, senig, från Dalarna, tycker om färg och tycks ha ett fint estetiskt sinne. Kom med förslag!

Kanske har jag nämnt förut att jag har fantastiska vänner men detta hamnar på någon slags topp tre av fina saker mina vänner gör; lånar ut sin lägenhet mitt i stan för mig att sova, hänga och ha kärleksmöten i. Så här sitter jag. Kaffet är på. Sängen bäddad. Möllan myllrar utanför. Och han är på väg. Han är på väg! Och jag smäller av vilken sekund som helst.

torsdag 11 juni 2015

Sax och sex, same shit

Idag hade jag min fjärde saxofonlektion på lika många veckor. Jag har ju inget att jämföra med, för jag har aldrig lärt mig ett instrument på det här sättet förut men min eminenta lärare säger att jag utvecklas otroligt fort. Och jag har svårt att ha perspektiv, jag vet bara att detta är det första jag mött som kan konkurera med dansen. Att känna hur hjärnan kämpar med att förstå och samtidigt släppa taget, att få fingrarna att göra det hjärnan vill. Att ha känsla och rätt tryck och rätt anspänning i mun och tunga. Att känna takt och tonart och oktaver hit och kromatiska skalor dit, moll och dur och känslan.

Jag blev så hög när jag spelade att det var som att få orgasm och svimma och dö på en gång. Inte för att jag annars går runt och känner att jag behöver knark, men det enda jag kunde tänka då var att

detta är så jäkla mycket bättre än knark och sex, tillsammans.

I ett årtionde har jag burit drömmen om en saxofon som ett litet frö nära mitt hjärta. Jag har inte pratat om det särskilt ofta, och kanske inte ens tänkt på det så mycket. Nu när det är en realitet, något som jag faktiskt gör blir jag hänförd och upprymd. Inget är omöjligt, det är aldrig för sent och alla såna klyschor. Drömmen om ett band, drömmen om att kunna skapa tillsammans med andra känns så nära och verklig. Ironin i att detta började inom bara några dagar efter jag påbörjade mitt projekt att bli en Krativ Person undgår mig inte. 

onsdag 10 juni 2015

Vad man ser i solen

Om man skulle likna Mannens och mitt förhållande vid en natt, och att tiden efter separationen var gryning så kan man säga att just nu är det full dag. Jag ser allt med skrämmande tydlighet och jag kan inte förstå hur jag lyckades normalisera de omständigheterna jag levde i. Om jag var diplomatisk skulle jag säga att vi tar fram det värsta i varandra. Om jag var känslostyrd skulle jag nog inte kunna säga något alls, bara frysa i panik.

Vi hade något slags gräl igår, där han kom in med något jag delat med mig av i ett väldigt fint och intimt samtal vi hade häromdagen. Det är verkligen inte vanligt och jag var glad över att vi kunde mötas på det sättet. Men så igår hade han (tydligen) en dålig dag och tar en bit information ur sitt sammanhang, virder runt och förstorar och helt plötsligt är sanningen den att det är mitt fel att ingen tycker om honom. Det är mitt fel att hans vänner sagt upp kontakten. För jag går tydligen runt och smutskastar honom och det är mitt fel att ingen av hans relationer har fungerat de senaste sju åren.

Skulle man göra ett manus av de ord som yttrades så skulle det möjligen kunna tolkas som en diskussion. Men ju längre samtalet fortskred blev jag rädd, för det kändes som att minsta oövertänkta ord eller formulering skulle provocera honom och han skulle slå mig. 

Och här har jag undrat varför jag tar så stort ansvar i mina kärleksrelationer just gällande formuleringar. Att jag, utan att ens vilja, lägger märkligt mycket tid på att hitta precis rätt ton för att inte skapa obehag eller ilska. Nu kan jag ju förstå det. Och samtidigt kan jag inte förstå hur jag levde i det så länge utan att reagera? Eller jo, jag reagerade ju, jättemycket, men inte så jag förstod varför. 

Jag vet inte vad som händer nu. Men det här med förtroliga samtal, det vill jag inte göra mer. Och det är väl dags att ta tag i den där skiljsmässan. För så länge vi har en opersonlig föräldrarelation så funkar det bra. Jag orkar inte bråka.

måndag 8 juni 2015

Hej, jag heter S och jag är en tönt

På riktigt, får ett sms av honom och lugnet som infinner sig är patetiskt. Blir hungrig. Sömnig.

Kanske hjälpte det att jag i textform hade syster Magnolia och på min sängkant satt Mannen och jag under hela kvällen bara fått häva ur mig. Under vårt samtal sitter vår dotter bredvid och tittar på film.

Jag: Jag vet att jag låter töntig men -
M: Mamma, nej, du låter verkligen inte tantig. Oroa dig inte!

Så mycket kärlek. Överallt. Och bra råd fick jag. Som att sluta tänka så förbannat mycket. 

söndag 7 juni 2015

Jo

Jag kom av mig lite när jag skrev igår, tappade bort mig i känslor och förväntningar och förhoppningar och lust och längtan. Kanske kom jag inte fram till poängen. Men såhär; den där tidiga fredagsmorgonen var jag så säker, så uppfylld, så framme att jag på stående fot raderade min tinder. Rensade telefonboken och meddelanden på befintliga och potentiella ragg. Jag kan inte säga att jag bara vill ha honom, men jag vill ha honom mest. 

Tidigt imorse vaknade jag med sus i öronen och bubbel i bröstet och i min telefon fanns inte mindre än tre vackra mejl från tre underbara män och jag känner mig välsignad och älskad
men
inget
från
honom.
Och jag vet inget annat sätt att bemöta detta än att bara älska mer. Det kanske gör ont en stund, men jag tror inte på olycklig kärlek. Jag måste lita på min övertygelse att det alltid är bäst att älska så mycket man kan, när man kan. 

lördag 6 juni 2015

Länge har jag levt efter devisen 'är det rätt är det lätt'. 
Detta känns inte lätt. Det känns kanske inte svårt heller, men det känns. Mycket. Det känns som att jag vill utmana honom, omfamna, infånga. Hans rädsla är att såra mig. Min rädsla är att inte ge mig hän. Att fega ur. Och jag vill säga 

bring it on.

Ge mig allt du har. Om du tror att du kan såra mig, gör det. Ge mig ditt värsta, ditt sämsta, ditt jobbigaste. Ge mig det, ös det över mig. För min ångest just nu, som lämnar mig andlös och illamående, är att inte få den här chansen. Jag hatar att känna att minsta felsteg, felsägelse kan vara skillnaden mellan att vara nära och att inte vara alls. Han borde kanske inte vara en person som får mig att känna mig trygg. Jag gråter av lättnad och av rädsla och av längtan. För mig känns det orimligt att han inte skulle kännna detta lika starkt som jag gör. Att vi behöver varandra. Att vi väntat på varandra. Att inget är för rått, för svart, för tungt. 

Blicken. Blicken. Aldrig glömmer jag den.
Min rädsla är att inte vara tillräcklig. 
Jag vill älska denna människa tills det inte finns någon rädlsa kvar i mig.

fredag 5 juni 2015

"Du kommer möta en lång mörk främling som kommer förändra ditt liv"

Ni vet när det är torsdagkväll i juni och man låtsas att det är fredag? Hänger på Möllan och dricker öl, drar hem till en vän och skålar i iskallt vitt, slänger på lösögonfransar och eyeliner bara för att det är roligt. Snackar och dansar och så innefinner sig det där gränslösa tillståndet där allt är möjligt. Ikväll kan allt hända.

Och vi drar till Far i Hatten och där, under bar himmel och kulörta lampor står Han. Det räcker med ett ögonkast och sedan dröjer det länge innan jag törs titta på honom igen. Hur vi först sitter på varsin sida av bordet, inbegripna i varsina samtal. Till slut vänder vi oss mot varandra och jag lovar och svär, det där klicket ekar över hela stan. Han tar mina händer och skämten duggar tätt samtidigt som han beskriver en feministisk uppenbarelse och det ilar i hela min kropp 

han är här nu

och en stund senare dansar vi foxtrot i toakön och han är så snygg och rolig och intelligent och skör och konstig och stark och oväntad. Tillbaka vid bordet har vårt gäng flyttat om och sett till att vi får sitta bredvid varandra. Inte ens när det hände kunde jag säga vad vi pratade om för allt jag kunde tänka var

jag vill ha dig 

och vara så starkt medveten om hans lår mot mitt. Hans hans om min hand. Fortfarande nästan i smyg, under bordet. Och vi får titta bort, prata med andra och våra händer trevar försiktigt. Närmare. 

När slutade omvärlden existera? När han kysste mig på halsen? När jag viskade i hans öra att jag vill ha dig och han såg ut som han vunnit på lotto? Eller när vi kysstes första gången. Eller när vi lämnade vänner och halvdruckna glas och ramlade därifrån. Hånglandes i parken, hånglandes på gatan, upptryck mot en husvägg, mot ett annan husvägg och knappar som knäpps upp och hur kan fyra kvarter vara så långt? I porten i trappan och i hallen. Jag sliter av tröja och sjal och smycken som klirrande sprider sig över golvet. Kyssarna och huden och sängen, äntligen sängen.

Samtidigt, och senare och nu, är ändå min mest dominerande känsla att jag vill prata med den här människan. Jag vill berätta om mig. Jag vill fråga, veta vad han tänker. Vem han är. Jag vill komma under huden och det trumfar känslan av upphetsning. Detta trots att han slickar mig, äter mig, genom tajtsen, kysser mig, behandlar mina bröst som att det är det mest ljuvliga världen skådat. Det är hetsigt, men inte bråttom. Han biter mig på halsen och jag river hans rygg och vi skrattar och stönar och pratar och allt om vartannat. Sitter nakna i sängen, lyssnar på musik, ser himlen ljusna. Dricker vin och röker cigg och pratar pratar pratar och inser att vi har så många gemensamma punkter, vänner, platser, intressen. Hur har vi inte mötts förut? 

Vi ligger igen och sedan ligger vi hjärta mot hjärta, panna mot panna, och jag vill drunkna i hans blick. Han somnar, jag slumrar men vaknar av en bisvärm i bröstet, sockerdricka i blodet och insikten om detta oerhörda att en längtan är stillad. Vem kan sova då? Jag är kär jag är kär, så kär att det nästan slår över och bli obehagligt. Det gick så fort, det går så fort och jag andas och andas och nu är det faktiskt morgon och han sover vidare och jag smyger upp och kokar kaffe och sitter i soffan och har min bok och väntar och längtar och tänk om det bara var en dröm?

Men det var ingen dröm. Han vaknar och jag vill aldrig aldrig aldrig att han ska gå, att vi ska vara något annat än så nära som vi är nu. Han är nöjd som en katt och ler och sträcker på sig och håller om mig och tar mig igen och vi pratar och pratar och pratar och jag är livrädd. Han slätar ut min bekymrade rynka gång på gång och jag försöker förklara att jag visste att det var han. Att jag väntat och längtat och att här är du nu. Och han ser in i mina ögon och säger

hej.

onsdag 3 juni 2015

Tröttheten

Jag blir besviken och stressad varje gång jag känner mig trött. Jag ser det som ett nederlag, som en negativ spiral. Trötthet föder trötthet. Och det är ett kaos av känslor kopplat till detta; minnen av de många långa perioder då jag inte varit annat än trött. Rädslan för att bli utbränd igen. Bilden av att andra orkar hur mycket som helst. Återigen självbilden, hur jag inte hänger med.

För faktum är att sedan förra vintern har jag varit pigg. Och om jag blir trött är det faktiskt för att jag gjort mycket länge, inte bara för att jag åkt och handlat. Min återhämtning är sjukt mycket snabbare, en natts sömn och jag är fit for fight. Det är stort för mig att ha flera fulla dagar med olika aktiviteter efter varandra och att jag verkligen orkar.

Så nu när jag kände mig trött och sedan besviken över det insåg jag att jag har varit vaken och igång sedan 06. Det är faktiskt okej att vilja varva ner då - note to self.

tisdag 2 juni 2015

"En Kreativ Person"

Det här med självbild. Jag tänker att det är lite som med kroppsuppfattning, att hjärnan behöver återskapa den hela tiden för att veta vart kroppen är. För en kort tid sedan gick det upp för mig att jag möjligen kan vara en Kreativ Person. En sådan som drivs av lusten att skapa. Färg och form, takt och ton, innehåll och flöde och upplevelse. Problemlösning, utveckling, utanför lådan och allt sånt.

Så jag bestämde mig för att starta projektet att forma fram min Kreativa Person. Lite som att hacka fram en staty ur ett stenblock. Se vad som finns där, och hur den vill ta sig i uttryck. Och som alltid när jag ger fokus och intention till något som är sant och givande för mig har det bara exploderat sedan dess, nästan utan att jag lyft ett finger.

Jag har roddat en fågelfest. Varit konferencier och hittat på och genomfört en lek. Skrivit en låt, repat och sjungit. Uppträtt på scen. Målat och piffat. Sytt kjolar och släp och gjort avancerade sminkningar och frisyrer. Tagit bilder, skrivit texter och utvecklat min instagram. Tänkt ut fotoprojekt.
Och kanske det mest magiska av allt; Jag har börjat spela saxofon.

Och jag vet inte ens vart jag ska börja. I tio år har jag burit en dröm om att spela sax, men någonstans tänkt att jag inte kan. Att det är för sent. Att jag inte är en person som "pysslar med musik". Självbilden! Och inom loppet av tre frikkin dygn blev jag erbjuden gratis lektioner av en bekant, FICK en sax och hade min första lektion. Nu är jag personen som sitter och googlar var man köper bäst/billigast tillbehör.

Och kanske kommer året 2015 vara det året som jag minns som då jag verkligen kom på vad som är viktigt för mig och vad jag verkligen vill göra med mitt liv.